En av ekens grenar skrapade hårt emot fönstret. Ljuset från en gatlykta föll på trädets baksida vilket orsakade långdragna och kusliga skuggor. Platteven med dess vita ram stod på. Rösterna från teven ekade i vardagsrummet. Baslådorna vibrerade. Dezteny låg sovandes på soffstödet med en filt lindad runt hennes ben. Med ett ryck vaknade hon upp ur sin sömn då jag tryckte på tevens avstängnings knapp.

"V-vad hände?" stammade hon och gnuggade sig hårt i ögonen. Sedan såg hon på mig med stora trötta ögon.

 Jazmyns huvud låg nu mjukt emot min bröstkorg. Mina andetag fick hennes ögonlock att långsamt falla i trans. Dörren knarrade och ett svagt ljus utifrån bländade mig. Min mors kvinnliga figur såg ut som en skugga med ljuset som sken bakom henne.

Försiktigt flyttade jag på Jazmyns huvud och reste mig sakta upp. Jag svor lågt då madrassens fjädring knarrade. Jag gick förbi min mor och hon stängde försiktigt dörren efter mig och gick sedan efter.

 "Vräkta var det va?" undrade jag med ryggen emot henne. Hennes taniga fingrar snuddade vid min axel. Jag vände mig hastigt om. Hon såg ned på dina hand som om hon bränt sig vid min ilska. Hon rynkade på pannan som om hon brottades med orden men sedan nickade hon bara. 

"Hur kan du göra såhär? Emot Jazzy? Emot dig själv?" morrade jag.
"Jag försöker Justin, jag försöker verkligen", mumlade hon med sorgsna ögon.
"Inte tillräckligt tydligen", svarade jag och sjönk ned i soffan med ansiktet vilandes i mina händer.

"Mikes försäkringspengar? Kan du inte använda dem?" frågade jag och såg upp på henne där hon satt på den allt för gamla soffan.
"N-nej, det kan jag inte", mumlade hon.
"Mamma, du måste sluta leva så här!" utbrast jag upprört och gestikulerade med armarna omkring mig.
"Jag vet, Justin! Tro mig, jag vet", hon höjde rösten men den bröts genast av. Hon sänkte huvudet och lät tårarna tränga fram. Jag satte mig bredvid min mor på soffan och lät mig omfamna henne. Hon skakade.
"Jag kan bara inte få fram pengarna", snörvlade hon emot min axel. Min omfamning om hennes skulderblad hårdnade.
"Jag vet", viskade jag lågt. Det var verkligen svårt att höra hennes stela gråt. Jag visste hur sårad hon varit sedan jag stack. Allt var mitt fel. Hennes gråt blev intensiv och stel. Jag bara satt där och omfamnade henne tills hon inte längre hade tårar att fälla.

 "Jag ska skaffa fram pengarna", viskade jag beslutsamt. Jag skulle ta hand om min mor och syster. Hon skakade med ens på huvud, "nej, aldrig." Jag greppade tag om hennes axlar och tvingade henne se mig i ögonen."Du kan inte låta Jazmyn växa upp så här." Hon suckade uppgivet. Jag grävde upp min plånbok. Min mor höll ned den under en sekund. Jag mötte hennes blick och långsamt flyttade hon handen ifrån det svarta lädret. Jag rensade pengarna ur min plånbok och gav de till henne. Genast såg hon på mig med tårfyllda ögon. "Det här kommer inte räcka men du får me..", hon avbröt mig genom att omfamna mig hårt. 

"Din far skulle varit så stolt över dig", viskade hon och placerade en fjäderlätt kyss på min panna. 'Nej det skulle han inte' tänkte jag med sammanbitna käkar. Det var på grund av honom som jag hade lämnat henne och Jazmyn. Han hatar mig nu och kommer alltid att göra.

"Justin?" undrade Dezteny försiktigt med sina vackra, blåa ögon som jag hade saknat så mycket under de senaste timmarna. Även när jag, som nu, kände mig alldeles frusen inuti kunde de där ögonen värma mig och smälta isen som var lika gigantisk som ett isberg. Jag ville inte göra något annat än att hålla om henne nu. Hon var som min enda drog, ju längre jag gick utan henne, desto sämre mådde jag. Hon var den enda som kunde fixa mig.

"Har något hänt?" frågade hon plötsligt oroligt. Hon kunde alltid ser när något var fel. Trots allt visste jag inte om jag kunde tala om vad som skett. Jag behövde själv komma på ett sätt att skaffa fram pengar och hon var den sista jag  ville belasta mina problem på. Dezteny hade för mycket medkänsla för att klara av att höra av som tidigare hänt. Att belasta henne med mina familjeproblem hade varit fel. Jag visste även att hon hade problem. Jag ville inte att hon skulle addera på mer till den listan.

Något jag ville veta var vad som tidigare hänt henne. Hennes blåmärken var nu knappt synliga, det anades vagt något som tidigare gått i färgen lila. Om jag hela tiden belastade henne med mina problem så skulle hon aldrig få chans att öppna upp sig för mig med hennes. Jag ville skydda henne och just nu var det bättre om hon inte visste mer än hon redan gjorde. Hon visste det nödvändiga. Jag behövde att tänka, tänka på hur jag ska få fram det där jävla pengarna men morgondagen stod fri. Det enda jag ville göra just nu var att krypa ner i sängen med Dezteny. Jag behövde känna hennes värme och kärlek även fast jag ibland brände mig vid de känslor hon åstadkom.

"Ingenting", svarade jag och ryckte på axlarna. Hon höjde ett perfekt format ögonbryn  då jag tog av mig min T-shirt och mina svarta jeans. Hon iakttog mig då jag sjönk ned i soffan bredvid henne.
"Seriöst, Justin?" hon smekte försiktigt mitt ansikte jag jag lutade mig in i hennes beröring.
"Jazmyn hade svårt att somna", ljög jag.  Hon förstod att jag ljög och jag hatade att behöva göra det men hon sade inget. Det var jag tacksam för. Jag älskade att hon alltid förstod vad jag behövde.

Jag förde henne närmre mig och omfamnade henne. Jag placerade en lätt kyss på hennes nyckelben, längs med hennes hals och slutligen kind.
"Jag har saknat dig", mumlade jag med huvudet i hennes hår. Hennes lilla hand hittade min och flätade samman våra fingrar och kysste mina knogar med sina mjuka rosiga läppar. Jag slöt ögonen. Jag älskade hennes läppar på min hud och kände hur hela jag slappnade av i hennes omfamning. Jag strök med tummen över hennes fingrar och kysste hennes hår.

"Jag har saknat dig", viskade jag återigen och lät min näsa försiktigt smeka hennes hals. Hon fnissade mjukt. "Du har redan sagt det." Jag log stort. "Det är bara sanningen", mumlade jag och kysste hennes hår ännu en gång.

Dezteny förstod att något gått fel idag. Hon smekte mina fingrar och armar tills jag slutligen somnade med henne i min famn.