"God morgon, gumman", säger hon och kysser lätt Arizonas panna innan hon presenterar främlingen.
"Ari, det här är Justin", säger hon och gör en gest med sin lediga hand mot Justin som i samma sekunden klistrar på ett icke genuint leende.

Arizona's perspektiv

"Du kan inte mena allvar! Varför kan inte Jason visa honom runt?", suckade jag besviket och såg på min mor som irriterat såg upp ifrån tidningen. 

"Arizona, du vet mycket väl att Jason har fotbollsträning på måndagar!", hon tog ett djupt andetag innan hon sköt upp de rektangelformade glasögonen över näsryggen.
"Herregud, du förstör mitt liv", pustade jag ut och drog en hand genom mitt bruna hår.
"Jaja", min mor såg sedan ner på armbandsuret i silver helt oberörd och hennes blonda hår föll över hennes ansikte.
"Du kommer komma försent, bäst du börjar gå."
"Ännu bättre!", morrade jag och tog tag om väskan som hängde på en utav barstolarna.

Jag sprang genom dörren. Då jag var nere vid uppfarten, hörde jag ljudet då vinden slår igen dörren bakom mig. Då jag såg upp såg jag Jason i sin bil. Den blod färgade lacken var skinande ren. Jag kunde inte vara annat än avundsjuk med tanke på att jag faktiskt var hela nio minuter äldre och helt utan bil. Även fast de få minuterna jag var äldre hade han tusen bättre egenskaper. 

"Jason!", skrek jag och vevade med armarna i hopp om att han kanske vara min livboj, men han såg sig bara över axeln, gasade på stället för att överrösta mig och gav mig sedan ett maliciöst leende innan han körde i väg.
"Idiot", morrade jag och letade upp mobilen i fickan och ringde Taylor.
Tay var praktiskt taget min siamesiska tvilling om man undanhåller det faktum att vi inte delar samma blod.
"Tay, du måste hämta mig!", sade jag desperat i telefonen.
"Låt mig gissa! Din idiot till brosa körde utan dig?"
"Du kan inte ha mer rätt!", skrattade jag helt utan humor och rättade till min långärmade tröja.
"Babe, är där om fem!", sade hon och lade sedan på.

Jag trummade med foten på utav de blå rektanglarna som tog plats över plastgolvet i matsalen. Halva dagen hade gått och Nathalie satt insjunken i sin mobil och smsade sin pojkvän medan Taylor såg på mig manande medan fäste en blond men kort hårslinga bakom örat. 

"Så Justin Bieber bor hos dig?"
Nathalie ryckte till och blev nu helt koncentrerad på vad vi nu talade om. Taylor skrattade svagt åt hennes plötsliga deltagande.
"Ja, tyvärr", suckade jag och stoppade gaffeln med pasta i munnen.
"Så är han snygg?", flinade Taylor och höjde ögonbrynen en aning. Hennes ögon glittrade en aning då hon ställde frågan.
"Det spelar ingen roll", sade jag och ryckte på axlarna för att verka oberörd och tveksam. Vilket jag måste misslyckats med, eftersom att Taylor flinade.
"För att ni har den där regeln?"
Jag ryckte på axlarna och stoppade återigen gaffeln i munnen.
"Har du sett honom idag?", frågade Nathalie samtidigt som hon svängde sitt bruna hår över axeln och drog fingrarna igenom det.
"Shit!", mumlade jag.
"Vad har du nu glömt?", sade Taylor och såg ned på sina rödmålade naglar.
"Jag skulle visat honom runt", jag slog händerna för ansiktet och tog ett djupt andetag.
"Kan den här dagen bli värre?", sade jag. Både Nathalie och Taylor såg ovanför mitt huvud.
"Arizona?", sade en röst bakom mig.

Jag vred på mig och såg på Milton. Hans röda hår saknade helt bena och han hade ett formlöst ansikte med en skidbacke till näsa. Han tuggade på sin underläpp innan han sköt upp glasögonen över näsryggen. Förvånansvärt kunde den här dagen bli sämre. 

"Hej, Milton!", sade jag med en mycket omedveten uttråkad ton i min röst.
"Du vet väl att vi har matte om fem minuter?", sade han med sin fruktansvärt feminina röst.
Jag nickade. "Vill du att jag ska bära dina böcker?",sade han och såg på mig med sina fruktansvärt vänliga ögon.
"Nej tack", log jag och rättade till böckerna i min famn.

Vi gick genom en utav de långa korridorerna. Väggarna var vagt brunt målade och skåpen hade en aning ljusare nyans av beige. Vi närmade oss ett utav de större fönstren i korridorens slut. Solen lös starkt genom det majestätiska fönstret , vilket orsakade att solen reflekterades i platsgolven. Efter en lång tystnad började Milton tala om formler jag aldrig förstått och hur man multiplicerade basytan med en viss höjd, vilket fick mig att inse för hundrade gången att jag var osynlig för det motsatta könet, om man bortser från Milton. Ingen av de som passerade lade något större intresse till mig eller Milton. Många gånger undrade jag om Milton brydde sig. Kanske tyckte han om att vara osynlig.

"Jag måste gå på toa", sade jag och avbröt Milton mitt uppe i en ekvation. Det var en solklar lögn. Vad jag egentligen behövde var luft och ensamhet. Han nickade förstående och började gå uppför den breda sten trappan. Jag svängde genast in i en annan korridor. En utav korridorernas alla ringklockor ringde och plötsligt så fylldes korridoren med människor, vilket betydde att jag gick miste om den tysta minut jag planerat. Jag vände mig om och började gå mot lektionen för att slippa försening eftersom jag ändå gått miste om min stund ensamhet. Då jag vänder mig om jag hör en röst precis intill mitt öra. 

"Är det din pojkvän?"
Den oerhört hesa, låga men framför allt mycket retfulla rösten fick mig att frysa fast i mina vita Converse. Jag vred långsamt på huvudet och där stod Justin mycket medveten om att jag varit med Milton för några minuter sedan. Ett retfullt flin lekte på hans läppar. Han bar samma klädsel som han gjort i morse, en snäv ofärgad t-shirt och mörka byxor. Hans muskler anades under t-shirten. Jag himlade med ögonen och försökte verka helt oberörd utav att han nyss brutit min personliga utrymmes regel. Han stod inte kvar längre än en sekund innan han passerade som om inget hänt.

Några minuter senare gick jag över tröskeln till Mr. Woods lektion. Han hade blivit irriterad över min försening. Han skakade mjukt på huvudet och strök med handen över sin begynnande flint. Sedan pekade han på en ledig plats längst fram bredvid den person jag helst inte velat sitta bredvid. Milton.
"Du vet väl att förseningar syns på betyget?", viskar han innan han fokuserade på Mr. Wood som drog sina jeans ytterligare en bit ovanpå kulmagen. Jag lät huvud falla till mina händer medan jag mjukt skakade på huvudet. Den här dagen hade bara på några minuter blivit värre än någonsin.

Taylor skjutsade hem mig och Nathalie samma eftermiddag. Hela dagen hade jag legat i min säng och pluggat och undvikit Justin.
"Tack för maten", sade jag och ställde tallriken i diskhon. Efter timmar utav plugg fick jag i mig näring.
"Diskmaskinen, Arizona!" Jag himlade med ögon men böjde mig med ens ned för att ställa tallriken på sin rätta plats.
"Vet du vart Jason håller hus?", frågade min far som nu stod alldeles bakom mig.
"Nej, men han är antagligen hos Blake eller Jeremy", jag rätade på mig och vände mig om och skulle precis gå då min far tog ett försiktigt grepp om min arm. Han log.
"Jag måste prata med dig", sade han lågt och såg sig över axeln.
"Shoot."
"Vi måste flytta in Justin i ditt rum", sade han mycket lågt så de andra vid matbordet inte skulle bli medvetna om vad vi talade om.
"Herregud! Varför kan han inte flytta in med Jason?", sade jag och drog mina händer för ansiktet irriterad över att jag var tvungen att dela mitt rum med en främling som dessutom såg bra ut.
"Jag skulle gärna placerat honom i Jasons rum! Men Jason har knappt plats för sig själv och du vet mycket väl att du har mest utrymme!", viskade han. Jag såg upp i taket och pustade ut.
"Dessutom är hans rum nästan klart!", sade min far övertygande och klappade mig mjukt på axeln.
"Har jag något alternativ?"
"Nope", sade han innan han vände sig om och lämnade mig i besvikelse.

En timme senare stod Justin's säng intryckt i mitt rum. Jag låg och stirrade in i väggen bara för att undvika honom så gott jag kunde. Han hade tagit mitt personliga utrymme ifrån mig och jag kunde inte finna en enda anledning till att prata med honom. Han fnös hånfullt och bröt tystnaden som lagt sig som ett is täcke över rummet.
"Är du rädd för mig?"
"Nej, vad får dig att tro det?", svarade jag och var en aning skakig på rösten. Jag vred på mig och såg på honom. Hur han med helt bar överkroppen i sin säng och betraktade mig från topp till tå. Jag brände mig nästan vid hans retfulla leende. Då han granskat mig vandrade hans blick upp och mötte min blick.
."Jag tvivlar på att du sover med så mycket kläder i vanliga fall. "

_____________________________________________________________________________________________________

Kapitel 2 är nu uppe! Efter vad som känns, som år utav tvekande har jag äntligen publicerat det! Det var mycket "hopp" i kapitlet dock. Men ganska kångt ändå!