Allt som existerade var det jämna tickandet. Jag slog försiktigt upp mina tunga ögonlock. Taket var vitt, väggarna stillsamt blå. Det doftade sterilt. Desinficeringsmedel och rengöringsmedel. Det tog inte lång tid innan jag kunde förknippa den sterila doften med sjukhus. Något rörde sig i utkanten av min syn.

"Dez...", viskade en hes men bekant röst. Personen trädde fram och kom plötsligt med i mitt synfält.
"Justin", min röst av en andlös viskning. Bara av att höra hans röst fick knuten av rädsla i mitt bröst att lösa upp sig. Men även mitt hjärta att svida. Jag hade inte hört eller sett honom på vad som kändes som en evighet. Han hyschade mig med ett smekande lugn i rösten. En av Justins käkmuskler dansade i hans välformade ansikte. En vilja föll över mig likt en våg då han drog en hård hand genom det mjuka håret. En vilja så intensiv att jag inte längre hade kontroll över mina händer. De trevade hjälplöst över det lena lakanet. Jag saknade känslan av de lena hårstrånen i mina händer. Att få sväva på moln under en kort stund. Att få dra honom närmre och känna hur hans värme tränger igenom huden och värmet mig. Jag ville så gärna använda mina fingertoppar för att försiktigt nudda hans hud. Se hur håret på hans armar reser sig efter min beröring. Jag ville placera mitt huvud på din axel och låta hans parfym tränga in genom mina näsborrar.

"Hur mår du?" frågade han mjukt. Min mun var torr att jag knappt kunde få fram ett ljud. 

"Vatten", lyckades jag få ur mig och Justin räckte mig ett glas fullt med vatten. Efter att han hjälpt mig att få i mig några klunkar vatten där jag låg ner svarade jag honom:
"Jag mår okej." Men sanningen var att jag var allt annat än okej. Mitt huvud kändes tungt som en sten. Gång på gång kändes det som om jag sakta sjönk ner till havsbotten. Jag var som dränkt i en yrsel och alla de rörelser jag utförde kändes långsamma. Sanningsenligt kände jag mig som en robot. Jag slöt ögonlocken. Det värkte längst hela ögonlocket på grund av den starka ljusskillnaden. Jag mötte skenet ännu en gång.

"Jag borde inte vara här", svalde Justin. Hans ögon var blodsprängda och han såg riktigt trött ut, som om han inte sovit på hur läge som helst. Då och då kunde jag se ett huvud svepa förbi utanför glaspartiet i dörren. Han reste sig upp och då trästolens ben mötte det ljusa golvet gav det ifrån sig ett svagt skrik.
"Tänker du lämna mig igen?" viskade jag med rösten full av rädsla. Vad gjorde jag här? Vad hade hänt? Varför hade jag så ont? Tusen frågor flög runt i mitt huvud.
"Det är inte så jävla lätt som du verkar tro", morrade han tyst utan att möta min blick.

"Du väljer att inte vara med mig! Det hade inte behövt vara svårt."
"Jag. Skadar. Dig", viskade han sårat mellan sammanbitna tänder.
"Vart var du när jag blev så skadad att jag behövde första till sjukhus? Förstår du inte att jag blir mer skadad utan dig än med dig?" frågade jag med plågade ögon. Jag menade inte bara fysiskt. Han rörde inte en min. Hans ansikte var en mur. "Snälla, stanna", jag kände hur tårarna suddade ut min syn.
"Dezteny", viskade han med plågad röst. "Snälla", bad jag honom. Muren som tidigare blockerat de känslor han hade revs ner i ett drag. Han suckade och gled ner i stolen igen. Jag försökte se ut genom det stora fönstret men natten reflekterades bara våra kroppar. Justin vilade sitt huvud i sina händer.

"Vad minns du?" undrade han slutligen. "Jag minns att jag ville rensa tankarna, gick ut sen minns jag bara den brännande smärtan i bakhuvudet." "Det var ett rejält slag. Du förlorade jävligt mycket blod", viskade han hest. "Du minns inget ansikte?"
"Nej, snarare en suddig gestalt", jag smekte en hårslinga ur mitt ansikte.
"Minns du något av hans ansikte? Hårfärg?"
"Varför tror du jag blev överfallen av en man?" viskade jag.
"Slaget var för intensivt för att komma ifrån en kvinna." Jag nickade.
"Du borde vila", sa han lugnt. Återigen nickade jag. Jag iakttog Justin då han gled ner en bit på stolen och försökte finna en lämplig position för sitt huvud. Det såg inte sköt ut. Jag klappade till madrassen.
"Kom", viskade jag.
"Det är ingen bra idé", sa Justin tvekande. "Jag borde kalla på en sjuksköterska och berätta att du är vaken." "Nej, snälla. Inte än. Jag behöver det."

Då reste han sig upp. Han sjönk ned bredvid mig i sängen. Han låg med ryggen emot mig. Försiktigt placerade jag mina händer på hans muskulösa rygg. Han ryckte till av den plötsliga beröringen. Jag förde händerna upp mot hans hår, igenom det. Justin vände sig om. Han la armarna om mig och drog in mig i sin famn. Han höll om mig hårt med mitt ansikte emot hans hals. Men han såg till att han inte skadade mig. Han backade undan några centimeter så att han kunde se på mig. Försiktigt drog han bort en hårslinga som hängde framför mitt ansikte. Sedan böjde han sig fram och kysste mjukt min panna.
"Jag kan inte vara utan dig", mumlade han. Jag såg smärtan i hans ansikte. Kanske hade han mått lika dåligt som jag gjort då vi var ifrån varandra.

Jag undrade om jag någonsin skulle kunna förklara vad han gjorde med mig. Huden brände där han just kysst mig och jag klamrade mig fast vid honom så att det gjorde ont. Men jag brydde mig inte. Sanningen var att jag inte kunde vara utan honom. Jag behövde honom. Mer än jag någonsin behövt någon. Hans närhet var så mycket mer än bara en utfyllnad av tystnaden. Det kändes ända in i hjärtat då han höll om mig. Kanske var det sättet han höll mig på. Det där försiktiga greppet som fick mig tro att jag kunde behålla det jag tycker om. Han fick mig att känna mig trygg. Men framför allt fick han mig att känna mig lycklig. Jag lade huvudet på hans bröst och han drog försiktigt sin hand genom mitt hår i en lugnande gest. Jag lyssnade på hans hjärtslag.

"Jag trodde jag skulle förlora dig. När Allison ringde... Jag var så rädd", viskade Justin. Hans röst var så skör. Skörare än jag någonsin hade hört honom tala. "Jag var så rädd att jag skulle förlora dig", viskade han förkrossat.

"Att du skulle lämna mig, precis som Jaxon." Han tryckte in sitt ansikte i mitt hår och tog ett djupt andetag. Hans hjärta dunkade hårt i bröstet. Vem var Jaxon? Vem var det som hade lämnat honom som gjorde honom så ledsen.
"Det enda jag är rädd för att förlora är dig", viskade han. Mitt hjärta stannade under en sekund. Det gjorde ont i hjärtat av att höra honom så här. Kanske behövde han mig lika mycket som jag behövde honom.
"Snälla, lämna mig inte. Inte ikväll." Justins omfamning hårdnade en aning. Han flätade in sina fingrar med mina. Jag kände hur mina ögonlock blev tunga och svåra att försöka hålla uppe.
"Jag kommer aldrig lämna dig", viskade han lågt innan jag somnade.

Efter att Dezteny somnat i min famn låg jag och såg på henne. Hon var så otroligt vacker att det gjorde ont.Det var inte förrän då jag varit nära att förlora henne för alltid som jag verkligen förstod hur mycket hon betydde för mig. Jag hade varit rädd. På riktigt.Jag tänkte på vad Dezteny hade sagt. "Vart var du när jag blev så skadad att jag behövde föras till sjukhus? Förstår du inte att jag blir mer skadad utan dig än med dig?"

Jag visste att hon skulle bli skadad med mig. Men chansen var kanske större att hon blev det utan mig. Jag kom att tänka på lappen som jag hade sett när jag hämtat henne från det sönderslagna motellrummet. Plötsligt kände jag mig skyldig. Om jag inte hade lämnat henne kanske detta aldrig hänt.

Sedan hon kom in i mitt liv hade allting vänts upp och ner. Dezteny hade skakat om mig. Jag hade inte varit såhär lycklig sedan Jaxons död. Hon fick mig att känna mig hel igen då jag var i tusen bitar. Bara tanken på att förlora henne fick mitt hjärta att brista. Fick mig helt ur balans. Jag tappade fotfästet utan henne. De här veckorna utan henne har varit ett rent helvete. Jag ville aldrig gå tillbaka. Jag klarade inte av det. Jag visste inte längre vad det var som var rätt. Men jag klarade mig inte utan henne. Hon var inte heller lycklig utan mig. Varför ska vi stå ut med den här smärtan? Jag visste att både hon och jag bar på hemligheter och smärta. Men jag visste också att vi kunde ta oss igenom det. Jag såg på hennes vackra ansikte och lovade mig själv att vad som än hände så skulle jag se till att hon var trygg. Jag skulle inte lämna henne.

Jag höjde näven och dunkade hårt till det spegelblanka glasbordet. Det metalliska ekot skar genom det livliga rummet. "Vad är det, Bieber?" Matt drog matt på munnen då han ställde frågan. Han betraktade mig med maktfulla ögon och suckade sedan tungt.
"Vart är din leksak?",flinade Matt sedan.
"Kalla henne inte det", svarade jag nedstämt. Killarna suckade i en mun. Matt tog ännu ett bloss av jointen han höll i sin hand. Han drog in den tjocka röken och lät den sedan slingra ut genom hans mun. Det eldfärgade skenet i rummet fick hans hud se mörklagd ut. Hans mörka ögon glänste i det milda skenet. Hans pupiller vidgades. Det svarta trängde över det mörkbruna.
"Bieber, det är bara en tjej", han suckade högt och blickade ut över det stora mörk belagda vardagsrummet. "Tjejer används en gång, till en sak. Sen", han gjorde en gest emot ytterdörren med en passande ljudeffekt. Det ryckte i hans mungipor. Han arbetade hårt för att se seriös ut efter all marijuana han rökt. Jag ryckte på axlarna och gjorde en gest med armarna.
"Hon är inte bara en tj..." mumlade jag irriterat. "Klart hon är, Bieber", avbröt han mig.

Hans ord hade ingen som helst effekt på mig. Varenda muskel i min kropp arbetade hårt för att inte vika sig då hon var i närheten. Dezteny fick mig känna mig osjälvsäker. Vilket ingen annan gjort förut. Hon fick mig även att känna mig lycklig vilket jag inte gjort på länge. Jag visste att hon inte "bara var en tjej." Hon var inte som någon annan jag någonsin träffat. Dezteny fick mig att känna saker jag aldrig trott att jag kunde. Jag hade inte gjort annat än att sakna henne i en hel vecka. Allt jag kunde tänka på vad henne. Men jag visste även att jag hade gjorde rätt. Hon betydde för mycket för mig för att jag skulle kunna skada henne. Och det är precis vad hon skulle bli om hon fortfarande var med mig. 

"Bieber, upp med hakan", flinade Dylan som satt jämsides Matt.Han sträckte på sina breda och muskulösa axlar innan han i en smidig rörelse lutade sig framåt och räckte fram jointen. Jag tänkte på Deztenys vackra ögon och mjuka läppar. Ludwin höjde ett ögonbryn. Jag slöt fort ögonen och tog emot jointen och tryckte den hårt emot mina läppar. Sakta drog jag in röken, som sedan ringlade ur min mun. Ludwin började applådera då han såg röken som långsamt la sig i rummet. "Sådär, Bieber! Nu börjar vi känna igen dig", hojtade han högt.

Tiden tickade långsamt förbi. Sängens fjädring knarrade då jag lade mig på rygg. Jag såg vindögt upp i taket av betong. Jag slöt ögonen. Jag kunde fortfarande känna Justins fjäderlätta beröring. Även fast en vecka passerat. Det var nu i en vecka jag försökt sysselsätta mig med att se in i den tjocka teven som alltid skiftade mellan myrornas krig eller bingo.

Jag var inte intresserad något vardera. Jag ville inte veta hur många myror som skiftade i svartvitt då jag inte fick in någon kanal. Jag ville inte veta hur många varv de snurrar innan de utser en vinnare. Allt jag ville veta var om han kände som jag. Om hans hjärta var lika brustet som mitt. Om han saknade mig lika mycket som jag saknade honom. Han trodde att han skyddade mig genom att hålla sig borta. Han kunde inte ha haft mer fel. Det var med honom jag kände mig trygg. Det var med honom jag glömde bort rädslan som hela tiden gnagde i mig. Jag vet att Justin hade rätt med att det inte var helt tryggt för mig att vara med honom. Men det var det inne heller här, där jag befann mig helt ensam i ett fallfärdigt motellen där Djävulen skulle kunna hitta mig vilken sekund som helst. Jag önskade att han kunde förstå hur mycket jag behövde honom.

Jag dunkade huvudet mot kudden och försökte få tankarna att avgå. Jag suckade tungt, klev ur sängen med vetenskapen om att sova var omöjligt. Jag hade inte kunnat sova en natt på hela veckan utan att vakna upp ur mardrömmar.Jag drog en stor munktröja över huvudet och stack benen i ett par jeans. Jag gick över det gamla trägolvet. Rummet var dunkelt, det enda ljus som lös in i rummet var ifrån en gatlykta precis utanför fönstret. Det svaga skenet föll på det ofärgade stålet på brandtrappan utanför. Jag trevade efter nycklarna på hallbordet. Sedan lämnade jag det sunkiga motellrummet.

En kall vind smekte mitt ansikte då jag klev ut på gatan. En lätt rysning spred sig i min kropp. Jag svepte armarna hårdare om mitt bröst. Det enda hörbara ljud var det klickande ljudet av mina fotsteg som slog emot den nylagda asfalten. Även fast det sen länge sedan blivit mörkt hade gatlyktorna inte ännu börjat lysa i det här kvarteret. Jag befann mig nu i en sådant kvarter man inte ville vistas vid på natten. Att rädslan slukat de mod jag haft då jag gått igenom dörren var det ingen tvekan om.

En bil med längre fram var täckt i grafitti. Jag begravde mitt ansikte djupare i min munktröja i ett desperat försök att värma mitt rödmosiga ansikte. Slutligen kom jag fram till hörnet. Det kramade i magen då jag tänkte på Justin. Hur hans ögon varit blodsprängda av den press han ställde för att inte fälla en tår. Hur han omfamnat mitt ansikte i sina händer lika milt som du omfamnar en nyfödd. Hans beröring var alltid så försiktig, så mild. Och jag saknade hur hans försiktiga fingertoppar trevade över min hud.

Jag passerade en minilivs butik på vänstersidan. Då jag lade märke till att det fortfarande lyste på kafét jag tidigare jobbat på kände jag hur rädslan som tidigare kramat i magen upphörde. Fotsteg hördes på nära håll. Plötsligt brände det till i bakhuvudet. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag hann inte skrika innan jag trevade framlänges och föll. Knäna skrapade hårt emot asfalten. Jag vred på mig. Blodet rann över bakhuvudet och ner kring nacken som en varm smekning. Och innan det svartnade för ögonen så fladdrade det bekanta ansiktet förbi likt en vind. Gestalten som stod framför mig suddades sakta ut ur min syn. Det metalliska ekot då det hårda föremålet träffade marken var det sista jag hörde.

"Dezteny, herregud", en gäll kvinnoröst hördes från avstånd, som om jag befann mig under vatten. Det klickande ljudet av klackar slog emot asfalten. Jag försökte öppna ögonen. Men synen fladdrade till och allt jag såg var den mörka himlen.
"Justin", min röst var en andlös viskning.
"Åh, herregud", tjöt hon panikslaget. Kvinnan som satt sig på knä bredvid mig trevade längs mina höfter med sina varma händer. Slutligen hittade hon någonting i min högra ficka.

"Är det Justin?" viskade hon. "Dezteny är skadad, hon måste till sjukhus."
Plötsligt insåg jag att den panikslagna kvinnorösten tillhörde Allison. Jag försökte sätta mig upp. Hela kroppen kändes tung som bly. Jag föll ner i samma sekund som jag hastigt försökt sätta mig upp. Jag togs genast emot av asfalten där jag tidigare legat. Justins ansikte var det sista jag såg innan stjärnorna på den mörka natthimlen suddades ut ur min åsyn och jag förlorade medvetandet.

 _________________________________________________________________________________________________

Kort kapitel, men annars då? Kommentera, ni betyder allt!

Jag hade gått in i Justins gigantiska badrum och duschat så fort jag vaknat. Jag gick sedan över de blanka stengolvet till den stora spegeln framför det otroligt rena handfatet. Mina ben speglades i handfatet. De såg korta och knubbiga ut. Jag torkade mig med en av Justins handdukar. Huden var fortfarande het och fuktig. Hela mitt bröst var täckt med små glittrande vattendroppar som letade sig ner under handduken. Jag satte upp håret innan jag lämnade badrummet, gick igenom de ljusa rummen över det mörka parkett golvet och in i sovrummet. I min väska låg mina vita jeans. Jag tog upp min parfym och lät en stråle doftande fukt smeka min hud innan jag drog på mig jeansen under handduken.

"Hur mycket är klockan?" den trötta, raspiga rösten fick min hud resa sig."Tio", svarade jag och lät handduken falla till golvet då jag klätt mig. "Kom och lägg dig", den raspiga rösten rev mig på in sidan likt en klo. Jag lät mig falla baklänges på sängen. Justin la täcket över mig och drog mig tätt in till sin bara överkropp. Han lät sin hand vila på min höft. Han var varm och hans hår var sådär rufsigt som det alltid brukade vara på morgonen. Jag drog en hand igenom hans hår. Han suckade nöjt.

"Ska du jobba idag?", han kysste mig lätt på halsen. En rysning löpte längs min ryggrad då han talade i mitt öra. "Nej", log jag. "Bra." Han fortsatte kyssa mig längs halsen. Jag la armarna runt hans nacke och flätande in fingrarna i hans hår. Han stönade lätt och pressade sina läppar emot mina.

"Sweatpants hair tied chillin' with no make-up on, that's when you're the prettiest, I hope that you don't take it wrong", viskade han emot mina läppar. Jag lät mig våra läppar glida i sär. Jag höjde ett ögonbryn, "är det en låt?" Han log sitt fina leende och nickade. Sedan böjde han sig fram de där få centimetrarna som skilde våra läppar åt och vi förenades i en kyss.

Jag stannade till då jag insåg vad Justin menat. Jag såg chockat på den blanka motorcykeln. Nästan säker på att om jag skulle sätta mig på den där skulle jag vara död inom de närmsta timmarna. Eller snarare minuterna. "Hoppa upp", han grenslade den svarta motorcykeln som stod lutad mot sitt stöd och gjorde en gest emot den. "Kan vi inte ta bilen istället?" jag lutade lite på huvudet och putade med underläppen. Han flinade.

"Ska jag behöva bära hit dig, babe?" Jag sneglade på den skinande dödsfällan. Jag hade aldrig åkt motorcykel i hela mitt liv, och jag var säker på att jag inte ville åtgärda det nu. Absolut inte nu. Det hade varit att gräva sin egen grav. Men tanke på att Justin kallat mig babe fick knäna att vika sig. "Okej då", jag hoppades att självsäkerheten i min röst dolde rädslan för motorcykeln. Justin hade en hjälm, en svart med mörkt visir. Innan han trädde den över mitt huvud smekte han en hårslinga ur mitt ansikte.

"Lita på mig", log han självsäkert. Jag svängde över ena benet över motorcykeln och insåg hur osäker jag kände mig. Jag spände knäppet under hakan. "Slappna av, Dez", mumlade Justin med ryggen mot mig. Jag lindade armarna om honom och han körde ut på vägen. Små vibrationer gick igenom min kropp. Då han gasade pressade jag låren hårt emot hans. Vinden slog emot mig. För några minuter njöt jag av att Justin var så nära. Jag kramade honom hårdare. Justin svängde upp vid infarten till en bensinmack och stängde sedan av motorn. Jag klev av motorcykeln och försökte knäppa upp hjälmen. "Den fastnar ibland", log Justin och krånglade upp knäppet. Han smekte min kind med sin tumme. Jag kom att tänka på att under hela tiden jag känt Justin hade jag aldrig sett honom le så mycket och så ofta som idag. Jag undrade om det hade något att göra med gårdagens bekännelser. Jag hoppades det.

"Det var kul", log jag stort.

"Nämen ser man på, se vad katten släpat in." Justin vände sig genast om då Jakes röst trängde sig igenom hans öron. Justin krökte läpparna. Med ens mörknade Hans ansikte. Hans axlar skakade och de mörkt bruna ögonen svartnade.

"Martinez", Justin pressade samma käken så käkbenen visade sig i hans ansikte. Jake gick emot oss. De andra stod bakom honom. De killarna som varit med förra gången då vi sågs. "Inte konstigt att du behöll just henne, hon har en kropp att döda för", Jake fimpade cigaretten som han höll i sin hand. Justins ögon vidgades då han smakat på Jakes ord. Sedan hände allt med en chockerande outhärdlighet. Justin slängde sig fram och knuffade till Jake. Jag försökte hindra honom genom att hålla tillbaka en utav hans armar. "Vad fan sa du? Jag ska spöa skiten ur dig", spottade Justin. Jake höjde en näve och slog Justin i ansiktet. Jag lyckades dra tillbaka Justin innan han hann slå honom tillbaka.

"Stick", skrek jag även fast hela kroppen skakade av rädsla. Jake ryckte nöjt på axlarna och vände. Ur Justins näsa droppade blod. Lukten av järn spred sig i luften. Jag drog Justin i armen och tvingade honom sätta sig på den närmsta träbänken med mig. Jag lät honom lägga sig i mitt knä, letade rätt på en näsduk i min ficka och gav den till honom. Justin pressade in den i sin näsa. "Förlåt, förlåt för att jag lät ilskan få det bästa av mig", viskade han, då blodet trängde igenom näsduken. "Jag kan vänja mig", log jag.

Då blodet slutat sippra ur Justins näsa tog vi oss till McDonalds med hans icke så dödliga dödsfälla. Då vi beställt satt vi under total tystnad. Även fast hela rummet var livligare än alla gånger jag varit här så låg en tystnad emellan oss. Jag hörde inte ens låten som spelades ur högtalarna. Jag såg på hans tatuerade arm. Det var ett öga i hans armveck. Det skrämde mig lite. "Gillar du vad du ser?" flinade han då han lagt märke till min iakttagelse. Jag nickade. Jag såg upp och möttes av tjejen Justin spenderat eftermiddagen med. Hon lekte lite med håret innan hon lutade sig emot bordet. "Jasså, du är Justins nya leksak", sa hon och såg på mig.

"Oh, you are justin's new toy, huh?"

Justins ögon svartnade. "Kan jag få snacka med dig, älskling?"hon höjde pekfingret och gjorde en förförande gest. Justin såg på mig. "Är det okej?" Justin såg undrade på mig. Jag nickade. "Det kommer inte ta lång tid, han kommer fort", flinade hon och vände sig om. Hon vickade på sin stjärt då hon gick till den avskilda delen av McDonalds. "Håll käften", spottade Justin.

"Vad vill du prata om?"frågade jag uttråkat. Jag ville inget annat än att gå tillbaka till Dez. Bäst att detta gick fort.

"Händelsen igår", hon började knäppa upp de första knapparna på hennes blus. "Jag tyckte att vi kunde avsluta vart vi var på väg igår." Jag satte upp en hand som hinder.

"Lyssna, jag vill bara komma till saken." Jag har gjort slut med massor av tjejer innan så det var inget här var inget speciellt. Hennes ansiktsuttryck ändras omedelbart till det oroliga. "Jag vill avsluta vad det än är vi har på gång", sa jag rakt på sak.

"Vad har ho..", hon gjorde en gest emot hållet där Dezteny satt. "Försök inte", avbröt jag henne.

"Nej, Justin! Du gör ett misstag", jag såg sorgen i hennes ögon. Jag kände ett sting av skuld. Jag ligger runt men jag är inte hjärtlös, jag gillar inte att krossa tjejers hjärtan. "Jag ber inte dig om ett förhållande. Vi kan bara ha sex. Som förut. Inga känsl..."

"Nej", jag avbröt henne återigen. "Sluta", jag var arg. Arg för de faktum att hon gav mig sin kropp då jag inte ville ha någon annan än Dezteny.

"Ditt svin." Jag hörde henne skrika innan jag lämnade henne i dem avskilda delen med tanken på att jag aldrig skulle gå tillbaka till henne. Jag lät henne skrika.

Jag satte mig vid bordet där jag lämnat Dezteny. Hon såg oroad ut. "Förlåt för att det tog sån tid", log jag. Jag hade inte kunnat sluta le idag. Jag vet det är töntigt som fan men sedan igår kväll hade jag nog inte kunnat låta bli att le för ens tio minuter.

Hon bara log och nickade. Jag började äta mina pommes då Kelly återigen gjorde intrång då jag hade min ensamtid med Dez. "Som sagt han kommer fort", flinade hon. Jag lade märke till att hennes hår var rufsigare än tidigare och att hon inte brytt sig om att knäppa de knappar hon tidigare knäppt upp. Hon försökte få det se ut som om vi legat. Dezteny såg på mig med tårfyllda ögon innan hon reste sig upp. "Dez!" ropade jag efter henne då hon gick. "Du är ju helt jävla rubbad", morrade jag åt Kelly innan jag sprang efter Dezteny.

Jag stod länge och såg ut genom fönstret. Himlen var mörk, men ljusskyltarna och gatlyktorna var tända utanför huset. Nästan all aktivitet hade upphört för dagen och långt in på en tvärgata lyfter en kranbil upp en mörkblå container på flaket. Det gnisslade till med ett skrapande ljud. Jag hade knappt sett Dezteny under de senaste dagarna. Hon hade fullt upp med sitt jobb och jag med mitt. Jag hade varit tvungen att se till att Jake aldrig skulle så mycket som se på Dezteny igen. Och jag hade haft massor av olika smutsjobb att sköta. Enda gångerna då vi såg varandra var då vi sov. Det var då jag kunde känna hur hennes kroppsvärme smittade av sig till mig. Hur bara hennes närvaro fick mig bli blossade varm. Hon fick mig att mjukna av likt en smält jävla glass. Jag hatade det. Och jag hatade när hon vaknade av mardrömmar de nätterna jag varit tvungen att jobba. Jag frågade aldrig om dem igen. Men jag undrade var de handlade om. Jag hatade att jag brydde mig.

Mr. Hadden såg upp på mig och hajade till. "Men hallå, Dezteny", hans blick och även hans sätt att tala till mig fick mig nervös. "Hej", svarade jag med nerslagen blick. "Det är några kunder där, skulle du vilja vara så vänlig att ta deras beställningar", han pekade ut på en barnfamilj som precis satt sig till ro. "Absolut", log jag lättat, och han log brett tillbaka. Jag gick fram till barnfamiljen och tog deras beställningar och gick sedan tillbaka till baren. Jag tog stöd av baren då jag kände hur någons ögon brände likt eld i nacken. Jag vred på huvudet och såg hur Mr. Hadden log förtjust. Jag log tillbaka och vred sedan på huvudet för att göra en grimas.

Vid exakt halv sex dök Mr. Hadden upp vid baren. Han bar ett par mörkblå jeans och en grå skjorta. Han hade låtit de två översta knapparna på skjortan stå på glänt och under det tunna tyget kunde jag se hans brösthår. Jag svalde hårt. "Du har inte lust att ta ett glas lite senare? Vi brukar ofta gå till baren på andra sidan gatan." "Vi?" frågar jag hoppfullt. "Ja de flesta brukar komma? Hänger du på?" Av en okänd anledning översköljdes jag av lättnad. "Gärna vad heter baren?" "Thompson", flinade han. "Du skämtar", frågade jag förstärkt. Han såg konstigt på mig. "Nej?"

"Nej, förlåt mig. Jag kommer."

Jag satt på samma klubb som jag alltid suttit på. Klubben där jag levde mitt liv till fullo. Den halvnakna dansösen pressade sin bara stjärt emot mitt skrev. Jag hade inte ens sett på henne under en sekund. Allt jag kände var hennes beröring. Jag såg hur hon svängde med håret och gick på knä framför mig i ögonvrån. Jag tog det cylinderformade glaset med sprit och pressade det emot mina läppar. Dansösen vände på sig och skakade på stjärten. I hennes stringtrosor satt en dollarsedel. Jag märkte att hon inte var så road av att dansa för mig eftersom att hon inte tillfredsställde mig.

Sekunderna passerade och allt jag kunde tänkta på var Dezteny. Hur hon log sådär mystiskt. Hur jobbig hon än var så gillade jag det, jag gillade då hon ifrågasatte vad jag gjorde. Hur hon inte klängde sig fast vid mig, men ändå sakta men säkert öppnade upp sig för mig.

Dansösen satte sig i mitt knä och gned sig emot mitt skrev ännu en gång. Jag såg fortfarande inte på henne. Musiken i rummet var hög. Basen dunkade i takt med mitt hjärta. Rummet skiftade i olika färger på grund av de lampor som hängt i taket. Dansösen lämnade mitt knä och satte upp sitt ben på fotöljskanten. Jag tog ännu en klunk av glaset på min högra sida. Jag hatade effekten Dezteny hade på mig. Hur jag med ens blev så mjuk och känslosam då jag såg på henne. Då jag mötte hennes sköra blick som gång på gång skar igenom mig. Hur dåligt jag mådde när hon inte mådde bra. Hur glad jag blev av hennes skratt. Hur gärna jag ville kyssa hennes läppar. Jag hatade det.

Jag sneglade över på Dylan. Ännu en dansös låg över hela hans överkropp. Hon hade bar överkropp. Jag såg hur Dylan smekte hennes kurviga kropp. Allt jag gjorde nu var att dricka och varje gång en kärlekslåt trängde ut ur högtalarna kunde jag inte låta bli att tänka på den enda tjej jag någonsin velat vara med. Den tjej som fick mig sömnlös. Dansösen luktade starkt, en stark doft av förmodligen någon Playboy parfym. Jag såg hur hennes blonda hår svängde ut med rummet. Jag såg på henne en kort stund. Hon bet sig i läppen då hon mötte min blick. Hon var smal, hennes revben syntes på den platta magen. Även fast jag hade allt det här var det bara hon. Dez. 

Jag blickade ut över det stora rummet och la märke till de män som stod nedanför den en förhöjd del av rummet. En stång i färglöst järn var placerad mitt på den förhöjda delen. En dansös gled ner för stången. Männen nedan för kastade dollarsedlar på den unga tjejen. "Ta av dig bhn", skrek en av de och kastade ännu en dollarsedel emot henne. Sakta strippade hon av sig den tunna siden bhn. Jag såg ännu en gång på dansösen som stod framför mig och dansade tätt intill mig. "Ursäkta", sa jag och reste mig upp ur den bekväma fåtöljen. Jag klarade inte av mer.

Utanför badrummet tog jag av mig min kalla bh, slängde den på golvet, drog ned byxorna och trosorna, trampade loss plaggen vid fötterna och gick in i duschen. När det varma vattnet sköljde över min nacke och musklerna slappnade av fann jag lugnet. Det hade varit en stressig dag som jag hade varit tvungen att spendera med Mr. Hadden och de andra på jobbet. Till och med på min fritid. All stress liksom samlade sig under ytan och jagade under huden. Men då varmvattnet sköljde över mig så spolades stressen bort. Jag ändrade vattentemperaturen, till iskallt. Jag vände ansiktet upp emot strålen tills tinningarna värkte av kylan. Jag stängde av och gick ut och torkade mig med en av Justins handdukar.

Då jag satt på mig mina mjukisbyxor och ett linne satte jag på teven. Jag satt i soffan och såg på MTV. Teven var tunn och omringad av en vitram och de höga rösterna ekade genom hela vardagsrummet. Jag gick ut till köket. Jag såg hur mina blöta fötter gjorde avtryck på parkett golvet. Jag stod i köket och poppade popcorn. Jag log för mig själv då jag tänkte på då Justin matat mig och hur mycket lust jag känt av hans närhet. Hur mycket mina läppar skrikit efter hans. Jag hade många gånger hoppats på att efter han kysst mig skulle allt gå tillbaka till det normala. Men allt blev inte som vanligt. För jag hade många gånger började komma på mig själv med att stirra på honom. Hans händer. Det ljusbruna håret som vågade sig i nacken. Den mjuka skuggan i halsgropen. Axlarna. Munnen. Ögonen. Han var en så oerhört uttrycksfull människa. Allting var så levande. Han var inte så som de där perfekta killarna på teven. Han var han. Så växte skräcken inom mig. Skräcken för att han någon gång skulle kunna se hur jag kände. Se i min blick hur mycket jag skrek efter honom.

Jag hörde hur ytterdörren slogs upp. Jag ryckte till av smällen då dörren kolliderade med väggen. Jag hörde hur avlägsna fotsteg närmade sig. Sedan såg jag Justin. Han uttryckte så mycket känslor på en och samma gång att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Han gick bestämt fram till mig och pressade sina läppar hårt emot mina. Jag trycktes lätt emot diskbänken. Jag puttade inte bort honom den här gången. Jag bara lät honom pressa sina hungriga läppar emot mina. Jag lät honom fylla mig med sin känslovåg. Och lät mig själv kyssa honom tillbaka. Han lade sina händer på min midja och drog mig närmre honom. Jag lade mina händer på hans axlar och omfamnade hans solbrända nacke. När kyssen avbröts andades vi båda häftigt. Justin lutade försiktigt sin panna emot min och drog bort en hårslinga från mitt ansikte. Sedan spred sig det finaste leendet jag någonsin sett i hans ansikte. Jag log blygt tillbaka och han böjde sig ner och kysste mig igen. Och igen.

Jag sneglade på Dezteny då hon gick ned för trappan. Hon log lite då hon la märke till min iakttagelse och sedan slog hon ner blicken och såg på sina fötter då hon gick ned för de sista trappstegen."Sovit gott, Dez?" smålog jag och lät min vänsterhand klappa till soffan några gånger som ett tecken på att hon skulle slå sig ner. Dezteny hade jobbat sent och sov efter hon kommit hem och hade inte vaknat förrän nu, klockan sex på kvällen. Hon nickade och ännu ett leende bredde ut sig på hennes läppar. Hon ryckte till då hon såg att grabbarna satt i soffan. Hon hade deras fulla uppmärksamhet då hon gick och satte sig bredvid mig. Hon såg skyggt på mig och en klump bildades i min mage. Då jag såg hur killarna såg på aDezteny knöt jag min näve så hårt som möjligt. Jag gillade inte sättet de såg på henne. Jag lät ilskan rinna ur mig då jag släppte ut den luft som länge tagit plats i mina lungor. Jag lät min hand glida upp och ner för hennes rygg i en lugnande gest. Hon tog ett djupt andetag och jag kunde avgöra att hon befann sig i en tryggare situation än tidigare. Dylan släppte inte Dezteny med blicken. Jag såg på honom, och om blickar kunde döda så hade han definitivt haft ett skott i pannan vid det här laget.

Jag kände hur hon pressade sig närmre mig. Tanken på att hon pressade sig intill mig för att finna trygghet fick mig nästan att känna mig stolt. Jag gillade att hon kände sig trygg med mig. Jag spände mina käkar så hårt att jag var rädd att bryta dem. Dylan såg fortfarande på Dezteny, jag såg åtrå i hans blick. Den jäveln. Det enda som hindrade mig från att spöa skiten ur honom var min stolthet. Och Dezteny. Jag ville inte se glimten av skräck i hennes ögon ännu en gång. "Ska vi sticka, Bieber?" undrade Matt. Jag ryckte nonchalant på axlarna. "Varför inte?" Jag kände hur mobilen vibrerade i min ficka och fiskade genast upp den. "Det är någon fitta med dolt", jag höll upp pekfingret för att tysta dem innan jag svarade.

"Bieber", rösten lät hes, men jag insåg direkt att det var Martinez. "Martinez", morrade jag. Jag lät min hand glida ner för Deztenys rygg, jag ville inte skada henne då ilskan tog över min kropp.

"Thompson om en kvart, vi har några saker att reda ut", högg han tillbaka. "Ses där, din lilla fitta", spottade jag la på. Killarna såg på mig i förundran. "Vi ska till Thompson." "Martinez, ska fan inte få förstöra en kväll till", morrade Matt innan han dunkade en näve hårt i soffbordet av glas. Dezteny ryckte till av dånet som susade i rummet efter smällen. Jag gav Matt en skrapblick innan jag hastigt reste mig upp ur soffan. Dezteny såg förtvivlad på mig. Jag stannade kvar då killarna lämnat huset. Jag ville prata enskilt med Dezteny. "Jag har några saker jag måste ordna", förklarade jag och såg henne rakt in i ögonen. Skit, hon såg så skör ut att det kändes som om hon skar en kniv rakt genom mitt hjärta. "Ska jag stanna här?" frågade hon oroligt. "Nej", svarade jag bestämt. Jag ville inte utsätta henne för fara. Och just nu sökte sig faran till henne, vilket betydde att det var fara då hon inte höll sig intill mig. Att utsätta henne för fara var det sista jag ville.Hon nickade.

Det hade börjat mörkna då jag drog ur nyckeln ur tändningslåset. Jag såg på Dezteny, strålkastaren på bilen mittemot skymde hennes vackr- sexiga drag. Vi satt ensamma i bilen. Jag kliade mig i nacken och tänkte på alla tusen sätt som jag kunnat bryta tystnaden på. "Du stannar i bilen", morrade jag och kramade om ratten hårt. "Visst", ryckte hon nonchalant på axlarna. "Dez, det är farligt", morrade jag och släppte ratten.

"Varför fortsätter du kalla mig Dez?" log hon. Leendet hon gav mig fick mig att vilja le tillbaka och det gjorde mig bara ännu argare. "Men förfan! Seriöst", jag såg henne i ögonen och tillslut nickade hon. Jag slängde upp bildörren och klev ut. Ett avlägsen ugglesång ekade i den lilla inhägnaden. Även fast solen än syntes i horisonten bar den kvar någon slags dysterhet. Jag såg ner på mina skor för att inte bländas av Martinez strålkastare. Jag svalde hårt och det starka ljuset upphörde och jag kunde se vad jag trodde var Jake, Nate, Tyler och även Ians konturer i mörkret. Matt och Hunter stod på varsin sida om mig. En vind smekte mig i ansiktet. Jag kände hur håret på mina armar reste sig.

"Martinez, Martinez, Martinez", suckade jag och konturen som jag trodde var hans klev ut ur mörkret. "Trevligt att träffas, Bieber." Jag lade märke till hur han osäkert höll sin pistol i sin högerhand. "Kan tyvärr inte påstå det samma", suckade jag och drog ut pistolen ur min bakficka. Jag höll den diskret bakom mig för att sedan överraska honom. "Du har någonting som tillhör mig", morrade Ian bakom Martinez.

"Min stora kuk?" skrattade jag. Jag såg hur han svalde och sedan såg bortom mig. "Vem är i bilen, Bieber?" log Jake. "Hon har inget med det här att göra", morrade jag. "Vem är i bilen?" upprepade Tyler som sedan skrattade tort. "Ta hit henne", flinade Jake som sedan tog ett steg framåt. "Jag är inte dum i huvudet", flinade jag elakt. "Ta hit henne", spottade Nate. "Hon har ingenting med det här att göra. Lämna henne ifred", morrade jag. Jag fingrade på vapnet i min hand. "Låt oss hälsa", fräste Jake och tog ännu ett steg framåt. "Bara ta ut henne, Bieber", suckade Matt. 

Jag vände mig om och började långsamt gå emot bilen. Jag öppnade bildörren och Dezteny klev ut. Hon gav mig en blick av förundran. Jag pressade hennes kropp tätt in till min och omfamnade henne. "Jag vet att du är rädd, men du måste lita på mig när jag säger att jag inte låter något hända dig." Jag kände hur hon nickade i min omfamning innan hon slets ut ur mina armar med en väldig kraft. En oväntad och plötslig rörelse. Jag såg hur Jake pressade hennes rygg emot sin kropp. Han vilade sitt huvud på hennes axel så jag kunde se deras ansikten. Deztenys bröstkorg hävdes upp och ner då Martinez pressade sin pistol emot hennes tinning. Jag stoppade ner handen i bakfickan och greppade tag i min pistol som jag sedan riktade emot Jake.

Ett lömskt leende spred sig över hans ansikte. "Ge oss det vi vill ha, Bieber", flinade Jake äckligt, "så kanske du får tillbaka henne." Han smekte hennes kind med baksidan av sin hand. Jag såg hur rädslan steg i Deztenys ögon. Jag lovade att ingenting skulle hända henne. Ingenting skulle hända henne. Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om hon blev skadad. Sedan höjde jag pistolen. "Borde jag vara rädd för dig?" skrattade han, hans vapen var fortfarande hårt pressat emot Deztenys huvud. Jag log, roat. Vilken typ av fråga var det? Vem som helst i hans situation skulle skita på sig just nu.

"Det borde du", svarade jag innan jag avlöste kulan emot hans ben. Martinez sjönk ner på knä i smärta innan han släppte Dezteny. Gruset under honom knastrade då han föll. Jake pustade ut i smärta, jag log i triumf. Om han hade ont nu då skulle han få vänta tills jag var färdig med honom. "Hoppa in i bilen, Dez", sa jag och såg i ögonvrån hur hon sprang emot bilen. Jag gick sakta fram till Martinez och sparkade honom i magen. Han hostade i smärta. Jag stod och såg på honom under en kort stund innan jag greppade tag om hans solbrända nacke innan han ställde upp. Sedan knuffade jag hans muskulösa kropp emot tegelväggen. Jag drog honom ifrån väggen innan jag knuffande honom tillbaka emot den. 

"Jag skulle inte röra henne igen om jag var du." Jag pressade samman min käke, och ignorerade leendet på hans läppar. "Eller vad?" "Jag dödar dig", svarade jag med död i rösten. Då jag såg att han var på väg att svara greppade jag återigen tag om hans nacke , med all min kraft. Han började rycka i min hand, desperat för att jag skulle släppa honom. Jag skakade lätt på huvudet innan jag använde min fria hand och knöt den till en knytnäve och placerade den hårt i hans mage. Han flämtade högt i smärta. Jag rätade upp honom ännu en gång, höjde min näve och dunkade in den i sidan av hans sönderslagna ansikte. Jag kände de andras närvaro. Men jag vände mig aldrig om för att se, jag höll kvar mitt stadiga grepp om Martinez.

Jag pressade samma mina tänder i fullständig raseri. Jag grep tag i hans skjorta, drog ut honom från väggen och knuffade honom över till andra mörkt röda tegelväggen. Jag vände mig om och sökte genast efter Dezteny. Hon satt hopkrupen i bilen med armarna lindade runt hennes kropp. Hon skakande. Min blick mjuknade omedelbart. Jag såg på henne, jag hatade att se henne i det där tillståndet. Se henne så krossad. Ilskan bultade genom mina ådror. Jag lutade mig framåt för att bli hörd. "Nästa gång sitter kulan i huvudet på dig", viskade jag. Jag slog honom i magen igen och lät honom blodig glida ner på asfalten som gav ifrån sig ett ljud då hans skor gneds emot den.

Jag tog ett djupt andetag och lugnade ner mig tillräckligt för att försiktigt gå till bilen där hon satt och försökte finna sin normaltemperatur genom att gnida sina armar emot sin kropp. "Hur mår du?" viskade jag lugnande med vetenskapen om att hon var rädd. Jag lät min hand falla försiktigt på hennes axel när hon drastiskt ryggade undan från min beröring och vände bort huvudet från mig. En sorg sköljde över mig likt en våg. Hon var rädd. Rädd för mig. "Jag kommer inte skada dig", mumlade jag."Jag skulle aldrig någonsin skada dig." Allt jag ville göra var att hålla henne nära och lova henne att allt skulle bli okej. Jag ville se till att hon var okej och ta henne hem där hon var trygg.

Jag lämnade badrummet, klädd i bara ett par mjukisbyxor. Med bar överkropp gick jag in i mitt sovrum, där Dezteny låg under täcket. Hon huttrade under de stora duntäcket. Jag var inte säker på om det var av kylan eller av rädsla. Då jag satt mig ner på madrassen hörde jag den mest ynkliga röst jag någonsin hört. "Justin, kan inte du..." Hennes röst vek sig. Jag förstod vad hon menade. Försiktigt lade jag mig bredvid henne, med ryggen vänd emot hennes. Jag kände hur hon fortfarande skakade för sängen gav ifrån sig små vibrationer ifrån hennes håll. Jag vände mig om och kröp närmre henne och la min arm över hennes midja, över täcket. Sedan låg hon tätt pressad intill mig och sov.

Hon måste ha trott att jag var en mördare. En hemsk person. I natt ifrågasatte jag inte mig själv för alla dessa tankar, för jag visste att jag brydde mig om henne. På riktigt. Jag visste att det var okej att vilja se henne lycklig. För jag visste att det var något speciellt med henne. Jag tillät mig själv att tänka på hennes vackra ögon, hennes gulliga skratt. Jag tillät mig själv att tänka på kyssen, på hur annorlunda den varit i jämförelse mot alla andra kyssar jag haft. Jag tillät mig själv att tänka på hur mycket jag tyckte om att ligga såhär, tätt intill henne. Och för första gången någonsin tillät jag mig själv att göra det.

Musiken var hög. Jag fick skrika för att tjejen framför mig skulle höra. Jag tog ett fast grepp kring hennes höfter, pressade henne närmre. Allt snurrade på grund av att basen fortsatte dunka i takt med mitt hjärta. Klockan var 02.03. Jag pressade in min näsa i hennes mörka hår och andades in en stark doft av vanilj, hon luktade inte alls som Dezteny. Men hon fick duga.

Jag tog tag i hennes arm och drog med henne ifrån dansgolvet, jag öppnade dörren till toaletten och lyfte upp henne på handfatet. Jag trängde mig mellan hennes ben och hon pressade desperat sina läppar emot mina. Dezteny var helt klart en bättre kyssare. Jag vred på huvudet lite och vek av från kyssen och lät henne kyssa mig på halsen. Jag drog upp hennes kjol en bit för att göra det jag ville åt lätt åtkomligt. Hennes iskalla händer smekte min varma mage under min mörkblåa T-shirt. Rysningen genom min kropp fick min hud att knottra sig. Hon sög hårt på min hals. Jag sökte efter hennes varma hud innanför den tunna tröjan. De små tryckknapparna på hennes bh öppnade sig med ett tickande ljud. Hennes bröstvårtor hade styvnat och bröst krogen hävdes häftigt. Jag kände hur hon började knäppa upp mina byxor. Jag ryckte till, innan hon hann komma åt något. Hon rynkade lätt på pannan och såg ut som om jag separerat hennes hjärta ifrån hennes kropp. Men jag kunde inte. Jag vände mig om och började knäppa mina byxor och gick fort ut från toaletten. "Är du bög eller?" skrek hon argsint efter mig.

Jag kramade ihop nävarna så hårt som möjligt. Ilskan kokade inuti mig likt en kastrull med varmvatten. Helvete. Dezteny upptog mina tankar, vart jag än befann mig. Vilket gjorde mig rasande. Jag spände mina käkar så hårt att jag var rädd att mina tänder skulle spricka samtidigt som jag armbågade mig förbi de människor som stod framför mig. Slutligen fann jag utgången. Jag sparkade upp dörren. En sommarvind fick min hud att knottra sig ännu en gång. Jag lät blicken falla längs gatan. Den höga basen hördes ända ut. En mängd med bilar stod parkerade längs gatan. Jag gick fram till en container och sparkade till den. Jag hoppades på att all ilska skulle lämna min kropp då jag avlöste nästa spark. Jag fortsatte ner för gatan, och bara väntade till ilska skulle rinna av mig. Jag tog ett djupt andetag innan jag grävde upp bilnyckeln ur fickan och pressade tummen emot den lilla knappen. Jag hörde hur min Range Rover låstes upp med ett klick en bit längre ner på gatan. När jag satt mig i bilen tände jag en cigarett och tog ett djupt, lugnade bloss.

Golvet var kallt likt en frusen åker. Jag drog upp fötterna i soffan och lindade in mig i den varma filten så att fötterna skulle finna sin normaltemperatur igen. Jag hade precis börjat se på "The Notebook" då Justin kom in genom dörren. Kylan steg in genom dörren samtidigt som han gjort. Jag drog filten en bit upp över min kropp för att hindra mig själv ifrån att hacka tänder. Justin var klädd i en mörkblå t-shirt och hans bruna hår såg så mjukt ut att jag ville dra min hand igenom det. Han satte sig ner i soffan bara en liten bit ifrån mig. "Popcorn?" frågade jag och räckte honom den stora skålen. Han skakade på huvudet. Jag flyttade mig närmare honom i soffan och hoppades på att hans kroppstemperatur kunde värma mig lite.

"The notebook? Verkligen Dez?" frågade han sedan och skakade på huvudet. "Tjejer alltså", skämtade Justin och puttade till mig i sidan."Det var inte jag som hade den hemma", skrattade jag samtidigt som jag ställde skålen med popcorn på soffbordet. "Den var en skämtpresent från Matt", skrattade han. Jag lutade mig åt sidan och vilade mitt huvud emot hans axel. Jag andades in doften av herrparfym och svett innan jag sträckte mig fram i ett försök att ta skålen med popcorn innan jag gav upp. "Så lat", viskade Justin. Han lutade sig en bit framåt och jag gled sakta ner i hans knä. "Blunda", sa han försiktigt. Jag såg på honom under en kort stund innan jag gjorde som han sa. "Gapa", viskade han när han såg att jag blundade. Jag öppnade munnen lite och han pressade ett popcorn emot mina läppar. Hellre hade jag velat att det var hans läppar som vilat emot mina. Även fast vår kyss bara var en engångs grej så skrek mina läppar efter hans. Jag tuggade och sedan slog jag sakta upp ögonen. Då log han det där leendet som fick hela min kropp att fatta eld. Tänk om han visste vilken effekt han hade på mig. Jag gapade ännu en gång och han gav mig ett till popcorn. "Är jag din slav nu eller?" log Justin och pressade ännu ett popcorn emot mina läppar. Jag bara nickade och gapade ännu en gång.

Efter att jag släppt av Dezteny hos mig hade jag varit tvungen att fixa pengar. Jag hade precis gjort smutsjobbet jag varit tvungen att göra då jag drog upp bildörren och satte mig i skinnsätet. Jag lutade mig en bit framåt och pressade in nyckeln i tändningslåset. Tanken på att Dezteny låg i min säng och sov hemma hos mig fick mig att dra på mungiporna. Det var min uppgift att se till att hon var trygg. Vilket hon var med mig.

Jag svängde ut på vägen. Det låg stora vattenpölar på marken efter gårdagens regn. Hon var svår få ut ur mina tankar. Hur mycket jag än ansträngde mig så kunde jag inte sluta tänka på henne. Jag stannade för ett stoppljus. Jag var inte kär. Jag trodde inte på kärlek. Vi var bara vänner, och vänner bryr sig om vänner.

Jag trummade med fingertopparna på ratten. Det var länge sedan jag fått ligga. Den senaste jag legat med var Kelly, hon särade på benen bara jag la en hand på henne. Jag suckade. Slampa. Vi hade druckit och jag hade varit arg. Det var samma kväll jag kysst Dezteny av all hast. Jag antog att det var något för stunden. Även fast jag inte velat ha ut något av kyssen var den rätt sexig. Det kändes bara så rätt att kyssa henne under de där sekunderna. Jag visste att hon kände likadant. Hon hade kysst mig tillbaka. Jag log snett. Och inte bara det med att jag inte kunde sluta tänka på henne, jag kunde inte heller sluta tänka på kyssen.

Det var mörkt ute. Fullmånen stod högt på himlen. Jag svängde upp på uppfarten, drog ut nyckeln ur tändningslåset och öppnade bildörren. Jag tog ett steg ut ur bilen och gruset knastrade under mina fötter. Det var blåsigt ute, vinden fick håret på armarna att resa sig. Jag drog upp byxorna lite innan jag började gå emot huset. Inte en stjärna syntes på himmelen. Himmelen var lika dunkel som den svartaste bäck.

Jag låste upp dörren, tog av mig skorna och nästan sprang upp för trappan. Jag gick igenom den dunkla korridoren och öppnade dörren till mitt rum. Det enda som lyste upp rummet var lampan på bordet bredvid min säng som gav ifrån sig ett krämfärgat ljus. Jag drog av mig min T-shirt och skulle precis gå och lägga mig på madrassen då jag hörde att Dezteny grät i sömnen. "Nej", skrek hon förtvivlat och vred sig om i sängen. En rynka bildades i min panna då jag iakttog henne medan hon sov. Plötsligt ryckte hon till och satte sig hastigt upp i sängen. Hon såg på mig under en kort stund med stora, rädda ögon. Men de var fortfarande vackra. "Justin", stammade hon likt ett barn. Jag hyschade henne och började gå emot sängen. Jag förstod vad hon ville. Jag lade mig i sängen en bit ifrån henne.

"Vad drömde du om?" viskade jag då jag lagt mig till rätta. Hon ryckte till och sedan tog hon ett djupt andetag. "Du behöver inte", avbröt jag henne. Det var nog tredje gången jag sov i samma säg som henne. Jag som aldrig sover i samma säng som någon. Men det var något med Dezteny som gick mig att gilla det. Länge låg jag vaken och lyssnade till hennes andetag som till sist blev väldigt tunga och regelbundna. Sedan somnade även jag.

Vi satt under tystnad då vi åt frukost. Jag hade vaknat av en mardröm inatt. Men efter att Justin lagt sig bredvid mig i sängen hade jag lyckats sova hela natten utan en enda mardröm. Jag hade inte sovit så bra sen jag senast sovit med honom. Jag tog ännu en sked av flingorna och såg upp på Justin. Han satt framåtlutad och åt sina koncentrerat sina flingor. Egentligen var jag inte så mycket för frukost, men jag orkade inte streta emot. "Tack", sa jag då jag ätit upp. Han såg upp och nickade. Hans ögon var så trötta och glansiga att jag kunde spegla mig i dem. Några sekunder senare ställde han sig upp. "Är du klar?" frågade han och såg mig i ögonen. "Ja", ryckte jag på axlarna.

"Bra, gå ut till bilen så länge. Jag kommer snart." Jag bara nickade och började gå emot dörren, satte på mig skorna och gick ut. Jag lutade mig emot den skinande svarta bilen. Några minuter senare kom Justin ut. Han hade nu en svart snapback på sig, men hans rufsiga hår stack fortfarande ut på sidorna. Han drog upp bildörren och satte sig i sätet. Lika så gjorde jag.

"Kom, jag vill visa dig något", uppmuntrade Justin då vi steg ut ur bilen. Han öppnade bagageluckan och tog ut en basketboll. "Spelar du basket?" frågade jag och höjde ögonbrynen. Justin sprang fram till basketkorgen och sköt. "Ja, ibland", svarade han då bollen gick i mål. Jag nickade, trots att han inte kunde se det där han stod med ryggen emot mig. Justin böjde på sina ben då han studsade bollen smidigt mellan sina händer. Hans biceps och triceps anades under T-shirten. Jag lutade mig mot staketet och suckade. Justin lät bollen snurra några varv på hans pekfinger. "Vet du hur man spelar?" Han passade mig bollen och mina reflexer hann agera innan bollen träffade mig i magen. "Inte riktigt. Jag är inte en sport tjej", svarade jag och ryckte på axlarna.

"Do you know how to play?"

Jag studsade den orange bollen emot den hårda asfalten. "Då ska jag lära dig", sa han och tog bollen ur mina händer. Han sköt ännu en boll som sedan föll ner i korgen. "Kom hit", nickade han åt mig. Jag gjorde som han sa och Justin gav mig bollen igen. "Okej, eftersom du redan vet hur man studsar bollen ska jag lära dig hur man gör mål", förklarade han. Jag himlade med ögonen. Alla vet hur man studsar en boll. "Okej, du sätter höger fot här och vänster här." Han placerade mina ben och sedan mina armar. "Nu, skjut."

Jag gjorde det och, naturligtvis, misslyckades jag. Jag gjorde en gest med mina armar och stampade hårt i asfalten. "Det är inte rättvist!" Justin fångade upp bollen och skrattade åt min reaktion. Han gav mig bollen ännu en gång, ställde sig bakom mig och höll mina armar på rätt plats. Hans kropp var något tryckt intill min, en rysning löpte längs min ryggrad då han talade i mitt öra. "Nu, skjut bollen i en mjuk men snabb rörelse", viskade han, koncentrerat. Det var svårt att fokusera då han stod så nära, då jag hörde hur hans hjärta slog, då jag hörde hur han andades. Det var som om vi var en. Allt han gjorde kände jag.

När jag sköt bollen så gled den ner i den lilla korgen i en perfekt rörelse. "Jag gjorde det", skrek jag och hoppade och klappade händerna. "Jag gjorde det!" Innan Justin kunde säga något tog jag ett språng och klamrade mig fast runt hans hals och mina ben lindade runt hans höfter. Han tvekande men till sist kramade han om mig och för ett ögonblick kändes allt bra. Våra kroppar samman pressade, jag vilade mitt huvud emot hans axel. Det kändes perfekt, hans kropp emot min. Men då verkligheten slog mig och släppte jag och lät mina fötter falla till marken. Jag slog ner blicken och harklade mig nervöst. "Nu när jag vet att du både kan studsa och skjuta", började Justin, "så ska du och jag köra en match emot varandra", avlutade han med ett flin. Han studsade basketbollen i marken några gånger innan han stannade upp som om han plötsligt kom ihåg något viktigt. "Innan vi börjar måste du få något smeknamn, alla basketspelare har ett", han flinade fortfarande. Jag gillade den här lekfulla sidan av Justin. "Men du har inget", protesterade jag. "Alla kallar mig Bieber, men du, vad ska jag kalla dig?" Men pekfingret trummade han sig själv på hakan och såg ut att tänka. "Jag har det!" utbrast han sedan. Han förde sitt ansikte närmare mitt, drog bort en brun hårslinga som föll framför ansiktet på mig och viskade, "jag ska kalla dig Dez."