Då jag klev över tröskeln och min skosula mötte golvet av sten orsakades ett kras på grund av de få gruskornen som samlats innanför dörren. De tätt in till nakna väggarna ekade då jag ropade efter Justin. Allt som befann sig på väggen var en stor tavla som föreställde en bild av Eiffeltornet. Jag passerade de stora skinnsofforna och fann Justin i köket. Hans fötter anades bakom kylskåpsdörren. Han smällde hårt igen den. Justin ryckte ditt då hans blick fastnade vid mig. Han började gå emot mig och kysste mig fjäderlätt på kinden.

 

"Vi måste handla, baby." Jag rynkade ett ögonbryn. Jag hade svårt att se framför mig att Justin handlar. Brukar inte andra göra sådant åt honom?
"Se inte så överraskad ut, Dez", flinade Justin och vred på kepsen med avtrycket "dope" på. Hans ögon glittrade i kvällssolen. Under hans urringade T-shirt kunde man urskilja hans bröstmuskler. Jag log. Justin fuktade underläppen med hjälp av tungan, ett svagt glans sken föll över de perfekta läpparna. Då jag lutade mig framåt för att låta våra läppar förenas vred Justin på huvudet med ett brett leende på läpparna.
"Vi måste handla först", viskade han i mitt öra. En rysning löpte längs min ryggrad. Jag sköt ut underläppen med vetenskapen om att han kanske skulle ge sig.
"Du är oemotståndlig, Dez", viskade han och nafsade mig sedan i läppen. Jag fångade upp hans läppar. Han log igenom den kortvariga kyssen.
"Dags att handla", viskade han emot mina läppar.

 

Det hårda ljuset ifrån taklamporna fick mig kisa. Jag höjde en hand som hjälpte mig återfå synen. En doft av människor och råvaror trängde igenom mina näsborrar. Sakta lunkade vi från hylla till hylla med varovagnen. Plötsligt omfamnade Justin mig.
"Mmm", mumlade han emot min axel. I nästa sekund bar han upp mig i sin famn. Mina ben vinglade en bit ifrån marken. "Justin, släpp ner mig!" skrattade jag mot hans kind.
"Som du vill", flinade Justin och sänkte ned mig i varovagnen. Jag himlade med ögonen.
"Sitt", beordrade han med ett flin.
"Du måste skoja", log jag.
"Nej, sitt nu, baby." Jag gjorde som han sa och satte mig aktsamt ned. Det silvriga järnet kved då jag satt mig.
Justin började små springa med vagnen, han svängde intensivt åt både höger och vänster. Vi passerade en hylla med jordnötsmör.
"Åh, vi måste ha jordnötsmör", hojtade jag och gjorde en gest emot hyllan. Justin skakade förtvivlat på huvudet.
"Never, det är skit äckligt", flinade han.
"Kom igen, Justin", bad jag. Jag sköt ut underläppen och i ett hjälplöst försök att göra hundvalpblicken. Jag blinkade långsamt. Sedan skakade Justin våldsamt på huvudet.
"Försök inte", svarade han och lutade sig fram i en smidig rörelse och pressade mjukt sina läppar emot mina. Jag besvarade inte kyssen, istället korsade jag armarna över bröstet.
"Du är söt, vet du det?", log Justin. Jag hyschade honom med en lekfull ton. "Inte lika söt som jordnötsmör."

 

Trafiken hade tätnat då vi närmade oss Justins hus. Det hade börjat regna. Torra löv som tidigare varit gröna kolliderade med vindrutan på bilen. Justin satte genast igång vindrutetorkarna, som i ett högt tempo gled över vindrutan med ett skärande ljud.

 

Jag såg på Justin. Han vilade sin vänstra hand på ratten och höll min hand i den lediga. Jag log och kramade om hans hand. Då Justin stannade vid rött ljus, tog han tiden att se på mig.

 

"Kan du ta upp ciggpaketet ur påsen?" log han charmigt.
Jag hukade mig ned för att gräva rätt på Justins cigarrettförpackning men istället fann jag jordnötsmöret. Jag sken upp i lycka och höll upp den. Justin putade med underläppen.
"Det skulle vara en överraskning ju", mumlade han.
"Åh", viskade jag. "Om du inte kört bil just nu hade jag kysst dig sönder och samman!" utbrast jag lyckligt. Då jag bott hos djävulen hade jag varit glad om jag kunde få pålägg på mina mackor lite då och då. Jag hade inte ätit jordnötsmör på år!

 

Då trafikljuset skiftat till rött gjorde Justin en kraftig sväng och körde ner i det höga gräset. Små glittrande vattendroppar täckte vindrutan. Ett svagt ljus föll över bilen. Det var det sista av solen som var det enda som gjorde det möjligt att se in i bilen. Justin drog ut nyckeln ur tändningslåset.
"Jag kör inte", han slog ut armarna i en gest med ett stort leende på läpparna.

 

Jag fnissade och skulle precis luta mig fram då Justin i en smidig rörelse mjukt kysste mina läppar. Han pressade hårt på en knapp vid mitt säte och hela sätet sjönk ned med ett morrade ljud. Mitt hjärta pulserade hårt då hans kropp belastades över min. Hans läppar var hårt pressade emot mina under hela den stund hans händer trevade över mina höfter.
Jag besvarade han kyssar intensivt. Han pressade sig hela tiden närmre. Aldrig i mitt liv har jag känt en sådan åtrå. En sådan lust efter någons beröring. Han kysste mig mjukt kring min nacke. Han lämnade små blöta spår efter de lätta kyssarna.

 

Justins händer färdades upp under min tröja längs min bara mage och till mina bröst, som han kupade sina händer kring dem och slöt sedan sina brännande heta nävar. Jag stönade emot hans läppar. Vilket orsakades ett leende breda ut sig i hans ansikte. Av min oerfarenhet av att för första gången i mitt liv vilja ha någon nära smekte jag hans nacke försiktigt med fingertopparna. Jag kände hur min beröring fick håret i hans nacke resa sig.

Han smekte längs utsidan av mina lår och upp till mina jeans som han strök längst övre linningen med fingertopparna tills han fann knappen, han knäppte upp den med ett poppande ljud sedan drog han ned dragkedjan i färgat silver. Justins hand särade på mina ben, hans mjuka fingrar drog längs troslinningen innan han onödigt långsamt förde undan troskanten. Justin placerade sin högra hans på min bara mage. Han gjorde fallande cirklar till mitt nedre område. Det fick mitt hjärta att pulsera så hårt. Jag bet mig i läppen då han närmade sig. Han avbröt kyssen i en oförberedd rörelse. Vi båda andades tungt.

 

"Är du okej?", viskade han med en annorlunda blick i hans maskerade ögon, det hade svartnat, fast på ett mjukt sätt. Åtrån blixtrande i hans ögon. Att Justin rörde mig på det här intensiva sättet var nytt. Att ha honom i närheten fick mig ur balans. Han fick mig vaja på den smala lina jag stod på. Jag hade ingen aning om det gick för fort eller för långsamt. Om jag ville eller inte. Hans ögon vilseledde mig totalt. Jag nickade.
"Vi behöver inte göra någonting du inte är redo för", mumlade Justin.
"Jag är redo", andades jag.

 

Han iakttog mitt ansikte då han använde tummen i ett cirkulärt mönster på min klitoris.
“J-Justin…” mumlade jag.
Han kysste mig mjukt på munnen ännu en gång innan han lät en av sina fingrar långsamt glida in i mig.
"Jag vet, baby", viskade han.
Jag hann inte riktigt reagera på den annorlunda känslan. Jag var splittrad känslomässigt. Jag var osäker, men min kropp var säkrare än någonsin. Hela jag skrek efter honom. Inte bara min mun där hans mjuka läppar fjäderlätt nuddat. Hela jag skrek efter hans närhet, hans beröring, hans blick. Han drog ut sitt finger och pressade sedan in två, den här gången lite djupare och intensivare. Jag lindade mina ben omkring hans höfter. Justin kysste mig fjäderlätt längs käkbenet. Jag var säker på att jag brann där hans läppar försiktigt nuddat. Min kropp fattade eld där hans händer trevat. Jag stönade högt då han träffade min g-punkt. Han kysste mjukt min panna sedan mötte hans fingertoppar min känsliga punkt återigen. Justin ökade takten. Jag stönade ännu en gång då han fann en obarmhärtig rytm.

 

Jag kände hur min rumpa sakta reste sig i spänning. Hela min kropp darrade, sedan spändes de. Jag tog ett stadigt grepp om Justins rygg och pressade långsamt in naglarna. Jag stönade då en intensiv känsla växte inuti mig. Justin smekte lätt med tummen över min klitoris och fick mig att nystas upp. Den bomb som för någon sekund sedan tickat i mig, hade nu räknat ned. Exploderats. Varenda muskel i min kropp återfann plötsligt lugn. Sedan skakade jag under en kort sekund i välbehag. Jag flämtade, försökte återfinna mitt normala andningsläge. Justin drog ut sina fingrar ur mig.
"Är du okej?" viskade Justin mot min panna. Jag nickade, fällde sedan upp sätet.
Justin ryggade undan en bit. "Vad är fel, Dezteny?" Justins blick var intensiv. Jag skakade på huvudet. "Inget, släpp det.

"End Notes: Kommentera älsklingar 

Jag kände hur håret på mina armar reste sig. Det var mitt i natten och torra löv kolliderade då och då emot den immiga glasrutan. I Justins stora T-shirt låg jag stilla med vidöppna ögon. Jag flätade in mina fingrar med Justins. Värmen han samlat på sig smittade även av sig på mina fingrar. Det blev med ens blossande varma. Grenarna från den gigantiska syrenen skrapade mot fönstret. Justins varma andedräkt träffade min öronmussla. Det ända hörbara ljud var grenenarna som gnisslade emot rutan och hans långa andetag som kittlade i mitt öra. Små ryckningar spreds i Justins fingertoppar. Hans hjärta dunkade i takt med mitt. Hela jag hävdes upp då han andades. Länge låg jag och lyssnade på hur hans hjärta slog i hans bröstkorg. Hur långsamt och regelbundet han anades. Min kind var hårt pressad emot hans heta bröst. Jag kunde inte somna. Alla tankar höll mig uppe.

 

 

Då Justin lämnat mig sade han att det var för att skydda mig. Han jobbade ofta och sade aldrig vad han gjort eller varit. Då jag den där gången var tvungen att följa med honom hade en kille nästan våldtagit mig. Okej, det han gjorde kanske var farligt. Men jag visst inte hur farligt. Förresten brydde jag mig inte, jag visste att Justin skulle skydda mig. Men saken var den att han aldrig berättade någonting för mig. Om hans jobb, om hans familj eller om alla tjejer som var hemma hos Justin precis när jag flyttat in.

 

 

Då Justins andetag inte längre var regelbundna förstod jag att han hade vaknat. Jag rullade långsamt ned ifrån hans bröst. Då han fångade ett andetag frågade han. 

 

"Baby, är du vaken?" den hesa rösten bröt tystnaden. Jag nickade.

"Jag kan inte sova", viskade jag.
"Hur länge har du varit vaken?" frågade han och strök mig försiktigt över håret.
"Sen vi gick och la oss", suckade jag. Han vred på sig och såg på mig. Det kändes som om han såg rakt igenom mig.
"Vad är det för blick?", undrar han sedan.
"Jag har ingen blick", svarade jag avvisande och lät mina fingrar treva över det mjuka lakanet.
"Ljug inte för mig, Dezteny", Justin såg på mig med sina trötta men väldigt vackra bruna ögon. Han visste att det var en lögn, han kunde känna det. Se det. Så nära var han.
"Okej", jag tog ett djupt andetag. "Det känns bara som om du undanhåller så mycket för mig", viskade jag. Jag var ärlig och hoppas även på att han skulle vara det detsamma. Jag hoppades att han litade på mig så pass mycket. Jag hoppades att han litade på mig lika mycket som jag litade på honom.
"Som vad?" svarade han hest.
"Ditt jobb, din familj, alla tjejer som varit hemma hos dig..." Jag förstod att han inte skulle vilja berätta allt för mig än. Jag hade själv inte berättat mycket för honom. Men jag ville veta att han kunde lita på mig, så att jag sendan kunde göra samma sak för honom. Justin log försiktigt i mörkret. Hans vita tänder bröt det tunga täcket av mörker som föll över oss.
"Babe", svarade han lite avvisande.
"Jag vill verkligen veta. Jag behöver veta", mumlade jag.
"Dezteny?" viskade han sedan och placerade sina händer på min rygg.
"Mm?" mumlade jag. Jag kände hur Justin virade en hårslinga runt sitt pekfinger. Jag kunde inte undgå att le. "Jag vet inte om du..." började han, "kommer vilja vara med mig om jag berättar." Jag suckade och undrade vart han var på väg. Skulle han inte berätta någonting? Jag klarade mig inte utan honom. Förstod han inte det?

 

 

Jag såg upp emot fönstret. Löven som kolliderade med glasrutan täckte månens svaga sken ifrån att träffa sovrummet. Jag slet blicken ifrån fönstret och såg återigen på Justin. 

 

"Lita på mig. Jag skulle inte kunna vara utan dig även om jag ville", viskade jag och såg in i hans bekymrade ögon. Justin tog ett djupt andetag och jag såg hur ett litet hopp tändes i hans ögon.

"Jag jobbar inte på det sätt du tror", började han försiktigt. "Jag började göra små brott för att tjäna pengar. Det började med snatteri som sedan blev till rån. Det är egentligen ingenting jag vill hålla på med men jag är fast." Mina ögon vidgades i mörkret. Jag nickade och lät mina händer treva över hans varma bröstkorg. Han tog ett par djupa andetag innan han tittade ner på mig igen. Sedan slöt han ögonen som om han tänkte på något väldigt jobbigt.

 

 

"Min bror Jaxon dog i en bilolycka för fyra år sedan. När jag var femton år och han fjorton", berättade han med plågade ögon. Jag kände hur hjärtat sviktade i bröstet. "Vi hade som vanligt tjabbat om vem som skulle få sitta fram och eftersom att jag var äldst ansåg jag att det var jag. Jaxon ansåg självklart att han var den som skulle få sitta fram. Han var alltid så envis", Justin skrattade, sådär olyckligt som om bara skrattar då man är riktigt ledsen. Han tog tag i min hand som låg på hans bröstkorg och jag fläta in mina fingrar med hans. Sedan nickade uppmuntrande åt honom för att fortsätta.

 

 

"Efter många om och men satt jag sedan fram och Jaxon satt surt i baksätet. Jag satt bakåtvänd. Retade honom. Han kastade en som tom läskburk åt mitt håll och log nöjt när den träffade mig. Mamma sa åt oss att sluta kasta saker men jag brydde mig inte och skulle precis kasta tillbaka den då mamma vände sig om för att ta den tomma colaburken ifrån mig", Justin svalde och blundade hårt, som om han hade riktigt ont.

"Hon förlorade kontrollen över bilen..." Jag smekte försiktigt hans knogar med min tumme. "Både mamma och jag kom lindrigt undan, men Jaxon..." Justin svalde.

 

 

"Efter att Jaxon dog var jag förkrossad. Arg. Jag skyllde det på mig. Det var mitt fel. Om jag inte hade retat honom. Om jag bara hade låtit honom sitta fram", viskade han förkrossat. "Då hade han varit här nu. Fan! Det skulle vara jag", han såg på mig med blodsprängda ögon. Jag såg upp på honom, jag följde hans käklinje med min fingertopp och uppmanade honom att fortsätta.

"Jag skulle göra vad som helst", viskade han, "vad som helst för att få honom att komma tillbaka." Jag kröp närmre honom och såg upp på det förtvivlade ansiktet.

"Jag skulle dö om det betyder att han fick livet tillbaka." Jag kände något vått på mina fingrar som smekte hans ansikte och insåg att han fällt en tår. 

 

"Jag hoppade av skolan. För vart jag än såg så var han där. Jag såg honom vid bänkar. Väggar. Skåp. Överallt", hans röst lät svag. "Jag flyttade hemifrån. Jag klarade inte av att se mamma så förkrossad. Eller min pappas dömande blickar. Han var inte försiktigt med att visa att han tyckte att det var jag som skulle dött istället för Jaxon. Men jag dömer honom inte. Det var mitt fel alltihop", han bet hårt ihop sina käkar. Jag lät mina fingertoppar nudda den bara huden vid hans bröst. Jag kände hur mina ögon fylldes av tårar.

"Det var verkligen inte ditt fel Justin. Du måste lita på mig. Det var en olycka, en väldigt hemsk olycka som du inte hade någon kontroll över. Du kan inte beskylla dig själv." Han såg på mig med sina bruna vackra ögon som nu såg så alldeles förkrossade ut och jag såg att han inte trodde mig. Den stora syrenen skrapade fortfarande mot det immiga glaset. Mörkret återspeglade rummet. Lampan på bordet av mörksten lös upp det mörka rummet.

"Jag slutade känna. Jag höll mig till mitt jobb och oroade mig inte för någon eller någonting annat. Jag släppte inte in några människor och slutade bry mig. Jag hade ingenting som var värt att leva för. Ingenting spelade längre någon roll", han bet sig i läppen och jag smekte hans ansikte. Han lutade sig in i min beröring och slöt sina ögon. Jag lät mina fingrar massera hans hårbotten.

"Du förstår, jag var dum och hjälplös", viskade han svagt. "Jag träffade fel människor, vid fel tillfälle." Han rynkade på pannan. Mitt hjärta sviktade i bröstet. Jag svalde ner den saliv som bildats i min mun. Jag kände ännu en tår träffa min hand. Han torkade snabbt bort den. "Förlåt, jag har bara aldrig berättat det här för någon", hans ögon såg plågade ut och jag kände hur mitt hjärta brast. Jag började känna hans smärta.

"Det är lugnt. Du kan gråta med mig", svarade jag och använde mig av orden som han sagt till mig då jag nästan blivit våldtagen och han satt mig i sitt badrum då han torkat rent mitt ansikte. Då jag inte velat gråta framför honom. Jag såg hur ett litet leende spred sig i hans sårbara ansikte, men det försvann lika fort som det kom. Jag hade aldrig sett Justin så sårbar. Det gjorde ont i hjärtat av att se honom så här. När han kramade om min hand med sin skakiga kände och att jag skulle ha gjort vad som helst för att få bort de där plågade ögonen från hans ansikte.

"Jag började festa varje helg för att glömma", fortsatte han. "Jag lät aldrig någon komma mig tillräckligt nära mig för att jag skulle börja tycka om dem. Jag tog hem tjejer för att knulla dem. Jag brydde mig aldrig om någon eller någonting. Jag tänkte att om jag aldrig älskar någon igen så kommer jag aldrig att bli sårad", han tog ett djupt andetag och la sina armar om mig.

"Jaxon dog och jag överlevde. Ändå var det som om jag också dog den där dagen." Han tystnade och såg ner på mig. "Tills du kom." Mitt hjärta svällde upp i bröstet. Han log smått då han mötte min blick. 

"Du öppnade mina ögon och bevisade att det var okej att känna igen. Att det fanns något som var värt att kämpa för", viskade han lågt. Han tog tag om mina höfter och pressade mig närmre. Justin såg mig djupt i ögonen och jag såg ärligheten bakom hans ord. Jag kysste honom försiktigt och försökte föra över all den kärlek jag kände för honom. Han kysste mig lika kärleksfullt tillbaka. Sedan begravde han sitt huvud i min hals och höll om mig som om hans liv berodde på det. Jag svalde hårt. Justins varma andedräkt träffade min hals. Sakta lät jag orden sjunka in. Jag kunde knappt tro det. Jag hatade att se honom så här. Så krossad. Jag ville bara samla ihop alla bitar av hans hjärta och krama dem. Att han hade öppnat upp sig var en lättnad. Jag kunde inte bara relatera till känslan, jag visste precis hur han kände.

 

 

Jag kände hur mitt hjärta slog ett extra slag då jag tänkte på vad han sagt. Att jag fick honom att känna att han hade något som var värt att kämpa för. Mjukt drog han en hand genom mitt ljusa hår. 

"Försök sova nu, baby", mumlade han emot min hals.

 

 

 

Previous: Hon fick mig att känna mig hel igen då jag var i tusen bitar. Bara tanken på att förlora henne fick mitt hjärta att brista. Fick mig helt ur balans. Jag tappade fotfästet utan henne. De här veckorna utan henne har varit ett rent helvete. Jag ville aldrig gå tillbaka. Jag klarade inte av det. Jag visste inte längre vad det var som var rätt. Men jag klarade mig inte utan henne. Hon var inte heller lycklig utan mig. Varför ska vi stå ut med den här smärtan? Jag visste att både hon och jag bar på hemligheter och smärta. Men jag visste också att vi kunde ta oss igenom det. Jag såg på hennes vackra ansikte och lovade mig själv att vad som än hände så skulle jag se till att hon var trygg. Jag skulle inte lämna henne.

Allt som existerade var det jämna tickandet. Jag slog försiktigt upp mina tunga ögonlock. Taket var vitt, väggarna stillsamt blå. Det doftade sterilt. Desinficeringsmedel och rengöringsmedel. Det tog inte lång tid innan jag kunde förknippa den sterila doften med sjukhus. Något rörde sig i utkanten av min syn.

 

"Dez...", viskade en hes men bekant röst. Personen trädde fram och kom plötsligt med i mitt synfält.
"Justin", min röst av en andlös viskning. Bara av att höra hans röst fick knuten av rädsla i mitt bröst att lösa upp sig. Men även mitt hjärta att svida. Jag hade inte hört eller sett honom på vad som kändes som en evighet. Han hyschade mig med ett smekande lugn i rösten. En av Justins käkmuskler dansade i hans välformade ansikte. En vilja föll över mig likt en våg då han drog en hård hand genom det mjuka håret. En vilja så intensiv att jag inte längre hade kontroll över mina händer. De trevade hjälplöst över det lena lakanet. Jag saknade känslan av de lena hårstrånen i mina händer. Att få sväva på moln under en kort stund. Att få dra honom närmre och känna hur hans värme tränger igenom huden och värmet mig. Jag ville så gärna använda mina fingertoppar för att försiktigt nudda hans hud. Se hur håret på hans armar reser sig efter min beröring. Jag ville placera mitt huvud på din axel och låta hans parfym tränga in genom mina näsborrar.

 

"Hur mår du?" frågade han mjukt. Min mun var torr att jag knappt kunde få fram ett ljud. 

"Vatten", lyckades jag få ur mig och Justin räckte mig ett glas fullt med vatten. Efter att han hjälpt mig att få i mig några klunkar vatten där jag låg ner svarade jag honom:
"Jag mår okej." Men sanningen var att jag var allt annat än okej. Mitt huvud kändes tungt som en sten. Gång på gång kändes det som om jag sakta sjönk ner till havsbotten. Jag var som dränkt i en yrsel och alla de rörelser jag utförde kändes långsamma. Sanningsenligt kände jag mig som en robot. Jag slöt ögonlocken. Det värkte längst hela ögonlocket på grund av den starka ljusskillnaden. Jag mötte skenet ännu en gång.

 

"Jag borde inte vara här", svalde Justin. Hans ögon var blodsprängda och han såg riktigt trött ut, som om han inte sovit på hur läge som helst. Då och då kunde jag se ett huvud svepa förbi utanför glaspartiet i dörren. Han reste sig upp och då trästolens ben mötte det ljusa golvet gav det ifrån sig ett svagt skrik.
"Tänker du lämna mig igen?" viskade jag med rösten full av rädsla. Vad gjorde jag här? Vad hade hänt? Varför hade jag så ont? Tusen frågor flög runt i mitt huvud.
"Det är inte så jävla lätt som du verkar tro", morrade han tyst utan att möta min blick.

 

"Du väljer att inte vara med mig! Det hade inte behövt vara svårt."
"Jag. Skadar. Dig", viskade han sårat mellan sammanbitna tänder.
"Vart var du när jag blev så skadad att jag behövde första till sjukhus? Förstår du inte att jag blir mer skadad utan dig än med dig?" frågade jag med plågade ögon. Jag menade inte bara fysiskt. Han rörde inte en min. Hans ansikte var en mur. "Snälla, stanna", jag kände hur tårarna suddade ut min syn.
"Dezteny", viskade han med plågad röst. "Snälla", bad jag honom. Muren som tidigare blockerat de känslor han hade revs ner i ett drag. Han suckade och gled ner i stolen igen. Jag försökte se ut genom det stora fönstret men natten reflekterades bara våra kroppar. Justin vilade sitt huvud i sina händer.

 

"Vad minns du?" undrade han slutligen. "Jag minns att jag ville rensa tankarna, gick ut sen minns jag bara den brännande smärtan i bakhuvudet." "Det var ett rejält slag. Du förlorade jävligt mycket blod", viskade han hest. "Du minns inget ansikte?"
"Nej, snarare en suddig gestalt", jag smekte en hårslinga ur mitt ansikte.
"Minns du något av hans ansikte? Hårfärg?"
"Varför tror du jag blev överfallen av en man?" viskade jag.
"Slaget var för intensivt för att komma ifrån en kvinna." Jag nickade.
"Du borde vila", sa han lugnt. Återigen nickade jag. Jag iakttog Justin då han gled ner en bit på stolen och försökte finna en lämplig position för sitt huvud. Det såg inte sköt ut. Jag klappade till madrassen.
"Kom", viskade jag.
"Det är ingen bra idé", sa Justin tvekande. "Jag borde kalla på en sjuksköterska och berätta att du är vaken." "Nej, snälla. Inte än. Jag behöver det."

 

Då reste han sig upp. Han sjönk ned bredvid mig i sängen. Han låg med ryggen emot mig. Försiktigt placerade jag mina händer på hans muskulösa rygg. Han ryckte till av den plötsliga beröringen. Jag förde händerna upp mot hans hår, igenom det. Justin vände sig om. Han la armarna om mig och drog in mig i sin famn. Han höll om mig hårt med mitt ansikte emot hans hals. Men han såg till att han inte skadade mig. Han backade undan några centimeter så att han kunde se på mig. Försiktigt drog han bort en hårslinga som hängde framför mitt ansikte. Sedan böjde han sig fram och kysste mjukt min panna.
"Jag kan inte vara utan dig", mumlade han. Jag såg smärtan i hans ansikte. Kanske hade han mått lika dåligt som jag gjort då vi var ifrån varandra.

 

Jag undrade om jag någonsin skulle kunna förklara vad han gjorde med mig. Huden brände där han just kysst mig och jag klamrade mig fast vid honom så att det gjorde ont. Men jag brydde mig inte. Sanningen var att jag inte kunde vara utan honom. Jag behövde honom. Mer än jag någonsin behövt någon. Hans närhet var så mycket mer än bara en utfyllnad av tystnaden. Det kändes ända in i hjärtat då han höll om mig. Kanske var det sättet han höll mig på. Det där försiktiga greppet som fick mig tro att jag kunde behålla det jag tycker om. Han fick mig att känna mig trygg. Men framför allt fick han mig att känna mig lycklig. Jag lade huvudet på hans bröst och han drog försiktigt sin hand genom mitt hår i en lugnande gest. Jag lyssnade på hans hjärtslag.

"Jag trodde jag skulle förlora dig. När Allison ringde... Jag var så rädd", viskade Justin. Hans röst var så skör. Skörare än jag någonsin hade hört honom tala. "Jag var så rädd att jag skulle förlora dig", viskade han förkrossat.

"Att du skulle lämna mig, precis som Jaxon." Han tryckte in sitt ansikte i mitt hår och tog ett djupt andetag. Hans hjärta dunkade hårt i bröstet. Vem var Jaxon? Vem var det som hade lämnat honom som gjorde honom så ledsen.
"Det enda jag är rädd för att förlora är dig", viskade han. Mitt hjärta stannade under en sekund. Det gjorde ont i hjärtat av att höra honom så här. Kanske behövde han mig lika mycket som jag behövde honom.
"Snälla, lämna mig inte. Inte ikväll." Justins omfamning hårdnade en aning. Han flätade in sina fingrar med mina. Jag kände hur mina ögonlock blev tunga och svåra att försöka hålla uppe.
"Jag kommer aldrig lämna dig", viskade han lågt innan jag somnade.

 

Efter att Dezteny somnat i min famn låg jag och såg på henne. Hon var så otroligt vacker att det gjorde ont.Det var inte förrän då jag varit nära att förlora henne för alltid som jag verkligen förstod hur mycket hon betydde för mig. Jag hade varit rädd. På riktigt.Jag tänkte på vad Dezteny hade sagt. "Vart var du när jag blev så skadad att jag behövde föras till sjukhus? Förstår du inte att jag blir mer skadad utan dig än med dig?"

 

Jag visste att hon skulle bli skadad med mig. Men chansen var kanske större att hon blev det utan mig. Jag kom att tänka på lappen som jag hade sett när jag hämtat henne från det sönderslagna motellrummet. Plötsligt kände jag mig skyldig. Om jag inte hade lämnat henne kanske detta aldrig hänt.

 

Sedan hon kom in i mitt liv hade allting vänts upp och ner. Dezteny hade skakat om mig. Jag hade inte varit såhär lycklig sedan Jaxons död. Hon fick mig att känna mig hel igen då jag var i tusen bitar. Bara tanken på att förlora henne fick mitt hjärta att brista. Fick mig helt ur balans. Jag tappade fotfästet utan henne. De här veckorna utan henne har varit ett rent helvete. Jag ville aldrig gå tillbaka. Jag klarade inte av det. Jag visste inte längre vad det var som var rätt. Men jag klarade mig inte utan henne. Hon var inte heller lycklig utan mig. Varför ska vi stå ut med den här smärtan? Jag visste att både hon och jag bar på hemligheter och smärta. Men jag visste också att vi kunde ta oss igenom det. Jag såg på hennes vackra ansikte och lovade mig själv att vad som än hände så skulle jag se till att hon var trygg. Jag skulle inte lämna henne.

 

Jag höjde näven och dunkade hårt till det spegelblanka glasbordet. Det metalliska ekot skar genom det livliga rummet. "Vad är det, Bieber?" Matt drog matt på munnen då han ställde frågan. Han betraktade mig med maktfulla ögon och suckade sedan tungt.
"Vart är din leksak?",flinade Matt sedan.
"Kalla henne inte det", svarade jag nedstämt. Killarna suckade i en mun. Matt tog ännu ett bloss av jointen han höll i sin hand. Han drog in den tjocka röken och lät den sedan slingra ut genom hans mun. Det eldfärgade skenet i rummet fick hans hud se mörklagd ut. Hans mörka ögon glänste i det milda skenet. Hans pupiller vidgades. Det svarta trängde över det mörkbruna.
"Bieber, det är bara en tjej", han suckade högt och blickade ut över det stora mörk belagda vardagsrummet. "Tjejer används en gång, till en sak. Sen", han gjorde en gest emot ytterdörren med en passande ljudeffekt. Det ryckte i hans mungipor. Han arbetade hårt för att se seriös ut efter all marijuana han rökt. Jag ryckte på axlarna och gjorde en gest med armarna.
"Hon är inte bara en tj..." mumlade jag irriterat. "Klart hon är, Bieber", avbröt han mig.

Hans ord hade ingen som helst effekt på mig. Varenda muskel i min kropp arbetade hårt för att inte vika sig då hon var i närheten. Dezteny fick mig känna mig osjälvsäker. Vilket ingen annan gjort förut. Hon fick mig även att känna mig lycklig vilket jag inte gjort på länge. Jag visste att hon inte "bara var en tjej." Hon var inte som någon annan jag någonsin träffat. Dezteny fick mig att känna saker jag aldrig trott att jag kunde. Jag hade inte gjort annat än att sakna henne i en hel vecka. Allt jag kunde tänka på vad henne. Men jag visste även att jag hade gjorde rätt. Hon betydde för mycket för mig för att jag skulle kunna skada henne. Och det är precis vad hon skulle bli om hon fortfarande var med mig. 

"Bieber, upp med hakan", flinade Dylan som satt jämsides Matt.Han sträckte på sina breda och muskulösa axlar innan han i en smidig rörelse lutade sig framåt och räckte fram jointen. Jag tänkte på Deztenys vackra ögon och mjuka läppar. Ludwin höjde ett ögonbryn. Jag slöt fort ögonen och tog emot jointen och tryckte den hårt emot mina läppar. Sakta drog jag in röken, som sedan ringlade ur min mun. Ludwin började applådera då han såg röken som långsamt la sig i rummet. "Sådär, Bieber! Nu börjar vi känna igen dig", hojtade han högt.

 

 

 

 

Tiden tickade långsamt förbi. Sängens fjädring knarrade då jag lade mig på rygg. Jag såg vindögt upp i taket av betong. Jag slöt ögonen. Jag kunde fortfarande känna Justins fjäderlätta beröring. Även fast en vecka passerat. Det var nu i en vecka jag försökt sysselsätta mig med att se in i den tjocka teven som alltid skiftade mellan myrornas krig eller bingo.

Jag var inte intresserad något vardera. Jag ville inte veta hur många myror som skiftade i svartvitt då jag inte fick in någon kanal. Jag ville inte veta hur många varv de snurrar innan de utser en vinnare. Allt jag ville veta var om han kände som jag. Om hans hjärta var lika brustet som mitt. Om han saknade mig lika mycket som jag saknade honom. Han trodde att han skyddade mig genom att hålla sig borta. Han kunde inte ha haft mer fel. Det var med honom jag kände mig trygg. Det var med honom jag glömde bort rädslan som hela tiden gnagde i mig. Jag vet att Justin hade rätt med att det inte var helt tryggt för mig att vara med honom. Men det var det inne heller här, där jag befann mig helt ensam i ett fallfärdigt motellen där Djävulen skulle kunna hitta mig vilken sekund som helst. Jag önskade att han kunde förstå hur mycket jag behövde honom.

Jag dunkade huvudet mot kudden och försökte få tankarna att avgå. Jag suckade tungt, klev ur sängen med vetenskapen om att sova var omöjligt. Jag hade inte kunnat sova en natt på hela veckan utan att vakna upp ur mardrömmar.Jag drog en stor munktröja över huvudet och stack benen i ett par jeans. Jag gick över det gamla trägolvet. Rummet var dunkelt, det enda ljus som lös in i rummet var ifrån en gatlykta precis utanför fönstret. Det svaga skenet föll på det ofärgade stålet på brandtrappan utanför. Jag trevade efter nycklarna på hallbordet. Sedan lämnade jag det sunkiga motellrummet.

 

En kall vind smekte mitt ansikte då jag klev ut på gatan. En lätt rysning spred sig i min kropp. Jag svepte armarna hårdare om mitt bröst. Det enda hörbara ljud var det klickande ljudet av mina fotsteg som slog emot den nylagda asfalten. Även fast det sen länge sedan blivit mörkt hade gatlyktorna inte ännu börjat lysa i det här kvarteret. Jag befann mig nu i en sådant kvarter man inte ville vistas vid på natten. Att rädslan slukat de mod jag haft då jag gått igenom dörren var det ingen tvekan om.

En bil med längre fram var täckt i grafitti. Jag begravde mitt ansikte djupare i min munktröja i ett desperat försök att värma mitt rödmosiga ansikte. Slutligen kom jag fram till hörnet. Det kramade i magen då jag tänkte på Justin. Hur hans ögon varit blodsprängda av den press han ställde för att inte fälla en tår. Hur han omfamnat mitt ansikte i sina händer lika milt som du omfamnar en nyfödd. Hans beröring var alltid så försiktig, så mild. Och jag saknade hur hans försiktiga fingertoppar trevade över min hud.

 

Jag passerade en minilivs butik på vänstersidan. Då jag lade märke till att det fortfarande lyste på kafét jag tidigare jobbat på kände jag hur rädslan som tidigare kramat i magen upphörde. Fotsteg hördes på nära håll. Plötsligt brände det till i bakhuvudet. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag hann inte skrika innan jag trevade framlänges och föll. Knäna skrapade hårt emot asfalten. Jag vred på mig. Blodet rann över bakhuvudet och ner kring nacken som en varm smekning. Och innan det svartnade för ögonen så fladdrade det bekanta ansiktet förbi likt en vind. Gestalten som stod framför mig suddades sakta ut ur min syn. Det metalliska ekot då det hårda föremålet träffade marken var det sista jag hörde.

 

"Dezteny, herregud", en gäll kvinnoröst hördes från avstånd, som om jag befann mig under vatten. Det klickande ljudet av klackar slog emot asfalten. Jag försökte öppna ögonen. Men synen fladdrade till och allt jag såg var den mörka himlen.
"Justin", min röst var en andlös viskning.
"Åh, herregud", tjöt hon panikslaget. Kvinnan som satt sig på knä bredvid mig trevade längs mina höfter med sina varma händer. Slutligen hittade hon någonting i min högra ficka.

"Är det Justin?" viskade hon. "Dezteny är skadad, hon måste till sjukhus."
Plötsligt insåg jag att den panikslagna kvinnorösten tillhörde Allison. Jag försökte sätta mig upp. Hela kroppen kändes tung som bly. Jag föll ner i samma sekund som jag hastigt försökt sätta mig upp. Jag togs genast emot av asfalten där jag tidigare legat. Justins ansikte var det sista jag såg innan stjärnorna på den mörka natthimlen suddades ut ur min åsyn och jag förlorade medvetandet.

 

 _________________________________________________________________________________________________

 

Kort kapitel, men annars då? Kommentera, ni betyder allt!

 

Previous: "Förlåt men jag hatar när andra ser på dig sådär som din jävla chef", han tittade mig i ögonen och jag såg att de hade mjuknat och var inte mörka av ilska längre.

            

 

 

En svartskåp bil passerade då jag låste bilen på uppfarten.Torrt grus revs upp och ett moln av damm vidgade sig ut över gatan. Jag gjorde en gest med handen framför ansiktet för att hindra mig själv ifrån att andas in dammet. Jag sprang upp för den lilla stentrappan utanför huset, sprakade upp dörren och sprang genast upp för trappan. Jag hörde hur ytterdörren kolliderade med väggen. Det gröna skenet från tevens klocka hade spridit sig i vardagsrummet. Då jag klev upp för sista trappsteget sköljde luftkonditioneringens ojämna kyla över mig. Snabbt gick jag igenom den korta korridoren. När jag var framme vid min sovrumsdörr greppade jag tag i det guldfärgade dörrhandtaget tog jag ett djupt andetag. Jag hoppades på att den lugna rörelsen inte skulle avslöja ilskan som kokade inuti mig. Dezteny satt hopkrupen på golvet och samlade ihop sina saker. Sorgen träffade mig, omedelbart. Likt en kniv i ryggen.

 

"Dez", andades jag ut. Jag anade inte att hon grät förrän jag hörde hur hennes röst bröts av. Jag gick sakta fram till henne och all den ilska som tidigare påträngt min kropp upphörde. Den rann liksom av mig. Hon ryckte till då jag lade min hand på hennes axel. Sedan reste hon sig upp i en hastig rörelse med väskan hårt omfamnad. "Snälla", viskade jag och försökte fånga hennes blick men misslyckades. Hennes blick var riktad över min högra axel och hon vägrade att se mig i ögonen. Vägrade att möta min blick. Det gjorde ont, det kändes som om kniven i min rygg tog sats och grävde sig i djupare emellan mina revben. När jag kände hur ont det gjorde att se henne så ledsen, att se henne ge sig av, fick mig att inse mycket jag ville att hon skulle stanna. Hur mycket jag ville att hon skulle lita på mig.

 

"Jag vill inte höra dina dåliga jävla ursäkter", hon snyftade till. Vanligtvis hade jag blivit förvånad för att hon svor. Jag hade förmodligen lett och skämtat om det. Men svordomen i det här fallet fick situationen så mycket värre. Mycket hårdare, mycket mer spänd. Jag vilade min hand emot väggen i närheten av hennes huvud. Jag hörde hennes upprörda andetag. Att det kunde vara så mycket sorg i ett enda andetag hade jag ingen aning om.

"Låt mig åtminstone köra dig", viskade jag, precis vid hennes öra. För första gången sedan incidenten med Kelly hänt såg hon mig i ögonen. Jag mötte hennes havsblåa ögon. De förlorade sin skärpa då de granskade mitt ansikte. De hade nu blivit mjuka och sensuella likt silke. De liksom smekte mitt ansikte då hon såg mig på nära håll.

 

Hon nickade bara och plötsligt fanns den skarpa blicken där igen. Hennes ögon blixtrade då hon gav mig en knuff. Jag tog ett steg bakåt men omfamnade henne genast. Hon grät och jag viskade lugnade ord i hennes öra. Hennes kropp som var lika spänd som en gitarr sträng började slutligen slappna av i min omfamning. Jag förstod varför Dezteny inte litar på mig då det gäller Kelly. Hon är rädd hela tiden, även fast hon aldrig erkänt det så avslöjar hennes ögon rädslan, hon har svårt att binda sig. Hon har svårt för tillit och litar inte på någon. Hon trängde sig ur min famn och började gå. Jag följde lydigt efter. Hon stannade framför en av mina bilar.

 

"Som du vill babe", mumlade jag.

"Jag är inte din babe", viskade hon. Jag såg sårat på henne. Ångern tog över henne. Jag bara nickade och klev in i bilen, satte nyckeln i tändningslåset och vred om. Jag sneglade på henne då jag lade in växeln. Med ena armen på hennes ryggstöd vred jag på huvudet för att se bakåt. Jag backade ut ifrån uppfarten, ut på gatan. Sedan gasade jag mot korsningen en längre bit fram. Det satt en stoppskylt i hörnet, men jag saktade inte in farten. Väl ute på vägen fixerade jag en hastighet som låg exakt tjugonio kilometer i timmen över den tillåtna. Böter hade ingen betydelse för mig, fast det vore inte bra att förlora körkortet.

 

 

 

 

"Justin, fel håll", mumlade hon bittert. "Nej, bara blunda och låtsas att vi är rätt", log jag lite smått. Även hon drog lite på mungiporna. "Blunda, Dezteny. Lita på mig." Tillslut gjorde hon som jag sagt.

"Vart ska vi?", mumlade hon med händerna för ansiktet.

"Överraskning." "Jag hatar överraskningar", svarade hon kvickt. Även fast hon höll händerna för ansiktet kunde jag avslöja hennes leende bakom masken hon bar.

 

 

Maten var dyr på det här stället. Jag tittade på vinlistan. Jag frågade Dezteny om hon ville välja, men hon skakade bara leendes på huvudet. Jag harklade mig svagt och beställde de vi kommit överens om. Den unge servitören log stort och vände sig om. Dezteny såg generad ut. Hon har upprepat sig en miljon gånger om att hon borde bytt kläder. Men hon var vacker som hon var, utan smink och klänning.

 

 

"Jag ville bjuda ut dig på en riktig dejt", han försökte fånga min blick men jag vek undan fortfarande osäker på vad som tidigare hänt.

"Du hade inte behövt bjuda mig på restaurang, Justin."

"Men jag ville", log han. Det där leendet som fick hela min logik att rasa.

"Det var otroligt snällt, men jag vet inte..." Han avbröt mig med en suck.

"Jag vill veta vad som hände där inne", jag såg ner i tallriken.

"Hon ville ha sex med mig men jag nekade henne. Jag sa att jag inte vill ha med henne att göra mer och hon blev sur", förklarade han. Jag sökte efter tecken i hans ansikte som tydde på att det han sa inte var sanning men hans ögon såg sanningsenliga ut. Hans bruna ögon var lika sköra som himlen. Jag nickade. Han sträckte sig efter min hand. Den unga servitrisen med brunt lockigt hår bytte ut våra bestick och vinglas. Men jag låtsades inte om honom.

 

"Förlåt", jag sänkte huvudet och försökte hindra tårarna som trängde genom ögonen.

"Du har inget att säga förlåt för", hans röst var lika len och förstående som sammet. Jag ville så gärna lita på honom. Med det var så svårt. Jag hade inte kunnat lita på någon sedan mamma gått bort. Trots det litade jag mer på Justin än någon annan. Men helt kunde jag inte släppa in honom. Jag svalde tårarna och mötte hans blick. Justin bar sin vita T-shirt som framförde hans biceps perfekt. Hans armar såg solbrända ut i det dämpade ljuset.

 

"Vart är dina föräldrar?", frågade Justin försiktigt. Han såg på mig med en blick som bestod av förundran. Jag stelnade till av tanken på att han kallade den som svikit mig för förälder. Djävulen var inget annat än bedragare."De bor inte här", jag försökte pressa fram ett leende men meningen Justin sagt repeterades i mitt huvud. Likt ett trasigt kassett band hörde jag sista ordet i hans mening tusen tals gånger under en sekund. "Dina då?", stammade jag.

Han harklade sig försiktigt, "samma." Han ryckte på axlarna. Jag såg smärtan gå igenom hans ansikte, hans vackra, släta ansikte. Jag visste att han ljög precis lika mycket som jag. Men det var lugnt, jag var inte redo att berätta än. Och han hade uppenbarligen någonting som han inte heller var redo att berätta för mig. Ända sedan sen dagen på motellet då jag hittade lappen har jag inte riktigt kunnat slappa av. Förutom de gångerna då jag varit Justin. Han fick mig att känna trygghet. Men så fort jag gick utanför dörren, var på jobbet eller var ensam hemma var de där orden det enda jag kunde tänka på. Kurragömman är slut. För att vara ärlig var jag livrädd. Vettskrämd. Jag visste vad han var kapabel till.

 

 

Jag såg ut genom det tonade bilfönstret. Ljuset från bilen bakom reflekterades i backspegeln. Det var nästan ingen trafik, bara enstaka personbilar. Solen har för längesedan gått ner. Sakta svängde Justin in till uppfarten och fortsatte sedan sista biten upp till det stora modernistiska huset. Det var formgjutet i vitt betong, det väldiga fönsterpartierna var dolda bakom persiennerna. Vi körde in i det lilla garaget. Några lampor var redan tända i huset. Justin gick rakt fram och tryckte på strömbrytaren till taklampan. Jag hoppade ut ur Justins Range Rover och tog min väska. Han tog den ur min hand.

"Den är tung." Jag log försiktigt mot honom. Vi gick snabbt upp för trappan. Brädorna knarrade under mina fötter så som de gjort på det unkna motellet. Det var mörkt i korridoren precis som vanligt. I det gigantiska fönstret i slutet av korridoren lös stjärnhimmeln. Den var vacker. Men då Justin tryckte på strömbrytaren till taklampan reflekterades bara min kropp och jag såg inte längre stjärnorna som glänste likt glitter på ett svart papper.

 

Jag lämnade korridoren och gick in i badrummet. Jag pressade ut tandkräm på den gröna borsten. Sedan började jag borta tänderna och såg på mig själv i spegeln. jag kunde inte sluta tänk på Justins ögon då han insett att jag litade på honom om vad som hände med Kelly. Hur hans mörka ögon glittrat för stunden. Han vackra bruna ögon. Jag log stort mot spegeln. Justin hade varit så gullig mot mig sedan han berättat vad han kände för mig. Men kan visste inte att jag kände precis likadant för honom.Jag spottade ut tandkrämen, sköljde av den tunna borsten under vattenstrålen genom en smekning med tummen över de små stråna som skiftat i grönt och vitt. Jag såg mig ännu em gång i spegeln och bakom mig stod Justin.

 

Jag mötte hans blick i spegeln. Jag vände på mig och han tog ett steg närmre. Han smekte en hårslinga ur mitt ansikte.

"Varför ljög du för mig?", hans ögon var fyllda med lust men även en glimt av sorg fanns där. Jag ryckte på axlarna och fuktade över läppen med tungan. Han andades emot mina läppar, hans varma andedräkt kolliderade med mina läppar.Han flyttade sitt huvud närmare mitt. Han lutade sig närmre och pressade sina läppar, först försiktigt sendan allt hungrigare, emot mina. Jag hade inte en chans att avisa hans rörelse.

 

Det här var nytt för mig, att faktiskt njuta av någons beröring. Jag omfamnade hans nacke. Jag ville ha honom närmre även fast det inte var möjligt. En adrenalinkick sköljde över mig likt en våg. Blodet pumpade hårt genom mina ådror. Enkelt och smidigt lyfte han plötsligt upp mig på handfatet, särade bestämt på mina ben genom att ställa dig mellan dem. Han pressade sin kropp närmre medan jag kände hans kalla handflator greppa tag om mina höfter. Justin smakade tobak. Jag kvävde ett stön emot hans läppar medan jag flätade in mina fingrar i hans hår. Justin flinade emot mina läppar. Hans händer gled sakta ner innan för mina byxor. Han kramade om min nakna rumpa med sina händer. Jag stönade ännu en gång.

 

Sedan började han mjukt och sakta stöta sig mot mig. Andlöst började jag kyssa hans nacke. Då jag funnit rytmen i hans rörelse rörde jag mig takt med honom. Han stönade och vi förenades i ännu en kyss. Jag var inte riktigt medveten om vilken värld jag var i. För det kändes just nu som om jag svävade bland moln då Justin pressade sin hårda bula emot min kropps känsliga parti. Justins händer lämnade min rumpa och jag lät dem glida ner för mina lår. Jag lindade mina ben runt honom och lät honom lyfta upp mig från handfatet, jag fingrade lite på håret i hans nakna nacke. Han pressade sig närmre, rörde sig fortare. Just när jag skulle röra mig i takt med honom hörde jag hur min mobil började ringa.  

 

Jag hade gått in i Justins gigantiska badrum och duschat så fort jag vaknat. Jag gick sedan över de blanka stengolvet till den stora spegeln framför det otroligt rena handfatet. Mina ben speglades i handfatet. De såg korta och knubbiga ut. Jag torkade mig med en av Justins handdukar. Huden var fortfarande het och fuktig. Hela mitt bröst var täckt med små glittrande vattendroppar som letade sig ner under handduken. Jag satte upp håret innan jag lämnade badrummet, gick igenom de ljusa rummen över det mörka parkett golvet och in i sovrummet. I min väska låg mina vita jeans. Jag tog upp min parfym och lät en stråle doftande fukt smeka min hud innan jag drog på mig jeansen under handduken.

 

"Hur mycket är klockan?" den trötta, raspiga rösten fick min hud resa sig."Tio", svarade jag och lät handduken falla till golvet då jag klätt mig. "Kom och lägg dig", den raspiga rösten rev mig på in sidan likt en klo. Jag lät mig falla baklänges på sängen. Justin la täcket över mig och drog mig tätt in till sin bara överkropp. Han lät sin hand vila på min höft. Han var varm och hans hår var sådär rufsigt som det alltid brukade vara på morgonen. Jag drog en hand igenom hans hår. Han suckade nöjt.

"Ska du jobba idag?", han kysste mig lätt på halsen. En rysning löpte längs min ryggrad då han talade i mitt öra. "Nej", log jag. "Bra." Han fortsatte kyssa mig längs halsen. Jag la armarna runt hans nacke och flätande in fingrarna i hans hår. Han stönade lätt och pressade sina läppar emot mina.

"Sweatpants hair tied chillin' with no make-up on, that's when you're the prettiest, I hope that you don't take it wrong", viskade han emot mina läppar. Jag lät mig våra läppar glida i sär. Jag höjde ett ögonbryn, "är det en låt?" Han log sitt fina leende och nickade. Sedan böjde han sig fram de där få centimetrarna som skilde våra läppar åt och vi förenades i en kyss.

 

 

Jag stannade till då jag insåg vad Justin menat. Jag såg chockat på den blanka motorcykeln. Nästan säker på att om jag skulle sätta mig på den där skulle jag vara död inom de närmsta timmarna. Eller snarare minuterna. "Hoppa upp", han grenslade den svarta motorcykeln som stod lutad mot sitt stöd och gjorde en gest emot den. "Kan vi inte ta bilen istället?" jag lutade lite på huvudet och putade med underläppen. Han flinade.

"Ska jag behöva bära hit dig, babe?" Jag sneglade på den skinande dödsfällan. Jag hade aldrig åkt motorcykel i hela mitt liv, och jag var säker på att jag inte ville åtgärda det nu. Absolut inte nu. Det hade varit att gräva sin egen grav. Men tanke på att Justin kallat mig babe fick knäna att vika sig. "Okej då", jag hoppades att självsäkerheten i min röst dolde rädslan för motorcykeln. Justin hade en hjälm, en svart med mörkt visir. Innan han trädde den över mitt huvud smekte han en hårslinga ur mitt ansikte.

"Lita på mig", log han självsäkert. Jag svängde över ena benet över motorcykeln och insåg hur osäker jag kände mig. Jag spände knäppet under hakan. "Slappna av, Dez", mumlade Justin med ryggen mot mig. Jag lindade armarna om honom och han körde ut på vägen. Små vibrationer gick igenom min kropp. Då han gasade pressade jag låren hårt emot hans. Vinden slog emot mig. För några minuter njöt jag av att Justin var så nära. Jag kramade honom hårdare. Justin svängde upp vid infarten till en bensinmack och stängde sedan av motorn. Jag klev av motorcykeln och försökte knäppa upp hjälmen. "Den fastnar ibland", log Justin och krånglade upp knäppet. Han smekte min kind med sin tumme. Jag kom att tänka på att under hela tiden jag känt Justin hade jag aldrig sett honom le så mycket och så ofta som idag. Jag undrade om det hade något att göra med gårdagens bekännelser. Jag hoppades det.

"Det var kul", log jag stort.

"Nämen ser man på, se vad katten släpat in." Justin vände sig genast om då Jakes röst trängde sig igenom hans öron. Justin krökte läpparna. Med ens mörknade Hans ansikte. Hans axlar skakade och de mörkt bruna ögonen svartnade.

 

"Martinez", Justin pressade samma käken så käkbenen visade sig i hans ansikte. Jake gick emot oss. De andra stod bakom honom. De killarna som varit med förra gången då vi sågs. "Inte konstigt att du behöll just henne, hon har en kropp att döda för", Jake fimpade cigaretten som han höll i sin hand. Justins ögon vidgades då han smakat på Jakes ord. Sedan hände allt med en chockerande outhärdlighet. Justin slängde sig fram och knuffade till Jake. Jag försökte hindra honom genom att hålla tillbaka en utav hans armar. "Vad fan sa du? Jag ska spöa skiten ur dig", spottade Justin. Jake höjde en näve och slog Justin i ansiktet. Jag lyckades dra tillbaka Justin innan han hann slå honom tillbaka.

"Stick", skrek jag även fast hela kroppen skakade av rädsla. Jake ryckte nöjt på axlarna och vände. Ur Justins näsa droppade blod. Lukten av järn spred sig i luften. Jag drog Justin i armen och tvingade honom sätta sig på den närmsta träbänken med mig. Jag lät honom lägga sig i mitt knä, letade rätt på en näsduk i min ficka och gav den till honom. Justin pressade in den i sin näsa. "Förlåt, förlåt för att jag lät ilskan få det bästa av mig", viskade han, då blodet trängde igenom näsduken. "Jag kan vänja mig", log jag.

 

Då blodet slutat sippra ur Justins näsa tog vi oss till McDonalds med hans icke så dödliga dödsfälla. Då vi beställt satt vi under total tystnad. Även fast hela rummet var livligare än alla gånger jag varit här så låg en tystnad emellan oss. Jag hörde inte ens låten som spelades ur högtalarna. Jag såg på hans tatuerade arm. Det var ett öga i hans armveck. Det skrämde mig lite. "Gillar du vad du ser?" flinade han då han lagt märke till min iakttagelse. Jag nickade. Jag såg upp och möttes av tjejen Justin spenderat eftermiddagen med. Hon lekte lite med håret innan hon lutade sig emot bordet. "Jasså, du är Justins nya leksak", sa hon och såg på mig.

 

 

"Oh, you are justin's new toy, huh?"

 

Justins ögon svartnade. "Kan jag få snacka med dig, älskling?"hon höjde pekfingret och gjorde en förförande gest. Justin såg på mig. "Är det okej?" Justin såg undrade på mig. Jag nickade. "Det kommer inte ta lång tid, han kommer fort", flinade hon och vände sig om. Hon vickade på sin stjärt då hon gick till den avskilda delen av McDonalds. "Håll käften", spottade Justin.

 

"Vad vill du prata om?"frågade jag uttråkat. Jag ville inget annat än att gå tillbaka till Dez. Bäst att detta gick fort.

"Händelsen igår", hon började knäppa upp de första knapparna på hennes blus. "Jag tyckte att vi kunde avsluta vart vi var på väg igår." Jag satte upp en hand som hinder.

"Lyssna, jag vill bara komma till saken." Jag har gjort slut med massor av tjejer innan så det var inget här var inget speciellt. Hennes ansiktsuttryck ändras omedelbart till det oroliga. "Jag vill avsluta vad det än är vi har på gång", sa jag rakt på sak.

"Vad har ho..", hon gjorde en gest emot hållet där Dezteny satt. "Försök inte", avbröt jag henne.

"Nej, Justin! Du gör ett misstag", jag såg sorgen i hennes ögon. Jag kände ett sting av skuld. Jag ligger runt men jag är inte hjärtlös, jag gillar inte att krossa tjejers hjärtan. "Jag ber inte dig om ett förhållande. Vi kan bara ha sex. Som förut. Inga känsl..."

"Nej", jag avbröt henne återigen. "Sluta", jag var arg. Arg för de faktum att hon gav mig sin kropp då jag inte ville ha någon annan än Dezteny.

"Ditt svin." Jag hörde henne skrika innan jag lämnade henne i dem avskilda delen med tanken på att jag aldrig skulle gå tillbaka till henne. Jag lät henne skrika.

Jag satte mig vid bordet där jag lämnat Dezteny. Hon såg oroad ut. "Förlåt för att det tog sån tid", log jag. Jag hade inte kunnat sluta le idag. Jag vet det är töntigt som fan men sedan igår kväll hade jag nog inte kunnat låta bli att le för ens tio minuter.

Hon bara log och nickade. Jag började äta mina pommes då Kelly återigen gjorde intrång då jag hade min ensamtid med Dez. "Som sagt han kommer fort", flinade hon. Jag lade märke till att hennes hår var rufsigare än tidigare och att hon inte brytt sig om att knäppa de knappar hon tidigare knäppt upp. Hon försökte få det se ut som om vi legat. Dezteny såg på mig med tårfyllda ögon innan hon reste sig upp. "Dez!" ropade jag efter henne då hon gick. "Du är ju helt jävla rubbad", morrade jag åt Kelly innan jag sprang efter Dezteny.

 

 

Previous: Hon måste ha trott att jag var en mördare. En hemsk person. I natt ifrågasatte jag inte mig själv för alla dessa tankar, för jag visste att jag brydde mig om henne. På riktigt. Jag visste att det var okej att vilja se henne lycklig. För jag visste att det var något speciellt med henne. Jag tillät mig själv att tänka på hennes vackra ögon, hennes gulliga skratt. Jag tillät mig själv att tänka på kyssen, på hur annorlunda den varit i jämförelse mot alla andra kyssar jag haft. Jag tillät mig själv att tänka på hur mycket jag tyckte om att ligga såhär, tätt intill henne. Och för första gången någonsin tillät jag mig själv att göra det.

 

Jag stod länge och såg ut genom fönstret. Himlen var mörk, men ljusskyltarna och gatlyktorna var tända utanför huset. Nästan all aktivitet hade upphört för dagen och långt in på en tvärgata lyfter en kranbil upp en mörkblå container på flaket. Det gnisslade till med ett skrapande ljud. Jag hade knappt sett Dezteny under de senaste dagarna. Hon hade fullt upp med sitt jobb och jag med mitt. Jag hade varit tvungen att se till att Jake aldrig skulle så mycket som se på Dezteny igen. Och jag hade haft massor av olika smutsjobb att sköta. Enda gångerna då vi såg varandra var då vi sov. Det var då jag kunde känna hur hennes kroppsvärme smittade av sig till mig. Hur bara hennes närvaro fick mig bli blossade varm. Hon fick mig att mjukna av likt en smält jävla glass. Jag hatade det. Och jag hatade när hon vaknade av mardrömmar de nätterna jag varit tvungen att jobba. Jag frågade aldrig om dem igen. Men jag undrade var de handlade om. Jag hatade att jag brydde mig.

 

Mr. Hadden såg upp på mig och hajade till. "Men hallå, Dezteny", hans blick och även hans sätt att tala till mig fick mig nervös. "Hej", svarade jag med nerslagen blick. "Det är några kunder där, skulle du vilja vara så vänlig att ta deras beställningar", han pekade ut på en barnfamilj som precis satt sig till ro. "Absolut", log jag lättat, och han log brett tillbaka. Jag gick fram till barnfamiljen och tog deras beställningar och gick sedan tillbaka till baren. Jag tog stöd av baren då jag kände hur någons ögon brände likt eld i nacken. Jag vred på huvudet och såg hur Mr. Hadden log förtjust. Jag log tillbaka och vred sedan på huvudet för att göra en grimas.

 

Vid exakt halv sex dök Mr. Hadden upp vid baren. Han bar ett par mörkblå jeans och en grå skjorta. Han hade låtit de två översta knapparna på skjortan stå på glänt och under det tunna tyget kunde jag se hans brösthår. Jag svalde hårt. "Du har inte lust att ta ett glas lite senare? Vi brukar ofta gå till baren på andra sidan gatan." "Vi?" frågar jag hoppfullt. "Ja de flesta brukar komma? Hänger du på?" Av en okänd anledning översköljdes jag av lättnad. "Gärna vad heter baren?" "Thompson", flinade han. "Du skämtar", frågade jag förstärkt. Han såg konstigt på mig. "Nej?"

"Nej, förlåt mig. Jag kommer."

 

Jag satt på samma klubb som jag alltid suttit på. Klubben där jag levde mitt liv till fullo. Den halvnakna dansösen pressade sin bara stjärt emot mitt skrev. Jag hade inte ens sett på henne under en sekund. Allt jag kände var hennes beröring. Jag såg hur hon svängde med håret och gick på knä framför mig i ögonvrån. Jag tog det cylinderformade glaset med sprit och pressade det emot mina läppar. Dansösen vände på sig och skakade på stjärten. I hennes stringtrosor satt en dollarsedel. Jag märkte att hon inte var så road av att dansa för mig eftersom att hon inte tillfredsställde mig.

 

Sekunderna passerade och allt jag kunde tänkta på var Dezteny. Hur hon log sådär mystiskt. Hur jobbig hon än var så gillade jag det, jag gillade då hon ifrågasatte vad jag gjorde. Hur hon inte klängde sig fast vid mig, men ändå sakta men säkert öppnade upp sig för mig.

 

Dansösen satte sig i mitt knä och gned sig emot mitt skrev ännu en gång. Jag såg fortfarande inte på henne. Musiken i rummet var hög. Basen dunkade i takt med mitt hjärta. Rummet skiftade i olika färger på grund av de lampor som hängt i taket. Dansösen lämnade mitt knä och satte upp sitt ben på fotöljskanten. Jag tog ännu en klunk av glaset på min högra sida. Jag hatade effekten Dezteny hade på mig. Hur jag med ens blev så mjuk och känslosam då jag såg på henne. Då jag mötte hennes sköra blick som gång på gång skar igenom mig. Hur dåligt jag mådde när hon inte mådde bra. Hur glad jag blev av hennes skratt. Hur gärna jag ville kyssa hennes läppar. Jag hatade det.

 

Jag sneglade över på Dylan. Ännu en dansös låg över hela hans överkropp. Hon hade bar överkropp. Jag såg hur Dylan smekte hennes kurviga kropp. Allt jag gjorde nu var att dricka och varje gång en kärlekslåt trängde ut ur högtalarna kunde jag inte låta bli att tänka på den enda tjej jag någonsin velat vara med. Den tjej som fick mig sömnlös. Dansösen luktade starkt, en stark doft av förmodligen någon Playboy parfym. Jag såg hur hennes blonda hår svängde ut med rummet. Jag såg på henne en kort stund. Hon bet sig i läppen då hon mötte min blick. Hon var smal, hennes revben syntes på den platta magen. Även fast jag hade allt det här var det bara hon. Dez. 

 

Jag blickade ut över det stora rummet och la märke till de män som stod nedanför den en förhöjd del av rummet. En stång i färglöst järn var placerad mitt på den förhöjda delen. En dansös gled ner för stången. Männen nedan för kastade dollarsedlar på den unga tjejen. "Ta av dig bhn", skrek en av de och kastade ännu en dollarsedel emot henne. Sakta strippade hon av sig den tunna siden bhn. Jag såg ännu en gång på dansösen som stod framför mig och dansade tätt intill mig. "Ursäkta", sa jag och reste mig upp ur den bekväma fåtöljen. Jag klarade inte av mer.

 

Utanför badrummet tog jag av mig min kalla bh, slängde den på golvet, drog ned byxorna och trosorna, trampade loss plaggen vid fötterna och gick in i duschen. När det varma vattnet sköljde över min nacke och musklerna slappnade av fann jag lugnet. Det hade varit en stressig dag som jag hade varit tvungen att spendera med Mr. Hadden och de andra på jobbet. Till och med på min fritid. All stress liksom samlade sig under ytan och jagade under huden. Men då varmvattnet sköljde över mig så spolades stressen bort. Jag ändrade vattentemperaturen, till iskallt. Jag vände ansiktet upp emot strålen tills tinningarna värkte av kylan. Jag stängde av och gick ut och torkade mig med en av Justins handdukar.

 

Då jag satt på mig mina mjukisbyxor och ett linne satte jag på teven. Jag satt i soffan och såg på MTV. Teven var tunn och omringad av en vitram och de höga rösterna ekade genom hela vardagsrummet. Jag gick ut till köket. Jag såg hur mina blöta fötter gjorde avtryck på parkett golvet. Jag stod i köket och poppade popcorn. Jag log för mig själv då jag tänkte på då Justin matat mig och hur mycket lust jag känt av hans närhet. Hur mycket mina läppar skrikit efter hans. Jag hade många gånger hoppats på att efter han kysst mig skulle allt gå tillbaka till det normala. Men allt blev inte som vanligt. För jag hade många gånger började komma på mig själv med att stirra på honom. Hans händer. Det ljusbruna håret som vågade sig i nacken. Den mjuka skuggan i halsgropen. Axlarna. Munnen. Ögonen. Han var en så oerhört uttrycksfull människa. Allting var så levande. Han var inte så som de där perfekta killarna på teven. Han var han. Så växte skräcken inom mig. Skräcken för att han någon gång skulle kunna se hur jag kände. Se i min blick hur mycket jag skrek efter honom.

 

Jag hörde hur ytterdörren slogs upp. Jag ryckte till av smällen då dörren kolliderade med väggen. Jag hörde hur avlägsna fotsteg närmade sig. Sedan såg jag Justin. Han uttryckte så mycket känslor på en och samma gång att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Han gick bestämt fram till mig och pressade sina läppar hårt emot mina. Jag trycktes lätt emot diskbänken. Jag puttade inte bort honom den här gången. Jag bara lät honom pressa sina hungriga läppar emot mina. Jag lät honom fylla mig med sin känslovåg. Och lät mig själv kyssa honom tillbaka. Han lade sina händer på min midja och drog mig närmre honom. Jag lade mina händer på hans axlar och omfamnade hans solbrända nacke. När kyssen avbröts andades vi båda häftigt. Justin lutade försiktigt sin panna emot min och drog bort en hårslinga från mitt ansikte. Sedan spred sig det finaste leendet jag någonsin sett i hans ansikte. Jag log blygt tillbaka och han böjde sig ner och kysste mig igen. Och igen.

 

Jag sneglade på Dezteny då hon gick ned för trappan. Hon log lite då hon la märke till min iakttagelse och sedan slog hon ner blicken och såg på sina fötter då hon gick ned för de sista trappstegen."Sovit gott, Dez?" smålog jag och lät min vänsterhand klappa till soffan några gånger som ett tecken på att hon skulle slå sig ner. Dezteny hade jobbat sent och sov efter hon kommit hem och hade inte vaknat förrän nu, klockan sex på kvällen. Hon nickade och ännu ett leende bredde ut sig på hennes läppar. Hon ryckte till då hon såg att grabbarna satt i soffan. Hon hade deras fulla uppmärksamhet då hon gick och satte sig bredvid mig. Hon såg skyggt på mig och en klump bildades i min mage. Då jag såg hur killarna såg på aDezteny knöt jag min näve så hårt som möjligt. Jag gillade inte sättet de såg på henne. Jag lät ilskan rinna ur mig då jag släppte ut den luft som länge tagit plats i mina lungor. Jag lät min hand glida upp och ner för hennes rygg i en lugnande gest. Hon tog ett djupt andetag och jag kunde avgöra att hon befann sig i en tryggare situation än tidigare. Dylan släppte inte Dezteny med blicken. Jag såg på honom, och om blickar kunde döda så hade han definitivt haft ett skott i pannan vid det här laget.

 

Jag kände hur hon pressade sig närmre mig. Tanken på att hon pressade sig intill mig för att finna trygghet fick mig nästan att känna mig stolt. Jag gillade att hon kände sig trygg med mig. Jag spände mina käkar så hårt att jag var rädd att bryta dem. Dylan såg fortfarande på Dezteny, jag såg åtrå i hans blick. Den jäveln. Det enda som hindrade mig från att spöa skiten ur honom var min stolthet. Och Dezteny. Jag ville inte se glimten av skräck i hennes ögon ännu en gång. "Ska vi sticka, Bieber?" undrade Matt. Jag ryckte nonchalant på axlarna. "Varför inte?" Jag kände hur mobilen vibrerade i min ficka och fiskade genast upp den. "Det är någon fitta med dolt", jag höll upp pekfingret för att tysta dem innan jag svarade.

 

"Bieber", rösten lät hes, men jag insåg direkt att det var Martinez. "Martinez", morrade jag. Jag lät min hand glida ner för Deztenys rygg, jag ville inte skada henne då ilskan tog över min kropp.

 

"Thompson om en kvart, vi har några saker att reda ut", högg han tillbaka. "Ses där, din lilla fitta", spottade jag la på. Killarna såg på mig i förundran. "Vi ska till Thompson." "Martinez, ska fan inte få förstöra en kväll till", morrade Matt innan han dunkade en näve hårt i soffbordet av glas. Dezteny ryckte till av dånet som susade i rummet efter smällen. Jag gav Matt en skrapblick innan jag hastigt reste mig upp ur soffan. Dezteny såg förtvivlad på mig. Jag stannade kvar då killarna lämnat huset. Jag ville prata enskilt med Dezteny. "Jag har några saker jag måste ordna", förklarade jag och såg henne rakt in i ögonen. Skit, hon såg så skör ut att det kändes som om hon skar en kniv rakt genom mitt hjärta. "Ska jag stanna här?" frågade hon oroligt. "Nej", svarade jag bestämt. Jag ville inte utsätta henne för fara. Och just nu sökte sig faran till henne, vilket betydde att det var fara då hon inte höll sig intill mig. Att utsätta henne för fara var det sista jag ville.Hon nickade.

 

 

Det hade börjat mörkna då jag drog ur nyckeln ur tändningslåset. Jag såg på Dezteny, strålkastaren på bilen mittemot skymde hennes vackr- sexiga drag. Vi satt ensamma i bilen. Jag kliade mig i nacken och tänkte på alla tusen sätt som jag kunnat bryta tystnaden på. "Du stannar i bilen", morrade jag och kramade om ratten hårt. "Visst", ryckte hon nonchalant på axlarna. "Dez, det är farligt", morrade jag och släppte ratten.

 

"Varför fortsätter du kalla mig Dez?" log hon. Leendet hon gav mig fick mig att vilja le tillbaka och det gjorde mig bara ännu argare. "Men förfan! Seriöst", jag såg henne i ögonen och tillslut nickade hon. Jag slängde upp bildörren och klev ut. Ett avlägsen ugglesång ekade i den lilla inhägnaden. Även fast solen än syntes i horisonten bar den kvar någon slags dysterhet. Jag såg ner på mina skor för att inte bländas av Martinez strålkastare. Jag svalde hårt och det starka ljuset upphörde och jag kunde se vad jag trodde var Jake, Nate, Tyler och även Ians konturer i mörkret. Matt och Hunter stod på varsin sida om mig. En vind smekte mig i ansiktet. Jag kände hur håret på mina armar reste sig.

 

"Martinez, Martinez, Martinez", suckade jag och konturen som jag trodde var hans klev ut ur mörkret. "Trevligt att träffas, Bieber." Jag lade märke till hur han osäkert höll sin pistol i sin högerhand. "Kan tyvärr inte påstå det samma", suckade jag och drog ut pistolen ur min bakficka. Jag höll den diskret bakom mig för att sedan överraska honom. "Du har någonting som tillhör mig", morrade Ian bakom Martinez.

 

"Min stora kuk?" skrattade jag. Jag såg hur han svalde och sedan såg bortom mig. "Vem är i bilen, Bieber?" log Jake. "Hon har inget med det här att göra", morrade jag. "Vem är i bilen?" upprepade Tyler som sedan skrattade tort. "Ta hit henne", flinade Jake som sedan tog ett steg framåt. "Jag är inte dum i huvudet", flinade jag elakt. "Ta hit henne", spottade Nate. "Hon har ingenting med det här att göra. Lämna henne ifred", morrade jag. Jag fingrade på vapnet i min hand. "Låt oss hälsa", fräste Jake och tog ännu ett steg framåt. "Bara ta ut henne, Bieber", suckade Matt. 

 

Jag vände mig om och började långsamt gå emot bilen. Jag öppnade bildörren och Dezteny klev ut. Hon gav mig en blick av förundran. Jag pressade hennes kropp tätt in till min och omfamnade henne. "Jag vet att du är rädd, men du måste lita på mig när jag säger att jag inte låter något hända dig." Jag kände hur hon nickade i min omfamning innan hon slets ut ur mina armar med en väldig kraft. En oväntad och plötslig rörelse. Jag såg hur Jake pressade hennes rygg emot sin kropp. Han vilade sitt huvud på hennes axel så jag kunde se deras ansikten. Deztenys bröstkorg hävdes upp och ner då Martinez pressade sin pistol emot hennes tinning. Jag stoppade ner handen i bakfickan och greppade tag i min pistol som jag sedan riktade emot Jake.

 

Ett lömskt leende spred sig över hans ansikte. "Ge oss det vi vill ha, Bieber", flinade Jake äckligt, "så kanske du får tillbaka henne." Han smekte hennes kind med baksidan av sin hand. Jag såg hur rädslan steg i Deztenys ögon. Jag lovade att ingenting skulle hända henne. Ingenting skulle hända henne. Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om hon blev skadad. Sedan höjde jag pistolen. "Borde jag vara rädd för dig?" skrattade han, hans vapen var fortfarande hårt pressat emot Deztenys huvud. Jag log, roat. Vilken typ av fråga var det? Vem som helst i hans situation skulle skita på sig just nu.

 

"Det borde du", svarade jag innan jag avlöste kulan emot hans ben. Martinez sjönk ner på knä i smärta innan han släppte Dezteny. Gruset under honom knastrade då han föll. Jake pustade ut i smärta, jag log i triumf. Om han hade ont nu då skulle han få vänta tills jag var färdig med honom. "Hoppa in i bilen, Dez", sa jag och såg i ögonvrån hur hon sprang emot bilen. Jag gick sakta fram till Martinez och sparkade honom i magen. Han hostade i smärta. Jag stod och såg på honom under en kort stund innan jag greppade tag om hans solbrända nacke innan han ställde upp. Sedan knuffade jag hans muskulösa kropp emot tegelväggen. Jag drog honom ifrån väggen innan jag knuffande honom tillbaka emot den. 

 

 

"Jag skulle inte röra henne igen om jag var du." Jag pressade samman min käke, och ignorerade leendet på hans läppar. "Eller vad?" "Jag dödar dig", svarade jag med död i rösten. Då jag såg att han var på väg att svara greppade jag återigen tag om hans nacke , med all min kraft. Han började rycka i min hand, desperat för att jag skulle släppa honom. Jag skakade lätt på huvudet innan jag använde min fria hand och knöt den till en knytnäve och placerade den hårt i hans mage. Han flämtade högt i smärta. Jag rätade upp honom ännu en gång, höjde min näve och dunkade in den i sidan av hans sönderslagna ansikte. Jag kände de andras närvaro. Men jag vände mig aldrig om för att se, jag höll kvar mitt stadiga grepp om Martinez.

 

Jag pressade samma mina tänder i fullständig raseri. Jag grep tag i hans skjorta, drog ut honom från väggen och knuffade honom över till andra mörkt röda tegelväggen. Jag vände mig om och sökte genast efter Dezteny. Hon satt hopkrupen i bilen med armarna lindade runt hennes kropp. Hon skakande. Min blick mjuknade omedelbart. Jag såg på henne, jag hatade att se henne i det där tillståndet. Se henne så krossad. Ilskan bultade genom mina ådror. Jag lutade mig framåt för att bli hörd. "Nästa gång sitter kulan i huvudet på dig", viskade jag. Jag slog honom i magen igen och lät honom blodig glida ner på asfalten som gav ifrån sig ett ljud då hans skor gneds emot den.

 

Jag tog ett djupt andetag och lugnade ner mig tillräckligt för att försiktigt gå till bilen där hon satt och försökte finna sin normaltemperatur genom att gnida sina armar emot sin kropp. "Hur mår du?" viskade jag lugnande med vetenskapen om att hon var rädd. Jag lät min hand falla försiktigt på hennes axel när hon drastiskt ryggade undan från min beröring och vände bort huvudet från mig. En sorg sköljde över mig likt en våg. Hon var rädd. Rädd för mig. "Jag kommer inte skada dig", mumlade jag."Jag skulle aldrig någonsin skada dig." Allt jag ville göra var att hålla henne nära och lova henne att allt skulle bli okej. Jag ville se till att hon var okej och ta henne hem där hon var trygg.

 

Jag lämnade badrummet, klädd i bara ett par mjukisbyxor. Med bar överkropp gick jag in i mitt sovrum, där Dezteny låg under täcket. Hon huttrade under de stora duntäcket. Jag var inte säker på om det var av kylan eller av rädsla. Då jag satt mig ner på madrassen hörde jag den mest ynkliga röst jag någonsin hört. "Justin, kan inte du..." Hennes röst vek sig. Jag förstod vad hon menade. Försiktigt lade jag mig bredvid henne, med ryggen vänd emot hennes. Jag kände hur hon fortfarande skakade för sängen gav ifrån sig små vibrationer ifrån hennes håll. Jag vände mig om och kröp närmre henne och la min arm över hennes midja, över täcket. Sedan låg hon tätt pressad intill mig och sov.

 

Hon måste ha trott att jag var en mördare. En hemsk person. I natt ifrågasatte jag inte mig själv för alla dessa tankar, för jag visste att jag brydde mig om henne. På riktigt. Jag visste att det var okej att vilja se henne lycklig. För jag visste att det var något speciellt med henne. Jag tillät mig själv att tänka på hennes vackra ögon, hennes gulliga skratt. Jag tillät mig själv att tänka på kyssen, på hur annorlunda den varit i jämförelse mot alla andra kyssar jag haft. Jag tillät mig själv att tänka på hur mycket jag tyckte om att ligga såhär, tätt intill henne. Och för första gången någonsin tillät jag mig själv att göra det.

 

 

Musiken var hög. Jag fick skrika för att tjejen framför mig skulle höra. Jag tog ett fast grepp kring hennes höfter, pressade henne närmre. Allt snurrade på grund av att basen fortsatte dunka i takt med mitt hjärta. Klockan var 02.03. Jag pressade in min näsa i hennes mörka hår och andades in en stark doft av vanilj, hon luktade inte alls som Dezteny. Men hon fick duga.

Jag tog tag i hennes arm och drog med henne ifrån dansgolvet, jag öppnade dörren till toaletten och lyfte upp henne på handfatet. Jag trängde mig mellan hennes ben och hon pressade desperat sina läppar emot mina. Dezteny var helt klart en bättre kyssare. Jag vred på huvudet lite och vek av från kyssen och lät henne kyssa mig på halsen. Jag drog upp hennes kjol en bit för att göra det jag ville åt lätt åtkomligt. Hennes iskalla händer smekte min varma mage under min mörkblåa T-shirt. Rysningen genom min kropp fick min hud att knottra sig. Hon sög hårt på min hals. Jag sökte efter hennes varma hud innanför den tunna tröjan. De små tryckknapparna på hennes bh öppnade sig med ett tickande ljud. Hennes bröstvårtor hade styvnat och bröst krogen hävdes häftigt. Jag kände hur hon började knäppa upp mina byxor. Jag ryckte till, innan hon hann komma åt något. Hon rynkade lätt på pannan och såg ut som om jag separerat hennes hjärta ifrån hennes kropp. Men jag kunde inte. Jag vände mig om och började knäppa mina byxor och gick fort ut från toaletten. "Är du bög eller?" skrek hon argsint efter mig.

 

 

 

Jag kramade ihop nävarna så hårt som möjligt. Ilskan kokade inuti mig likt en kastrull med varmvatten. Helvete. Dezteny upptog mina tankar, vart jag än befann mig. Vilket gjorde mig rasande. Jag spände mina käkar så hårt att jag var rädd att mina tänder skulle spricka samtidigt som jag armbågade mig förbi de människor som stod framför mig. Slutligen fann jag utgången. Jag sparkade upp dörren. En sommarvind fick min hud att knottra sig ännu en gång. Jag lät blicken falla längs gatan. Den höga basen hördes ända ut. En mängd med bilar stod parkerade längs gatan. Jag gick fram till en container och sparkade till den. Jag hoppades på att all ilska skulle lämna min kropp då jag avlöste nästa spark. Jag fortsatte ner för gatan, och bara väntade till ilska skulle rinna av mig. Jag tog ett djupt andetag innan jag grävde upp bilnyckeln ur fickan och pressade tummen emot den lilla knappen. Jag hörde hur min Range Rover låstes upp med ett klick en bit längre ner på gatan. När jag satt mig i bilen tände jag en cigarett och tog ett djupt, lugnade bloss.

 

Golvet var kallt likt en frusen åker. Jag drog upp fötterna i soffan och lindade in mig i den varma filten så att fötterna skulle finna sin normaltemperatur igen. Jag hade precis börjat se på "The Notebook" då Justin kom in genom dörren. Kylan steg in genom dörren samtidigt som han gjort. Jag drog filten en bit upp över min kropp för att hindra mig själv ifrån att hacka tänder. Justin var klädd i en mörkblå t-shirt och hans bruna hår såg så mjukt ut att jag ville dra min hand igenom det. Han satte sig ner i soffan bara en liten bit ifrån mig. "Popcorn?" frågade jag och räckte honom den stora skålen. Han skakade på huvudet. Jag flyttade mig närmare honom i soffan och hoppades på att hans kroppstemperatur kunde värma mig lite.

 

 

"The notebook? Verkligen Dez?" frågade han sedan och skakade på huvudet. "Tjejer alltså", skämtade Justin och puttade till mig i sidan."Det var inte jag som hade den hemma", skrattade jag samtidigt som jag ställde skålen med popcorn på soffbordet. "Den var en skämtpresent från Matt", skrattade han. Jag lutade mig åt sidan och vilade mitt huvud emot hans axel. Jag andades in doften av herrparfym och svett innan jag sträckte mig fram i ett försök att ta skålen med popcorn innan jag gav upp. "Så lat", viskade Justin. Han lutade sig en bit framåt och jag gled sakta ner i hans knä. "Blunda", sa han försiktigt. Jag såg på honom under en kort stund innan jag gjorde som han sa. "Gapa", viskade han när han såg att jag blundade. Jag öppnade munnen lite och han pressade ett popcorn emot mina läppar. Hellre hade jag velat att det var hans läppar som vilat emot mina. Även fast vår kyss bara var en engångs grej så skrek mina läppar efter hans. Jag tuggade och sedan slog jag sakta upp ögonen. Då log han det där leendet som fick hela min kropp att fatta eld. Tänk om han visste vilken effekt han hade på mig. Jag gapade ännu en gång och han gav mig ett till popcorn. "Är jag din slav nu eller?" log Justin och pressade ännu ett popcorn emot mina läppar. Jag bara nickade och gapade ännu en gång.

 

Previous: "Vad i helvete har hänt här?" morrade han. Hans bröstkorg hävdes i ilska. Min underläpp började darra och till sist kunde jag inte hindra mig själv från att släppa lös en flod med tårar. Jag täckte ansiktet med händerna och grät en outhärdligt gråt. Jag hörde Justins fotsteg emot det gamla trägolvet. Hans andetag var tunga. Jag behövde inte se honom för att veta att han var precis framför mig. Jag kände alltid av hans närhet. Jag kände hur det kalla rummet plötsligt fylldes med hans varma andetag. "Du är inte trygg här", sa Justin lågt. Jag tog mig modet att se upp på honom. Hans ögon såg ut att vara fulla i sorg. "Sov hos mig", han gjorde en nonchalant gest med armen. Jag tvekade under en sekund. Men tanken på att Djävulen skulle hitta mig fick en rysning gå igenom min kropp och allt jag gjorde var att nicka.

Efter att jag släppt av Dezteny hos mig hade jag varit tvungen att fixa pengar. Jag hade precis gjort smutsjobbet jag varit tvungen att göra då jag drog upp bildörren och satte mig i skinnsätet. Jag lutade mig en bit framåt och pressade in nyckeln i tändningslåset. Tanken på att Dezteny låg i min säng och sov hemma hos mig fick mig att dra på mungiporna. Det var min uppgift att se till att hon var trygg. Vilket hon var med mig.

 

Jag svängde ut på vägen. Det låg stora vattenpölar på marken efter gårdagens regn. Hon var svår få ut ur mina tankar. Hur mycket jag än ansträngde mig så kunde jag inte sluta tänka på henne. Jag stannade för ett stoppljus. Jag var inte kär. Jag trodde inte på kärlek. Vi var bara vänner, och vänner bryr sig om vänner.

 

Jag trummade med fingertopparna på ratten. Det var länge sedan jag fått ligga. Den senaste jag legat med var Kelly, hon särade på benen bara jag la en hand på henne. Jag suckade. Slampa. Vi hade druckit och jag hade varit arg. Det var samma kväll jag kysst Dezteny av all hast. Jag antog att det var något för stunden. Även fast jag inte velat ha ut något av kyssen var den rätt sexig. Det kändes bara så rätt att kyssa henne under de där sekunderna. Jag visste att hon kände likadant. Hon hade kysst mig tillbaka. Jag log snett. Och inte bara det med att jag inte kunde sluta tänka på henne, jag kunde inte heller sluta tänka på kyssen.

 

Det var mörkt ute. Fullmånen stod högt på himlen. Jag svängde upp på uppfarten, drog ut nyckeln ur tändningslåset och öppnade bildörren. Jag tog ett steg ut ur bilen och gruset knastrade under mina fötter. Det var blåsigt ute, vinden fick håret på armarna att resa sig. Jag drog upp byxorna lite innan jag började gå emot huset. Inte en stjärna syntes på himmelen. Himmelen var lika dunkel som den svartaste bäck.

 

Jag låste upp dörren, tog av mig skorna och nästan sprang upp för trappan. Jag gick igenom den dunkla korridoren och öppnade dörren till mitt rum. Det enda som lyste upp rummet var lampan på bordet bredvid min säng som gav ifrån sig ett krämfärgat ljus. Jag drog av mig min T-shirt och skulle precis gå och lägga mig på madrassen då jag hörde att Dezteny grät i sömnen. "Nej", skrek hon förtvivlat och vred sig om i sängen. En rynka bildades i min panna då jag iakttog henne medan hon sov. Plötsligt ryckte hon till och satte sig hastigt upp i sängen. Hon såg på mig under en kort stund med stora, rädda ögon. Men de var fortfarande vackra. "Justin", stammade hon likt ett barn. Jag hyschade henne och började gå emot sängen. Jag förstod vad hon ville. Jag lade mig i sängen en bit ifrån henne.

 

"Vad drömde du om?" viskade jag då jag lagt mig till rätta. Hon ryckte till och sedan tog hon ett djupt andetag. "Du behöver inte", avbröt jag henne. Det var nog tredje gången jag sov i samma säg som henne. Jag som aldrig sover i samma säng som någon. Men det var något med Dezteny som gick mig att gilla det. Länge låg jag vaken och lyssnade till hennes andetag som till sist blev väldigt tunga och regelbundna. Sedan somnade även jag.

 

Vi satt under tystnad då vi åt frukost. Jag hade vaknat av en mardröm inatt. Men efter att Justin lagt sig bredvid mig i sängen hade jag lyckats sova hela natten utan en enda mardröm. Jag hade inte sovit så bra sen jag senast sovit med honom. Jag tog ännu en sked av flingorna och såg upp på Justin. Han satt framåtlutad och åt sina koncentrerat sina flingor. Egentligen var jag inte så mycket för frukost, men jag orkade inte streta emot. "Tack", sa jag då jag ätit upp. Han såg upp och nickade. Hans ögon var så trötta och glansiga att jag kunde spegla mig i dem. Några sekunder senare ställde han sig upp. "Är du klar?" frågade han och såg mig i ögonen. "Ja", ryckte jag på axlarna.

"Bra, gå ut till bilen så länge. Jag kommer snart." Jag bara nickade och började gå emot dörren, satte på mig skorna och gick ut. Jag lutade mig emot den skinande svarta bilen. Några minuter senare kom Justin ut. Han hade nu en svart snapback på sig, men hans rufsiga hår stack fortfarande ut på sidorna. Han drog upp bildörren och satte sig i sätet. Lika så gjorde jag.

 

"Kom, jag vill visa dig något", uppmuntrade Justin då vi steg ut ur bilen. Han öppnade bagageluckan och tog ut en basketboll. "Spelar du basket?" frågade jag och höjde ögonbrynen. Justin sprang fram till basketkorgen och sköt. "Ja, ibland", svarade han då bollen gick i mål. Jag nickade, trots att han inte kunde se det där han stod med ryggen emot mig. Justin böjde på sina ben då han studsade bollen smidigt mellan sina händer. Hans biceps och triceps anades under T-shirten. Jag lutade mig mot staketet och suckade. Justin lät bollen snurra några varv på hans pekfinger. "Vet du hur man spelar?" Han passade mig bollen och mina reflexer hann agera innan bollen träffade mig i magen. "Inte riktigt. Jag är inte en sport tjej", svarade jag och ryckte på axlarna.

"Do you know how to play?"

 

Jag studsade den orange bollen emot den hårda asfalten. "Då ska jag lära dig", sa han och tog bollen ur mina händer. Han sköt ännu en boll som sedan föll ner i korgen. "Kom hit", nickade han åt mig. Jag gjorde som han sa och Justin gav mig bollen igen. "Okej, eftersom du redan vet hur man studsar bollen ska jag lära dig hur man gör mål", förklarade han. Jag himlade med ögonen. Alla vet hur man studsar en boll. "Okej, du sätter höger fot här och vänster här." Han placerade mina ben och sedan mina armar. "Nu, skjut."

 

 

Jag gjorde det och, naturligtvis, misslyckades jag. Jag gjorde en gest med mina armar och stampade hårt i asfalten. "Det är inte rättvist!" Justin fångade upp bollen och skrattade åt min reaktion. Han gav mig bollen ännu en gång, ställde sig bakom mig och höll mina armar på rätt plats. Hans kropp var något tryckt intill min, en rysning löpte längs min ryggrad då han talade i mitt öra. "Nu, skjut bollen i en mjuk men snabb rörelse", viskade han, koncentrerat. Det var svårt att fokusera då han stod så nära, då jag hörde hur hans hjärta slog, då jag hörde hur han andades. Det var som om vi var en. Allt han gjorde kände jag.

 

 

När jag sköt bollen så gled den ner i den lilla korgen i en perfekt rörelse. "Jag gjorde det", skrek jag och hoppade och klappade händerna. "Jag gjorde det!" Innan Justin kunde säga något tog jag ett språng och klamrade mig fast runt hans hals och mina ben lindade runt hans höfter. Han tvekande men till sist kramade han om mig och för ett ögonblick kändes allt bra. Våra kroppar samman pressade, jag vilade mitt huvud emot hans axel. Det kändes perfekt, hans kropp emot min. Men då verkligheten slog mig och släppte jag och lät mina fötter falla till marken. Jag slog ner blicken och harklade mig nervöst. "Nu när jag vet att du både kan studsa och skjuta", började Justin, "så ska du och jag köra en match emot varandra", avlutade han med ett flin. Han studsade basketbollen i marken några gånger innan han stannade upp som om han plötsligt kom ihåg något viktigt. "Innan vi börjar måste du få något smeknamn, alla basketspelare har ett", han flinade fortfarande. Jag gillade den här lekfulla sidan av Justin. "Men du har inget", protesterade jag. "Alla kallar mig Bieber, men du, vad ska jag kalla dig?" Men pekfingret trummade han sig själv på hakan och såg ut att tänka. "Jag har det!" utbrast han sedan. Han förde sitt ansikte närmare mitt, drog bort en brun hårslinga som föll framför ansiktet på mig och viskade, "jag ska kalla dig Dez."

 

 

Previous: Jag svängde upp på den lilla vägen till motellet. Jag kramade om ratten innan jag drog ut nyckeln ur tändningslåstet. Det hade inte slutat regna. Jag lutade mig åt sidan och öppnade bildörren på min svarta Fisket Karma. Jag grävde upp ciggpaketet ur fickan och tände en cigg medan jag gick emot brandstegen som ledde till Deztenys fönster. Det var lätt att ta sig upp här, alldeles för lätt. Jag slängde iväg ciggen då jag rökt klart den. Sedan klättrade jag upp för den iskalla stegen. Den svängde och gnisslade mer ju längre upp jag klättrade. Allt som hördes var mina fötter som dunkade emot järnstegen. Då jag var framme vid hennes fönster möttes jag av glassplitter. Det fönster jag brukade klättra igen var krossat. Fan. Jag borde inte lämnat henne ensam

.

 

 

Under hela bilresan låg en total tystnad som ett lager över oss. Jag var inte på väg till motellet, utan hem till mig. Jag kunde inte lämna henne ensam just nu. Allt jag hörde var hennes darriga andetag. Då jag såg på Dezteny i backspegeln såg hon ut genom det tonade fönstret. Den kalla luften som sköljt över henne fick Dezteny att ge ifrån sig små vibrationer. Det var inte konstigt med tanke på att hon hade bara på dig ett vitt litet linne under min jacka.

 

Jag pressade samman mina tänder, låste min käke. Tanken på att Jake ens hade haft sina smutsiga händer på henne fick mig vilja blåsa skallen av honom. Jag borde aldrig släppt henne med blicken. Jag borde aldrig gått ut på dansgolvet utan henne. Mitt grep om ratten hårdnade så att knogarna vitnade. Allt jag kunde tänka på var att döda den jäveln, att få honom att betala för vad han utsatt Dezteny för. Jag skulle ha gjort det, fått honom att betala. Betala med sitt liv. Men jag kunde inte. Inte när Dezteny bad mig att inte göra det. Jag kunde bett henne gå och sedan tagit hand om honom, men ikväll kunde jag inte. Den här kvällen var annorlunda. Hon var rädd, full, och desperat för att lämna det här stället och jag kunde inte förmå mig att låta henne gå, och riva upp henne ännu mer.

 

 

Jag rundade ett hörn, det tog mig några minuter innan jag snabbt körde upp på uppfarten som leder till huset och stannade bilen. Jag lutade mig tillbaka i min stol, lät huvudet falla tillbaka emot nackstödet. Brusandet ifrån bilen och de tysta snyftningarna från Dezteny var de enda ljud hördes. Jag höll min käft stängd, utan att veta vad man skulle säga i det där tillfället. Jag ville bara att blunda och få den här kvällen ogjord. Då kanske allt skulle gå tillbaka till det normala och Dezteny skulle vara ur farans väg. Jag knackade med fingertopparna emot armstödet innan jag böjde mig en bit framåt för att dra mina nycklar ut ur tändningen. Jag öppnade dörren till bilen och smällde sedan igen den hårt innan jag gick runt min vita Ferrari till sidan där Dezteny satt.

 

Jag drog hårt i handtaget och hukade mig sedan ner till Deztenys nivå. Jag smekte lätt hennes kind med framsidan av min hand innan jag gled en arm under hennes ben och en runt midjan. Sedan gick jag uppför stigen som ledde till framsidan av huset. Av tur var det redan öppet. Sedan sparkade jag dörren öppen med min fot, innan gick jag in i huset och upp för trapporna. Jag svängde ner i korridoren, och sedan öppnade jag dörren till badrummet. Jag gick in och släppte ner Dezteny på toalocket. Jag tittade ner på henne och såg att några tårar hade letat sig ner för hennes rödmosiga kinder. Jag borde inte ha brytt mig men jag kände hur magen drog ihop sig inom mig. Jag insåg att jag verkligen inte ville se synen av hennes rödblåa, men fortfarande vack- sexiga, ögon framför mig. "Blunda" viskade jag

 

 

Jag såg på Justin då han satte ner mig på toalettlocket. Han såg på mig under en kort sekund innan han slog ner blicken. Under den sekund intalade jag mig själv att jag såg någonting annat än död i hans ögon, jag tyckte jag såg en glimt av sorg. "Blunda", viskade han försiktigt. Jag ifrågasatte honom inte utan bara såg på honom innan jag gjorde som han beordrat. Jag litade på att han inte skulle göra så som Jake. Han skulle inte tvinga sig på mig som de andra gjort. Hela min kropp värkte i en dånande smärta och mitt huvud dunkade i en oändlig huvudvärk. Ikväll var något jag inte kunde beskriva även om jag försökte. Det kändes så overkligt på något sätt. Jag kunde bara inte tro allt detta hade hänt mig, att det som så många gånger hänt nästan hände igen. Någonting inom mig hade hoppats på att allt sådant var över. För alltid. Men lyckligtvis var jag i säkerhet nu. Justin var här.

 

Vattenkranen bredvid mig sattes igång och ett brusande ljud hördes. Jag hörde hur Justin gick runt i badrummet en stund innan ljudets av hans skor slutade ge ifrån sig små dunsar. Jag kände något blött som tyngde ner mina ögonfransar. Han gnuggade lätt bort den mascara jag hade kvar. Jag såg upp på honom då jag kände att han var klar. Han log ett varmt leende som fick hela rummet att blossa upp i eld. Men lågan som funnits slocknade lika fort som den kom. Han vände sig om och stängde av kranen. Då ljudet av vattnet som forsade ur kranen upphörde, blev även hela rummet fyllt av en skön tystnad. Jag bet mig i läppen, för att tysta mig själv. Jag ville inte någon skulle höra. Det sista jag ville var att han skulle se mig svag, svagare än jag varit ikväll. En tår letade sig ner ifrån min kind, men jag torkade bort den innan han hunnit se den. Jag snörvlade och sedan svalde jag fort i hopp om att bli av med den brännande klumpen i halsen. Jag skakade lätt på huvudet. Jag var tvungen att bli av med dessa tankar. Jag var tvungen att glömma Jake och allt annat som hände mig ikväll.

 

"Du kan gråta med mig, Dezteny", viskade han. Jag hade nog aldrig hört honom tala så förut. Han lät så ledsen. Det var droppen. Jag kände hur min underläpp började darra innan floden med tårar kom. Justin vände sig om och tog tag i min arm så jag återigen stod upp på mina darriga ben. Han omfamnade mig ännu en gång. Och jag lät mig bli omfamnad. Jag sökte tröst, och jag fann den hos honom. Han vilade sin hand på mitt bakhuvud. Sedan vaggade han mig lätt i sin famn samtidigt som han viskade lugnade ord i mitt öra. När det inte fanns några tårar kvar att gråta, släppte han mig ur sin omfamning. Jag såg ner i det mörka golvet. Jag bet mig i läppen, utan att veta verken vad jag skulle säga eller göra. Jag suckade och såg sedan ner på mina fötter för undvika att Justin forskande blick.

 

 

"You can cry with me, Dezteny"

 

"Vill du ta en dusch?" hörde jag Justin mumla tyst. Jag tittade upp på honom och nickade. "Ja, tack." Justin såg in i mina ögon innan han återigen vände sig om. Han vred på den guldfärgade kranen och sedan fylldes badkaret upp med varmvatten. Ångan från varmvattnet steg. Jag iakttog Justin bakifrån då han stack ner sina fingertoppar för att avgöra om vattnet var tillräckligt varmt. Han vände sig om och såg mig i ögonen igen. "Okej, allt är klart", sa han slickade sig om läpparna. Jag nickade försiktigt. "Ropa om du behöver något. Jag kommer vara i rummet, okej? " Jag förde en hårslinga bakom mitt öra. "Okej." Han såg på mig en stund innan han gick ut ur badrummet och stängde dörren efter sig.

 

Jag satte mig på badkarets ände och klädde försiktigt av mig. Slutligen tog jag av mig Justins jacka. Jag höll fast vid den för en stund, för att känna tyget emot min hud. Sedan gled jag ner från kanten ner i vattnet i en långsam rörelse. Jag ryckte till vid plötsliga varma känslan men jag vande mig snabbt och kände hur hela min kropp slappnade av. Det kändes bra att vara tillbaka i säkerhet igen. I en atmosfär jag inte var van vid att vara. Att kunna slappna av var annorlunda i min värld. Det kändes även uppfriskande att kunna rengöra sig ifrån all smuts min kropp tyngdes ned av. Jag var även glad över att jag befann mig här, hos Justin, och inte på det sunkiga motellet helt ensam. Det var något hos honom som fick mig att känna mig tryggare än vad jag gjort sedan dagen då han lämnade av mig vid motellet.

 

Jag grep tag i en liten svamp och började sakta gnugga den emot min sårbara hud. Jag ville inget hellre än låtsas att den här kvällen aldrig någonsin existerat. Jag ville glömma vart jag haft Jakes händer och läppar på mig. Jag pressade svampen hårdare emot de ställen där Jakes läppar övertagit min kropp. Det blev röda märken där jag gnuggat men ändå kändes det som om hans beröring aldrig skulle sluta existera.

 

Det var inte förrän jag tvättat min kropp som alla händelser verkligen slog omkull mig. Att se alla blåmärken över hela min kropp förde mina känslor till en helt ny nivå och inom några sekunder, uppslukade tårarna min vision ännu en gång.

 

Då jag lämnade badrummet granskade Justin mig från madrassen på golvet. Han såg orolig ut. Jag såg mig omkring i hans gigantiska sovrum. "Du får ta sängen i natt", mumlade han tyst. Jag var på väg att protestera då han gav mig en skarp blick. Jag satte mig på den himmelska sängen och det var ingen fjädring som pustade ut som på motellet. Jag log av tanken på att jag skulle kunna sova i natt. Justin reste sig upp då jag lagt mig i hans säng. Utan att se på mig. "Jag är led..." han avbröt mig genom att sätta ett pekfinger någon centimeter ifrån mina läppar. "Det är jag som ska vara ledsen, det var jag som inte var där då du behövde mig som mest", han nästan morrade när han uttalade orden. Han såg ner på sina fötter och knöt sina nävar utan att möta min blick. "Du räddade mig", viskade jag. Då såg han på mig på ett sätt han aldrig gjort förut. Hans blick fick mig att tappa andan.

 

Notes: Glöm inte att kommentera vad ni tycker för era åsikter betyder allt för mig!

 

Previous: Han pressade lätt in mig i väggen. Han hade placerat båda sina händer bara några centimeter från mitt huvud. Han använde de som stöd för att inte falla rakt in i min famn. Hans näsa nuddade min. Jag kände lukten av hans andedräkt, tobak. Han hade fortfarande inte brutit ögonkontakten. 
"Du måste lita på mig", morrade han. 
Just under de sekunderna kändes det som om världen slutade snurra, som om alla människor slutade upp med allt de gjorde. Allt som existerade var vi. 
Slutligen bröt han ögonkontakten och slog ner blicken. "Dezteny, du måste", sa han förtvivlat.
Och i den sekunden trodde jag honom, det gjorde jag verkligen. 

 

En kall vind smekte mitt ansikte då jag klev ut på gatan. En lätt rysning spred sig i min kropp. Jag drog min svarta kappa hårdare intill mig. Det enda hörbara ljud var det klickande ljudet av mina fotsteg som slog emot den nylagda asfalten. Jag hade precis slutat jobba för dagen. Det var redan mörkt ute men jag kunde fortfarande se endel av solen dö ut i slutet av horisonten. Några torra löv rasslade på marken. En obehaglig känsla spred sig som lika fort som pesten genom min kropp.

 

Jag fortsatte att gå ner för den folktomma gatan. Jag ignorerande den obehagliga känslan i magen. Just nu ville jag inget hellre än att hitta en inte lika folktom gata. Då jag närmade mig ett hörn tittade jag på husen i min omgivning. Det var alla småhus, alla hade sina små trädgårdar och sina bilar parkerade på uppfarten eller i garaget. Genom att titta på sportbilarna och de välskötta trädgårdarna kunde man räkna ut att det var en rik stadsdel.
Jag begravde mitt ansikte djupare i kragen på min jacka i desperat försök att värma mitt rödrosiga ansikte. Slutligen kom jag fram till hörnet. Jag suckade glatt vid åsynen av några bilar som körde runt i den kalla kvällen. Det var även vissa människor som var utanför sina hus. 
Jag kände mig lite bättre till mods.

 

Plötsligt hörde jag hur bromsarna på en bil skrek emot asfalten. Med hjärtat i halsgropen vände jag mig om för att se vem som gömde sig i bilen. Men den tjocka glasskivan täckte gestaltens existens. Jag såg hur den tjocka glasskivan sakta rullades ner och gav i från sig ett surrande ljud. Jag pustade ut all den luft som jag tidigare höll inne.
"Du behöver ta en paus", suckade Justin. 
"Och du måste sluta skrämma mig", mumlade jag och fortsatte gå.

 

Bilen rullade sakta bakom mig. Det hade varit så svårt att undvika att tänka på Justin då han bara varit några centimeter ifrån mina läppar, det värsta var att jag antog att jag ville att han skulle kyssa mig i den sekund. Bara för att han skulle vara lättare att radera ur mitt minne på det viset. Då hade han inte längre varit speciell, då hade han varit precis som de män som tror de kan köpa någon och sedan kasta iväg de som en använd näsduk. Men det gjorde han inte, den enda kroppsdel han nuddat var min näsa. Som krockade ihop med hans. Jag mindes lukten av hans andedräkt. Jag mindes sättet han övertalat mig på. Men ändå kunde jag inte få ut tanken på att just hans kyss kanske skulle vara annorlunda. Den kanske skulle vara speciell.

 

"Dezteny, hoppa in i bilen", flinade han. 
Lite tveksamt hoppade jag in i bilen. Jag orkade inte stå emot honom ikväll. Men jag var även rädd för vad som fanns ute i mörkret en natt som den här. Jag lade märke till att han hade en annan bil än vad han hade gången innan jag åkt med honom. Den förra var svart den här var vit. 
"Du har påsar under ögonen", förklarade han. "Du måste ta en paus", fortsatte han fort. 
Det gick inte att låta bli att dra lite på mungiporna. Han lade märke till hur jag mådde. Det var annorlunda. Jag såg på honom under en kort stund. Han var mycket koncentrerad och släppte inte vägen med blicken inte ens under en sekund.
En bekväm tystnad bestod emellan oss tills Justin gjorde en kraftig sväng till vänster. "Hm, Justin, motellet är åt andra hållet." Jag pekade i motsatt riktning. "Åh, har inte jag berättat?" han lät falskt överaskad.
Jag lutade mig emot fönsterrutan. Jag lade märke till att gruset slog under bilen gav ifrån sig små poppande ljud. Mitt huvud vibrerade lätt emot det mörka fönstret.
“Berätta vad?” frågade jag långsamt, då jag väntade på hans svar såg jag hur ett leende sträckte sig över hans ansikte.
“Du ska inte hem", svarade han enkelt.

 

 

 

Samma sekund som vi kom in i klubben började hela min kropp darra på grund av den högljudda musiken som dånade ut genom de gigantiska högtalarna. Basen fick blodet i mina ådror dansa till rytmen. Jag hade aldrig någonsin känt något sådant eftersom jag aldrig varit på någon liknande plats förut. Jag gissade på att jag skulle bli döv inom loppet av tio minuter. Stället var enormt. Det var röda lampor som lyste upp dansgolvet och som täckte en stor del av utrymmet. Då jag verkligen såg mig om insåg jag det egentligen inte såg ut som en klubb utan mer som en övergiven fabrik. De flesta dansade. Väggarna var fullsatta med affischer på artister jag inte kunde identifiera.

 

"Jag passar inte in här", skrek jag i Justins öraså att han skulle höra mig över den höga musiken.

"Slappna av, ta en paus", sa han för tredje gången idag.

Jag stod och stirrade ut i folkmassan då jag kände att Justin tog tag i min arm och drog mig till baren i klubben. Nästan alla vi passerade hälsade honom. Jag antog att han var populär här. Då vi trängt oss igenom folkmassan hade killar kollat in mig och tjejerna skakade på huvudet. Jag kände mig självmedveten och jag genast ångrade jag att jag inte stannat i bilen eller bara gått min väg då Justin stannat.

 

Slutligen kom vi fram till baren. 
“Vad vill du ha?" Den höga basen fick oss att stå nära varandra. Han vilde nonchalant sin hand på min ryggen när han talade i mitt öra.
"Vatten", svarade jag.
 Han skrattade. “Vatten? Verkligen?" han höjde ett ögonbryn åt mig.
"Jag dricker inte." Jag ryckte på axlarna och svängde mitt långa hår bakom axeln.
"Ikväll gör du." Han sa det som om han hade all makt i världen. 
Jag öppnade munnen för att klaga men mannen bakom baren verkade fråga vad vi ville ha och självklart beställde Justin åt mig. "Två cubalibres tack."

 

Mannen höll två olika flaskor, en i varje hand. Han var mycket brett byggd och vältränad. Han överlämnade oss två cylinderformade glas. Innehållet var en brunaktig nyans och påminde lite om lera. Jag hade inte kunnat avgöra vad den andra flaskans etikett sagt. Det enda jag visste var att det var alkohol.

Justin pressade glaset intill munnen och tog en stor klunk. Jag tittade osäkert ner på mitt glas. "Kom igen, prova det", uppmanade han. 
Jag slutade tänka och bara pressade den tjocka kanten till munnen och lät vätskan rinna ner min hals."Ush" var det ända jag fick ur mig. Jag öppnade munnen lite för att försöka bli av med den bittra och brännande känsla som hade bosatt sig i min mun och svalg.

 

I nästa sekund kom en tjej i samma ålder som Justin fram och drog med honom ut på dansgolvet.

Just nu kände jag mer osäker än någonsin. Jag drog ut en av de små pallarna framför baren och satte mig på den. "En öl", sa jag till den bastanta mannen bakom baren. En minut senare stod en stor öl framför mig. Jag lät den stå där i någon sekund, innan jag pressade glaset emot mina läppar. I ögonvrån såg jag hur stolen bredvid mig sköts ut. Glädje sköljde över mig likt en våg.
"Vad heter du?" Det var inte förrän jag hörde en grovröst som jag insåg att den inte tillhörde Justin. Jag tog en till klunk av ölen.
"Dezteny", svarade jag kort. 
"Vackert namn på en vacker flicka", viskade han i mitt öra. 
Jag försökte tvinga mig själv le, men mina mungipor åkte sedan ner likt en rullgardin. Jag vände mig om och möttes av Justin dansandes med någon jag aldrig sett förut. Jag vände mig emot den okända rösten. "Vad heter du då?" 
"Jake", svarade han.
 Jag vände mig emot honom. Han log emot mig. Jag försökte återigen le tillbaka, vilket var ett klart misslyckande. Hans bruna ögon glittrade till i det mörka rummet. Det liknade ett stjärnfall på en klar himmel. 
"Är du okej, Dezteny?" Det var längesedan någon frågat mig det. Faktum var att svaret var nej, jag var absolut inte okej. Jag kände mig som en fallfärdig bro. 
Jag nickade. 
"Vill du ha något att dricka?" frågade Jake. Jag kände hur han placerade sin hand på mitt lår. Jag ryckte till. Men ändå lät jag hans tumme glida ner till mitt innerlår innan jag ställde mig upp. 
Vad har jag gjort? Frågan spelades upp i mitt huvudet hela tiden då jag var på väg ut härifrån, jag snubblade till. Men lät mig ta stöd av väggarna fulla med affischer. Jag flåsade av den adrenalinkick som gick igenom min uppvärmda kropp. Jag måste ut härifrån.

 

 

"Dude, vart gick hon?" Frågade jag Hunter.
"Jag vet inte bro, hon var här bara en sekund sedan." Han ryckte på axlarna. "Hon hittade förmodligen någon kille eller något." Hur kunde han vara så lugn? På insidan var jag desperat. Jag drog en hand genom mitt hår i oro. Om något hemskt hänt henne det skulle allt vara mitt fel. På utsidan jag försökte se ut som om jag inte brydde mig, men det gjorde jag. Jag hatar att erkänna det men jag bryr mig om henne på något jävla vis. Och tanken på att hon kanske kunde vara med någon kåt kille fick mig inte precis att jubla. Jag var inte svartsjuk. Jag drog ännu en hand genom mitt bruna hår i frustration och oro. Men att hitta henne bland alla dessa människor var omöjligt. Jag kunde kanske ringa henne men med den här basen skulle hon inte skulle höra sin telefon.

Hunter och jag hade hittat några brudar att dansa med. Jag hade druckit men jag blev inte alls yr.
"Justin", ropade en brud jag inte minns namnet på. Hon klängde sig fast vid mig. Jag knuffade genast bort henne från mig.
"Vad är det för fel?" bad hon med en berusad röst. "Ingenting." Jag ryckte på axlarna, tittade inte ens på henne. Sedan gick jag tillbaka till Hunter.
"Har du sett Dezteny, man?" frågade jag honom ännu en gång. Jag såg mig återigen om i hopp om att hitta henne någonstans. 
"Nope", sa han och tog en klunk ur sin röda koppen. Jag ryckte den ur hans hand och drack upp resten av innehållet. Vodka med citron. Inte min favorit men det var okej. "Vad i helvete? Du är skyldig mig en nu", klagade han. "Bro, det är bara en drink." Jag lyfte mina armar i försvar och stack därifrån. Var är du, Dezteny?

 

 

En vind sköljde över mig då jag kom ut. Jag såg hur håret på mina armar reste sig. Basen hördes ända ut på gatan. Små vibrationer kändes i asfalten. Det pep i båda mina öron på grund av den höga musiken innifrån. Jag såg mig omkring. Inte en jävel så långt ögat når. Jag grävde upp min mobil ur fickan. Efter några få signaler hördes en ringsignal en bit bort. Jag andades ut och sprang åt ljudets håll. Det jag såg då jag kom fram fick mig att vibrera i ilska. Den jävel skulle dö. Jag spände mina knytnävar och gick fram till Jake som tryckt upp Dezteny emot tegelstenarna i den lilla inhägnaden. Hon gav ifrån sig små skrik. När jag var tillräckligt nära såg jag att han hade händerna innanför hennes tröja. Då och då försökte hon putta bort honom med sina taniga små armar. Jag tog ett språng emot dem och tog tag i honom och tryckte upp honom emot tegelstenarna så hårt jag kunde. Döden blixtrade genom mina ögon. Hans andning blev genast oregelbunden. 

"Jag ska döda dig, din lilla råtta", skrek jag.
"Gör det inte Justin. Snälla, jag vill bara gå hem. " Hon kved. "Snälla ..." Jag kunde höra desperation i hennes röst. Jag tänkte på det en stund innan jag slutligen bestämde mig. 
"Rör henne, en gång till och du är död din lilla fitta", ett leende sträckte sig över hans ansikte. Jag placerade några slag rätt i hans ansikte innan jag lät honom, blodig, glida ner till en sittställning nere på asfalten. Jag hörde hur Dezteny tog ett djupt andetag. "Tack." Hon viskade. Jag nickade och vände mig omedelbart om. Mina armar lindades runt hennes lilla figur. Jag drog henne nära min kropp. Jag var tvungen att se till att hon kände sig trygg. Det tog henne ett tag men snart slog hon armarna om mig också, och kramade tillbaka.