Jag släppte Justin med blicken och såg på den lilla klockan som stod placerad på sängbordet. 05.00. Jag tog ett djupt andetag.
"Bevisa det."
Han smekte mig över håret och lindade sedan en hårlock kring sitt finger.
Jag ryckte mig ur hans beröring och han verkade inte alls stött.
"Godnatt, Justin."
Han flinade lite innan han vände sig om, "godnatt babe."
Då klockan ringde in till första lektionen ökade jag hastigheten och även längden på de steg jag tog. En minut senare var hela korridoren tom. Allt som hördes var nu mina fotsteg. Hur den låga klacken på min sko gång, på gång mötte marken. Då jag kom in log Mrs. Pendergast mot mig. Hennes röda hår var uppsatt i en stram hästsvans. Jag tog ett djupt andetag innan jag fyrade iväg ett leende till henne.
Innan jag drog ut min stol och satte mig ned ser jag Nathalie göra någon slags gest. Jag vinkade
genast bort den och försökte fokusera på Mrs. Pendergast som stod med ryggen mot klassen och skrev med skrivstil på whiteboarden med en blå penna. Hon uttalade varenda ord hon skrev.
Plötsligt träffade ett suddgummi hårt min arm. Jag ryckte till.
"Aj", sade jag högre än väntat och då jag såg upp från mitt nerklottrade papper såg alla på mig med besvärade ansiktsuttryck. Kinderna blossade med ens.
"Är något fel, miss Davis?" undrade Mrs. Pendergast lite misstänksamt.
"Nej, jag fick bara en plötslig smärta i min arm", sade jag och betonade "plötsligt" och såg sedan på Nathalie och gav henne en blick fylld med ilska. Hon mimade ännu något jag inte förstod. Sedan gjorde en gest med huvudet mot ytterdörren. Jag reste mig, men då såg Mrs. Pendergast på mig igen.
"Vart är du på väg?" hon tog ett djupt andetag, så jag förstod genast att hon tröttnat på mig som störningsmoment i klassen.
Under vad jag trodde var en millisekund stod jag bara tyst.
"Ehm..Skolsyster..", sade jag lite ostabilt, "för den plötsliga smärtan i min arm."
Hon nickade lite fast jag anade en minimal rynka mellan hennes ögonbryn trots avståndet. Mrs. Pendergast fortsatte att förevisa klassen om hur Gregor Mendel överförde pollen från lilafärgade blommor till de vitfärgade.
Jag stod länge i den tomma korridoren och väntade på Nathalie. Efter vad som kändes som en evighet smög hon ut.
Jag gav henne ett leende i lättnad, men hon besvarade det aldrig.
"Han är farlig, Ari."
"Vem?", jag såg förvånat på henne. Hennes ögon lyste utav oro.
"Justin."
Jag kunde inte hålla mig från att le.
"Justin?"
Hennes ansiktsuttryck var lika stelt som för en sekund sedan och hon såg på mig, fortfarande mycket oroad.
"Mikey..", min mycket äcklade blick måste avbrutit henne. För bara tanken av att hon hade ett sådant smeknamn för honom, fick mig att vilja kräkas.
"Mike, har berättat vad han håller på med", hon uttalade sin pojkväns namn lågt medan hon gjorde små gester med händerna,
Jag höjde en aning på ögonbrynen.
"Tro mig det är inte fina grejer, Ari", sade hon med en mycket ostabil ton. Den vajade likt en en tunn gren under en storm.
Jag bara såg på henne.
"Vad håller han på med?", sade jag slutligen lågmält och såg mig om i korridoren.
"Jag kan inte berätta."
Jag såg på henne med en manande, men mycket misstänksam blick.
"Jo,det måste du."
Till slut gav hon med sig. Hon himlade lite med ögon och såg oroat upp i taket.
"Okej...", hon såg på mig länge. "han har inte berättat annat än att han är riktigt farlig!"
Jag ryste utav tanken på att Justin var farlig. Fast var det rimligt? Jag ville så gärna höra att hon överdrev eller att hon skämtat om det hela, men den sekunden kom aldrig. Jag upplevde aldrig den lättnad som jag hoppats på.
"Men tjejer, in på lektion", sade en röst bakom mig. Jag vred på huvudet och såg Mrs. Pendergast som stod i dörren till klassrummet och kallade på oss. Jag bara nickade, fortfarande orolig.
Senare samma dag slängde jag min axelväska i soffan.
"Hur har skolan varit?" ropade min mor ifrån köket.
Urtrist "Okej", svarade jag och började långsamt gå mot portalen som skiljde vardagsrummet från köket.
Min mor satt vid det cirkelformade köksbordet med glasögonen långt nere på näsryggen. Hon läste igenom en bunt papper som förmodligen hörde till hennes arbete. Då jag var närvarande såg hon upp. Hon log sitt halvleende.
"Hur tror du Justin har det i skolan?" frågade hon och såg ännu en gång ned koncentrerat i sina papper.
"Jag ser honom inte så ofta", sade jag och tog ett äpple ur den väl designade fruktskålen "vi är på olika våningar."
Hon nickade.
"Fråga Jas, istället", föreslog jag och tog ett bett utav äpplet.
"Han och Justin borde vara hemma närsomhelst", mumlade hon och sköt upp glasögonen en bit över näsryggen.
I samma sekund öppnades ytterdörren och mina två bröder stegade in. Var av den ena varit min bror så länge jag kan minnas och den andre hade varit min bror inom loppet utav fyra dagar.
Justin log sitt lekfulla leende då vi fick ögonkontakt, medan Jason ignorerade mig. Det var sådan kontrast.
Jason passerade mig och drog upp kylskåpsdörren.
"Så Justin, vad vill du äta?" sade min mor och reste sig och log ett mycket brett leende.
Jag öppnade dörren till mitt rum helt utan att tänka och klev genast in i ett rökmoln. Mycket ovan vid röklukt började jag med ens hosta och vevade med armarna.
"Vad gör du?!" morrade jag åt Justin som satt och rökte i sängen.
"Röker", sade han enkelt som om han gjort det tusen gånger tidigare utan min bekräftelse. Jag harklade mig och småsprang fram till fönstret och öppnade det.
"Kan du inte bara vara snäll och inte röka här inne", undrade jag och tog ett djupt andetag utav frisk luft.
"Jag är aldrig snäll."
Jag vred på huvudet och såg på honom. Han flinade inte och visade inga tecken på att han var oseriös. Jag såg ut över den smala vägen som gick utanför vårt fönster igen. Jag hörde hur sängens fjädring pyste och hur Justin kom närmre. Han lutade sig mot fönsterbrädan och blåste ut röken i mörkret som sedan med hjälp utav vinden separerade. Glöden från cigaretten lyste mystiskt, men jag tordes inte vara i närheten utan att hosta upp mina lungor. Justin sneglade på mig då jag harklade mig. Han flinade.
"Jag har hört saker om dig idag", sade jag neutralt. Kanske skulle han bli ivrig och fråga vad, kanske arg. Jag hade ingen aning. Jag antog att jag bara ville se en reaktion från hans sida.
"Tror du på dem?", han tog ännu ett bloss utav cigaretten. Hans käkmuskel dansade i skenet utav sängbords lampan.
Jag skakade på huvudet.
"Nej."
Jag kände hur han sneglade på mig, men då jag ville möta hans blick såg han bort. Ett leende anades på hans läppar. Inte ett lekfullt eller maliciöst. Ett genuint men undangömt leende.
Jocelyn Campbell 16 år - Jag lever som en vanliga tonåring med min bästavän Holland. Brinner för fashion och har en ur snygg pojkvän vid namn av Jacksson. Tills dagen mitt liv inte blev så vanligt längre. Allt Jag behövde göra var att stanna kvar på min plats och jag skulle va fri, fri från honom. Att jag hade kontrollen för att skydda min familj var någonting att ta tag i men jag visste att dem var mer än säker om jag höll mig till hans två ynka regler.
En timme senare stod Justin's säng intryckt i mitt rum. Jag låg och stirrade in i väggen bara för att undvika honom så gott jag kunde. Han hade tagit mitt personliga utrymme ifrån mig och jag kunde inte finna en enda anledning till att prata med honom. Han fnös hånfullt och bröt tystnaden som lagt sig som ett is täcke över rummet.
"Är du rädd för mig?" "Nej, vad får dig att tro det?", svarade jag och var en aning skakig på rösten. Jag vred på mig och såg på honom. Hur han med helt bar överkroppen i sin säng och betraktade mig från topp till tå. Jag brände mig nästan vid hans retfulla leende. Då han granskat mig vandrade hans blick upp och mötte min blick. ."Jag tvivlar på att du sover med så mycket kläder i vanliga fall. "
Arizona's perspektiv
Kylan smög på tå genom det halvöppnade fönstret. Ljudet av vågor som underkastade sig sand trängde in genom min öronmussla och även måsarna flög över det vida havet vid den här tiden. Jag vred på mig då jag hörde fotsteg.
Även fast Justin nu var min rumskamrat kan jag inte påstå att vi kände varandra. Jag undvek honom så gott som möjligt på grund av vår regel. Regeln som sade att jag inte under några omständigheter fick ha en relation med de boende. Det gällde även Jason. Orsaken till att vi hade regeln var på grund av att vi skulle se alla boende som familj, vilket betydde att de boende skulle bli behandlade som syskon.
Då jag vred på huvudet stod Justin fullständigt påklädd. Han bar en snäv mörk t-shirt och över det hade han en skinnjacka i samma nyans. Han bar inte keps. Hans hår var attraktivt ruffsigt. Men så trött som jag var lät jag honom kliva ut genom fönstret utan att så mycket, som att blinka.
Den icke milda havsvinden slog kraftigt igen fönstret, vilket orsakade vibrationer i den oerhört stabila väggen. Jag satte mig upp i en ryckning. Skräckslaget såg jag mig omkring och genast blev jag mer medveten om de ljud jag själv åstadkom. Hur sängens fjädring pyste ut då jag reste mig upp sömndrucket ur sängen och gick långsamt fram till fönstret för att greppa tag om det silverfärgade handtaget för att sedan stänga ute kylan.
Då jag tar min blick ifrån handtaget försöker jag se ut genom fönstret, men mörkret återspeglade mitt ansikte i den tunna glasskivan. Jag iakttar mig själv i glasskivan och inser att jag fortfarande bär både smink och kläder. För trött för att göra något annat vänder jag mig om och går mot badrummet.
Jag lutade mig fram och tog upp tandkrämen som låg på det vita men fläckfria handfatet. Jag pressade ut tandkräm på den rosa borsten. Sedan började jag borta tänderna och såg på mig själv i den lilla spegeln. Jag mindes nu hur jag somnat då jag pluggat till fysikprovet. Jag hatade både ämnet och läraren som var helt omedveten om att han stod som dagens skämt vid katedern. Ofta stod han och talade om saker som inte till hörde ämnet, saker som hans liv och åsikter om ett och annat som ingen brydde sig om.
Jag spottade ut tandkrämen, sköljde av den tunna borsten under vattenstrålen genom en smekning med tummen över de små stråna som skiftat i rosa och vitt.
Långsamt återvände jag till mitt rum och slängde av mig kläderna. Även fysikboken som låg på min säng fick också en ny placering på golvet. Sedan kröp jag ner i sängen, grabbade tag i mobilen och släckte lampan vid sängbordet. Då jag stängt av den blev allt genast mörk, sådär mörkt så att du knappt kan se din hand även fast du håller den en centimeter ifrån ditt ansikte. Jag kände hur ensamheten strömmade genom mina ådror.
Även fast det var sent ringde jag Taylor. Efter några signaler svarade hon.
"Ari, du vet att jag behöver min skönhetssömn", gäspade hon.
"Ja.. Allts.."
"Bäst för dig att det är något viktigt! För annars kommer jag vakna upp och se ut som min mormors döda kropp", sade hon och jag fann inte en gnutta sarkasm i hennes röst.
"Din mormor är inte död, Tay."
"Jag vet", sade hon lite nedstämt "men berätta nu!"
"Jag kan inte sova."
"Seriöst du ringer mig typ..", hon stannade upp i mitten utav sin mening , hennes röst blev även avlägsen antagligen för att se vad klockan var, "3 på natten för att berätta att du inte kan sova", sedan hördes hon tydligt igen.
"Jag vet, förlåt."
"Jag har faktiskt prov imorgon", jag hörde leendet i hennes röst.
"Vadå? Har du pluggat?"
"Vad tror du om mig, kvinna?" Vi båda skrattade lite och sedan återgick det till tystnad. En vag snarkning hördes i luren.
"Tay, sover du?"
"Va? Nä. Godnatt, babygirl", jag hörde hur hon vaknade till och tog sedan ett djupt andetag.
"Godnatt Tay."
Då natten är på väg mot sitt slut hörde jag en knackning. Jag viftade lätt bort den. Men efter ett antal knackningar förstod jag att det inte var en gren eller något annat jag föreställt mig till en början. Jag vred på mig och såg Justin utanför fönstret. Jag mindes då hur han smugit ut då jag halvsov och reste mig genast upp och öppnade. Kylan smög in med Justin, vilket framkallade gåshud hos mig.
"Vad håller du på med?", sade jag irriterat och stängde dörren då han tagit sig ned för fönsterbrädan.
"Någon är glad att se mig", sade han utan att röra en min, han bara såg på mig.
Det var inte förrän han bara var en meter i från mig som jag kände lukten av alkohol. Han började gå mot mig men han bröt inte ögonkontakten. Jag tog några steg ifrån honom då han var nära, men slutligen fanns det inte fler steg att ta.
Han pressade lätt in mig i väggen. Han hade placerat båda sina händer bara några centimeter från mitt huvud, som stöd för att inte falla rakt in i min famn. Hans näsa krockade nästan med min. Jag kände lukten av hans alkohol och tobak.
Utan att ens uttala ett ord tog han min haka mellan tummen och pekfingret och tvingade mig se honom i ögonen
"Du ska inte berätta för dina föräldrar", sade han då han iakttog mig, han utstrålade en sån självsäkerhet även fast han hade alkohol i blodet.
Med grepp om min haka tvingade han mig att nicka.
Ett leende beredde ut sig i hans ansikte och jag ryckte mig genast ur hans grepp.
"Du är så oskuldsfull att det är sött", sade han mycket lågmält och mycket mjukt.
Även fast lukten av alkohol skrämde mig målade jag på den hårda sidan utav mig.
"Jag kanske har knullat halva stan, vad vet du om det?", sade jag sansat och mycket medveten om att jag inte kunde höja rösten med tanke på att mina föräldrar och min bror sov.
Jag släppte Justin med blicken och såg på den lilla klockan som stod placerad på sängbordet. 05.00. Jag tog ett djupt andetag.
"Bevisa det."
Han smekte mig över håret och lindade sedan en hårlock kring sitt finger.
Jag ryckte mig ur hans beröring och han verkade inte alls stött.
"Godnatt, Justin."
Han flinade lite innan han vände sig om, "godnatt babe."
Don't blame me för stavfel eller så, för jag är sjuk. Och collaget vet jag inte vad det ens ska föreställa? Jag är trött så det är säkert super många fel. Kapitlet sög också, det hände typ ingenting så himla missnöjd, kommentera, puss ♥
Åh sötnos!
Jag uppskattar verkligen att du tycker om det! Jag fangirlar alltid när jag får så underbara kommentarer! Tusen tack!
Främlingen som står lutad mot den fläckfria köksbänken. Han hånler. Hans ljusbruna hår är avsiktligt slarvigt iordninggjort under snapbacken, som gick i en nyans av svart. De bruna ögonen glittrar i den starka belysningen. Flinet leker på hans läppar då han höjer sitt cylinderformade juiceglas och pressar det mot sina perfekt formade läppar. Hon hinner lägga märke till hans perfekt muskulösa armar, innan hennes mor stegar in genom portalen som skiljer köket ifrån vardagsrummet.
"God morgon, gumman", säger hon och kysser lätt Arizonas panna innan hon presenterar främlingen. "Ari, det här är Justin", säger hon och gör en gest med sin lediga hand mot Justin som i samma sekunden klistrar på ett icke genuint leende.
Arizona's perspektiv
"Du kan inte mena allvar! Varför kan inte Jason visa honom runt?", suckade jag besviket och såg på min mor som irriterat såg upp ifrån tidningen.
"Arizona, du vet mycket väl att Jason har fotbollsträning på måndagar!", hon tog ett djupt andetag innan hon sköt upp de rektangelformade glasögonen över näsryggen. "Herregud, du förstör mitt liv", pustade jag ut och drog en hand genom mitt bruna hår. "Jaja", min mor såg sedan ner på armbandsuret i silver helt oberörd och hennes blonda hår föll över hennes ansikte. "Du kommer komma försent, bäst du börjar gå." "Ännu bättre!", morrade jag och tog tag om väskan som hängde på en utav barstolarna.
Jag sprang genom dörren. Då jag var nere vid uppfarten, hörde jag ljudet då vinden slår igen dörren bakom mig. Då jag såg upp såg jag Jason i sin bil. Den blod färgade lacken var skinande ren. Jag kunde inte vara annat än avundsjuk med tanke på att jag faktiskt var hela nio minuter äldre och helt utan bil. Även fast de få minuterna jag var äldre hade han tusen bättre egenskaper.
"Jason!", skrek jag och vevade med armarna i hopp om att han kanske vara min livboj, men han såg sig bara över axeln, gasade på stället för att överrösta mig och gav mig sedan ett maliciöst leende innan han körde i väg. "Idiot", morrade jag och letade upp mobilen i fickan och ringde Taylor. Tay var praktiskt taget min siamesiska tvilling om man undanhåller det faktum att vi inte delar samma blod. "Tay, du måste hämta mig!", sade jag desperat i telefonen. "Låt mig gissa! Din idiot till brosa körde utan dig?" "Du kan inte ha mer rätt!", skrattade jag helt utan humor och rättade till min långärmade tröja. "Babe, är där om fem!", sade hon och lade sedan på.
Jag trummade med foten på utav de blå rektanglarna som tog plats över plastgolvet i matsalen. Halva dagen hade gått och Nathalie satt insjunken i sin mobil och smsade sin pojkvän medan Taylor såg på mig manande medan fäste en blond men kort hårslinga bakom örat.
"Så Justin Bieber bor hos dig?" Nathalie ryckte till och blev nu helt koncentrerad på vad vi nu talade om. Taylor skrattade svagt åt hennes plötsliga deltagande. "Ja, tyvärr", suckade jag och stoppade gaffeln med pasta i munnen. "Så är han snygg?", flinade Taylor och höjde ögonbrynen en aning. Hennes ögon glittrade en aning då hon ställde frågan. "Det spelar ingen roll", sade jag och ryckte på axlarna för att verka oberörd och tveksam. Vilket jag måste misslyckats med, eftersom att Taylor flinade. "För att ni har den där regeln?" Jag ryckte på axlarna och stoppade återigen gaffeln i munnen. "Har du sett honom idag?", frågade Nathalie samtidigt som hon svängde sitt bruna hår över axeln och drog fingrarna igenom det. "Shit!", mumlade jag. "Vad har du nu glömt?", sade Taylor och såg ned på sina rödmålade naglar. "Jag skulle visat honom runt", jag slog händerna för ansiktet och tog ett djupt andetag. "Kan den här dagen bli värre?", sade jag. Både Nathalie och Taylor såg ovanför mitt huvud. "Arizona?", sade en röst bakom mig.
Jag vred på mig och såg på Milton. Hans röda hår saknade helt bena och han hade ett formlöst ansikte med en skidbacke till näsa. Han tuggade på sin underläpp innan han sköt upp glasögonen över näsryggen. Förvånansvärt kunde den här dagen bli sämre.
"Hej, Milton!", sade jag med en mycket omedveten uttråkad ton i min röst. "Du vet väl att vi har matte om fem minuter?", sade han med sin fruktansvärt feminina röst. Jag nickade. "Vill du att jag ska bära dina böcker?",sade han och såg på mig med sina fruktansvärt vänliga ögon. "Nej tack", log jag och rättade till böckerna i min famn.
Vi gick genom en utav de långa korridorerna. Väggarna var vagt brunt målade och skåpen hade en aning ljusare nyans av beige. Vi närmade oss ett utav de större fönstren i korridorens slut. Solen lös starkt genom det majestätiska fönstret , vilket orsakade att solen reflekterades i platsgolven. Efter en lång tystnad började Milton tala om formler jag aldrig förstått och hur man multiplicerade basytan med en viss höjd, vilket fick mig att inse för hundrade gången att jag var osynlig för det motsatta könet, om man bortser från Milton. Ingen av de som passerade lade något större intresse till mig eller Milton. Många gånger undrade jag om Milton brydde sig. Kanske tyckte han om att vara osynlig.
"Jag måste gå på toa", sade jag och avbröt Milton mitt uppe i en ekvation. Det var en solklar lögn. Vad jag egentligen behövde var luft och ensamhet. Han nickade förstående och började gå uppför den breda sten trappan. Jag svängde genast in i en annan korridor. En utav korridorernas alla ringklockor ringde och plötsligt så fylldes korridoren med människor, vilket betydde att jag gick miste om den tysta minut jag planerat. Jag vände mig om och började gå mot lektionen för att slippa försening eftersom jag ändå gått miste om min stund ensamhet. Då jag vänder mig om jag hör en röst precis intill mitt öra.
"Är det din pojkvän?" Den oerhört hesa, låga men framför allt mycket retfulla rösten fick mig att frysa fast i mina vita Converse. Jag vred långsamt på huvudet och där stod Justin mycket medveten om att jag varit med Milton för några minuter sedan. Ett retfullt flin lekte på hans läppar. Han bar samma klädsel som han gjort i morse, en snäv ofärgad t-shirt och mörka byxor. Hans muskler anades under t-shirten. Jag himlade med ögonen och försökte verka helt oberörd utav att han nyss brutit min personliga utrymmes regel. Han stod inte kvar längre än en sekund innan han passerade som om inget hänt.
Några minuter senare gick jag över tröskeln till Mr. Woods lektion. Han hade blivit irriterad över min försening. Han skakade mjukt på huvudet och strök med handen över sin begynnande flint. Sedan pekade han på en ledig plats längst fram bredvid den person jag helst inte velat sitta bredvid. Milton. "Du vet väl att förseningar syns på betyget?", viskar han innan han fokuserade på Mr. Wood som drog sina jeans ytterligare en bit ovanpå kulmagen. Jag lät huvud falla till mina händer medan jag mjukt skakade på huvudet. Den här dagen hade bara på några minuter blivit värre än någonsin.
Taylor skjutsade hem mig och Nathalie samma eftermiddag. Hela dagen hade jag legat i min säng och pluggat och undvikit Justin. "Tack för maten", sade jag och ställde tallriken i diskhon. Efter timmar utav plugg fick jag i mig näring. "Diskmaskinen, Arizona!" Jag himlade med ögon men böjde mig med ens ned för att ställa tallriken på sin rätta plats. "Vet du vart Jason håller hus?", frågade min far som nu stod alldeles bakom mig. "Nej, men han är antagligen hos Blake eller Jeremy", jag rätade på mig och vände mig om och skulle precis gå då min far tog ett försiktigt grepp om min arm. Han log. "Jag måste prata med dig", sade han lågt och såg sig över axeln. "Shoot." "Vi måste flytta in Justin i ditt rum", sade han mycket lågt så de andra vid matbordet inte skulle bli medvetna om vad vi talade om. "Herregud! Varför kan han inte flytta in med Jason?", sade jag och drog mina händer för ansiktet irriterad över att jag var tvungen att dela mitt rum med en främling som dessutom såg bra ut. "Jag skulle gärna placerat honom i Jasons rum! Men Jason har knappt plats för sig själv och du vet mycket väl att du har mest utrymme!", viskade han. Jag såg upp i taket och pustade ut. "Dessutom är hans rum nästan klart!", sade min far övertygande och klappade mig mjukt på axeln. "Har jag något alternativ?" "Nope", sade han innan han vände sig om och lämnade mig i besvikelse.
En timme senare stod Justin's säng intryckt i mitt rum. Jag låg och stirrade in i väggen bara för att undvika honom så gott jag kunde. Han hade tagit mitt personliga utrymme ifrån mig och jag kunde inte finna en enda anledning till att prata med honom. Han fnös hånfullt och bröt tystnaden som lagt sig som ett is täcke över rummet. "Är du rädd för mig?" "Nej, vad får dig att tro det?", svarade jag och var en aning skakig på rösten. Jag vred på mig och såg på honom. Hur han med helt bar överkroppen i sin säng och betraktade mig från topp till tå. Jag brände mig nästan vid hans retfulla leende. Då han granskat mig vandrade hans blick upp och mötte min blick. ."Jag tvivlar på att du sover med så mycket kläder i vanliga fall. "
Kapitel 2 är nu uppe! Efter vad som känns, som år utav tvekande har jag äntligen publicerat det! Det var mycket "hopp" i kapitlet dock. Men ganska kångt ändå!
Och i fall du inte såg mitt svar så: Självklart, kan du få min mailadress! Jag skrev den som svar i kommentaren! Och hur söt är inte du? Jag fangirlade i en kvart och läste upp den här kommentaren för mina vänner. Jag är så sjukt tacksam. Jag vet inte ens hur jag ska reagera? Åh, allt jag kan säga är att jag blev väldigt glad och det ska verkligen bli en ära att få läsa det här, puss världens sötaste,all kärlek till dig ♥
Kevin Davis står vid tåg och busstationen och inväntar den nya ungdomen. Den starka tågrälsen vibrerar och snart anas ett tåg. Tågets tyngd orsakar små skakningar i marken. Kevin är rädd att förlora sin balans så han går i en cirkel i väntan på buss 145. Då han ser ner på klockan inser han att bussen redan är fem minuter sen.
Han sätter sig vid närmaste bänk och bara några minuter senare anas en buss längre ner på gatan.
Bussens dörrar öppnas och passagerarna skyndar sig ut, men det tar en stund för Kevin att se den unge mannen i folkmassan. Efter att ha sett ett antal bilder på honom hade Kevin trott att det skulle bli lätt att hitta honom, men han hade med andra ord underskattat sin uppgift. Den unge mannen bar en luvtröja och med nedstuckna händer stod han och såg sig omkring. Kevin går sansat fram och skakar hand med den unge mannen.
"Kevin Davis", ler han och skakar ivrigt den unges hand.
"Justin Bieber", svarar den unge mannen inte alls lika exalterad och artig som Kevin.
Kevin sträcker sig efter Justin's väska. Han förstår att grabben flyttats runt mycket under en kort period med tanke på den lätta packningen.
De går mot den svarta Forden i den kalla sommarnatten. Ingen av dem säger ett ord. Efter ett tag har inte ens Kevin energin att tänka på ett bra samtalsämne. På avstånd låser Kevin upp bilen med hjälp av bilnyckelns larmknapp i sin hand. Han öppnar sedan bagageluckan och ställer in den svarta addidas väskan.
Kevin sätter sig i förarsätet medan Justin sätter sig i baksätet. Justin stirrar uttråkat ut genom fönstret. Kevin sneglar på Justin i backspegeln.
"Åksjuk?"
Justin skakar på huvudet utan att ta blicken ifrån fönstret, som hypnotiserad av utsikten.
Justin har kanske rest långt men inte tillräckligt för att fly. Alla skulle fortfarande veta vem han var och vad han gjort, tänker han.
Arizona Davis vaknar mitt i natten utav att hennes fars bil parkeras på uppgången full med grus. Trots att det var sommar grusade de fortfarande gatorna i Savannah. Hon går sömndrucket till fönstret och iakttar sin far och den nya ungdomen. På grund av avståndet är det svårt att se. Det bruna håret var det enda skenet avslöjade.
Jason Davis öppnar dörren till sin tvillingsysters rum. Han finner henne i fönstret. Hon ser på nykomlingen. Utan att hon märker det ställer han sig bakom henne.
Tvillingbrodern skrattar hånfullt. Arizona rycker till då hon märker att hennes bror befinner sig i hennes rum.
"Är han snygg eller, syrran?", med ett flin lekandes på sina läppar tar hennes bror några steg ifrån henne.
"Jason, ut ur mitt rum!", skriker hon och grabbar tag i en kudde i fåtöljen bredvid och slänger den efter sin bror som tar ytterligare ett steg bakåt.
"Sorry, men du vet hur reglerna är, inget dejtande inom familjen", Jason skrattar hånfullt och rycker oskyldigt på axlarna medan han fort backar ut genom sin systers dörr.
"Idiot!", skriker Arizona efter honom.
Ett svagt dagsljus letar sig genom gardinens fibrer. Fönsterbrädan är alldeles fri ifrån damm. En stor säng dominerar i rummet, under det askgrå täcket ligger Arizona, ännu inte redo att möta dagen. Väckarklockan som är placerad på sängbordet ringer och väcker henne ur drömmarnas land.
Hon pustar ut och pressar hårt på knappen och det obehagliga ljudet upphör med ens.
Några minuter senare är hon påklädd och går ned för spiraltrappan, genom vardagsrummet till köket.
"God morgon", säger hon sömndrucket och sätter sig på en utav stolarna vid baren utan att ta sig tiden att se sig omkring.
"God morgon", säger en obekant röst, vilket får henne att rycka till. Sedan minns hon att de fått en ny familjemedlem.
Främlingen som står lutad mot den fläckfria köksbänken. Han hånler. Hans ljusbruna hår är avsiktligt slarvigt iordninggjort under snapbacken, som gick i en nyans av svart. De bruna ögonen glittrar i den starka belysningen. Flinet leker på hans läppar då han höjer sitt cylinderformade juiceglas och pressar det mot sina perfekt formade läppar. Hon hinner lägga märke till hans perfekt muskulösa armar, innan hennes mor stegar in genom portalen som skiljer köket ifrån vardagsrummet.
"God morgon, gumman", säger hon och kysser lätt Arizonas panna innan hon presenterar främlingen.
"Ari, det här är Justin", säger hon och gör en gest med sin lediga hand mot Justin som i samma sekunden klistrar på ett icke genuint leende.
Hej älskade läsare! Det här är då första kapitlet utav "The Kid of Ashes"! Vill bara lägga till att det kommer vara ur deras perspektiv ifortsättningen. bara att jag ville testa något annorlunda. Ska även försöka skriva längre än i förra novellen, så snälla söta rara kommentera ♥
