Då var det officiellt, jag skulle bli nunna. Det var i alla fall så mina vänner fick det att framstå. Jag kunde nog lika gärna börja leva i celibat och påverka mitt nystartade rykte som nunna eller helt enkelt trotsa alla regler och bli det motsatta.  
Jag slängde mig på sängen för att överväga att kväva mig med en kudde vore ett alternativ, men till och med det kändes ansträngande i just den sekunden.  
Kanske borde jag ansträngt mig, genom att öppna dörren och posera lite tillkallande när Justin så småningom skulle passera, på så sätt kanske jag skulle bli av med vad som mina vänner klassade som ett problem. Jag fick nästan slå mig själv för att komma på bättre tankar.  

 
Så småningom blev jag väckt av att Justin satte sig bredvid mig i sängen och ruskade om min axel. Genant torkade jag dregel ur min egna mungipa och svor lågt eftersom jag var en sån idiot som somnat och dessutom dreglat. Kinderna hettade och jag vägrade att möta hans ansikte. Jag ville inte se hur han reagerat och ännu mindre ville jag veta hur jag såg ut. 

 Jag kände hur hans hand förde en av mina hårslingor bakom örat.  
"Sömntuta", mumlade han och jag kunde nästan höra hans leende. 
Jag svarade inte, fortfarande mycket generad över att jag bokstavligen dreglat ned honom.  
"Se på mig", uppmanade han för att sedan greppa tag om min haka för att bända upp mitt ansikte.  
Justin suckade. "Bättre", för att sedan smeka utkanten av min haka med tummen. 
Jag ville streta emot och kommentera något spydigt, men någonting tog emot och jag kunde inte avgöra vad. 
"Låt mig sova", bad jag nedstämt för att sedan gräva ned huvudet i kudden.  
"Då sover jag med dig", började Justin.  
Jag blev genast fundersam och var tvungen att se på honom för att avgöra om det hela varit ett skämt, men han lät fullständigt allvarlig. 
"Och om jag ber dig att låta bli?" ifrågasatte jag lågt, utan att trotsa honom eftersom jag var medveten om att spela på hans knappar inte var lika underhållande i slutändan. 
Justin såg på mig med lekfulla ögon. "Lyssnar jag inte", avslutade han. 

Ett milt solsken föll på hans ansikte, vilket jämnade ut hans drag och den bruna nyansen som hans ögon bestod av nästan glödde. 
"Justin, vad vill du?" undrade jag sömndrucket för att sedan häva mig upp ur sängen.  
"Göra din dag bättre?" flinade han, för att sedan tugga på sin underläpp. 
Jag skakade på huvudet åt hans självsäkerhet. "Hur kan du vara så säker på att du inte gör den värre?"  
"Du är medveten om att din charader inte håller så jävla långt?" han skrattade humorlöst, för att närma sig mig där jag stod som förstenad efter vad han nyss sagt. Inte kunde jag tro att han kunnat se igenom min slarvigt byggda barriär.  

Han stod nära. Hans bröst kolliderade med mitt, eftersom våra andetag var ur takt. 
Justin smekte min kind med baksidan av sin hand. Hans andedräkt värmde min kind. "Släpp din jävla lek, okej?"  
Hans hesa röst nästan skrapade inom mig. Jag antog att det var alla dessa år av rökning som fick hans röst vara så lågmäld. 

Jag ryckte på axlarna och svalde hårt för att verka ovetande. Jag mötte inte hans blick, men i periferin såg jag hur han drog en hand genom håret. 
"Följ med mig", sade han lika lågt som förut.  
Det förvånade mig hur han så plötsligt kunde byta samtalsämne, men jag vägrade ifrågasätta det. 
"Var?" 
"Det märker du", avslutade han. 
Och självklart gav jag med mig. 

♦

Genom stora högtalare spelades högljudd musik. Hela gatan bestod av bilar som var omringade av människor. Trots det kalla vädret stod tjejer lättklädda helst uppvaktade av en man som var betydligt bättre klädd. Trots det verkade dessa tjejer inte klaga, de gick omkring bland bilarna och poserade mer än gärna.  
Vad jag förstod var många påverkade av både det ena eller det andra. Jag nöp i det tunna skinnet över nyckelbenet. Jag hade ännu inte bestämt mig för hur jag skulle bära mig åt för att inte sticka ut. Jag ville smälta in, men så välklädd som jag var jämfört med dem var det omöjligt. 
"Följ mig", Justin nickade i riktning mot folkmassan. 
Jag nickade utan att yttra ett ord och följer honom sedan. I ett hjälplöst försök fattade jag tag i hans hand för att inte förlora honom i mängden. Då han såg tag på mig flinade han.  
"Varför gick jag med på detta?" mumlade jag för mig själv när vi trängde oss fram bland människorna. 

 
När vi under en längre tid trängt oss fram närmade vi oss en av bilarna. Jag kunde knappt urskilja färgen eftersom det stod lättklädda tjejer lutade mot den. Medan jag hade fullt upp med att studera tjejerna i deras utmanande klädsel hörde jag hur en monoton mansröst ropade till sig Justin.  
Mannen som ropat ser ut att vara något år äldre. Hans olivnyanserade hy och det bara huvudet fick mig inse att han förmodligen har sitt ursprung åt annat håll. Mannen kliade sig i den lilla skäggtuggen som tar plats över ett parti över hans haka då han såg på mig.  
"Bieber, Bieber" mannen skakade på huvudet utan att samtycka. "Lammkött." 
Jag förstod genast att han hade syftat på mig, vilket fick mig att känna mig obekväm.  

"Håll käften, Jay", morrade Justin för att ta ett steg tillbaka och fatta tag i min hand.  
Mannen som jag förmodade hette Jay skrattade. "Hon står här borta." 
Jay pekade mot en inhägnad längre bort och jag kan inte riktigt tyda vad han menar med hon. Var det en kvinnliggestalt eller ett föremål? Jag visste inte och det tog kol på mig.  
Justin vred sig och såg på mig. 
"Vänta här, baby", han slickade sig om läpparna. "Kommer strax."  
"Du måste skämta med mig", spottade jag. "Du släpade med mig ända hit..." 
Jay's intensiva blick fick mig att avbryta mitt påhopp. "Kommer strax", upprepade Justin.  

Justin's perspektiv
"Tack, mannen för att du tagit hand om min pärla", tackade jag för att dra med handflatan över den fläckfria lacken. 
Jay nickade. Han var mycket medveten om att jag behövde alla pengar jag kunde tjäna efter flytten, trots att jag inte tjänade dem på rätt sätt.   

Jay öppnade garageluckan med en hand och basen som trängde in i det minimala utrymmet var mycket hög. "Jag kan ta hand om din andra pärla också."   
Jag bara såg på honom oförstående och han bara skrattade.   
"Hon måste vara rätt speciell för att du tar med henne hit."  
Han närmade sig för att sedan trumma vagt på motorhuven. Jay var allvarligt iställd när han kliade sig frenetiskt i skäggstubben.   
Arizona.  
"Speciell?" upprepade jag för att skaka på huvudet.  
Jag hade aldrig tänkt på vad hon egentligen var. Aldrig hade jag objektifierat henne eller ansett att hon var någonting som alla de andra. Hon stack ut, men jag ville heller inte påstå att det var utav kärlek.  
Jag skakade bara på huvudet.   
"Du gillar henne", konstaterade han. Med min vänsterhand rufsade jag till håret. Hans frågor ställde mig mot väggen och jag gillade det inte.   
Ännu en gång skakade jag på huvudet. Jag gillade inte henne, det kunde jag inte.   
Länge till skulle jag inte kunna ha kontroll över mitt temperament.  
"Jag gillar inte någon, Jay", spottade jag. "Kom ihåg det."  

Jay erbjöd mig en cigarett samtidigt som han fiskade upp sitt paket ur fickan, vilket fick mig dra tillbaka alla tankar om att placera en knytnäve i hans ansikte. Han var sedan tyst ändå tills det befann sig en man med två halvnakna tjejer vid vardera sida vid garageluckan. Han såg ofarlig ut och liknande verkligen en reggaeikon med de långa håret intrasslade i flätor. Jay omfamnade honom.

Jag tog mig en sekund för att se på hans tjejer som så snällt väntat utanför, men det vaga ljuset från glödlampan över mig avslöjande inte mycket.  
"Justin?" undrade den ena med en mycket entusiastisk röst. Hon bar något så åtsittande att det avslöjade varenda detalj av hennes kropp.  
Länge studerade jag henne utan att kunna placera henne, vilket fick mig inse att hon måste varit en engångsgrej.  
"Nej, gumman", jag harklade mig. "Det är inte jag" uttalade jag mig lovande.   
Jag kom återigen tänka på Arizona och valde därför att slå upp bildörren och ta del av det sköna sätet. Jag inhalerade skinndoften. "Nu tjänar vi lite pengar, pärlan", mumlade jag för mig själv medan jag vred hon nyckeln till tändningen.  

Arizona's perspektiv

 Efter vad som hade känts som en evighet dök ett bekant ansikte upp i folkmassan och till min lättnad närmade han sig.  
"Lammköttet", hälsade han.  
Utan att hejda mig besvarade jag hans hälsning monotont. "Dickhead." 
Jay såg på mig länge. Själv iakttog jag honom bara i ögonvrån. Han verkade inte påverkats speciellt mycket av min hälsning. Jag gissade på att det var ett flin som spelade på hans läppar. 
"Hur är läget med dig?" Han sög på änden av sin cigarett. "Du ser blek ut."  
"Jag kan bara inte tro att Justin lämnade mig här med" jag hejdade mig själv för att se på honom. "Dig."  
Jag fingrade på halsbandet som hängde kring min nacke.  
"Cigg?" erbjöd han och jag skakade på huvudet.  
"Fin flicka", tyckte han medan han knackade av glöden på sin egen cigarett. "Du undrar inte var han håller hus?"  
Till en början förstod jag inte vem han syftade på, men insåg det snarast.  
"Borde jag?" Jag skakade på huvudet. "Han är en douchebag ändå." 
Jay skrattade.  

Jag var arg på Justin som lämnat mig här bland främmande ansikten. Faktum var att jag mycket gärna skulle vilja strypa honom. Det var skamligt att stå här helt fullklädd bland objektifierande  tjejer. Antingen framstod jag som en flata eller helt enkelt en nunna.  

"Här kommer han ju", påstod Jay. Förfärat såg jag mig om för att leta efter de ansikte Jay sett, men misslyckades. Jay knackade mig mjukt på axeln för att sedan peka mot en vällackerad bil som trängde sig fram i folkmassan.  
När han passerade grimaserade han åt mig. Det var då det slog mig. Han skulle tävla. 
"Vad fan gör han?" undrade jag förtvivlat för att skaka om Jay.  
"Tjänar pengar", svarade Jay.  
"Genom att ta livet av sig?" pep jag. "Stoppa honom då." 
"Lita på mig han vet vad han gör", mumlade Jay medan han hypnotiskt följde sin vän genom massan.  
"Lita på dig?" utbrast jag. "Jag har knappt vetat ditt namn i en halvtimme."  

Justin nådde startlinjen och det fanns inget jag kunde göra för att stoppa honom. De lättklädda tjejerna avfyrade startsignalen och bilarna var så småningom ur synhåll. Tyst bad jag till Gud om att slippa bevittna död. Den täta publiken jublade.  
"Ser du dem?" frågade jag Jay då han var längre och kunde se över de flestas huvuden.  
Men han skakade på huvudet. Det krävdes inte många fler minuter förrän det hårda motorljuden anades längre ned på gatan. Redan vid startsignalen hade jag förstått att de mixtrat med motorerna på dessa bilar, vilket skrämde mig.  
Efter att sett efter polisbilar under en längre tid ställde jag mig på tå för att inte missa slutsträckan. 

Min paus var väldigt mycket för lång och egentligen hade jag behövt lite till men nu är jag back on track. Och ni förstår inte hur nervös jag har varit inför att publicera just Justin's perspektiv för det är det absolut värsta jag vet, eftersom jag inte på någotvis känner mig maskulin, men jag hoppas att det var okej, eftersom jag vet att många har varit fundersamma över Justin's känslor. Måste också tillägga att det kommer en fortsättning på detta kapitel. 
Jag älskar er och era åsikter betyder allt för mig ♥

Febrilt gned jag fingrarna under ögonen då jag fann spår av gårdagens mascara. Gud hade klart och tydligt straffat mig genom att märka mig på detta vis, tänkte jag medan jag sökte efter min foundation bland mitt smink.

När jag applicerat foundationen insåg jag att märket på min hals fortfarande var mycket synligt.
"Helvete", kved jag medan jag panikslaget sökte efter en halsduk eller något liknande som kunde täcka katastrofen på min hals. Jag slet upp min sovrumsdörr och krockade med den personen jag minst ville möta en morgon som denna. Solens strålar letade sig in mellan persiennerna och visade mig Justins siluett.

Det slog mig att jag inte var medveten om hur jag skulle bete mig kring honom, så jag bara nickade och tänkte precis passera honom då han drog mig intill sig. Var han inte klok? Förstod han inte att någon kunde se oss?

"Jag gillar din hals", viskade han i mitt öra. Hans väl maskerade kindben var underbart vackra när han tal... Jag slog bort tanken. Då han lämnade en kyss på min kind blev jag påmind om hur mycket jag skulle vilja se honom brinna på bål efter gårdagens incident, men istället för att dra mig undan som jag borde gjort stod jag som förstenad, som tömd på alla spydiga kommentarer.
"Saknade dig i natt", sade han lågmält för att sedan ta avstånd, vilket var till hans tur eftersom min bror valde stega ut ur sitt sovrum.

Jason gnuggade sömnen ur sina ögonen. Och i den sekunden önskade jag att han var en hallucination, trots att vi inte stod nära varandra och att det inte fanns något tecken på att han bara för någon minut sedan kysst mig på kinden, så oroade jag mig. Jag förstod att han skulle se den genomlysande känslan som jag kände i varenda millimeter i min kropp, nämligen skuld.
"God morgon killar", hälsade jag för att sedan passera både Justin och Jason i den trånga korridoren. Diskret kilade jag mig lätt över märket på min hals för att Jason inte skulle ana något.
"Arizona", mumlade han, utan att ha någon specifik ton.

Påkommen sjöng en röst inom mig och jag kunde i den sekunden svära på att mitt hjärta stannade. Hade han förstått?  Plötsligt stelande jag till. Som fastfrusen på stället bredde jag mig mentalt för orden som skulle komma som knytnävar genom luften. I huvudet byggde jag upp en bild av hur hela situationen skulle utspela sig.

"Jag bara tänkte att du ville ha den här..." Jag vred lite på mig för att se honom, men jag undvek hans blick. "Jag knackade på hos dig igår men jag antar att du sov."
Så neutralt som möjligt log jag och tog emot armbandet som jag förmodligen tappat då jag grubblat utanför Justin's dörr.
"Åh", log jag. "T-tack."
Då jag insåg att jag kommit undan med att köra ned tungan i en inneboendes hals kunde jag kunde inte känna annat än lättnad. Jag vred på mig och fick återigen påminna mig om vart jag var på väg. Jag försökte gå så neutralt som möjligt, men det var nästan omöjligt då jag ville studsa av lättnad. När de inte längre kunde se mitt ansikte ägnade jag några få minuter till att tacka Gud.

♦

Över den asfalterade skolgården sprang jag för att slänga mig i Taylors armar. Nathalie stod på tur, eftersom hennes pojkvän stod vid hennes sida och det kändes konstigt att sära på dem. Michael drog på läpparna då han såg på mig, förmodligen fortfarande lite irriterad efter föregående incident på gymmet. 
"Första lektionen är tydligen inställd", informerade Taylor medan hon släppte mig ur sin omfamning.
"Ari", pep Nathalie då hon slog armarna om mig. "Hur är det?"
"Det är bra", svarade jag kortfattat för att fort bolla tillbaka frågan.
"Det är..." började hon för att sedan bli avbruten av något i hennes åsyn. Hon stötte sin axel till mot min. "Snyggingen kollar in dig", väste hon.
"Va?" var allt jag fick fram innan jag såg åt det håll hon uppmanat mig till att se till. Snarast förstod jag vad hon menat för där stod samma kille som kysst mig på kinden i morse. Justin flinade och drog lite i kragen på sin tröja för att påminna mig om att jag bar en av min mors sjalar. Sedan i morse hade jag inte stött på honom, vilket var till min tur.
"Nathalie, har du inte insett att jag är din pojkvän och jag står här?" huttrade han bittert och syftade förmodligen på Justin's tilltalsnamn. Hon omfamnade hans axel, men han ryckte undan.
"Var inte så bitter", sade hon med ett mycket konfliktfylld ton.
"Jag tänker inte diskutera det här framför dina vänner, Nat", mumlade Michael illvilligt.

Ännu en gång letade jag rätt på Justin. Han stod lutad mot samma träd, som vi för länge sedan bråkat under. Fast denna gången stod han inte med en cigarett i munnen, vilket var ovanligt. Justin fick genast syn på mig, hans flin var tryggt bevarat på hans läppar. Hur kunde han bete sig som om allt var som vanligt? Jag mindes hur jag gränslat honom, allt hade känts så äkta, men nu fick han det verka som om allt var ett spel igen. Mina tankar svävade iväg och jag kom och tänka på hur han betett sig senast i morse.

"Jag gillar din hals", viskade han i mitt öra för att sedan kyssa min kind. Istället för att dra mig undan som jag borde gjort stod jag som förstenad, som tömd på alla spydiga kommentarer. "Saknade dig i natt", sade han lågmält för att sedan ta avstånd.

Hade han verkligen saknat mig eller hade han saknat vad han kunde göra med mig? Jag kunde inte undgå att känna mig som någon slags marionettdocka, som han kunde leka med hur som helst. Därför besvarade jag aldrig hans alldagliga flin som förut verkat fått mig på fall.

"Arizona?" Taylor knäppte med fingrarna framför mitt ansikte.
"Ja?" undrade jag för att se mig omkring.
"Vart gick Michael?"
"Var har du varit under de senaste minuterna?" skrattade Taylor.
"Han stack", mumlade Nathalie, som inte alls verkade lika upprymd som Taylor åt min frånvaro.
"Det finns bara ett sätt att lösa dagens problem" jublade Taylor.
Jag såg på henne och hon verkade förvänta sig att jag skulle fylla i, men det fanns ingen riktig lösning på dagens hemska start.
"Starbucks?" hon ruskade på huvudet och fick oss båda framstå som jubelidioter. "Vi har 50 minuter på oss." Ingen av oss verkade ha något val, eftersom Taylors ord var lag.

Bara några minuter senare satt vi på Starbucks med varsin kopp. Jag trummade lätt på bordet med fingrarna, uttråkad som jag var.
"Nathalie?" undrade Taylor.
Nathalie satt alldeles frånvarande och hade knappt rört sin latte.
"Mm", mumlade hon lågmält.
"Ni måste verkligen göra slut."
Hon skakade på huvudet. "Jag gillar honom."
"Nej, det gör du inte. Du har bara vant dig."
Taylor fingrade på sin kopp. Hon såg mycket övertygad ut.
"Se vad han gör mot dig", sade jag och syftade på hennes grå humör, trots att det var hon som ofta provocerade.
"Det löser sig", sade hon så lågmält att det snarare lät som om försökte övertyga sig själv och ingen annan. Taylor sparkade till mig under bordet som en uppmaning till något, men jag ryckte bara på axlarna.
"Fast i och för sig om ni gjorde slut så vore jag den enda i ett förhållande och då skulle vi inte kunna gå på dubbeld.."
"Tay?" Genast förstod jag på vilket sätt hon försökt förbättra stämningen. Hon tänkte rikta alla frågor mot sig själv genom att berätta något.
"Varför har du inte berättat?" undrade Nathalie, det grå av henne är nu som bortblåst.
Taylor rycker på axlarna. "Han går på Princeton, inget så som de där fotbollsspelarna."
"Jag borde verkligen dejta någon äldre", instämde Nathalie drömmande.
"Jag menar det känns så bra att vakna upp i hans armar och veta att.."
"Vänta nu!" stoppade jag henne. "Har ni legat?"
Långsamt bet hon sig i läppen och nickade. "Det gjorde så ont, jag bara låg där som en död fisk och hoppades på att det skulle vara över." Hon firade av ett leende bara av tanken. "Dock tog det inte speciellt lång tid."
"Det är hemskt", instämde Nat.
"Vänta", jag höll händerna över huvudet av alla dessa överraskningar. "Har du och..."
Nathalie hindrade sig själv för att slå händerna över munnen genom att lägga händerna i knät. Tveksamt såg hon på oss, "hmm, ja" sedan skakade hon på huvudet och såg redan mycket ångerfull ut.
"Det var inte meningen att jag skulle säga något. Han vill inte att det kommer ut."
Både jag och Taylor jag nickade. Men under desto längre tid jag nickade, desto mer insåg jag att det är helt otänkbart, men istället för att ifrågasätta hennes sexliv med hennes gaypojkvän, så uttalade jag mig om något mer personligt.
"Så jag är den sista oskulden?"

Något jag hatar så är det att be om kommentarer, det måste vara det värsta som finns. Men ändå så behöver man så mycket bekräftelse så man gör det. Om inte jag får tillräckligt med bekräftelse så tror ju jag att vad jag skriver inte duger åt er och då kanske jag startar en annan novell eller slutar skriva. Nu säger inte jag att jag ska sluta skriva eller så, men det är bara anledningen till att jag tjatar. ♥