Jag kysste Justins fylliga läppar innan jag reste mig. Vattenbristen fick mig snurrig i den dunkla korridoren. Jag tog ytligare ett steg fast den här gången rakt in i något eller någon. Den mörka gestalten höll bara upp ett pekfinger över sina läppar för att hålla mig tyst innan den greppade tag i mig och med handen hindrade mig ifrån att skrika. Hjärtat slog i hundra nittio och jag sparkade vilt runt mig, men det var försent. Den starka mannen som var en utav Djävulens män hade mig redan på kroken. Jag var för svag för de starka armarna. 

Skrikande bilbromsar fick mig att vakna ur min djupa sömn. Något stod inte rätt till. Sängen var kall som is och jag förstod genast att Dezteny saknades. Mitt hjärta slog hårt i bröstet. Vart var hon? Jag dunkade mig mot hjässan några gånger som straff för att jag somnat med henne och inte vakat över henne.

Med pistolen i bakfickan satte jag mig i bilen. Jag andades kraftigt och att inte ha Dezteny i närheten fick mig ostabil och hjälplös. Min mobiltelefon vibrerade i vänsterfickan. Vem i helvete ringde nu? Just då jag skulle trycka upptaget insåg jag att en utav få bilder av Dezteny tog plats över min hemskärm. Jag svarade genast.

De kalla betongväggarna hade en nyans av grå. Allt som befann sig i rummet var höga hyllor som förut varit fulla i varor och kartonger men som nu var tomma. De enda möbel som befann sig i det iskalla rummet var en stol som jag var fastbunden vid. Med händerna fastbundna vid höll jag min telefon. I bara underkläder satt jag och blottade min kropp för djävulens män.
"Varför just en ödelagd fabrik?", frågade jag uppnosigt för att försöka få Justin uppfatta vart jag befann mig men även för att inte visa mig svag.
"Tvinga oss inte tejpa igen den där söta munnen", sade en av dem slutligen. Så jag antog att de inte hade något svar. De lydde nog bara order.

Bakom ryggen hörde jag Justin ropa mitt namn ur telefonen. Jag skakade av rädsla då mobiltelefonen brusade bakom mig. Samtalet hade brutits. Jag hoppades på Justin hunnit uppfatta något. Att han var på väg och skulle nu rädda mig.

Då jag satt i bilen rusade minnen förbi. Allt jag kunde tänka på var att få hålla Dezteny tätt i min famn igen.

Det avlägsna ljudet från teven i den långsmala korridoren och ljudet av skosulor som möter plastgolvet blev långsammare och långsammare. Det var som om jag inte insett förrän då att hon var tillbaka hos mig igen. Att jag för alltid ville att hon skulle stanna i min famn. Hennes tunna armar låg utanpå det färglösa täcket. Det ljusa håret var svettigt och saknade helt sin glans. Ändå var hon overkligt vacker, precis som alltid. Jag visste inte om hon sov eller om hon helt enkelt inte ville lämna min famn. Jag kände hur mitt hjärta tog ett extra slag. Slagen mitt hjärta slog kändes sårbara.

Jag kände hur mina ögon nu var tårfyllda då jag tänkte på gången då hon låg på sjukhus. Hur försvarslös och liten hon varit. Jag hade lovat mig själv att alltid skydda henne, vilket jag nu misslyckats med. Jag drog en hand genom håret samtidigt som jag svängde av vid ett trafikljus.

"Bäst för dig att du talar sanning", log jag snett. "För jag tycker du är riktigt vacker i regnet och jag vill så jävla gärna kyssa dig", viskade jag. Hon fnissade sådär som bara hon kunde och sedan ryckte lekfullt på axlarna. "Om du måste."

Sedan möttes våra våta läppar i en sådan intensiv och kärleksfull kyss att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag sög upp en regndroppe från hennes underläpp och då hon öppnade ögonen såg hon hur jag såg på henne genom mina våta ögonfransar. 

Jag slog näven hårt emot ratten och skrek. Nu fanns ilskan där. Jag skulle ta tillbaka vad som var mitt och de andra männen skulle få lida utav vad de tagit.

"Prata, Dezteny!", röt jag och hela hennes kropp skälvde till. Jag var tyst under ett par sekunder och bara såg på henne.
"Ja", svarade hon lågt. Jag fnös och plötsligt var sårbarheten i min röst. Den speglades nu av på utsidan vilket fick mig känna mig svag.
"För att jag fucking älskar dig, Dezteny!", morrade jag. Jag tog några steg fram och föste en hårslinga ur hennes ansikte.
"Jag älskar dig", upprepade jag och lutade min panna mjukt emot hennes nu i lättnad.

Jag kramade om ratten så att nävarna vitnade. Allt jag såg var Deztenys leende. Hur hon en gång skrattade åt ett utav mina skämt. Jag blinkade hårt för att fokusera på vägen men där var yttligare ett minne.

"Justin?" undrade Dezteny försiktigt med sina vackra, blåa ögon som jag hade saknat så. mycket under de senaste timmarna. Även när jag, som nu, kände mig alldeles frusen inuti kunde de där ögonen värma mig och smälta isen som var lika gigantisk som ett isberg. Jag ville inte göra något annat än att hålla om henne nu. Hon var som min enda drog, ju längre jag gick utan henne, desto sämre mådde jag. Hon var den enda som kunde fixa mig.

Hon var min drog, den enda jag behövde för att leva. Utan henne skulle inte en enda drog ge mig den lättnad som jag tidigare känt.

"Då ska jag lära dig", sade jag och tog bollen ur hennes händer. Jag sköt ännu en boll som sedan föll ner i korgen.
"Kom hit", nickade han åt henne. Försiktigt gick hon fram och jag gav henne bollen.
"Okej, eftersom du redan vet hur man studsar bollen ska jag lära dig hur man gör mål", flinade jag. Hon himlade med ögonen.
"Okej, du sätter höger fot här och vänster här." Jag placerade hennes ben och sedan hennes armar i rätt position. "Nu, skjut."

Jag bromsade in. Den gigantiska men övergivna byggnaden var nu framför mig. Strålkastare förvirrade min syn med det starka ljuset så jag höjde vapnet och sköt sönder de en efter en. Precis som jag skulle göra med var och en av deras huvuden. I mörkret stod en förvirrad man som vred på huvudet åt alla möjliga håll för att ta reda på sin omgivning. Svettdroppar skvätte från mannens ansikte då kulan träffade honom och han vräks bakåt. Han föll sedan handlöst ned på den hårda asfalten. Nu skulle jag ta tillbaka vad som var mitt.

Avlägsna fotsteg hördes. De kom närmre. Jag var rädd att det var Djävulen som snart skulle anas i dörrkarmen men istället möts jag av Justin och glädje. Med händerna över huvudet går han och männen höjer sina vapen men med sitt kroppsspråk förklarar Justin genast att han inte tänker orsaka bråk.
"Hur kom han in?", frågade en man till en annan.
"Kan jag få snacka med Djävulen?"
Männen brast ut i skratt. "Djävulen?", fnissade en utav männen.
"Min far", lade jag till och en utav männen vände sig genast om och höjde vapnet mot mitt huvud.
"Sa jag inte att du skulle hålla din söta lilla mun stängd?" Jag nickade.
"Jag är efterlängtad förmodar jag", sade Djävulen och då jag såg upp stod han bakom Justin.

"Du ville prata med mig och här är jag så tala", morrade Djävulen groteskt.
"Jag föredrar något lite mer privat", svarade Justin uppblåst. Jag såg ilskan i hans ögon. Hur han kämpade för att hålla sig i skinnet.

Så vände sig det käraste jag har sig om och vandrade ut ur rummet som en gång måste varit ett kontor.

Mannen som Dezteny kallar Djävulen stod nu framför mig. Det svarta bakåtslickade håret glänste i mörkret och ögonen av is var inte heller svåra att se även mörkret. Dragen i hans ansikte fick mig gräva i mitt minne, jag hade sett mannen förut.
"Du ger aldrig upp, lillepojk", sade han och stoppade en cigarett i munnen. Jag höjde ett ögonbryn.
"Som jag försökt röja dig ur vägen", flinade han och andades ut den rök som tidigare tagit plats i hans lungor. Det var då jag mindes vart jag sett honom. Samma dag som Martinez dog.

Innan jag slog igen dörren på förarsidan såg jag på Dezteny som vettskrämd satt intryckt mot bilfönstret. Jag skulle ge Martinez något han förtjänade för att han skrämt upp henne så. Efter att ha skådat Martinez och hans följeslagare ett tag började jag gå.

Ett skott trängde genom den sena eftermiddags luften. Martinez vacklade och föll sedan. Med snabba steg sprang jag fram till min ärkefiende och såg mig om. Vart kom skottet ifrån? Jag satte mig på huk och försökte samla mig medan jag försökte hindra blod tränga ur Martinez bröst. Han kved och såg tacksamt på mig i smärta.

Senare kom en man ut springandes ur en gränd som var alldeles i närheten. Skottet kan ha avfyrats från det hållet men ingen visste säkert. Alla som sett det ske hjälpte till med Martinez, ingen av oss tänkte på var kulan faktiskt kommit ifrån. Mannen från gränden småjoggade fram och satte sig på huk. "Jag är läkare, backa undan", sade han och då han såg på mig är de isblåa ögonen allt jag tänker på. Han log trots den jobbiga situationen och alla backade. De flesta av Martinez vänner åker faktiskt hem och jag går tillbaka till bilen som är alldeles sönderslagen.

"Det var du hela tiden."
Han ryckte på axlarna, log och tog ännu ett bloss utav cigaretten.
"Varför?", min röst var andfådd av all uppdämd ilska.
"Om du nu suttit i fängelse hade Dezteny varit min för länge sedan, det kallas strategi min vän."
Jag rös eftersom att han nyss kallat mig sin vän. Jag var inte hans vän. Vänner ville inte se varandra döda. "Lämna henne ifred", morrade jag.
"Varför skulle jag?", flinade han med cigaretten i munnen.
"Förfan, jag gör vad som helst", svarade jag bedjande men nu var ilskan begravd.
"Lämna henne ifred."
"Men jag älskar henne", svarade jag i hopp om att denna man kanske mindes sin kärlek till Deztenys mor.

"Det gör du säkert, men en dag kommer du lämna henne för någon annan och krossa hennes hjärta."
"Vad vill du att jag ska göra?", frågade jag förvirrat men ilskan fanns djupt i hans röst.
"Jag vill att du ska ta din bil och lämna den här stan och aldrig komma tillbaka."

Justin klöste sig själv i tinningarna i ilska. Sedan sparkade han hårt på en aluminiumburk som låg slängd på marken och vrålade.
"Lugna ner dig", sade jag och försökte omfamna honom men han krånglade sig ur mitt grepp. Jag höjde armarna i en gest. Sedan följde jag Justin då han gick ned för den långa gatan i sökandet på bilen.

Då vi slutligen fann bilen stod Jake Martinez och hans vänner där. Bilen var nedklottrad med ord som "pussy" och andra könsord. Vindrutan var sprucken och glassplitter låg utspritt över de dyra skinnsäterna.

"Aw, har Bieber hälsat på sin mamma?", sade Jake. Justin anföll med ens. Jake hade inte ens en chans då Justin placerade näve efter näve på hans kropp.

Justin knuffade honom emot bilen och det var då han skakade loss en glasbit och höjde den som Martinez vänner började dra i honom.

"Gör det inte Justin. Snälla, jag vill bara gå hem. "kved jag. "Snälla ...",bönade jag så som jag gjort förut då han nästan kokat över. Justin bara stod med glasbiten högt och sänkte den sedan och pressade den emot Jakes hals.

"Nej, Justin", grät jag. En strimla blod sökte sig längs Jakes hals och han stönade av smärta.

Jakes vänner lyckas slutligen dra bort Justin med många slag i ryggen. Justin släppte glasbiten och lät den krossas emot marken. Sedan knuffade han iväg Jake som fortfarande blödde och öppnade bildörren och pekade. "Dezteny."
Jag föste undan lite glas och satte mig i bilen och så gjorde även Justin.

Han stoppade nyckeln i tändningslåset och vred om. Bilen gav ifrån sig ett lidande ljud efter den misshandel den nyss varit med om. Det förvånade mig att den startade över huvudtaget.

Justin bröstkorg höjdes och sänktes intensivt där han satt i bilen. Han sade inte ett ord utan höll bara koll på vägen. Jag såg hur Jake och hans vänner förminskades i backspegeln men då bromsade han in hårt. Om inte bältet hållit fast mig hade jag förmodligen slagit i instrumentbrädan.

"Jag kommer snart tillbaka", sade han och drog upp bildörren så hårt att hela bilen vibrerade. Jag hann inte fråga vart så jag bara iakttog honom i backspegeln. Hur han blev mindre och slutligen såg jag inte honom längre.

Ett skott avlöstes och ilning gick igenom min rygg rad. Efter vad som kändes som en evighet kom han tillbaka med blodiga nävar. "Justin?" Han såg ned på sina nävar och skakade sedan på huvudet.
"Det är inget baby, det är ingenting", sade han med blicken tom.

Då vi sedan kom hem till Justin krånglade jag av mig skorna och gick ut till vardagsrummet. Jag såg mig om efter fjärrkontrollen. Pressade på "on" knappen och såg sedan på teven. Jag himlade med ögon då jag insåg att det var nyheter och skulle precis byta till något mer intressant då en bild av Jake syntes på den smala skärmen.

"En ung man mördad", var allt jag hann höra innan jag tryckte av teven.

All färg dränerades från mitt ansikte och fjärrkontrollen jag höll i min hand gled ur mitt grepp och slog hårt emot golvet. Min hals blev lika torr som Saharas öken då tårarna steg i mina ögon. Jag skakade på huvudet så hastigt att jag nästan tappade balansen. Jag kupade jag en hand för min mun och backade hysteriskt bakåt.

"Justin", grät jag högt. Han kom utspringandes och lindade sedan sina armar kring min figur. Han drog mig nära då jag slog med båda knytnävarna hårt mot hans bröstkorg.
"Jag vet att det ser illa ut men du måste lita på mig."

"Jag har saknat dig", viskade jag återigen och lät min näsa försiktigt smeka hennes hals. Hon fnissade mjukt. "Du har redan sagt det." Jag log stort. "Det är bara sanningen", mumlade jag och kysste hennes hår ännu en gång. Dezteny förstod att något gått fel idag. Hon smekte mina fingrar och armar tills jag slutligen somnade med henne i min famn.

En höstvind svepte över gatan som var helt ödelagd. Skylten som hängde löst knarrade och gungade långsamt fram och tillbaka i en hastighet av vinden som jag bedömde som kuslig.

Ringklockan i mässing som hängde högt i tak anades vagt bakom fönstret med utbuktningar som föreställde bubblor. Det röda ljuset ifrån skylten som blinkade föll mjukt på mitt ansikte, vilket orsakade ett vagt rött sken som lagt sig som en smekning över mitt ansikte.

Håret på mina armar reste sig då vinden nuddade mitt bara ansikte. Jag förde en hårslinga bakom mitt öra i hopp om att jag även föste undan min nervositet. Vilket var omöjligt i ett fall som det här. Jag övervägde det länge. Om det enda fotsteget som skilde mig emellan byggnaden och gatan var värt besväret det på längre tid skulle åstadkomma.

Var det fel? Absolut inte. I samma stund som jag plötsligt blev beslutsam tryckte jag mjukt till dörren och klev över tröskeln av något utnött träslag.

Dörren bakom mig slöts igen och där stod jag. Utan återvändo. Klockan i mässing klingade då pendeln mötte dess sidor. En vibration spreds igenom min kropp. Jag såg ned på mina skor och försökte finna de ord jag så många gånger repeterat i mitt huvud.

"Dezteny?"

Jag såg upp och fann Mr. Hadden bakom disken. Hans hår låg matt och livlöst över hans hjässa. Han ställde ned glaset i sin hand och stirrade på mig.
"Vad gör du här?", frågade han med en smula sarkasm i rösten.
"J-jag", stannade jag. "Jag vill ha mitt jobb tillbaka", svarade jag då jag bestämde mig för att gå rakt på sak. Han fnös och upprepade. "Jag vill ha mitt jobb tillbaka." Jag stoppade mina händer i fickorna och såg ned på mina skor i skam tills han återigen talade.
"Så du tror möjligen att du kan komma tillbaka hit och be om att bli anställd igen efter vad din pojkvän hotade mig med?", hans läppar formade ett förvridet leende och hans ögon skimrade nu i mörkblått.
"Det funkar inte så, lilla gumman."

Jag nickade hjälplöst. Jag förstod att det var omöjligt att övertala en sådan bestämd man. För stunden miste jag alla de positiva tankar jag tidigare samlat på mig och insåg att det var en dumt att komma hit. Jag vände mig om och skulle precis gå ut igenom den dörr jag nyligen kom igenom

.
"Dezteny.", sa Mr. Hadden. "Stanna."

I samma sekund stannade jag och mitt hjärta med. Jag vände mig om och såg på mannen som stod några meter ifrån mig. Hans ögon blixtrade till i det mörkaste blått då han såg på mig.
"Kom hit.", viskade han. Jag kvävdes av rädsla.
"Det är ingen bra idé, jag måste g.." Han avbröt mig.
"Kom hit."

Vad vill han? Vad händer? Någonstans djupt inom mig lyckades jag samla mod, mod för att ta de steg som skiljde oss i mellan.

Hans ögon glittrade i det hårda ljuset från lysrören. Han tog ett steg mot mig utan att släppa mig med blicken. Ett mörker blixtrade till i hans ögon, det mörka trängde över det blå. Nu stod han nära. För nära. Hårt ryckte han i min arm så jag snubblade närmre. Sedan kysste han mig. Mr. Hadden kysste mig. Jag vred på på huvudet så han inte längre var i kontakt med mina läppar. Hungrigt sökte han min mun på nytt. Allt som tog plats i mitt huvud var hur hans kyss fick mig att tappa andan, den sög luften ur mig.

Hans läppar var självsäkert och intensivt pressade mot mina. Den här kyssen kändes bara ytlig. Han fick inte mitt hjärta att slå över dess maximala hastighet. Inte heller fick han mig inte att känna mig matt i knävecken så som Justin. Allt han gjorde var bara fel. Inte alls som Justin.

Hans hand for från mina höfter upp till mitt vänstra bröst och kramade om det genom tröjan. Jag famlade med fingrarna över hans bröst men fann aldrig kraften att pressa honom ifrån mig. Han påminde om männen som tidigare tagit på mig då jag var svag. Men alla måste någon gång resa sig upp trotts fallets hastighet eller smäll, så måste man lära sig att resa sig upp och räta på sig. Jag sköt ifrån mig honom så häftigt att han snubblade baklänges då jag åter fann styrkan. "Jag kan inte.", viskade jag. "Rör mig inte."

Mr. Hadden log ett leende som var fyllt med skadeglädje samtidigt som han flåsade intensivt efter kyssen han nyligen delat med sig av. "Du börjar igen på måndag."

Jag ville bara vända mig om och skrika att jag inte behövde jobbet eller pengarna. Men det värsta var att jag behövde dem. Mer än någonsin. Jag kunde inte låta Justin försörja mig. Det vore fel hur mycket pengar han än hade så var jag min egen person som skulle betala med mina egna pengar. Jag blundade och bara lyssnade till ljudet då min lilla klack på skon mötte det utslitna parkett golvet i hopp om att min hjärta inte skulle ta ett språng och lämna mitt bröst. Jag öppnade dörren och klockan i mässing klingade återigen till.

Justin drog en hand genom sitt lena hår innan han mjukt placerade kepsen på huvudet. En lampa längre in i rummet sken. Det föll mjukt på det hårda stengolvet som alltid var lika iskallt som en igenfrusen åker.

Han såg förtvivlad ut, inte alls mjuk så som han brukade. Han såg stressad ut. Jag förstod att han skulle iväg och uträtta något som han själv påstod inte var något speciellt men jag såg hur mycket det tog på honom. Hur tankarna åt honom inifrån.

Jag såg hur han tryckte sin mobiltelefon emot örat. Justin visste inte om att jag på längre håll såg på honom eller att jag befann mig i samma rum som honom.
"Hej, babe! Det är jag... Öhm... Jag ville bara tala om att jag måste stic..."
Jag avbröt honom, "jag är här." Han såg på mig med de där nötbruna ögonen som fick mig att drunkna. Ett leende log plats över hans ansikte.
"Åh, jag såg dig inte.", mumlade han och gick sedan emot mig. Jag korsade armarna över bröstet och värmde mina över armar. Han omfamnade mig.
"Du är så kall.", viskade han och gungade mig fram och tillbaka.
"Vart var du, babe? Jag saknade dig."
"Han kysste mig." Justins omfamning blev med ens stel. Han drog sig ur sin egen omfamning. Och han bara såg på mig. Uppifrån och ner inspekterade han mig.
"Vem?"
"Mr. Hadden".

Han stod alldeles stilla. Det verkade inte ens som att han andades. Det syntes hur glimten i hans ögon långsamt dog. Det gjorde ont att veta att det var just jag som kväde det ljus som lyste upp hans vackra ögon. "Kysste du honom tillbaka?"

Jag tänkte efter. Han hade våldsamt kysst mig och jag hade försökt dra mig ur. Men samtidigt hade jag inte funnit kraften att pressa ifrån honom. Gjorde det mig delaktig i kyssen?

"Nej.", svarade jag ärligt. Justin's ögon mjuknade.

Att Justin inte blev arg förvånade mig, men jag antog att det krossade honom inombords att höra hur en annan man lagt sina händer på mig. Hur ledsna vi än var kunde jag inte låta bli att känna mig stolt. Stolt över att Justin inte lät ilskan ta det bästa av honom. Stolt för att han var just min.

"Allt kommer bli bra.", viskade han.

Jag hade nog aldrig hört honom tala så förut. Han lät så ledsen. Det var mer som om han talade till sig själv än till mig. Det var allt som krävdes för att min underläpp skulle börja darra. Sedan kom floden. Floden med tårar.

Justin drog i min byxlinning för att föra våra kroppar närmre. Han omfamnade mig. Justin vilade sin hand på mitt bakhuvud. Sedan vaggade han mig lätt i sin famn . Det enda hörbara ljud var grenenarna som gnisslade emot rutan och hans långa andetag som kittlade i mitt öra. Sedan viskade han återigen att allt skulle lösa sig och jag trodde honom. Jag trodde honom mer än någonsin.

 Under mitt ben kände jag en plötslig vibration. Justin flyttade mjukt undan mitt ben och tog upp mobiltelefon ur sin ficka. Han höjde ett ögonbryn då han skådade skärmen. Jag såg på honom då han drog med pekfingret över mobilen och besvarade samtalet. 

"Justin", svarade han tvekande. 
"Jazmyn?" undrade han och en glimt av förundran tog plats över det vackra ansiktet. Han drog en hand genom det mjuka håret och pressade luren närmre örat. "Jag kommer, prinsessan." 

Jag greppade tag om det rostiga handtaget. Då jag slöt min näve mötte kylan mina fingertoppar. Den tunna dörren av trä avslöjade min mors gråt. Ilskan steg inom mig då jag hörde Mikes röst. Med hjälp av tungan fuktade jag min underläpp och klev sedan över tröskeln. Den tunna dörren sluter sig bakom mig med en tung klang. En våt fläck bildades på hallmattan efter mina skor.

Jag såg hur min mor slöt sina armar kring Mikes nacke och viskade att det skulle lösa sig. Han stötte bort henne. Hennes rygg träffade hyllan bakom henne och hon vred sig om i smärta. Det skramlade och krasade då sakerna som stått placerade på hyllan träffade golvet.

Ilskan kokade i mig. Ingen rör min mor och kommer undan med det. Speciellt inte idioter som Mike.

Mike höll upp ett papper framför näsan och pekade på en rad jag inte såg eftersom att det var i utkanten av mitt synfält.
"Din morsa har blivit vräkt", morrade han. Hans ögon svartnade. Hans pupiller trängde över det havsblå. "Hyresgästen åläggs lämna bostaden på grund av obetald hyra."

Jag placerade båda mina händer på hans bröstkorg och knuffade till honom. Han vacklade baklänges.
"Du rör henne inte", spottade jag. Med förakt i ögonen såg Mike på mig och sedan på min mor.
"Jag sticker, jag kan inte gå ut med någon som du", mumlade han och pekade på henne.
"Ska du låta honom prata med dig så där?" frågade jag förtvivlat min mor. Hon skådade sina händer utan att säga något.

"Jag pratar hur jag vill med den horan", flinade Mike. Jag knuffade honom över träbordet. Det krasade då blomvasen som stått på bordet träffade golvet. Då Mike mötte marken sparkade jag honom i sidan. Jag höjde en näve och siktade på hans näsa. Då min näve träffade möttes mina knogar av blod. Min mor drog i min jacka och bad mig att sluta. Slutligen lyckades hon föra mig ifrån sin sambo.

"Sluta, Justin sluta!" skrek hon och höll oss i sär. Mike tog sig ur hennes grepp och placerade sin näve i mitt ansikte. Jag föll, slog i golvet. Fick armen under mig. Jag kände smärtan från handleden och axeln. Han grenslade mig. Slog mig i ansiktet tills min mor ryckte bort honom. Han reste sig upp på de darrande benen och följer handflatan längs väggen. Utan att säga ett ord lämnade han huset.

Då ilskan tagit det bästa av mig hade jag glömt vem som befann sig i rummet. Vem som ringt hit mig. Jazmyns ögon var röda av gråt. Hennes kinder glänste i mörkret. Med händerna för öronen såg hon ned på sina knän och grät. Shit.
"Jazmyn", mumlade jag. Då hon såg upp var hennes ögon fyllda med rädsla. Att hon var rädd för mig var det sista jag ville. Hon var den som många gånger fått mig inse att jag aldrig dött på insidan, samma dag som Jaxon dog. Då jag känt mig helt jävla kall inombords, värmde hon mig. Hon hade varit den personen som fått mig att inte ge upp. Jag var tvungen att vara kvar och skydda henne och mamma. Men en del av mig dog den dagen och jag ville inte att hon skulle sluta upp som jag. Att hon skulle förlora sig själv. Som jag gjort förr. Som vi förlorat Jaxon.

"Det är okej", viskade jag mjukt. Hon bara såg på mig med sina tårfyllda ögon. "Kom hit, prinsessan." Jazmyn släppte fästet kring sina öron. Hon såg på mig. Släppte inte min blick.
"Det är lugnt. Jag är här, ingen kommer att göra dig illa", viskade jag och gjorde en gest till mina armar. Hon placerade sina knän under sig och såg på mig.
"Kom hjärtat", upprepade jag lågt. Hon kröp långsamt fram till mig och jag omfamnade den lilla kroppen. Hon skakade. "Det är okej, Jazzy", jag vaggade henne långsamt i min famn. Hennes tårar blötte ned min axel. "Det är över nu."

Min mor iakttog mina långsamma rörelser. Hennes ögon var röda av pressen att inte fälla några tårar. Jag förstod att hon inte ville skrämma Jazmyn då hon redan var vettskrämd. Hon ville inte att Jazmyn skulle torka hennes tårar. Att hon skulle fråga vad det var. Jag lade en hand på Jazmyns bröstkorg och kände hur hennes hjärta slog så hårt i min hand. Jag omfamnade henne hårdare. Vaggade henne till hennes gråt avtog. Sedan lyfte upp henne.

Med ena foten slog jag upp dörren till vad jag trodde var hennes rum. Försiktigt satte jag ned henne på det kalla golvet. "Gå till ditt rum, sweetie. Jag kommer snart", viskade jag då jag insåg att jag var i fel rum. Det var inte i Jazmyns rum jag befann mig i.

En stark förnimmelse av instängt lukt trängde in genom mina näsborrar. Jag blickade ut över det lilla utrymmet där endast en säng och en byrå stod. Sängen var obäddad. Jag anade vagt de mörkblåa lakanen. Kuddarna låg i en enda röra som tecken på att någon legat där. Kläder låg utspridda på golvet. Jaxons kläder. Jag stelnade till och kunde inte andas för en sekund. Rummet såg precis ut som det gjort innan olyckan.

Försiktigt gick jag fram till byrån. Ett tjockt lager med damm låg placerat över den. En ram stod placerad på hyllan. Samma fotografi som Dezteny frågat om. Ett tjock lager med damm låg över glaset som som skyddade fotografiet. Med skakiga fingrar borstade jag bort dammet. Bilden på mig och min bror blev genast synlig. Vi hade armarna placerade över varandras axlar och man kunde riktigt känna hur solen smekte våra ryggar. Mitt hår var blekt av solen och tonen på min hud var mörk. Vi båda log stort.

Solen strålar gjorde att de tunna sandkornen glittrade. Likaså havet. Det brände på min bara rygg. Då och då sköljde en kall bris över mig. Ljudet av vågor som träffade sanden fyllde min trumhinna och skratt ifrån yngre barn hördes.
"Justin och Jaxon stå nu still så vi kan ta en bild", skrattade min mor. Då hon höjde kameran vände sig Jaxon om.
"Jaxon, vad gör du?" frågade hon irriterat och puttade upp sina solglasögon en bit upp på näsan.
"Fixar håret", svarade han seriöst. Både min mor och jag skrattade. Jaxon vände sig om och placerade sin arm över min axel. Sekunden innan hon pressade ned knappen rufsade jag till hans hår. Det klickade till och bilden var tagen. "Din jävel", skrattade Jaxon och sprang efter mig i den varma sanden.
"Jaxon Julian Bieber", skrek vår mor bestämt. "Vårda ditt språk."

Jag svalde då tårarna samlade sig som en klump i halsen. Allt här var oberört. Ingen hade satt sin fot här efter Jaxons död. Min mor hade inte sålt möblerna. Inte slängt hans kläder. Allt var kvar. Men han var inte det.

Jag lämnade rummet och gick in i Jazmyns rum. Skenet av lampan på sängbordet speglades av på den gråa väggen. Hela rummet lös upp i ett eldfärgat sken. Jazzy låg i sin lilla säng och hade dragit upp täcket ända till hakan. Då jag långsamt öppnade dörren lös skenet utifrån upp rummet under en sekund. Det såg ut som om hon sov. Jag vände mig om, på väga att gå ut för att inte väcka henne när jag hörde Jazmyns lilla röst säga, "snälla gå inte Justin." Förvånat vände jag mig om.
"Självklart inte, prinsessan", svarade jag. Madrassens fjädring knarrade då jag satte mig på utkanten av sängen. "Justin kan du läsa för mig?" frågade hon mig. Jag såg att hon fortfarande var rädd. Jag nickade och och log mjukt åt henne. Hon räckte mig en bok som jag tog emot. Sedan bäddade jag om henne. Jag kysste hennes panna och öppnade sedan den tunna boken. "Det var en gång..."

Då jag läst ut boken och Jazmyn somnat satt jag kvar på sängen och såg på henne. Jag hade saknat henne och min mor mer än jag vågat erkänna för mig själv. Då jag satt där och såg ned på Jazmyns lilla kropp lovade jag mig själv en sak. Varken hon eller mamma skulle behöva leva såhär. Allt det här var mitt fel och jag var den som skulle ställa allt till rätta. Jag skulle ge min syster och mor det liv de båda behövde och förtjänade. Det här var mitt fel. Jag smekte min syster kind och sedan blinkade jag bort tårarna.

"J-Justin?" viskade hon. Som om hon var rädd att han skulle försvinna om hon talade högre. Justin stod andlös och stel. Jag kramade om hans hand för att föra honom tillbaka till jorden. Justin slickade sina torra läppar. "Hej mamma..." Jag kände hur han ryckte till när de främmande orden lämnade hans läppar.

 Jag såg upp på trappen där Justin höll sitt vapen högt medan han smidigt tog sig ner för trappen. Pulsen dånade i min kropp. Jag såg åt fönstret ännu en gång. Men gestalten var borta. Lika borta som en knappnål i rymden. Det susade i öronen då Justin slog upp ytterdörren av mörkt trä. Avlägsna skrik av bromsar hördes. Jag räknade mina djupa andetag då mina bara fötter mötte stengolvet och orsakade en skalande ljud. Jag placerade handflatorna emot det isande kalla glaset. En kall kår löpte längs ryggraden då jag baklänges läste: "Pappa ser alltid på." 

Jag rynkade pannan. "Tänk inte så." sa jag och skakade mjukt på huvudet. "Jag är säker på att hon har saknat dig." Justin tittade ut genom bilfönstret.
"Det är inte så enkelt", mumlade han. "Jag är en mördare i hennes ögon, Dezteny", Justin fnös. "Jag är säker på att hon inte kan släppa det förflutna bara sådär." Återigen skakade jag på huvudet.
"Du får inte beskylla dig själv. Det var en hemsk olycka. Det som hände är inte någons fel."
"Jag är säker på att hon inte tänker så. I hennes ögon är det mitt fel alltihop. Och jag stack. Hon måste hata mig för att jag stack", han kramade hårdare om ratten.
"Sluta tala för henne, Justin", mumlade jag och tog försiktigt tag i hans hand.
"Hon är min mamma, jag vet hur hon är."
"Vi båda vet att du inte skulle vara här om du visste att det inte fanns en chans att hon skulle acceptera dig. Du vet att hur du än vrider och vänder på sanningen så är du fortfarande hennes son. Hennes kött och blod", sa jag mjukt.

Justin verkade ha övervägt mina ord eftersom han suckade och sa sedan inte något mer. Han kramade om min hand och släppte den sedan för att fullt koncentrera sig på vägen. Jag tog tystnaden som svar och föll återigen ned i sätet. Då han stannade vid rött ljus, tog han det som en chans se på mig. Jag mötte inte hans blick. Jag såg i utkanten av min syn hur han flyttade blicken och möttes av trafikljuset som ändrat färg och började återigen köra.

Vi pratade inte mycket resten av resan dit. Då vi närmade huset, fann jag mig allt mer och mer orolig. Det var som om för varje varv däcket snurrade steg nervositeten inom mig.Jag visste att stunden var Justins men jag kunde inte låta bli att tänka igenom hela situationen en miljon gånger. Vad hände om hon inte ville ha mig där?

Justin måste i den sekund sett igenom mig för långsamt sträckte han sig efter min hand och kramade sedan om den. "Slappna av", mumlade han hest. Sedan sa han inget mer, han såg inte på mig han höll mig bara i handen hårt medan det gyllene bandet lyste upp horisonten. Då de svaga strålarna silades mellan träden och löven som tidigare varit gröna men som nu skiftade i röt och gult.

Några minuter senare med min hand fortfarande i hans uttalade han de tre orden som fick mitt hjärta att slå i sin dubbla takt. "Vi är här." Jag förstod att han också var nervös. Man såg det i de osäkra rörelserna, att en del av honom bara ville vända med bilen och aldrig återvända. Justin släppte min hand och drog ut nyckeln ur tändningslåset. Jag bet mig i läppen och visste jag att det inte fanns någon väg ut. Jag nickade, greppade sedan tag om handtaget i bilen och klev sedan ut på mina ostadiga ben. Jag stängde dörren mjukt bakom mig. Sedan iakttog jag Justin då han gjorde det samma.

"Här är det", han pekade på ett hus som en gång varit vitt. En stor del av färgen var avskrapad. Allt som avslöjade att huset tidigare varit vitt var de få partierna som behållt sin färg. De små fönstrena var täckta med ett rostigt galler, bakom anades en gardin i färg. Jag växlade min blick mellan Justin och det nästan infallna huset. Jag kunde ana den mur han byggde upp. Han försökte maskera sitt ansikte som bevis för att han inte brydde sig men jag visste att innerst inne, gjorde han det.

"Kom." Han gjorde en gest med huvudet mot dörren och sträckte sedan ut sin hand. Jag kramade om den innan jag följde honom då han tog långsamma steg över den lilla gräsmattan som skiftade i gult och grönt, uppför en trappa i betong och slutligen stod vi framför dörren.

Han vände sig till mig och rynkade sedan nervöst på pannan. Han var så söt när han var nervös. "Knacka på dörren", mumlade jag. Då han uppfattade vad jag sa stötte han lätt knogarna emot dörren några gånger. Han tog sedan ett steg tillbaka och drog mig med sig då vi väntade på att någon skulle öppna. Jag tog ännu en gång hans hand och kramade om den. 

Den tunna betongen avslöjade stegen som stötte mjukt i golvet. Slutligen öppnades dörren en halv decimeter men hindrades av den bastanta kedjan.
"Jag vill inte ha nå..." Då de bruna ögonen planterade sig vid oss sa ingen ett ord. Jag lade märke till att Justins grepp om min hand hade hårdnat. De smala fingrarna trasslade upp kedjan och jag mötte hennes utmattade ögon. Vad jag antog var Justins mor bar ett par byxor som var större än ett cirkustält så var även hennes stickade kofta. Hennes ansikte föll i chock fort då hon försökte hantera alla känslor som plötsligt träffat henne.

"J-Justin?" viskade hon. Som om hon var rädd att han skulle försvinna om hon talade högre. Justin stod andlös och stel. Jag kramade om hans hand för att föra honom tillbaka till jorden. Justin slickade sina torra läppar.
"Hej mamma..." Jag kände hur han ryckte till när de främmande orden lämnade hans läppar.

End Notes: Kommentera ♥