"Jag har saknat dig", viskade jag återigen och lät min näsa försiktigt smeka hennes hals. Hon fnissade mjukt. "Du har redan sagt det." Jag log stort. "Det är bara sanningen", mumlade jag och kysste hennes hår ännu en gång. Dezteny förstod att något gått fel idag. Hon smekte mina fingrar och armar tills jag slutligen somnade med henne i min famn.

En höstvind svepte över gatan som var helt ödelagd. Skylten som hängde löst knarrade och gungade långsamt fram och tillbaka i en hastighet av vinden som jag bedömde som kuslig.

Ringklockan i mässing som hängde högt i tak anades vagt bakom fönstret med utbuktningar som föreställde bubblor. Det röda ljuset ifrån skylten som blinkade föll mjukt på mitt ansikte, vilket orsakade ett vagt rött sken som lagt sig som en smekning över mitt ansikte.

Håret på mina armar reste sig då vinden nuddade mitt bara ansikte. Jag förde en hårslinga bakom mitt öra i hopp om att jag även föste undan min nervositet. Vilket var omöjligt i ett fall som det här. Jag övervägde det länge. Om det enda fotsteget som skilde mig emellan byggnaden och gatan var värt besväret det på längre tid skulle åstadkomma.

Var det fel? Absolut inte. I samma stund som jag plötsligt blev beslutsam tryckte jag mjukt till dörren och klev över tröskeln av något utnött träslag.

Dörren bakom mig slöts igen och där stod jag. Utan återvändo. Klockan i mässing klingade då pendeln mötte dess sidor. En vibration spreds igenom min kropp. Jag såg ned på mina skor och försökte finna de ord jag så många gånger repeterat i mitt huvud.

"Dezteny?"

Jag såg upp och fann Mr. Hadden bakom disken. Hans hår låg matt och livlöst över hans hjässa. Han ställde ned glaset i sin hand och stirrade på mig.
"Vad gör du här?", frågade han med en smula sarkasm i rösten.
"J-jag", stannade jag. "Jag vill ha mitt jobb tillbaka", svarade jag då jag bestämde mig för att gå rakt på sak. Han fnös och upprepade. "Jag vill ha mitt jobb tillbaka." Jag stoppade mina händer i fickorna och såg ned på mina skor i skam tills han återigen talade.
"Så du tror möjligen att du kan komma tillbaka hit och be om att bli anställd igen efter vad din pojkvän hotade mig med?", hans läppar formade ett förvridet leende och hans ögon skimrade nu i mörkblått.
"Det funkar inte så, lilla gumman."

Jag nickade hjälplöst. Jag förstod att det var omöjligt att övertala en sådan bestämd man. För stunden miste jag alla de positiva tankar jag tidigare samlat på mig och insåg att det var en dumt att komma hit. Jag vände mig om och skulle precis gå ut igenom den dörr jag nyligen kom igenom

.
"Dezteny.", sa Mr. Hadden. "Stanna."

I samma sekund stannade jag och mitt hjärta med. Jag vände mig om och såg på mannen som stod några meter ifrån mig. Hans ögon blixtrade till i det mörkaste blått då han såg på mig.
"Kom hit.", viskade han. Jag kvävdes av rädsla.
"Det är ingen bra idé, jag måste g.." Han avbröt mig.
"Kom hit."

Vad vill han? Vad händer? Någonstans djupt inom mig lyckades jag samla mod, mod för att ta de steg som skiljde oss i mellan.

Hans ögon glittrade i det hårda ljuset från lysrören. Han tog ett steg mot mig utan att släppa mig med blicken. Ett mörker blixtrade till i hans ögon, det mörka trängde över det blå. Nu stod han nära. För nära. Hårt ryckte han i min arm så jag snubblade närmre. Sedan kysste han mig. Mr. Hadden kysste mig. Jag vred på på huvudet så han inte längre var i kontakt med mina läppar. Hungrigt sökte han min mun på nytt. Allt som tog plats i mitt huvud var hur hans kyss fick mig att tappa andan, den sög luften ur mig.

Hans läppar var självsäkert och intensivt pressade mot mina. Den här kyssen kändes bara ytlig. Han fick inte mitt hjärta att slå över dess maximala hastighet. Inte heller fick han mig inte att känna mig matt i knävecken så som Justin. Allt han gjorde var bara fel. Inte alls som Justin.

Hans hand for från mina höfter upp till mitt vänstra bröst och kramade om det genom tröjan. Jag famlade med fingrarna över hans bröst men fann aldrig kraften att pressa honom ifrån mig. Han påminde om männen som tidigare tagit på mig då jag var svag. Men alla måste någon gång resa sig upp trotts fallets hastighet eller smäll, så måste man lära sig att resa sig upp och räta på sig. Jag sköt ifrån mig honom så häftigt att han snubblade baklänges då jag åter fann styrkan. "Jag kan inte.", viskade jag. "Rör mig inte."

Mr. Hadden log ett leende som var fyllt med skadeglädje samtidigt som han flåsade intensivt efter kyssen han nyligen delat med sig av. "Du börjar igen på måndag."

Jag ville bara vända mig om och skrika att jag inte behövde jobbet eller pengarna. Men det värsta var att jag behövde dem. Mer än någonsin. Jag kunde inte låta Justin försörja mig. Det vore fel hur mycket pengar han än hade så var jag min egen person som skulle betala med mina egna pengar. Jag blundade och bara lyssnade till ljudet då min lilla klack på skon mötte det utslitna parkett golvet i hopp om att min hjärta inte skulle ta ett språng och lämna mitt bröst. Jag öppnade dörren och klockan i mässing klingade återigen till.

Justin drog en hand genom sitt lena hår innan han mjukt placerade kepsen på huvudet. En lampa längre in i rummet sken. Det föll mjukt på det hårda stengolvet som alltid var lika iskallt som en igenfrusen åker.

Han såg förtvivlad ut, inte alls mjuk så som han brukade. Han såg stressad ut. Jag förstod att han skulle iväg och uträtta något som han själv påstod inte var något speciellt men jag såg hur mycket det tog på honom. Hur tankarna åt honom inifrån.

Jag såg hur han tryckte sin mobiltelefon emot örat. Justin visste inte om att jag på längre håll såg på honom eller att jag befann mig i samma rum som honom.
"Hej, babe! Det är jag... Öhm... Jag ville bara tala om att jag måste stic..."
Jag avbröt honom, "jag är här." Han såg på mig med de där nötbruna ögonen som fick mig att drunkna. Ett leende log plats över hans ansikte.
"Åh, jag såg dig inte.", mumlade han och gick sedan emot mig. Jag korsade armarna över bröstet och värmde mina över armar. Han omfamnade mig.
"Du är så kall.", viskade han och gungade mig fram och tillbaka.
"Vart var du, babe? Jag saknade dig."
"Han kysste mig." Justins omfamning blev med ens stel. Han drog sig ur sin egen omfamning. Och han bara såg på mig. Uppifrån och ner inspekterade han mig.
"Vem?"
"Mr. Hadden".

Han stod alldeles stilla. Det verkade inte ens som att han andades. Det syntes hur glimten i hans ögon långsamt dog. Det gjorde ont att veta att det var just jag som kväde det ljus som lyste upp hans vackra ögon. "Kysste du honom tillbaka?"

Jag tänkte efter. Han hade våldsamt kysst mig och jag hade försökt dra mig ur. Men samtidigt hade jag inte funnit kraften att pressa ifrån honom. Gjorde det mig delaktig i kyssen?

"Nej.", svarade jag ärligt. Justin's ögon mjuknade.

Att Justin inte blev arg förvånade mig, men jag antog att det krossade honom inombords att höra hur en annan man lagt sina händer på mig. Hur ledsna vi än var kunde jag inte låta bli att känna mig stolt. Stolt över att Justin inte lät ilskan ta det bästa av honom. Stolt för att han var just min.

"Allt kommer bli bra.", viskade han.

Jag hade nog aldrig hört honom tala så förut. Han lät så ledsen. Det var mer som om han talade till sig själv än till mig. Det var allt som krävdes för att min underläpp skulle börja darra. Sedan kom floden. Floden med tårar.

Justin drog i min byxlinning för att föra våra kroppar närmre. Han omfamnade mig. Justin vilade sin hand på mitt bakhuvud. Sedan vaggade han mig lätt i sin famn . Det enda hörbara ljud var grenenarna som gnisslade emot rutan och hans långa andetag som kittlade i mitt öra. Sedan viskade han återigen att allt skulle lösa sig och jag trodde honom. Jag trodde honom mer än någonsin.

 Under mitt ben kände jag en plötslig vibration. Justin flyttade mjukt undan mitt ben och tog upp mobiltelefon ur sin ficka. Han höjde ett ögonbryn då han skådade skärmen. Jag såg på honom då han drog med pekfingret över mobilen och besvarade samtalet. 

"Justin", svarade han tvekande. 
"Jazmyn?" undrade han och en glimt av förundran tog plats över det vackra ansiktet. Han drog en hand genom det mjuka håret och pressade luren närmre örat. "Jag kommer, prinsessan." 

Jag greppade tag om det rostiga handtaget. Då jag slöt min näve mötte kylan mina fingertoppar. Den tunna dörren av trä avslöjade min mors gråt. Ilskan steg inom mig då jag hörde Mikes röst. Med hjälp av tungan fuktade jag min underläpp och klev sedan över tröskeln. Den tunna dörren sluter sig bakom mig med en tung klang. En våt fläck bildades på hallmattan efter mina skor.

Jag såg hur min mor slöt sina armar kring Mikes nacke och viskade att det skulle lösa sig. Han stötte bort henne. Hennes rygg träffade hyllan bakom henne och hon vred sig om i smärta. Det skramlade och krasade då sakerna som stått placerade på hyllan träffade golvet.

Ilskan kokade i mig. Ingen rör min mor och kommer undan med det. Speciellt inte idioter som Mike.

Mike höll upp ett papper framför näsan och pekade på en rad jag inte såg eftersom att det var i utkanten av mitt synfält.
"Din morsa har blivit vräkt", morrade han. Hans ögon svartnade. Hans pupiller trängde över det havsblå. "Hyresgästen åläggs lämna bostaden på grund av obetald hyra."

Jag placerade båda mina händer på hans bröstkorg och knuffade till honom. Han vacklade baklänges.
"Du rör henne inte", spottade jag. Med förakt i ögonen såg Mike på mig och sedan på min mor.
"Jag sticker, jag kan inte gå ut med någon som du", mumlade han och pekade på henne.
"Ska du låta honom prata med dig så där?" frågade jag förtvivlat min mor. Hon skådade sina händer utan att säga något.

"Jag pratar hur jag vill med den horan", flinade Mike. Jag knuffade honom över träbordet. Det krasade då blomvasen som stått på bordet träffade golvet. Då Mike mötte marken sparkade jag honom i sidan. Jag höjde en näve och siktade på hans näsa. Då min näve träffade möttes mina knogar av blod. Min mor drog i min jacka och bad mig att sluta. Slutligen lyckades hon föra mig ifrån sin sambo.

"Sluta, Justin sluta!" skrek hon och höll oss i sär. Mike tog sig ur hennes grepp och placerade sin näve i mitt ansikte. Jag föll, slog i golvet. Fick armen under mig. Jag kände smärtan från handleden och axeln. Han grenslade mig. Slog mig i ansiktet tills min mor ryckte bort honom. Han reste sig upp på de darrande benen och följer handflatan längs väggen. Utan att säga ett ord lämnade han huset.

Då ilskan tagit det bästa av mig hade jag glömt vem som befann sig i rummet. Vem som ringt hit mig. Jazmyns ögon var röda av gråt. Hennes kinder glänste i mörkret. Med händerna för öronen såg hon ned på sina knän och grät. Shit.
"Jazmyn", mumlade jag. Då hon såg upp var hennes ögon fyllda med rädsla. Att hon var rädd för mig var det sista jag ville. Hon var den som många gånger fått mig inse att jag aldrig dött på insidan, samma dag som Jaxon dog. Då jag känt mig helt jävla kall inombords, värmde hon mig. Hon hade varit den personen som fått mig att inte ge upp. Jag var tvungen att vara kvar och skydda henne och mamma. Men en del av mig dog den dagen och jag ville inte att hon skulle sluta upp som jag. Att hon skulle förlora sig själv. Som jag gjort förr. Som vi förlorat Jaxon.

"Det är okej", viskade jag mjukt. Hon bara såg på mig med sina tårfyllda ögon. "Kom hit, prinsessan." Jazmyn släppte fästet kring sina öron. Hon såg på mig. Släppte inte min blick.
"Det är lugnt. Jag är här, ingen kommer att göra dig illa", viskade jag och gjorde en gest till mina armar. Hon placerade sina knän under sig och såg på mig.
"Kom hjärtat", upprepade jag lågt. Hon kröp långsamt fram till mig och jag omfamnade den lilla kroppen. Hon skakade. "Det är okej, Jazzy", jag vaggade henne långsamt i min famn. Hennes tårar blötte ned min axel. "Det är över nu."

Min mor iakttog mina långsamma rörelser. Hennes ögon var röda av pressen att inte fälla några tårar. Jag förstod att hon inte ville skrämma Jazmyn då hon redan var vettskrämd. Hon ville inte att Jazmyn skulle torka hennes tårar. Att hon skulle fråga vad det var. Jag lade en hand på Jazmyns bröstkorg och kände hur hennes hjärta slog så hårt i min hand. Jag omfamnade henne hårdare. Vaggade henne till hennes gråt avtog. Sedan lyfte upp henne.

Med ena foten slog jag upp dörren till vad jag trodde var hennes rum. Försiktigt satte jag ned henne på det kalla golvet. "Gå till ditt rum, sweetie. Jag kommer snart", viskade jag då jag insåg att jag var i fel rum. Det var inte i Jazmyns rum jag befann mig i.

En stark förnimmelse av instängt lukt trängde in genom mina näsborrar. Jag blickade ut över det lilla utrymmet där endast en säng och en byrå stod. Sängen var obäddad. Jag anade vagt de mörkblåa lakanen. Kuddarna låg i en enda röra som tecken på att någon legat där. Kläder låg utspridda på golvet. Jaxons kläder. Jag stelnade till och kunde inte andas för en sekund. Rummet såg precis ut som det gjort innan olyckan.

Försiktigt gick jag fram till byrån. Ett tjockt lager med damm låg placerat över den. En ram stod placerad på hyllan. Samma fotografi som Dezteny frågat om. Ett tjock lager med damm låg över glaset som som skyddade fotografiet. Med skakiga fingrar borstade jag bort dammet. Bilden på mig och min bror blev genast synlig. Vi hade armarna placerade över varandras axlar och man kunde riktigt känna hur solen smekte våra ryggar. Mitt hår var blekt av solen och tonen på min hud var mörk. Vi båda log stort.

Solen strålar gjorde att de tunna sandkornen glittrade. Likaså havet. Det brände på min bara rygg. Då och då sköljde en kall bris över mig. Ljudet av vågor som träffade sanden fyllde min trumhinna och skratt ifrån yngre barn hördes.
"Justin och Jaxon stå nu still så vi kan ta en bild", skrattade min mor. Då hon höjde kameran vände sig Jaxon om.
"Jaxon, vad gör du?" frågade hon irriterat och puttade upp sina solglasögon en bit upp på näsan.
"Fixar håret", svarade han seriöst. Både min mor och jag skrattade. Jaxon vände sig om och placerade sin arm över min axel. Sekunden innan hon pressade ned knappen rufsade jag till hans hår. Det klickade till och bilden var tagen. "Din jävel", skrattade Jaxon och sprang efter mig i den varma sanden.
"Jaxon Julian Bieber", skrek vår mor bestämt. "Vårda ditt språk."

Jag svalde då tårarna samlade sig som en klump i halsen. Allt här var oberört. Ingen hade satt sin fot här efter Jaxons död. Min mor hade inte sålt möblerna. Inte slängt hans kläder. Allt var kvar. Men han var inte det.

Jag lämnade rummet och gick in i Jazmyns rum. Skenet av lampan på sängbordet speglades av på den gråa väggen. Hela rummet lös upp i ett eldfärgat sken. Jazzy låg i sin lilla säng och hade dragit upp täcket ända till hakan. Då jag långsamt öppnade dörren lös skenet utifrån upp rummet under en sekund. Det såg ut som om hon sov. Jag vände mig om, på väga att gå ut för att inte väcka henne när jag hörde Jazmyns lilla röst säga, "snälla gå inte Justin." Förvånat vände jag mig om.
"Självklart inte, prinsessan", svarade jag. Madrassens fjädring knarrade då jag satte mig på utkanten av sängen. "Justin kan du läsa för mig?" frågade hon mig. Jag såg att hon fortfarande var rädd. Jag nickade och och log mjukt åt henne. Hon räckte mig en bok som jag tog emot. Sedan bäddade jag om henne. Jag kysste hennes panna och öppnade sedan den tunna boken. "Det var en gång..."

Då jag läst ut boken och Jazmyn somnat satt jag kvar på sängen och såg på henne. Jag hade saknat henne och min mor mer än jag vågat erkänna för mig själv. Då jag satt där och såg ned på Jazmyns lilla kropp lovade jag mig själv en sak. Varken hon eller mamma skulle behöva leva såhär. Allt det här var mitt fel och jag var den som skulle ställa allt till rätta. Jag skulle ge min syster och mor det liv de båda behövde och förtjänade. Det här var mitt fel. Jag smekte min syster kind och sedan blinkade jag bort tårarna.