Inlägget är skrivet: ♥ I Kategorin: A Thousand Miles From Happiness ☑
22 - HAPPIER THAN EVER
Previous: "Förlåt men jag hatar när andra ser på dig sådär som din jävla chef", han tittade mig i ögonen och jag såg att de hade mjuknat och var inte mörka av ilska längre.
Klockan hade för längesedan passerat midnatt. Kyrkogården var mycket dunkel och dyster. En märklig dimma hängde i luften. Luften var inbäddad i den nästan intill blåa dimman. Inte en stjärna syntes på den mörka natthimlen. Allt som syntes var månen som liknade en smal skärva. Månens svaga sken träffade de stora granarna en bit längre bort som slängde långa skuggor över det våta gräset. En avlägsen ugglesång ekade i mörkret. Jag tog ett steg ut i gräset. Jag kände hur mina ballerina skor genast blev fuktiga. Allt som hördes var mina fötter som mötte marken. Jag passerade ett spretigt, igenvuxet träd. Då såg de inristade bokstäverna på den snäva stenen. Satte jag mig huk för att sedan kunna sätta mig ner på rumpan i gräset. Mina händer gled i det våta gräset. Jag kände hur mina jeans sög upp dagg.
"Ex chef", påpekade jag så surt jag kunde. Under hans intensiva blick klarade jag knappt av att andas.
"Jag kan inte hjälpa det. Jag vill att du ska vara min. Bara min." Han böjde sig ner och kysste mig, fört mjukt men sedan allt mer krävande. Jag kysste tillbaka och flätade in mina händer i hans bruna, lena hår. Hans läppar förflyttade sig till min hals där han började kyssa mig och jag lutade huvudet så att han lättare kunde komma åt. Jag drog honom närmare mig och kunde inte hindra ett tyst stön från att lämna mina läppar.
"Fortfarande sur?" viskade han hest så att jag kände hans läppar vid mitt öra. Jag bet mig i läppen och skakade på huvudet och återigen förenades vi i en mjuk, men retsam kyss.
Jag vred på huvudet och blickade ut över den folk tomma gatan innan jag höjde pistolen. Skottet skar igenom mörkret. Skinnjackan öppnade sig i vinden och mina magmuskler anades under min t-shirt. Hjärtat slog ojämnt och fort i bröstet. Adrenalinet kändes som myror i blodet. Jag vred på huvudet och såg på Chad. De smala bruna ögonen glittrade i ljuset av skenet av en gatlykta längre ner på gatan. Han fuktade överläppen med hjälp av tungan. Den svarta mössan som han dragit över huvudet täckte hans skarpa drag. Jag gav honom den nick han väntade på. Sedan vände han sig om och gjorde klartecken till de andra.
Jag höjde en armbåge och slog in det sista av glaset för att sedan ta mig igenom. Det svarta spegelblanka golvet var fullt med små skimrande glassplitter som knastrade då jag sträckte ut foten och tog ett steg. Alarmet skrek igång du min fot mötte marken. Jag hörde kortsiktiga steg bakom mig innan jag började springa emot kassan. Det lilla låset blänkte svagt i mörkret. Jag höjde pistolen ännu en gång och sköt upp de lås som hindrade mig från det jag ville åt. En dov pirrning kändes i hjärtat då jag tryckte på avlösaren. Skottet skar i öronen. Jag lukten av vapenfett invaderade mina näsborrar då jag lutade mig framåt i en hastig rörelse.
Jag grabbade hårt tag i pengarna och pressade ner dem i väskan. Chad joggade upp bredvid mig och tog en näve med sedlar och förde sedan ner i den svarta väskan som hängde på min axel. Då vi tömt kassan gjorde Chad en nick emot utgången. Larmet tjöt fortfarande då vi sprang ut genom den stora glasrutan vi kom ifrån. Avlägsna syrener hördes då jag ryckte upp passagerardörren till den svarta bilen. "Kör, fort som fan", skrek jag till Matt som hårt trampade ner gasen. Jag var säker på att hjulen lämnat svarta spår efter sig på den ljusa asfalten. Jag ville egentligen inte göra det här. Men jag var tvungen.
Plötsligt kom jag att tänka på Dez. Vad hon gjorde nu. Jag tänkte på mardrömmen hon drömt igår, hur hon skrikit i sömnen, som om hon var i den värsta sortens smärta. Och henne blick då hon vaknat. Hur rädd hon hade sett ut. Jag var villig att göra vad som helst i de stunderna för att aldrig möta det där rädda ansiktet och de hemska drömmarna. Och det skrämde mig. Jag var inte van vid det här. Innan Dez så hade tjejer bara varit bra nog till att knulla med. Det jag känner för Dez har jag aldrig någonting känt och bara ett leende ifrån henne kan få mig att le som en idiot. Och det är töntigt som fan. Men sedan Jaxon har jag inte riktigt brytt mig om någonting. Men nu kan jag le igen. Nu har jag en anledning. Men samtidigt kan jag inte sluta tänka på alla hennes blåmärken. De syns fortfarande. När hon ligger och sover i sängen så brukar jag försiktigt lyfta på täcket och se på dem, för att se om de har försvunnit. Då jag ser att de fortfarande är existerar brukar jag försiktigt smeka de eller ge de en lätt kyss.Och jag kunde inte sluta tänka på vad hon måste ha varit med om. Vad de där mardrömmarna handlar om. Varför hon inte har någonstans att ta vägen. Vem det är som skickade den där lappen. Jag vet att hon har varit med om mycket. Och jag var inte rätt för henne.
Lukten av järn spred sig i luften. Dezteny drog mig hårt i armen och tvingade mig sätta mig på den närmsta träbänken med henne. Jag tog några djupa andetag och försökte lugna ner mig. Hon lät mig lägga mig ner i hennes knä. Sedan letade hon rätt på en näsduk i sin ficka och gav den till mig. Jag pressade in den i min näsa samtidigt som Dezteny drog sina mjuka händer genom mitt hår. Jag slappnade genast av under hennes beröring. "Förlåt, förlåt för att jag lät ilskan få det bästa av mig", viskade jag, då blodet trängde igenom näsduken. "Jag kan vänja mig", log hon. Hennes leende var så jävla vackert.
Jag visste att jag en dag skulle såra henne. Ordentligt. Mer än det skulle såra mig att inte få vara med henne. Hon skulle inte behöva stå ut med de här handlingarna. Även fast hon fick mitt hjärta slå i sin dubbla takt. Jag förtjänade henne inte. Hon förtjänade inte att bli mer sårad. Jag ville inte strö salt i de sår hon redan hade. Hon förtjänade inte mina handlingar, eller mina utbrott. Jag var tvungen att avsluta det här innan jag det gick så långt att jag inte kunde ta mig ut. Det fick inte hända. Jag kunde inte vara så självisk. Och det vore inte rätt att låta henne vänja sig. Hon skulle inte behöva vänja sig.
Jag satt länge och såg på stenen i den nästan intill blåa dimman innan jag tog mig modet att låta orden fara ur min mun. "Mamma", började jag, "jag trodde aldrig jag skulle få se den här stenen igen." Jag drog mina ben under mig. Jag slog ner blicken. Jag hade inte modet att se på graven. "Det är så många gånger jag låtsas att du varit i rummet bredvid, eller bara varit och jobbat", jag kände hur mina ögon fylldes med tårar. Det här var första gången jag besökte mamma grav sedan begravningen.
"Bara", jag stammade innan jag fortsatte, "för att jag inte kan acceptera tanken på att jag aldrig kommer se dig igen."Jag pressade samma mina läppar och försökte hindra tårarna från att tränga ut ur mina ögon. "Det är så orättvist", skrek jag ut i natten. Min skrik studsade bland gravstenarna. Jag tog ett djupt andetag innan jag begravde mitt ansikte i mina händer.
"Du körde mot ett röd ljus, jag har sett folk köra mot hundra röda ljus. Men ändå var det du", jag använde tröjarmen att torka mina tårar ifrån ansiktet.
"Jag önskar att jag kunde vara med dig", min röst var en andlös viskning medan tårarna nu strömmade ner för mitt ansikte. "Det finns annat också." Jag kunde föreställa mig hur mamma hade höjt ett ögonbryn åt mig. Hur hon hade gett mig en vänskapligknuff. "Jag är lyckligare än någonsin", sa jag i tårar. Jag svalade hårt. "Om jag inte träffat Justin", jag höjde huvudet, "hade allt varit en röra. Utan honom tror jag aldrig att jag skulle komma bort från allt. Utan honom tror jag aldrig att jag hade blivit lycklig", strömmen av tårar upphörde.
"Han får mig känna allt", viskade jag, "allt jag aldrig någonsin känt förut." Jag slickade mig om läpparna, jag kliade mig lätt på vänstra kinden innan jag lät min hand falla ner till låret. "Jag får första fången i mitt liv fjärilar i magen när jag kysser någon. Jag känner mig trygg med honom."
Jag ryckte till vid ljudet av knastrade fotsteg. Då jag försökte resa mig upp fick jag kämpa emot dåsigheten i gräset. Jag reste mig upp och ett avlägset ylande skar igenom dimman. "Jag älskar dig mamma, men jag måste gå", viskade jag. Vinddraget fick min hud att knottra sig. Men snabba steg gick jag emot utgången. Dimman låg fortfarande som ett tjockt lager i luften. Då jag öppnade den knarrande grinden i svartstål och precis skulle gå stötte jag emot någonting med vänstra axeln. Jag såg upp och konturerna av en gestalt klev ut ur dimman. "Ursäkta", mumlade jag hastigt innan jag vände mig om för att gå. I en rörelse så snabb att jag inte hann reagera tog han ett grepp om min arm. Det kantiga ansiktet. De starka dragen. De blixtrande blå ögonen. Allt var bekant. Han släppte mig då han mötte min blick och med hastiga steg gick jag därifrån. Vem var han?
End Notes: Vad tyckte ni? Kommentera! Älskar er oändligt!
Comments
Vicky säger:
OMG OMG OMG SÅ SJUKT BRA LOVE IT LÄNGTAR REDAN TILLS NÄSTA?
Svar:
smilingbieber.blogg.se
Celebnovell säger:
Helt sjukt perfekt! JAG FUCKING ÄLSKAR DET! ♥♥
Svar:
smilingbieber.blogg.se
Thilda säger:
Asså så grymt bra och spännande! Vill ha ett till typ nu.. Hehe, längtar till nästa :)
Hanna säger:
Så himla bra alltså jag gråter snart omfg
Vazira säger:
Det här var skit läskigt och sorgligt 😭😭😖😖😖 jag trodde att mannen var hennes pappa 😖😖😖 och stackars henne hennes mamma har dött och hennes pappa har blivit helt jävla dum i huvudet 😭😭😭❤❤❤😘😘😘💕💕💕 älskar novellen längtar tills nästa ❤😘❤😘❤😘👍👍👍💕💕💕💕
Anonym säger:
Såååå grymt BRAA!!!!!!
Anonym säger:
Super bra !!!!!! Kan inte vänta till nästa kommer ut! Din novell är den bästa. Novellen jag har läst, älskar dig <3
Anonym säger:
Såå sjuukt bra
Amanda säger:
Åh så sjukt bra!!! Längtar verkligen till nästa!! :D
Anonym säger:
Gud vad bra!!! :*
Anonym säger:
Jag tror att det är, Djävulen
Anonym säger:
Jag tror att det är, Djävulen
Anonym säger:
Älskar det OMG
Lena säger:
OMG
Maria :* säger:
JÄTTE BRA!
Victoria säger:
Super bra! Tror det var hennes pappa som kom :)
Jamsina säger:
OMG läste om den typ 24gg om och om igen,Hhhehhe.Tänk om det är henne riktiga pappa.Att hennes mamma och den där mannen gjorde slut när hon blev gravid och hennes mamma blev tillsammans med den idioten som förstört dez's liv. Vill ha mer kvinna
amanda säger:
neeej han kan ju inte lämna henne!
Anonym säger:
OMG jäävligt bra kapitel :O
Anonym säger:
OMG heeeeelt perfekt längtar till nästa kapitel <3
Anonym säger:
Perfekt!
Anonym säger:
Sjukt bra älskling!
Louise säger:
Herregud vad du är duktig!!
Anonym säger:
Bli författare! Holy shit ❤
Anonym säger:
Jag älskar det omg ❤❤❤❤
Anonym säger:
Jag dör om han lämnar henne herregud!! Nej 😔
Anonym säger:
Jag fatalt inte hur du kan skriva så bra som du gör! Du har verkligen talang bästavän ❤
Anonym säger:
Mer nu shit!!
Anonym säger:
Holy macaroni lägg upp nu!
Anonym säger:
Shit han är ju kär i henne han får inte höra så! Och hon som säger att hon ät lycklig nu igen till sin mamma och allt 😭😭😭
Anonym säger:
Jag älskar denna novellen så mycket bättre än alla andra på riktigt!!!
Anonym säger:
Åhhhh nej Justin du vågar fan inte göra så mot henne:-/
Trodde fan det var hennes pappa en stund där :/ ÅHHH VAD JAG ÄLSKAR DET!
mina säger:
OMG OMG OMG OMG OMG
Trackback
