Arizonas perspektiv

Hade jag nyss gått med på att umgås med Justin ikväll och dessutom få honom känna sig speciell? Vad menades ens med det? Ju närmre hem jag kom desto mer förvirrad blev jag. Med ena handen sökte jag i min mobiltelefon efter en synonym för speciell - särskild, viss, bestämd, synnerlig. Uppgivet suckade jag och upprepade de hemska synonymerna.

Hade jag inte varit för upptagen av stänken av guld som var så varsamt utspridda på hans iris hade jag tänkt längre. Om jag bara undvikit hans ögon hade det här varit en enkel ekvation. För att omvandla min ilska till rörelse greppade jag hårt tag om handtaget till ytterdörren.
"Hallå", hälsade min far ifrån köket.
Han lät entusiastisk, så entusiastisk att det störde mig.
"Hej", spottade jag.
"Arizona, min solstråle varför så bitter?" undrade han medan han stack ut huvudet genom portalen. Han log upp till öronen, de bildades rynkor i hans rosanyanserade panna. Min far hade alltid haft en mer rosa nyans på huden, medan jag och min tvillingbror var mörkare. Även min mor hade den sortens rosa nyans på sin hud, vilket många gånger förvirrade mig.
Han stod och väntade på en närmre förklaring. "Arizona?" upprepade han.
När jag såg på honom igen, såg han fortfarande entusiastisk ut. Jag undrade om han hade sett lika entusiastisk ut om han fått reda på att hans dotter nyss gått med på att få sin rumskamrat känna sig speciell.

Jag slängde av mig skorna för att springa upp för spiraltrappan, men han talade ännu en gång.
"Ska du bara lämna din gamle far här?" han drog på munnen. "Jag som hade goda nyheter."
"Goda nyheter?" hävde jag ur mig.
Han hade fångat mitt intresse så jag valde att se på honom under en längre stund.
"Jag visste väl att jag kunde muntra upp dig", sade han då han såg hur det ryckte i mina mungipor.
"Bara säg?" uppmanade jag honom.
"Säg?" upprepade han. "Visa är roligare."
Jag suckade uppgivet och lät honom leda mig upp för trappen med sina händer över mina ögon, så hade han gjort sedan jag var liten. Det spelade ingen roll om jag vore sju eller sjutton, han tröttnade inte och långt där inne gjorde jag nog inte heller det.
"Skynda", tjatade jag otåligt och ryckte på axlarna.
"Och ta död på det roliga?" Han skrattade vagt. "Nej, min solstråle."
Bara på hans andetag hörde man hur uppspelt han var över sin goda nyhet. Även fast han var uppspelt så kunde nog ingenting få mig på bättre tankar.
"Du får titta nu."
Hans händer lämnade mitt ansikte. Till en början vågade jag inte se på den "goda nyheten" eftersom att jag inte var säker på att jag skulle se det ur den synvinkeln.
Uppmanande skakade han om mina axlar. "Hörru."
Jag valde att öppna ögonen och bemötas av mitt rum. Utan min rumskamrats prylar. Bara mina.

Det hela träffade mig i ansiktet, likt en farande kniv genom luften. Jag kunde känna hur ansiktet hettade då jag inte tagit min tid till att andas. Jag trängde fram ett obekvämt leende och kastade mig i hans armar för att få bli lämnad ensam. "Tack pappa", mumlade jag.
Han nickade leendes.

Jag krånglade mig ur hans omfamning för att se hur han ironiskt höjde fingret.
"Men kom ihåg!" Jag stötte höften mot dörrposten. "Reglerna gäller fortfarande, unga dam."
Jag lade huvudet på sned och hoppades att Gud suddade ut skulden i mitt ansikte då jag skrattade.

"Du kan lita på mig" log jag i hopp om att mina valpögon skulle få honom på bättre tankar.
"Du får ursäkta mig men jag ska njuta av ensamheten ett tag."
Med tummen pekade jag in mot rummet och han nickade förstående för att sedan lämna mig lutandes mot dörrposten.

Innan jag så mycket som vågade ta steget över tröskeln stod jag bara och stirrade på mitt rum. Med blicken följde jag den turkosa tapeten. De väl placerade hyllorna, min förut undanflyttade växt stod på sin plats vid spegeln som löpte längs med väggen. Jag kunde inte finna ett spår efter Justin. Jag valde att lägga mig ned på mage för att se under mitt skrivbord där hans säng tidigare stått. Inte så mycket som ett hårstrå var kvar lämnat. Jag inhalerade genom näsan och sopade av mina knän då jag rest mig upp. Min före detta ilska var nu borta med vinden, istället var jag nu förvirrad. Jag förstod inte varför jag letade efter hans ägodelar. Allt jag visste var att jag borde känna lättnad och inte ensamhet.

Jag luktade på den närmsta kudde jag hittade men kände bara en vag doft av rengöringsmedel. Till och med hans doft var som bortsopad. Med fjäderlätta steg gick jag mot fönstret för att iaktta det vaga band som föreställde solen på himmelen. Jag undrade om vädret påverkade mitt humör. För till och med den nedgående solen påminde mig om hur Justin sopats bort från mig.

För tillfället hade jag glömt bort vilken usel rumskamrat han var som både dragit hem halvnakna kvinnor och väckt mig med sin cigarettlukt.

Jag lade mig i sängen och lyssnade på meningslösa konversationer och fotsteg som passerade den stängda dörren. Genom fönstret såg jag hur den vackra horisonten försvann och jag undrade om han skulle göra detsamma. För sekunden insåg jag motstridigt att jag inte avskydde hans uppmärksamhet. Faktum var att jag kanske till och med gillade den, vilket påminde mig om att han borde vara hemma. Då jag reste mig upp ur sängen hade jag inget minne utav de löfte jag givit honom bara några timmar tidigare.

Längs den korta korridoren smög jag ljudlöst. Jag stannade utanför det nyrenoverade rummet alla våra ungdomar bott i. Då jag stirrade vindögt på dörren mindes jag en flicka som bott här för några år sedan. Varje gång jag passerat dörren hade hon gråtit. Jag hade knackat på och frågat om allt vore som det ska, men hon hade leendes talat om att allt vore bra, dock kan leenden bedra.

Jag lutade mig fram för att knacka med ångrade mig sedan. I en ryckig rörelse drog jag mig tillbaka. Lunkandes genom korridoren funderade jag på att göra mig redo för natten. Jag fullföljde min tanke och borstade mina tänder för att återigen passera dörren för att inse att dörren stod på glänt. Och jag lovar att i den sekunden var det vaga ljuset som trängde igenom glipan lika vackert som solens ljus. Återigen lutade jag mig fram i en vågad rörelse. Bara genom ett lätt beröring breddades dörrens öppning.
"Välkommen snyggning", välkomnade han.
Jag kunde inte undgå att le då jag kände hur det hettade om kinderna. Att bara han kunde ha den här effekten på mig kändes förfärligt då det egentligen var så fel. Då jag valde att se på honom påminde även han om solen, eftersom lampan sken upp hans felfria ansikte.

Dörren bakom mig slogs sig bakom ryggen på mig på grund av vinddraget. Jag såg mig om i det nyrenoverade rummet och det såg ut precis som jag mindes, bortsett från tapeterna och bokhyllan som löpte längs väggen. Hans fönster stod på glänt, eftersom han stod och rökte i skenet av en lampa. Skenet från lampan fick röken som ringlade ur hans mun framstå som magisk. Som förförd av magin började jag närma mig honom. Den här gången hade jag inte en tanke på att skvallra för mina föräldrar.

Hårt sög han på cigarettens ände då han lutade sig emot fönsterbrädan. Himlen bakom honom var stjärnfri och majestätisk då den marinblåa färgen tog plats över himlavalvet.
"Kom", uppmanande han. Hans röst var hes och nedstämd, nära till viskning. 

Till en början tvekade jag då allt jag gjorde var hosta när jag kom i närheten av cigarettrök, men jag gav upp då han upprepade sig och tog ett löst grepp om min handled för att dra mig närmre.

Glöden från cigaretten lyste mystiskt i mörkret. Han pressade ännu en gång cigaretten hårt emot sina rosiga läppar men släppte mig inte med blicken. Justin stod nära, det skiljde inte många decimetrar från våra ansikten. Jag var för fokuserad vid hans ögon så då hann varsamt andades han ut rök på mig hann jag inte pressa samman läpparna. Till min tur var vinden på min sida, men även en liten mängd av den rök han blåste ut hann invadera min strupe. Det sved rejält och var säker på att jag tagit mitt sista andetag. Justin förde en hårslinga ur mitt ansikte då han såg att mina ögon tårades.

Hans vänstra hand greppade ett stadigt tag om min nacke för att minimera avståndet från våra läppar. Hans varma andedräkt mötte mitt kalla ansikte. Då jag såg upp på honom såg jag hur hans blick var fokuserad vid mina läppar. Jag kvävde den retfulla hostan som kittlade i min strupe genom att hålla andan. Jag var inte säker på om att det var han som gjorde mig andlös eller om det var en automatiskt åtgärd.

Smärtsamt långsamt och graciöst pressade han sina läppar mot mina. Oerfaren och nätt lät jag händerna livlöst hänga i sidorna samtidigt som jag tyst bad Gud om förlåtelse. Hans läppar lämnade mina och under en sekund var allt jag kände hans andedräkt som värmde mitt redan röd blossande ansikte. I en gemensam rörelse lutade vi oss framåt för att ta del av varandra. Något rörde sig i bröstkorgen utan att jag riktigt hann analysera varför. Jag var inte tillräckligt ansträngd för att det skulle vara orsaken till mitt hjärtas höga hastighet. Dessutom kunde jag inte riktigt bestämma mig för om det var behagligt eller det motsatta.

Hans händer som under en längre tid varit placerade runt min midja följde tog nu vägen upp längs min ryggrad. Knäna skakade oerhört då han valde att bända runt oss. Justin verkade förstå vad som pågick för plötsligt log han, som om han uppnått något han länge strävat efter. Justin fumlade efter dragkedjan på min tröja och drog varken för fort eller för långsamt ned den. Under en sekund ångrade att jag för länge sedan tagit av mig min behå då mina bröst var väl blottade under det tunna tyget.
"Du borde inte använda behå", viskade han nöjt mot mina läppar samtidigt som han slöt näven kring mitt ena bröst. Försiktigt drog jag i hans hår för att pressa honom närmre och jag hoppades att mina blossande kinder inte var väl för avslöjande efter hans kommentar.

Hela tiden rörde vi på oss tills jag drämde in i hans säng, vilket fick mig förstå att han hela tiden haft en baktanke. Jag tappade fattningen och föll ned på det tunna överkastet. Med min lediga hand följde jag de sömmar som tillsammans bildade ett mönster. Det tog inte lång tid innan Justin var över mig. Hans ben var som intrasslade i mina. Jag kunde känna hur hans mjuka hår kittlade mot min käklinje då han kysste min hals ömt.

Det fanns ingenting som kunde stoppa mig under denna stund trodde jag förrän jag hörde hur någon passerade Justin's sovrumsdörr. Jag måste vara paranoid intalade jag mig själv. Ögonblickligen ryckte jag till för att se åt dörren. Jag mindes vad jag lovat min far tidigare genast kände jag mig hemsk då jag visste att jag gjorde något som var så fel, men som kändes så rätt.

"Ta det lugnt", viskade han och kysste min mungipa.
Jag lydde hans kommando, trots att jag förstod att vi en dag skulle bli påkomna och allt jag bad för var att idag inte vore den. Jag måste vara paranoid intalade jag mig själv och smekte Justin över ryggen samtidigt som han kysste min nacke. Justin's fjäderlätta kyssar eskalerades till något grövre, plötsligt sög han hårt. Det orsakade till att jag kved hans namn då jag inte längre njöt av hans nackkyssar. Slutligen släppte han den tunna skinnet han sugit på och bedövade smärtan med ömma kyssar.
"Justin", stönade jag vagt då han kysste det parti som var som ömmast. Han kysste mig längs kinden för att sedan avsluta med en längre kyss på läpparna.

Jag tog sats för att rulla runt oss, eftersom att jag ville vara i dominans. Då han var mycket starkare än jag tog det en längre tid att få honom med sig. När jag väl satt gränsle över honom ville jag hämnas efter att han varit så grov med nackkyssarna. Jag lutade mig fram och funderade på att göra detsamma, men med min oerfarenhet lät jag bli.

När jag mötte hans blick spelade det vardagliga flinet på hans läppar. Han kunde läsa mig som en öppen bok ibland därför valde jag att vara lite mer spontan och greppade tag i bläckpennan som låg löst på hans sängbord. Utan att han hann reagera så tog jag fort initiativet och skrev ironiskt "idiot" på hans arm. Till en början gjorde han motstånd men insåg sedan att det var för sent.
"Min tur", flinade han och rullade runt oss återigen. Jag lät honom skriva på min arm utan att göra något större motstånd, då jag sedan såg på armen läste jag vad han skrivit. "Du r så sexig", löd de slarviga bokstäverna med ett långt utdraget y. Jag såg upp på honom och han flinade stort.
"Du är så...", började jag.
"Fantastisk?" Han skrattade. "Jag vet babe, du också."