Inlägget är skrivet: ♥ I Kategorin: A Thousand Miles From Happiness ☑
21 - NIGHTMARE
Previous: Jag stönade ännu en gång. Sedan började mjukt och sakta stöta sig mot mig. Andlöst började jag kyssa hans nacke. Då jag funnit rytmen i hans rörelse rörde jag mig takt med honom. Han stönade och vi förenades i ännu en kyss. Jag var inte riktigt medveten om vilken värld jag var i. För det kändes just nu som om jag svävade bland moln då Justin pressade sin hårda bula emot min kropps känsliga parti. Justins händer lämnade min rumpa och jag lät dem glida ner för mina lår. Jag lindade mina ben runt honom och lät honom lyfta upp mig från handfatet, jag fingrade lite på håret i hans nakna nacke. Han pressade sig närmre, rörde sig fortare. Just när jag skulle röra mig i takt med honom hörde jag hur min mobil började ringa.
Skenet av lampan på sängbordet speglades av på den ljusrosa väggen. Former av hästar virvlade runt i en cirkel i rummet. Hela rummet lös upp i ett eldfärgat sken. Jag sprattlade till av lycka under de marinblåa prinsesslakanen. Jag drog in fötterna under täcket i hopp om att återfå värmen i mina iskalla fötter med vetenskapen om att jag snart skulle få en lång godnatt saga som bestod av prinsessor och prinsar. Jag började vicka på den lösa tanden i min mun med hjälp av tungan. Jag sprattlade till ännu en gång då dörren sakta öppnades och ett ljust sken lös upp rummet under en sekund. Jag blinkade för att återfå synen då skenet bländade mig. Ur ljuset steg en mörk siluett. Farbror Keith.
Då jag skulle börja prata om den lösa tanden i min mun höll han upp ett pekfinger för att tysta mina ord innan de for ut i rummet och bröt isen av tystnad som låg som ett lager över oss. Jag svalde mina ord. Jag lade märke till hur den lilla klacken på hans sko knakade då den mötte de mörka parkettgolvet. Bara med hjälp av hans finger hade spänningen i rummet helt förändrats. Vi behöll ögonkontakten till hans tyngd tyngde ner utkanten av madrassen. Fjädrarna skrek då han i en hastig rörelse belastade sin kropp över min. Han nuddade den inte, men han var tillräckligt nära för att jag för första gången i mitt liv skulle känna riktigt rädsla. Han knäppte ivrigt upp knapparna på sina byxor med ett poppande ljud sedan sparkade han lätt av sig dem och lät golvet ta emot dem. Jag ryckte till av dunsen då byxorna föll till golvet. Jag hörde hur hans skärp gav ifrån sig ett ilande ljud som länge rang i båda mina öron.
Han la sig sedan under täcket och värmen från hans kropp smittade av sig fort. Jag ville inte ha hans värme. Jag ville inte ha honom där ovanpå mig. Farbror Keith särade bestämt på mina ben genom att belasta hela sin underkropp emot min. Jag vet helt omedveten om vad som snart skulle ske. Helt omedveten vilken smärta som snart skulle sprida sig igenom min kropp. Han drog av mig mina bomullstrosor med en hand. Jag skakade då han trängde in i mig. Tårarna började rinna. Jag blev medveten om att blod trängde ut mellan mina ben då doften av järn spred sig i luften. Han vilade en av sina händer på min mun. Som sköld, så jag inte kunnat skrika utan att han kvävt det i sin hand. Han rörde sig långsamt in och ut i mig med en väldig kraft.
Jag hade så ont och han var så stark. Jag försökte sparka och knuffa bort honom men det gick inte. Medan jag kände den brinnande smärtan i min kropp hörde jag honom upphetsat stöna, "kämpa inte emot, jag vet att du vill."Han hyschade mig då jag låg i min lilla säng och grät. Jag såg över hans kropp då dörren ännu en gång öppnades och ett ljust sken lös in i rummet. Jag hoppades på att smärtan skulle upphöra då jag såg ljuset. Att den kom från himlen. Att änglarna skickat någon som skulle beskydda mig. En prins på sin ståtliga löpare. Det var den bild jag mentalt byggt upp men gestalten som klev ut ur ljuset var pappa. Han stod och såg på i dörröppningen. Han rörde sig inte. Han sa inget. Det var den dagen jag blev säker på att det var helvetet som skickat honom. Djävulen.
Jag satte mig upp i en ryckning. Skräckslaget såg jag mig omkring. Det var bara en dröm intalade jag mig själv. Bara en dröm. Men det var det inte. Det var ett minne. Jag var förvånad över att jag väckts ur drömmens djup. Min bröstkorg hävdes intensivt då jag såg in i Justins ögon. Jag ville så gärna få honom att förstå, men samtidigt var jag förvånad över min egen röst, att jag vågat skrika mitt i natten. Justin som precis satt sig på sängen tog mig i sin famn. Han hyschade mig lugnade då tårarna rann ner för mina blöta kinder. Rummet var mörkt. Det hade ännu inte börjat ljusna. Utanför fönstret, längre bort på gatan stod en gatlykta. Det bleka skenet föll på ett lövträd. Jag rös.
"Justin", min röst var en andlös viskning. Paniken rusade genom min kropp. Pulsen pumpade hårt i mina ådror. Hans armar omslöt mig och hans värme smög sig sakta in i min kropp. Han tvingade bort den skräck som jag nyligen kolliderat med. Hans armar var muren. Muren mellan gott och ont. Han strök mig lugnade över håret och viskade mjuka ord i mitt öra. När jag såg in i hans ögon såg jag att han såg väldigt oroad ut. Jag ville så gärna berätta men jag kunde inte, inte än. Han såg det och viskade, "shh, du behöver inte säga något. Jag är här nu." Men hans oroliga ansiktsuttryck försvann inte. Sedan la han mig ner med honom bredvid sig och drog in mig i hans trygga famn.
Kafét var folktomt idag. De ynka personerna som stannade till fick sin servering och försvann genast. Jag kände hur mitt hår började klibba sig emot huden under kepsen. "Din beställning är klar", log kocken som stod emellan en låg vägg och bakom honom stod en stor tonad ugn. Jag nickade och tog försiktigt tag i den heta tallriken. Han gjorde en gest emot uteserveringen. Jag joggade nerför trappan och tog upp det lilla beställningsblocket ur fickan då jag var framme. Jag frågade ursäktande om det var den mannens beställning. Han log och berättade att visast var det, det. Jag besvarade leendet innan jag återvände tillbaka in i kafét. Mr. Hadden log så ögon glittrade då jag slog mig ner vid en av barstolarna.
"Det brukar vara jobbigt med de flörtiga blickarna i början, men man vänjer sig", jag log stort då jag vred på huvudet och möttes av de vänliga, hasselbruna ögonen.
"Allison", hon sträckte fram en hand och jag skakade den hastigt.
"Dezteny", log jag.
Då solen för länge sedan lämnat himmelen och jag tog ett stadigt grepp om min handväska mötte jag Mr.Haddens blick. "Dezteny", viskade han. Hans ögon blixtrade till i de mörkaste blå. Hans blick gled över min kropp, uppifrån och ner och sedan upp igen. sedan lät han tungan lätt glida över sina läppar. Jag kvävdes av rädsla. Jag harklade mig.
"Jag har ganska bråttom, jag borde gå", min röst lät hes och jag hoppades att självsäkerheten i den skulle täcka rädslan som gömde sig tätt in på. Han log. Hans ögon glänste i det hårda ljuset. Hans pupiller vidgades. Det svarta trängde över det blå. Han började gå emot mig.
"Är det något?" undrade jag nervöst.
"Du är väldigt vacker, Dezteny", han lät föraktfull då han uttalade mitt namn. Jag såg hur han tog ännu ett steg närmre han smekte en hårslinga ur mitt ansikte. Jag ryggade genast undan från hans beröring. Han fnös.
"Låt oss göra det här på det lätta sättet", spottade han och drog mig återigen intill sig. Jag försökte frigöra min ena arm. Hans parfym invaderade mina näsborrar.
"Du vill ha mig", flinade han och drog sitt pekfinger längs min arm. Mina armar knottrade sig av hans beröring. Det det var inte för att jag tyckte om den. "Erkänn", hans röst var hård som sten.
"Rör mig inte", viskade jag. Jag blickade upp och såg Justins glänsande svarta Range Rover parkerad utanför igenom det stora glasfönstret. Sedan dröjde det inte många sekunder förrän dörrklockan gav ifrån sig ett pling och Justin stormade in.
"Dezteny. Bilen. Nu", morrade han och gjorde en gest emot utgången. Jag sprang ut och stannade till då kylan smekte mitt ansikte. Jag tog ett djupt andetag och samlade mig. Men hjärtat dunkade fortfarande hårt i bröstet. För hårt. Jag öppnade främre passagerardörren och klev in i den varma bilen. Jag satt och väntade. Länge. Men slutligen drog Justin upp bildörren. Jag vågade slutligen se på honom då han hårt pressade in nyckeln i tändningslåset.
"Rörde han dig?" morrade Justin. Då jag ignorerade hans fråga spändes Justins muskler då ilskan rusade igenom hans kropp. Han kramade om skinnratten, så hårt att krogarna vitnade. Motorn gav ifrån sig ett spinnande ljud. Jag korsade armarna över bröstet och såg ut genom den tonade rutan. Åkturen blev händelselös. Ingen av oss hade brutit den tystnad som låg över oss. Jag öppnade bildörren och sneglade på honom då han låste bilen. Hans käkar var spända och ögonen mörkare än vanligt. Jag följde Justin upp för stentrappan. Justin lade nycklarna på bänken, gick i vardagsrummet och sjönk ned i soffan. Han sneglade på dynan bredvid sig.
"Vad hände där inne?" frågade jag. Justin ändrade kanal med tvdosan och sneglade lite på mig.
"Jag sa upp dig." Jag spärrade upp ögonen.
"Varför, Justin? Jag behövde de där pengarna!" halv skrek jag. Han fnös.
"Så du ska ha en chef som tafsar på dig alltså?" han mötte inte min blick. Jag svalde hårt.
"Du behöver inte leker superman hela tiden, jag kan klara mig själv", skrek jag. Han fnös igen.
"Just nu är jag så jävla trött på att vara din barnvakt, Dezteny", skrek han tillbaka.
"Fine, jag sticker." Jag vände mig om för att slänga upp dörren då Justin kom rusande bakom mig och pressade lätt in mig emot dörren. Han sänkte munnen till min och pressade hårt sina läppar emot mina. Jag smekte mina händer över hans bröstkorg för att sedan pressa bort honom. Men kyssen blev bara djupare och intensivare av min beröring. Han avbröt kyssen. Och den ilska som tidigare kolliderat med mig rann genast av mig. "Förlåt men jag hatar när andra ser på dig sådär som din jävla chef", han tittade mig i ögonen och jag såg att de hade mjuknat och var inte mörka av ilska längre.
"Ex chef", påpekade jag så surt jag kunde. Under hans intensiva blick klarade jag knappt av att andas.
"Jag kan inte hjälpa det. Jag vill att du ska vara min. Bara min." Han böjde sig ner och kysste mig, fört mjukt men sedan allt mer krävande. Jag kysste tillbaka och flätade in mina händer i hans bruna, lena hår. Hans läppar förflyttade sig till min hals där han började kyssa mig och jag lutade huvudet så att han lättare kunde komma åt. Jag drog honom närmare mig och kunde inte hindra ett tyst stön från att lämna mina läppar.
"Fortfarande sur?" viskade han hest så att jag kände hans läppar vid mitt öra. Jag bet mig i läppen och skakade på huvudet och återigen förenades vi i en mjuk, men retsam kyss.
Comments
miss biebs säger:
Så sjukt bra , vill aldrig att den ska ta slut
Anonym säger:
Mermermermer OMG!!!
Louise säger:
Omg bättre än bäst!! I love you ❤
Vicky säger:
SJUKT BRA.fattar inte att man kan vara så duktig!
Adina säger:
Så otroligt bra
Lena säger:
Jeeez så braaaas
jasminakomina säger:
Neej stackars lilla dez villken uppväxt hon hade,fick tårar i ögonen när jg läste om henne barndom men sedan förbannad på hennes farbror och pappa villka hemska människor det finns. Tyckte justin gjorde det rätta att säja upp henne.dom är jätte söta tsm<3du skriver som en gudina är beråend kollar in på din blogg och instagram typ femtio gg typ hehehe
jasminakomina säger:
Neej stackars lilla dez villken uppväxt hon hade,fick tårar i ögonen när jg läste om henne barndom men sedan förbannad på hennes farbror och pappa villka hemska människor det finns. Tyckte justin gjorde det rätta att säja upp henne.dom är jätte söta tsm<3du skriver som en gudina är beråend kollar in på din blogg och instagram typ femtio gg typ hehehe
Emelie säger:
jätte bra :D
Maria :* säger:
Jätte bra!
felicia säger:
Asså herregud. Jag är besatt typ. Det här kapitlet var så bra. Ren perfektion. Helt sjukt vad duktig du är.
MINA säger:
De är så söta tillsammans!
Hanna säger:
Omfg prima!👌
Victoria säger:
OMG Dezteny var typ bara 6 år när hennes farbror våldtog henne! :O
Celebnovell säger:
ETT LÅNGT KAPTEL! YAAY!
Älskade det, älskade det, ÄLSKADE DET. Hel perfekt rent ut sagt. ♥
Aya säger:
Åh stackars dez.. Tyckte det va jätte gulligt att justin blev arg o sa upp henne bara för att chefen typ "ville ha" dez. Längtar till nästa!
Jess the Ess säger:
Myyyyyycket braaaaaa! Enormt spännande, man blir arg, ledsen, äcklad och berörd på samma gång. Otäck tanke att detta är verklighet för fler än man tror.
Du skriver jäkligt vackert och proffsigt, nästan poetiskt. Älskar det.
Fortsätt såhär!
amanda säger:
usch vad hemskt mardröm!
Anonym säger:
skit bra emma!
Anonym säger:
OMG OMG FLIPPAR
Rebecca ツ säger:
Hemskt. Hon måste varit väldigt ung , när hon förlora sin oskuld till sin farbror? Usch! Våldta sin brorsdotter. Äckligt!
Men aja , gryymt kapitel iallafall och jag bara längtar till nästa! c:
Malin säger:
INSYTGMPM SÅ BRA ILY
Alice säger:
Sååååå bra
OMGOMG säger:
OMG pleaaaaseeeee publicera 22 ikväll!!!äälskar din novell som i helvete!!
Trackback
