“Mike…” började Pattie då tårarna steg i hennes ögon.

Mannen lutade sig emot dörrkarmen och flinade.
"Sa jag inte åt dig att aldrig mer komma hit?" Justin såg på mannen i förakt. Glöden i hans ögon fick mitt hjärta att splittras så som glaset på golvet. Då Mike tog några steg framåt såg jag hur Jazmyn gömde sig bakom dörren med händerna för öronen.
"När du lämnade din mor för att ruttna och valde dina pundarvänner valde din mor mig", han fnös. "Du krossade hennes hjärta och jag fanns där för att plocka upp bitarna." Justin skakade på huvudet i misstro.

Något sa mig att plocka upp bitarna inte var något Mike hade gjort.
"Så kommer du hit med någon tillfällig blondin och tror att allt ska lösa sig", Mike skrattade. "Att du ska få pengar, mat och kanske ett nytt boende?" Justin skakade på huvudet, han var medveten om att Jazmyn såg allt och han sa ingenting. Han bara såg på sin syster.
"Så vad gör du här?" flinade Mike och tog upp ett cigarettpaket ur sin ficka.
"Jag hälsar på min familj", morrade Justin. "Familj?" skrattade han med cigaretten i munnen. "Vilken familj?" Han gestikulerade omkring sig med öppna armar. "Jag ser inte din familj", han tände cigaretten i sin mun och drog sedan in. "Ingen bryr sig om dig här."
“Mike!" grät Pattie. "Han är min son."
"Nej, det är han inte. Din son dog den dagen han lämnade dig", morrade Michael och placerade ett finger hårt mot Justins bröst.
"Skrik inte åt henne", spottade Justin.
”Jag gör vad fan jag vill", väste han tillbaka.
"Sluta", vädjade Pattie förtvivlat. Justins bröstkorg hävdes i vrede.
"Jag visste att det var ett misstag att komma hit", spottade Justin sedan och grep tag om min hand. "Kom Dezteny, vi går." Han knuffade Mike ur sin väg och blev plötsligt medveten om sin systers tårar. Med ens stelnade han till.

"Justin, gå inte", grät hon med sin leksaksbjörn i handen. Han släppte genast min hand och hukade sig sedan ned.
"Det är okej, prinsessan", han gjorde en gest till sin famn och Jazmyn kröp fram och omfamnade honom. "Det är okej", upprepade han i hennes hår. Pattie gick fram till Justin och drog honom lite tröjan.
"Snälla", viskade hon. Det krasade då hon kom åt glassplittret. Justin släppte Jazmyn och tog sin mor i sina armar. "Jag måste", svarade han sedan och släppte henne. Han gjorde en gest emot ytterdörren åt mig och sedan lämnade vi huset.

En vit Toyota passerade då vi lämnat huset. Torrt grus revs upp och ett moln av damm vidgade sig ut över gatan. All aktivitet hade avtagit för dagen. Allt jag hörde var grannens hund som skällde och krafsade hårt på det höga stängslet. Mina lungor välkomnade den svala luften då jag klev ut på den folktomma gatan.

Då jag vände mig om stod Jazmyn med tårar längs kinderna i fönstret. Hon bankade på gallret och jag kunde ana hur hennes läppar formades av namnet på sin bror. Justin såg inte tillbaka en enda gång. Han drog en frustrerad hand genom sitt hår innan han sprakade på en aluminium bruk som låg på den äldre asfalten. Hans händer skakade då han låste upp sin Range Rover, sedan slängde han upp bildörren på förarsidan. Jag öppnade bildörren långsamt, och satte mig.

Justin kramade om ratten så hårt att knogarna vitnade. Sedan släppte han ratten och dunkade knytnäven emot ratten några gånger. Han släppte ut ett skarpt men svagt skrik och slog sedan till ratten igen.

Justins beteende skrämde mig inte. Jag visste att han beskyllde allt det här på honom. Han hade berättat för mig att det var hans fel att hans mamma hade spårat ur. Nu kunde jag förstå hur han menade. Hennes nya sambo verkande inte vara särskilt trevlig. Han hade precis träffat sin mamma och lillasyster, som han inte träffat på jag vet inte hur länge. Han fick se deras hus som numera var fallfärdig. Han fick för första gången på flera år höra att hans mamma älskade honom. Han fick se hans mamma gråta. Hans syster hade gråtit hysteriskt. Hur ledsen och frustrerad han än var så skrämde han mig inte. Inte idag.

Jag satt där och såg på honom. Hur hans halsmuskler spändes i ilska och hur hans ögon svartnade och blev sådär svarta som bara hans kunde bli. Hans mun rördes häftigt. Läpparna formade många svordomar. Så jag lutade mig fram och täppte till hans argsinta mun med min egen och kysste honom. Han besvarade argsint min kyss. Men sedan kände jag hur hela han slappnade av och han lindade in sina händer i mitt hår. Vi båda andades häftig då vi avbröt kyssen. Jag kramade om hans nacke och lutade hans huvud emot mitt bröst. "Det är okej", viskade jag sedan. Han nickade emot mitt bröst och tog ett djupt andetag. Sedan satte han sig upp och placerade nyckeln i tändningslåset. Motorn brummade.

Då jag såg på Justin satt han med en cigarett i mungipan. Han drog in ett bloss och som han sedan blåste ut genom fönstret och lät sedan röken separeras i vinden.
"Tack", viskade han utan att se på mig. Han fimpade cigaretten i vinden och slängde sedan ut den genom bilfönstret.
"För vad?" viskade jag hest. Han släppte blicken från vägen och såg på mig för första gången sedan vi lämnat lägenheten.
"För att du fortfarande är kvar."

End notes: Jätte kort kapitel, jag vet. Men annars då? Era åsiskter betyder allt! ♥

Previous:
Jag såg mig omkring innan lutade mig framåt och lyfte upp henne. Det var öde. Inte en människa så långt ögat kunde nå. Inte en själ lär ha hört smällen. Jag öppnade bildörren och lade henne i baksätet samtidigt som jag iakttog hennes bröstkorg som hävdes upp och ner. Jag var inte hjälpsam, jag var självisk för hur jag än vred på det tänkte jag bara på mitt eget bästa. Aldrig hjälpsam.


Dezteny's perspektiv
Jag kände att mina ögon öppnade sig lite av sig självt, jag tvingades blunda på grund av den plötsliga ljusstyrka som lyste in från ett fönster jag aldrig sett förut. Jag vred och vände mig i morgonsolen. Men någonting var alldeles för bra, det där någonting fick hela min kropp att rysa i obehag. Det sista jag mindes var att jag sprang och första gången på länge kände jag frihet sedan blev allt kolsvart. I nästa sekund reste jag mig upp. Men föll genast ner i madrassen jag placerats i igen på grund av all yrsel. Hela rummet snurrade och det var som om jag satt i en karusell. Jag blinkade upprepade gånger för att få yrseln att upphöra, vilket den till slutligen gjorde. Det märkliga var att jag aldrig någonsin åkt karusell. Djävulen gillade inte nöjesparker, inte nöjen heller för den delen. Under all tid jag spenderat med honom kan jag inte minnas att han en enda gång skrattat. Har var alltid seriös, grå och död, ungefär. Men jag kunde relatera till känslan att sitta i en.

"Nämen, har Törnrosa vaknat, det var på tiden"
Den manliga självsäkra rösten kom bakifrån mig och fick mig att rycka till. Jag gjorde en hastig rörelse och reste mig upp och den här gången var det inte rörelsen som fick mig att vilja spy för rädslan hade redan tagit den platsen. 
För några sekunder slutade jag andas. Varenda muskel i kroppen var lika spänd som strängarna på en gitarr. Jag blundade och drömde mig bort till den äng jag sett på film en gång, den som såg så fridfull ut. Den äng som fick mig svaja som ett grässtrå till den ljuvliga filmmusiken som spelades upp i mitt huvud gång, på gång.
Jag vaknade upp och plötsligt hamnade jag på jorden igen. Den planet jag ville undvika som mest. Jag öppnade ögonen och mötte den okändes blick. Han ser konstigt på mig, sedan tror jag att han läser i mina ögon vad som pågått i mitt huvud, för hans pupiller vidgar sig och ögonen blixtar till innan han tittar bort igen. 
"Vart är jag?", lyckades jag få ur mig.
Jag undrade om killen skulle besvara min fråga eftersom att ingen man som Djävulen släpat med hem gjort har aldrig någonsin besvarat någon av mina frågor. Ibland har det mött min blick men sedan har deras ögon letat sig ner till golvet igen. Många gånger har jag intalat mig själv att någonstans långt där inne känner de medlidande, för just den där korta sekund de mött min blick har de alla plötsligt sett så sårbara ut. Sedan har jag insett att de alla haft ett val och de alla har valt den mest smärtsamma vägen. Allt jag var för dem var ett objekt och allt de framkallat är lidande och hat.


"Ontario", svarade han kort och fortsatte gräva i en låda. Att han svarade förvånade mig, att han tidigare stått så nära utan att ens lägga en hand på mig förvånade mig däremot ännu mer. Jag vände mig åt hans håll. 
"Hur hamnade jag här?" Viskade jag torrt 
"Det spelar ingen roll", fräste han
Jag hörde ett vibrerande surrande från hans håll sedan tog han upp en mobil och svarade. 
"Vad vill du Matt?, morrade han "Idag?", han bytte plötsligt tonläge "Ses där om tio, din lilla fitta" sa han och tryckte på en knapparna på mobilen. Jag iakttog honom uppifrån och ner. Han såg åt mitt håll för en millisekund och våra blickar möttes, vilket fick mina kinder att ändra färg. Killen var otroligt snygg , ingen tvekan om det. Hans smutsiga mörka hår som spetsades upp på rörigt sätt och även om jag inte riktigt kunde se färgen på hans ögon, skulle jag säga att de var bruna, så bruna att allt han såg speglades i dem. Han vände sig emot mig igen. "Jag måste sticka" sa han bittert .
"Vadå? Ska du bara lämna mig här? Jag vet ju inte ens vad du heter?"
"Ja? Du mår inte bra.", morrade han "Det ligger en lapp på bänken med mitt mobilnummer, ring i nödfall" ,fortsatte han entonigt.
Han började gå emot en dörr jag tror skulle föreställa ytterdörren, han öppnade den och såg på mig.
"Justin" sa han och blinkade med sitt vänstra öga innan han smällde igen dörren. Han var definitivt bipolär. Jag vände mig om men den här gången såg jag mig omkring. Det var enormt. Han hade en kingsize-säng i mitten av rummet med vinröda lakan, även ett täcke över lakanet i svart spets. Väggarna var mörka, nästan cherry-bruna och sen var det madrassen jag sovit på placerad mitt i det enorma rummet.


Justin's perspektiv

Det var ett pool party eller snarare Matt och Hunter som brutit sig in till utomhus poolen till ett nerlagt hotell. De hade bjudit in mänger med brudar vilket jag märkte då jag hoppade över det lilla stängslet som skulle hindra från inbrott, vilket idioterna inte lyckats med.
Jag sökte upp mina vänner i folkmassan och fann dem och några tjejer som satt hopträngda i en hängmatta i hörnet framför dem var ett bord redan fullt med tomma glas. 
”Det här är Aubrey, Chelsea och Khole ”, presenterade Hunter och pekade. Han nästan skrek pågrund av den höga musiken. ” Justin Bieber.”, svarade jag och log ett snett leende när jag såg deras beundrande blickar. Sedan klämde jag in mig emellan Aubrey och Chelsea. De alla stank alkohol. Jag la min arm över Aubreys axlar, den sexiga av dem. 
Jag satte min hand på hennes ben och lät tummen gå i cirklar på innanför hennes lår. Hon gav mig ett leende. Det syntes långa vägar att hon ville ha mig, bara på sättet hon log. Jag tog tag i spritflaskan på bordet och tog några klunkar innan jag reste mig upp och tog tag i Aubreys hand och drog henne upp med. I nästa sekund drog jag av mig tröjan och byxorna.
Aubrey iakttog mig uppifrån och ner innan hon gjorde detsamma. Ingen av oss hade badkläder. Vilket inte rörde mig ett piss. Sedan sprang vi längst kanten och hoppade i de soluppvärmda vattnet

Det enda som var upplyst var lamporna i poolen. Det var tjejer överallt som skvätte vatten på varandra, hånglade eller bara stod och pratade. Jag simmade bort till ett hörn med Aubrey tätt in till. Jag lade upp armbågarna bakom mig och lät Aubrey smeka mina magmuskler. Jag kunde inte låta bli att dra henne tätare intill mig, jag ville ha henne nu. Hon slickade sig runt läpparna samtidigt som hon böjde sitt huvud närmare och pressade sina läppar mot mina. Jag gillade känslan av hennes kropp under vattnet. Hon kysste och sög på min hals. Det tog faktiskt hela min vilja att inte knulla henne mitt i poolen.
Jag hävde mig upp ur poolen och ställde mig på benen. Aubrey höjde sitt ena ögonbryn och såg upp på mig. Jag kunde inte avgöra om det var ilska eller besvikelsen i hennes ögon, hon trodde förmodligen att jag skulle dra och bara lämna henne där i poolen, never. Jag mig omkring och slutligen mötte jag Matt's blick, han nickade till, så som han brukade göra då han visste att jag skulle få ligga. Jag drog upp henne ur vattnet och log. "You want some of Bieber, babe?" Hon bet sig i läppen samtidigt som hon besvarade min fråga genom en nick.

"You want some of Bieber, babe?"

Dezteny's perspektiv:

Jag sprang blint var mina ben tog mig. Jag visste inte vart, jag visste inte hur. Allt jag visste var varför.
Mina bara fötter pressades mot den hårda skogsmarken. Blodet i mina ådror dunkade hårt inuti min sönderslagna kropp. Det gjorde ont. Men istället för att skrika täckte jag munnen och sprang, sprang och sprang. Min bröstkorg rörde sig hastigt upp och ner. Jag var utmattad men det var rädslan som tog mig framåt, som gång på gång fick mig ta ett extra steg.

"Dezteny! Du kan springa, men du kan aldrig gömma dig!" ropade Djävulen retfullt.
För en sekund stannade mitt hjärta och även mitt sinne. Jag var inte ensam. Jag föll ihop på knäna och kröp mot den största gran jag kunde hitta. Mina bara ben sårades mot den hårda marken och en tjock strimla blod letade sig sin väg ner mot mina lika sårade fötter.
Jag hörde Djävulens fötter slå emot marken. Han var närmare än jag trott. Jag skyndade mig under en gran och drog sina blodiga ben intill sig. Jag pressade min hand hårt mot mina torra läppar. Om jag var rädd innan så var jag definetivt livrädd nu. Jag kämpade för att inte höras. Vettskrämt kollade jag ner på mina alltför blodiga ben, ett tunt lager jord hade samlats kring det blodiga såren.

"Varför ens försöker du fly, när du vet att jag alltid hittar dig, sötnos?"
Jag andades kraftigt i min hand. "Snälla, snälla, inte igen" bad jag tyst.
Han var mycket nära nu, så nära att jag kunde höra hans tunga andetag. En obehaglig rysing gick igenon min kropp och jag pressade ryggen mot den hårda barken på trädet. Varför just jag?

Jag hörde hur en kvist gick av mycket nära mig. Jag vände sakta och ljudlöst på huvudet. Mitt hjärta stannade ännu en gång då jag la märke till de svarta läderskorna tätt in till mitt gömställe. Med handen hårt pressad mot min mun höll jag andan. Det var tyst. Så tyst. Det enda jag hörde var hans flåsande, som om han sprungit ett marathon.

Djävulen började sig sakta ner och tog tag i den kvist som täckte min existans som mest. Han förde den uppåt. I hopp om att hitta mig. I den sekunden visste jag att det var ute med mig. Om bara en sekund eller två skulle jag bli funnen av den man som jag minst ville bli funnen av, den man som tog mitt rymmande som en lek.

"Buh" viskade han lätt i mitt högra öra. Jag hade inte märkt att jag grät förrän min hand var dränkt i tårar. Jag backade hastigt åt motsatt håll ut från granen. Jag struntade i om smärtan i mina handflator letade sig upp mot armen. Jag svängde med huvudet åt alla olika håll, utan att hitta honom. I en hastig rörelse reste jag mig upp. Men innan jag hann vända mig om hade jag sprungit rätt in i Djävulens iskalla armar. Kurragömman var slut och jag var förloraren ännu en gång.
Med ett hårt grepp tog han tag i mina handleder och drog mig mot den riktningen jag kommit ifrån. Ännu en gång blev jag släpad tillbaka emot helvetet.
"Nej snälla" bad jag men som svar fick jag en hård spark i sidan som fick mig falla ihop mot den iskalla marken. En slöja av illamående föll över mig. Att han hade titeln som min far skulle jag nog aldrig förstå.
Efter att Djävulen stått och iakttagit min bröstkrog i några minuter tog han ett stadigt grepp i mitt hår. Det var så flottigt att håret delat upp sig i egna stripor. Både blod och jord hade samlats i det som tidigare varit rent. Med bara en liten del av hans kraft drog han håret mot den riktningen han kallade "hem". Men som för mig i många år bara hade varit en fängelse. Jag själv skulle beskriva mig som en fånge i mitt eget hem.

Ihopkurad mot stenväggen i det hörn han lämnat mig iakttog jag honom gå upp för stentrappan. Jag räknade vart enda steg. För varenda steg han tog slappnade jag av lite mer. Andetagen som innan varit häftiga hade sakta men säkert börjat bli normala. Dörren till källaren stängdes försiktigt. Jag stirrade på hur nyckeln vreds om i låset. Att han var mer försiktig med dörren än vad han var om mig. Hade det alltid varit så? Jag stirrade upp i taket. Uttråkad räknade jag tegelstenarna på väggen. 50....51.....52.... Jag räknade högt men avbröts av hur källardörren öppnades ännu en gång. Helvete.
Jag iakttog mannen som nyss klivit in genom dörren, mannen jag inte kunde urskilja. Vi höll ögonkontakt under tiden mannen med långa steg tog sig ner från trappan och direkt började gå emot mig. Utan att släppa ögonkontakten vi hade drog han upp mig med sin vänster arm. Vände på mig. Granskade min kropp uppifrån och ner. 
" Hur mycket ska du ha för henne?" ropade den okände
" Emh.. två tusen?" log Djävulen
" Det vet jag inte, hon är så smutsig"
Leendet i hans ansikte dog ut, precis så som solen gör på natten. Den okände mannen märkte förmodligen att Djävulen såg missnöjd ut och ropade lågt:
" Tusen?" 
Leendet i Djävulens ansikte vaknade till liv. Han lutade sig på källardörren och såg lite fundersam ut. 
" Ettusenfemhundra?" 
" Deal!" besvarade mannen.
Djävulen som lämnade rummet låste precis som vanligt, men istället för att räkna hans steg var jag för upptagen att stirra på mannen jag lämnats ensam med. Det ända som lyste upp rummet var det lilla fönstret. Allt var tyst, så tyst att det ända som hördes var hur mannen knäppte upp sitt skärp och hur sedan byxorna togs emot av den hårda betong golvet.
Han tog några steg emot mig, han var så nära att jag kunde känna hans andedräkt. Sakta började han kyssa mig på halsen och neråt. Mannen lyfte upp mig och letade sig fram till den enda möbel som befann sig i rummet. Madrassen.
Han kastade mig på den, så som man kastar en använd näsduk i en papperskorg. Den håriga kroppen belastades över min och jag hade inte längre någon vilja, inget jag kunde göra. Feminismen existerade inte och det gjorde inte kvinnorsrätt i samhället heller inte i denne mans värld iallafall. Stretade jag ens emot? Svaret är nej. Jag bara tog emot smärtan och grävde sig in mot den okändes bröst, lät tårarna blöta ner hans hårda axel.