Efter att jag släppt av Dezteny hos mig hade jag varit tvungen att fixa pengar. Jag hade precis gjort smutsjobbet jag varit tvungen att göra då jag drog upp bildörren och satte mig i skinnsätet. Jag lutade mig en bit framåt och pressade in nyckeln i tändningslåset. Tanken på att Dezteny låg i min säng och sov hemma hos mig fick mig att dra på mungiporna. Det var min uppgift att se till att hon var trygg. Vilket hon var med mig.

Jag svängde ut på vägen. Det låg stora vattenpölar på marken efter gårdagens regn. Hon var svår få ut ur mina tankar. Hur mycket jag än ansträngde mig så kunde jag inte sluta tänka på henne. Jag stannade för ett stoppljus. Jag var inte kär. Jag trodde inte på kärlek. Vi var bara vänner, och vänner bryr sig om vänner.

Jag trummade med fingertopparna på ratten. Det var länge sedan jag fått ligga. Den senaste jag legat med var Kelly, hon särade på benen bara jag la en hand på henne. Jag suckade. Slampa. Vi hade druckit och jag hade varit arg. Det var samma kväll jag kysst Dezteny av all hast. Jag antog att det var något för stunden. Även fast jag inte velat ha ut något av kyssen var den rätt sexig. Det kändes bara så rätt att kyssa henne under de där sekunderna. Jag visste att hon kände likadant. Hon hade kysst mig tillbaka. Jag log snett. Och inte bara det med att jag inte kunde sluta tänka på henne, jag kunde inte heller sluta tänka på kyssen.

Det var mörkt ute. Fullmånen stod högt på himlen. Jag svängde upp på uppfarten, drog ut nyckeln ur tändningslåset och öppnade bildörren. Jag tog ett steg ut ur bilen och gruset knastrade under mina fötter. Det var blåsigt ute, vinden fick håret på armarna att resa sig. Jag drog upp byxorna lite innan jag började gå emot huset. Inte en stjärna syntes på himmelen. Himmelen var lika dunkel som den svartaste bäck.

Jag låste upp dörren, tog av mig skorna och nästan sprang upp för trappan. Jag gick igenom den dunkla korridoren och öppnade dörren till mitt rum. Det enda som lyste upp rummet var lampan på bordet bredvid min säng som gav ifrån sig ett krämfärgat ljus. Jag drog av mig min T-shirt och skulle precis gå och lägga mig på madrassen då jag hörde att Dezteny grät i sömnen. "Nej", skrek hon förtvivlat och vred sig om i sängen. En rynka bildades i min panna då jag iakttog henne medan hon sov. Plötsligt ryckte hon till och satte sig hastigt upp i sängen. Hon såg på mig under en kort stund med stora, rädda ögon. Men de var fortfarande vackra. "Justin", stammade hon likt ett barn. Jag hyschade henne och började gå emot sängen. Jag förstod vad hon ville. Jag lade mig i sängen en bit ifrån henne.

"Vad drömde du om?" viskade jag då jag lagt mig till rätta. Hon ryckte till och sedan tog hon ett djupt andetag. "Du behöver inte", avbröt jag henne. Det var nog tredje gången jag sov i samma säg som henne. Jag som aldrig sover i samma säng som någon. Men det var något med Dezteny som gick mig att gilla det. Länge låg jag vaken och lyssnade till hennes andetag som till sist blev väldigt tunga och regelbundna. Sedan somnade även jag.

Vi satt under tystnad då vi åt frukost. Jag hade vaknat av en mardröm inatt. Men efter att Justin lagt sig bredvid mig i sängen hade jag lyckats sova hela natten utan en enda mardröm. Jag hade inte sovit så bra sen jag senast sovit med honom. Jag tog ännu en sked av flingorna och såg upp på Justin. Han satt framåtlutad och åt sina koncentrerat sina flingor. Egentligen var jag inte så mycket för frukost, men jag orkade inte streta emot. "Tack", sa jag då jag ätit upp. Han såg upp och nickade. Hans ögon var så trötta och glansiga att jag kunde spegla mig i dem. Några sekunder senare ställde han sig upp. "Är du klar?" frågade han och såg mig i ögonen. "Ja", ryckte jag på axlarna.

"Bra, gå ut till bilen så länge. Jag kommer snart." Jag bara nickade och började gå emot dörren, satte på mig skorna och gick ut. Jag lutade mig emot den skinande svarta bilen. Några minuter senare kom Justin ut. Han hade nu en svart snapback på sig, men hans rufsiga hår stack fortfarande ut på sidorna. Han drog upp bildörren och satte sig i sätet. Lika så gjorde jag.

"Kom, jag vill visa dig något", uppmuntrade Justin då vi steg ut ur bilen. Han öppnade bagageluckan och tog ut en basketboll. "Spelar du basket?" frågade jag och höjde ögonbrynen. Justin sprang fram till basketkorgen och sköt. "Ja, ibland", svarade han då bollen gick i mål. Jag nickade, trots att han inte kunde se det där han stod med ryggen emot mig. Justin böjde på sina ben då han studsade bollen smidigt mellan sina händer. Hans biceps och triceps anades under T-shirten. Jag lutade mig mot staketet och suckade. Justin lät bollen snurra några varv på hans pekfinger. "Vet du hur man spelar?" Han passade mig bollen och mina reflexer hann agera innan bollen träffade mig i magen. "Inte riktigt. Jag är inte en sport tjej", svarade jag och ryckte på axlarna.

"Do you know how to play?"

Jag studsade den orange bollen emot den hårda asfalten. "Då ska jag lära dig", sa han och tog bollen ur mina händer. Han sköt ännu en boll som sedan föll ner i korgen. "Kom hit", nickade han åt mig. Jag gjorde som han sa och Justin gav mig bollen igen. "Okej, eftersom du redan vet hur man studsar bollen ska jag lära dig hur man gör mål", förklarade han. Jag himlade med ögonen. Alla vet hur man studsar en boll. "Okej, du sätter höger fot här och vänster här." Han placerade mina ben och sedan mina armar. "Nu, skjut."

Jag gjorde det och, naturligtvis, misslyckades jag. Jag gjorde en gest med mina armar och stampade hårt i asfalten. "Det är inte rättvist!" Justin fångade upp bollen och skrattade åt min reaktion. Han gav mig bollen ännu en gång, ställde sig bakom mig och höll mina armar på rätt plats. Hans kropp var något tryckt intill min, en rysning löpte längs min ryggrad då han talade i mitt öra. "Nu, skjut bollen i en mjuk men snabb rörelse", viskade han, koncentrerat. Det var svårt att fokusera då han stod så nära, då jag hörde hur hans hjärta slog, då jag hörde hur han andades. Det var som om vi var en. Allt han gjorde kände jag.

När jag sköt bollen så gled den ner i den lilla korgen i en perfekt rörelse. "Jag gjorde det", skrek jag och hoppade och klappade händerna. "Jag gjorde det!" Innan Justin kunde säga något tog jag ett språng och klamrade mig fast runt hans hals och mina ben lindade runt hans höfter. Han tvekande men till sist kramade han om mig och för ett ögonblick kändes allt bra. Våra kroppar samman pressade, jag vilade mitt huvud emot hans axel. Det kändes perfekt, hans kropp emot min. Men då verkligheten slog mig och släppte jag och lät mina fötter falla till marken. Jag slog ner blicken och harklade mig nervöst. "Nu när jag vet att du både kan studsa och skjuta", började Justin, "så ska du och jag köra en match emot varandra", avlutade han med ett flin. Han studsade basketbollen i marken några gånger innan han stannade upp som om han plötsligt kom ihåg något viktigt. "Innan vi börjar måste du få något smeknamn, alla basketspelare har ett", han flinade fortfarande. Jag gillade den här lekfulla sidan av Justin. "Men du har inget", protesterade jag. "Alla kallar mig Bieber, men du, vad ska jag kalla dig?" Men pekfingret trummade han sig själv på hakan och såg ut att tänka. "Jag har det!" utbrast han sedan. Han förde sitt ansikte närmare mitt, drog bort en brun hårslinga som föll framför ansiktet på mig och viskade, "jag ska kalla dig Dez."