Inlägget är skrivet: ♥ I Kategorin: A Thousand Miles From Happiness ☑
20 - TAKE YOU HOME
Previous: Jag satte mig vid bordet där jag lämnat Dezteny. Hon såg oroad ut. "Förlåt för att det tog sån tid", log jag. Jag hade inte kunnat sluta le idag. Jag vet det är töntigt som fan men sedan igår kväll hade jag nog inte kunnat låta bli att le för ens tio minuter. Hon bara log och nickade. Jag började äta mina pommes då Kelly återigen gjorde intrång då jag hade min ensamtid med Dez. "Som sagt han kommer fort", flinade hon. Jag lade märke till att hennes hår var rufsigare än tidigare och att hon inte brytt sig om att knäppa de knappar hon tidigare knäppt upp. Hon försökte få det se ut som om vi legat. Dezteny såg på mig med tårfyllda ögon innan hon reste sig upp. "Dez!" ropade jag efter henne då hon gick. "Du är ju helt jävla rubbad", morrade jag åt Kelly innan jag sprang efter Dezteny.
En svartskåp bil passerade då jag låste bilen på uppfarten.Torrt grus revs upp och ett moln av damm vidgade sig ut över gatan. Jag gjorde en gest med handen framför ansiktet för att hindra mig själv ifrån att andas in dammet. Jag sprang upp för den lilla stentrappan utanför huset, sprakade upp dörren och sprang genast upp för trappan. Jag hörde hur ytterdörren kolliderade med väggen. Det gröna skenet från tevens klocka hade spridit sig i vardagsrummet. Då jag klev upp för sista trappsteget sköljde luftkonditioneringens ojämna kyla över mig. Snabbt gick jag igenom den korta korridoren. När jag var framme vid min sovrumsdörr greppade jag tag i det guldfärgade dörrhandtaget tog jag ett djupt andetag. Jag hoppades på att den lugna rörelsen inte skulle avslöja ilskan som kokade inuti mig. Dezteny satt hopkrupen på golvet och samlade ihop sina saker. Sorgen träffade mig, omedelbart. Likt en kniv i ryggen.
"Dez", andades jag ut. Jag anade inte att hon grät förrän jag hörde hur hennes röst bröts av. Jag gick sakta fram till henne och all den ilska som tidigare påträngt min kropp upphörde. Den rann liksom av mig. Hon ryckte till då jag lade min hand på hennes axel. Sedan reste hon sig upp i en hastig rörelse med väskan hårt omfamnad. "Snälla", viskade jag och försökte fånga hennes blick men misslyckades. Hennes blick var riktad över min högra axel och hon vägrade att se mig i ögonen. Vägrade att möta min blick. Det gjorde ont, det kändes som om kniven i min rygg tog sats och grävde sig i djupare emellan mina revben. När jag kände hur ont det gjorde att se henne så ledsen, att se henne ge sig av, fick mig att inse mycket jag ville att hon skulle stanna. Hur mycket jag ville att hon skulle lita på mig.
"Jag vill inte höra dina dåliga jävla ursäkter", hon snyftade till. Vanligtvis hade jag blivit förvånad för att hon svor. Jag hade förmodligen lett och skämtat om det. Men svordomen i det här fallet fick situationen så mycket värre. Mycket hårdare, mycket mer spänd. Jag vilade min hand emot väggen i närheten av hennes huvud. Jag hörde hennes upprörda andetag. Att det kunde vara så mycket sorg i ett enda andetag hade jag ingen aning om.
"Låt mig åtminstone köra dig", viskade jag, precis vid hennes öra. För första gången sedan incidenten med Kelly hänt såg hon mig i ögonen. Jag mötte hennes havsblåa ögon. De förlorade sin skärpa då de granskade mitt ansikte. De hade nu blivit mjuka och sensuella likt silke. De liksom smekte mitt ansikte då hon såg mig på nära håll.
Hon nickade bara och plötsligt fanns den skarpa blicken där igen. Hennes ögon blixtrade då hon gav mig en knuff. Jag tog ett steg bakåt men omfamnade henne genast. Hon grät och jag viskade lugnade ord i hennes öra. Hennes kropp som var lika spänd som en gitarr sträng började slutligen slappna av i min omfamning. Jag förstod varför Dezteny inte litar på mig då det gäller Kelly. Hon är rädd hela tiden, även fast hon aldrig erkänt det så avslöjar hennes ögon rädslan, hon har svårt att binda sig. Hon har svårt för tillit och litar inte på någon. Hon trängde sig ur min famn och började gå. Jag följde lydigt efter. Hon stannade framför en av mina bilar.
"Som du vill babe", mumlade jag.
"Jag är inte din babe", viskade hon. Jag såg sårat på henne. Ångern tog över henne. Jag bara nickade och klev in i bilen, satte nyckeln i tändningslåset och vred om. Jag sneglade på henne då jag lade in växeln. Med ena armen på hennes ryggstöd vred jag på huvudet för att se bakåt. Jag backade ut ifrån uppfarten, ut på gatan. Sedan gasade jag mot korsningen en längre bit fram. Det satt en stoppskylt i hörnet, men jag saktade inte in farten. Väl ute på vägen fixerade jag en hastighet som låg exakt tjugonio kilometer i timmen över den tillåtna. Böter hade ingen betydelse för mig, fast det vore inte bra att förlora körkortet.
"If you say so, babe"
"Justin, fel håll", mumlade hon bittert. "Nej, bara blunda och låtsas att vi är rätt", log jag lite smått. Även hon drog lite på mungiporna. "Blunda, Dezteny. Lita på mig." Tillslut gjorde hon som jag sagt.
"Vart ska vi?", mumlade hon med händerna för ansiktet.
"Överraskning." "Jag hatar överraskningar", svarade hon kvickt. Även fast hon höll händerna för ansiktet kunde jag avslöja hennes leende bakom masken hon bar.
Maten var dyr på det här stället. Jag tittade på vinlistan. Jag frågade Dezteny om hon ville välja, men hon skakade bara leendes på huvudet. Jag harklade mig svagt och beställde de vi kommit överens om. Den unge servitören log stort och vände sig om. Dezteny såg generad ut. Hon har upprepat sig en miljon gånger om att hon borde bytt kläder. Men hon var vacker som hon var, utan smink och klänning.
"Jag ville bjuda ut dig på en riktig dejt", han försökte fånga min blick men jag vek undan fortfarande osäker på vad som tidigare hänt.
"Du hade inte behövt bjuda mig på restaurang, Justin."
"Men jag ville", log han. Det där leendet som fick hela min logik att rasa.
"Det var otroligt snällt, men jag vet inte..." Han avbröt mig med en suck.
"Jag vill veta vad som hände där inne", jag såg ner i tallriken.
"Hon ville ha sex med mig men jag nekade henne. Jag sa att jag inte vill ha med henne att göra mer och hon blev sur", förklarade han. Jag sökte efter tecken i hans ansikte som tydde på att det han sa inte var sanning men hans ögon såg sanningsenliga ut. Hans bruna ögon var lika sköra som himlen. Jag nickade. Han sträckte sig efter min hand. Den unga servitrisen med brunt lockigt hår bytte ut våra bestick och vinglas. Men jag låtsades inte om honom.
"Förlåt", jag sänkte huvudet och försökte hindra tårarna som trängde genom ögonen.
"Du har inget att säga förlåt för", hans röst var lika len och förstående som sammet. Jag ville så gärna lita på honom. Med det var så svårt. Jag hade inte kunnat lita på någon sedan mamma gått bort. Trots det litade jag mer på Justin än någon annan. Men helt kunde jag inte släppa in honom. Jag svalde tårarna och mötte hans blick. Justin bar sin vita T-shirt som framförde hans biceps perfekt. Hans armar såg solbrända ut i det dämpade ljuset.
"Vart är dina föräldrar?", frågade Justin försiktigt. Han såg på mig med en blick som bestod av förundran. Jag stelnade till av tanken på att han kallade den som svikit mig för förälder. Djävulen var inget annat än bedragare."De bor inte här", jag försökte pressa fram ett leende men meningen Justin sagt repeterades i mitt huvud. Likt ett trasigt kassett band hörde jag sista ordet i hans mening tusen tals gånger under en sekund. "Dina då?", stammade jag.
Han harklade sig försiktigt, "samma." Han ryckte på axlarna. Jag såg smärtan gå igenom hans ansikte, hans vackra, släta ansikte. Jag visste att han ljög precis lika mycket som jag. Men det var lugnt, jag var inte redo att berätta än. Och han hade uppenbarligen någonting som han inte heller var redo att berätta för mig. Ända sedan sen dagen på motellet då jag hittade lappen har jag inte riktigt kunnat slappa av. Förutom de gångerna då jag varit Justin. Han fick mig att känna trygghet. Men så fort jag gick utanför dörren, var på jobbet eller var ensam hemma var de där orden det enda jag kunde tänka på. Kurragömman är slut. För att vara ärlig var jag livrädd. Vettskrämd. Jag visste vad han var kapabel till.
Jag såg ut genom det tonade bilfönstret. Ljuset från bilen bakom reflekterades i backspegeln. Det var nästan ingen trafik, bara enstaka personbilar. Solen har för längesedan gått ner. Sakta svängde Justin in till uppfarten och fortsatte sedan sista biten upp till det stora modernistiska huset. Det var formgjutet i vitt betong, det väldiga fönsterpartierna var dolda bakom persiennerna. Vi körde in i det lilla garaget. Några lampor var redan tända i huset. Justin gick rakt fram och tryckte på strömbrytaren till taklampan. Jag hoppade ut ur Justins Range Rover och tog min väska. Han tog den ur min hand.
"Den är tung." Jag log försiktigt mot honom. Vi gick snabbt upp för trappan. Brädorna knarrade under mina fötter så som de gjort på det unkna motellet. Det var mörkt i korridoren precis som vanligt. I det gigantiska fönstret i slutet av korridoren lös stjärnhimmeln. Den var vacker. Men då Justin tryckte på strömbrytaren till taklampan reflekterades bara min kropp och jag såg inte längre stjärnorna som glänste likt glitter på ett svart papper.
Jag lämnade korridoren och gick in i badrummet. Jag pressade ut tandkräm på den gröna borsten. Sedan började jag borta tänderna och såg på mig själv i spegeln. jag kunde inte sluta tänk på Justins ögon då han insett att jag litade på honom om vad som hände med Kelly. Hur hans mörka ögon glittrat för stunden. Han vackra bruna ögon. Jag log stort mot spegeln. Justin hade varit så gullig mot mig sedan han berättat vad han kände för mig. Men kan visste inte att jag kände precis likadant för honom.Jag spottade ut tandkrämen, sköljde av den tunna borsten under vattenstrålen genom en smekning med tummen över de små stråna som skiftat i grönt och vitt. Jag såg mig ännu em gång i spegeln och bakom mig stod Justin.
Jag mötte hans blick i spegeln. Jag vände på mig och han tog ett steg närmre. Han smekte en hårslinga ur mitt ansikte.
"Varför ljög du för mig?", hans ögon var fyllda med lust men även en glimt av sorg fanns där. Jag ryckte på axlarna och fuktade över läppen med tungan. Han andades emot mina läppar, hans varma andedräkt kolliderade med mina läppar.Han flyttade sitt huvud närmare mitt. Han lutade sig närmre och pressade sina läppar, först försiktigt sendan allt hungrigare, emot mina. Jag hade inte en chans att avisa hans rörelse.
Det här var nytt för mig, att faktiskt njuta av någons beröring. Jag omfamnade hans nacke. Jag ville ha honom närmre även fast det inte var möjligt. En adrenalinkick sköljde över mig likt en våg. Blodet pumpade hårt genom mina ådror. Enkelt och smidigt lyfte han plötsligt upp mig på handfatet, särade bestämt på mina ben genom att ställa dig mellan dem. Han pressade sin kropp närmre medan jag kände hans kalla handflator greppa tag om mina höfter. Justin smakade tobak. Jag kvävde ett stön emot hans läppar medan jag flätade in mina fingrar i hans hår. Justin flinade emot mina läppar. Hans händer gled sakta ner innan för mina byxor. Han kramade om min nakna rumpa med sina händer. Jag stönade ännu en gång.
Sedan började han mjukt och sakta stöta sig mot mig. Andlöst började jag kyssa hans nacke. Då jag funnit rytmen i hans rörelse rörde jag mig takt med honom. Han stönade och vi förenades i ännu en kyss. Jag var inte riktigt medveten om vilken värld jag var i. För det kändes just nu som om jag svävade bland moln då Justin pressade sin hårda bula emot min kropps känsliga parti. Justins händer lämnade min rumpa och jag lät dem glida ner för mina lår. Jag lindade mina ben runt honom och lät honom lyfta upp mig från handfatet, jag fingrade lite på håret i hans nakna nacke. Han pressade sig närmre, rörde sig fortare. Just när jag skulle röra mig i takt med honom hörde jag hur min mobil började ringa.
Comments
Adina säger:
Åååh, perfektion
Thilda säger:
så grymt bra kapitel!!! :D jag trodde först att han skulle lämna henne på motellet men när han inte gjorde det och sen när han berättade sanningen för henne så blev jag bara så överlycklig!" whii :DD längtar till nästa kapitel.. dom är så söta tillsammans.
Svar:
smilingbieber.blogg.se
Emma säger:
OMG AWKWAAAAAARD !! MEEEER
Celebnovell säger:
Hur sjutton kan du avsluta sådär? :O Jag som började glömma verkligheten, haha.
Sjukt bra! ♥
Svar:
smilingbieber.blogg.se
jasmina säger:
Ohhh jag vill så gärna ha en sådan pojkvänn som justin haha vill ha kapitel 21 nuuuu*ingen press*
Svar:
smilingbieber.blogg.se
Jessica säger:
Omg, dem måste bli tillsammans!!!!
Svar:
smilingbieber.blogg.se
Maria :* säger:
De kommer verkligen bli akward. Jätte bra kapitel!
Svar:
smilingbieber.blogg.se
Anna säger:
wohooo meeeer!! <3
Emelie säger:
ahh sjukt grymt bra :D
Lena säger:
ÄLSKAR DET
Anonym säger:
Hur blir uppdateringen när skolan börjar? Älskar din novell
Aya säger:
Ahh
Aya säger:
AHHH MEER!!
emmay säger:
Odjiweuheuwgekwiedjjdjdjsihdjrrrddk4ktöfjfj3heidjddk
herreguuud♡♡♡♡♥♥♥♥♥♡♡♡bääästa!
jag tycker att du inte ska stressa dig fram .....asså jag menar att du ska göra den intressant genom att något ska hända nu innan de s.e.x.
Btw, duu ee bäääääst!!
emmay säger:
Odjiweuheuwgekwiedjjdjdjsihdjrrrddk4ktöfjfj3heidjddk
herreguuud♡♡♡♡♥♥♥♥♥♡♡♡bääästa!
jag tycker att du inte ska stressa dig fram .....asså jag menar att du ska göra den intressant genom att något ska hända nu innan de har s.e.x.
Btw, duu ee bäääääst!!
Svar:
smilingbieber.blogg.se
Jess the Ess säger:
Underbart. Helt fantastiskt skrivet. Man vill bara ha meeeer!! Du är helt sjukt duktig och begåvad.
Man förstår och känner hennes känslor så tydligt som om det vore ens egna. Du är en fantastisk författare!!!!!!!!
Malin säger:
varför gjorde du så, ville ju läsa vidare :(
det var jätte svårt att hänga med i kapitlet, de hoppade hit och dit kändes det som. Jag vet inte om du stressade eller så :/
Svar:
smilingbieber.blogg.se
vicky säger:
OMG OMG så sjukt bra!!!
Anonym säger:
Dog
Anonym säger:
Älskar det här, att de går framåt liksom
Anonym säger:
Bästa novellen
Saga säger:
Så fkn BRAAA!
Ida säger:
Sjuuuuukt bra! <3:)
Anonym säger:
Jag blev helt inne i novellen där i slutet!! Du skriver så jävla bra!!!
amanda säger:
grymt slut :D
Rebecca ツ säger:
Du skriver så grymt duktigt!
Så braa kapitel btw och MEERR!!
Trackback
