Nyligen gjorde jag en trailer till underbara Julia. Det verkar vara någon inne grej nu så följer trenden. Det är bland de första jag gjort så den är inte världens bästa, men Julia själv verkade uppskatta den så ville gärna lägga ut den. Och om det är någon som tycker om den så ska ni veta att jag mer än gärna gör dem till folk eftersom det är så otroligt kul. 

Taylor lämnade omklädningsrummet klädd i en halvlång sidenklänning. Hon snurrade runt för att exponera den breda öppningen som föll längs ryggraden ned till svanken.

"Vad tycker du?" vädjade hon om min åsikt.  

Ännu hade jag inte kunnat vänja mig vid tanken av Nathalie och Jason. För tillfället förstod inte hur jag skulle bära mig åt. Jag var inte så pass illvillig att jag kände lust för att sabotera, men heller ville jag inte lämna det bakom mig.  

"Arizona!" 

Taylor såg fortfarande på mig i väntan på min åsikt om hennes klädsel och ännu en gång hade jag hade trasslat in mig i mina egna tankar. Egentligen fanns det inget att reda ut annat än mig själv.  

"Förlåt", bad jag ursäktande för att sedan se på henne återigen. "Jag kan bara inte sluta tänka på dem."  

 

Taylor undvek min ursäkt och snurrade istället runt ännu en gång. Klänningen var vacker på henne. Den framförde hennes ansiktsdrag utmärkt. "Du är vacker", sade jag genuint.  

"Det vet jag, men klänningen?" Hon vred på sig framför spegeln."Tror du inte jag överglänser den med min skönhet?"  

För första gången på 24 timmar skrattade jag åt hennes ironi. Hon drog upp klänningen en bit över knät och framförde sina högklackade skor.  

"Perfekta", tyckte jag och rätade till min blus.  

"Du är världens bästa, det vet du va?" påstod Taylor medan hon återvände till omklädningsrummet. "Du har praktiskt taget suttit här i flera timmar och väntat på att jag ska hitta en perfekt klänning, trots att du själv redan har en sedan flera månader tillbaka." 

Jag var inte van vid att Taylor var så vänlig och rak. Ofta brukade hon använda ironi som sitt talspråk, men idag var hon endast genuin.  

"Det är vad vänner gör", efterliknade jag Taylor.  

"Din lilla härmapa", skrattade hon bakom mönstrade draperiet. 

Jag hånlog under en kort stund för att sedan luta mig fram. "Apropå apa...", började jag. "Har du snackat med Natwhorelie idag?"  

"Nej, inte efter du hade ditt utbrott."  

Hon drog undan draperiet klädd i sina dagliga jeans och skjorta.  

"Så du visste inte?" frågade jag mån om att hon stod närmare Nathalie än vad jag någonsin gjort.  

Taylor drog en hand genom sitt hår. "Att hon bangat din bror på skoltoan?" hon skakade på huvudet. "Hade inte en aning." 

Jag sjönk genast ihop utan anledning.  

"Ryck upp dig, gumman." Hon strök mig tröstande över skulderbladen. "Balen är om en vecka och gissa vad vi ska göra?"  

Ännu hade jag inte haft tid att ens tänka på balen så jag ryckte ovetandes på axlarna.  

"Vi ska hitta en smashing jävla dejt till dig", svarade hon och greppade tag om min axel mycket entusiastisk. "Kan du ens föreställa dig Justin's fejs när du kommer där med en riktig jävla snygging?"

 

Faktum var att jag inte ens var säker på om Justin skulle gå. Det verkade verkligen inte som hans grej då jag tänkte efter. Men utan att vilja göra Taylor besviken genom att sätta emot med negativa argument valde jag att sträcka lite på mig och försöka låtsas som om hon fått mig på bättre tankar.  

"Längtar", svarade jag kortfattat, men Taylor måste fallit för mitt skådespeleri eftersom hon log stort och nästan maliciöst.  

 

Då vi lämnade butiken med ett antal kassar som dessutom inte tillhörde mig fick jag syn på Dave eller gympa-Dave som jag föredrog att kalla honom med tanke på att vi fortfarande hade våra pratstunder under gymnastiken. Han stod med vad jag trodde var ett syskon. Jag log som hälsningsgest eftersom mina händer var fulla. Men till min förvåning började han röra sig i riktning mot oss.  

"Kan jag låna Arizona i några minuter?"  

Taylor ryckte på axlarna. "Helst inte." 

Dave drog lite i kragen till sin skjorta och såg ovanligt vacklande ut. Han måste haft mycket i tankarna om han inte ens förstår Taylor's ironi. 

"Hon skojar bara", talade jag om för att sedan dra honom åt sidan. 

Länge såg han på mig utan att säga något. Dave valde att se sig om, sparka på gruskorn och det var inte förrän jag genomborrade honom med min blick han talade.

"Du måste gå på balen med mig", velade han slutligen.  

Chocken förvandlade mig till sten."Va?" 

"Snälla", bad han för att sedan lägga sin hand på min axel. Hela situationen förvirrade mig rejält på grund av hans läggning och jag hade inte en aning om hur jag skulle avisa honom på ett vänligt sätt. "Inte för att vara sådan men..." Länge såg jag på honom innan jag kastade upp korten på bordet. "Jag trodde liksom du var gay." 

Oberört ryckte han på axlarna. "Jag är gay."  

"Du vet att jag är tjej?"  

Jag vred på mig för att spegla mig i skyltfönstret. Kanske såg jag maskulin ut? 

Han skrattade lågt och för första gången såg han avslappnad ut. "Ja, det är klart jag vet."  

"Och?"  

"Det är därför du måste gå med mig. " 

"Ursäkta mig, men jag måste ingenting." 

Med bara en huvudskakning ville jag lämna honom, ta mig ur nätet jag trasslat mig in i, trots att det verkade omöjligt i dagens situation.  

"Snälla, Arizona", bad han återigen. Dave såg uppriktigt sårad ut. Ögonen var blodsprängda av alla uppdämda tårar. Hans hand föll längs min arm i en lealös rörelse. 

"Varför? Ge mig en bra anledning", bad jag i ett lugnare tonfall med tanke på att killen framför mig var på väg att brista ut i gråt. 

 

Med en axelryckning såg han på mig innan han började. "För att min sexualitet gör mig till ett offer." Genast bildades det en klump i halsen. Att Dave skulle dölja sin sexuella läggning på grund av att den inte accepterades av ett antal idioter var smärtsamt att höra. 

Han gnuggade sig mellan ögonbrynen innan han fortsatte. "Eftersom att alla på vår skola är så inhumaniska." 

Glöden jag tidigare funnit i hans ögon var som bort blåst, istället var hans blick tom och nästan livlös. 

"För att världen är orättvis", mumlade han. Även fast han redan övertalat mig att vara hans eskort så lät jag honom fortsätta.

"För första gången så ser jag faktiskt en chans att ta mig ur det här träsket." 

Smärtan i hans ögon fick mig att ta honom i armkrok. Jag klarade inte av att låta honom fortsätta. Och för första gången så känner jag mig genuint lycklig för att han just valt mig som hjälpreda.

"Så du bara stack?"  

Taylor vred på huvudet för att få ögonkontakt då blomvasen stod i vägen. Jag hade berättat allt som jag tidigare inte vågat. Det hade jag varit henne skyldig efter att hon hämtat upp mig i den knappt existerande gränden.  

Tafatt ryckte jag på axlarna. "Han såg så förvirrad ut."  

Jag mindes hur Justin sett ut. Hur njutningen rann av honom och han förlorade blodet i ansiktet. Han sade inget. Justin's ögon hade återspeglat mina, vilket fått mig att inse hur desperat jag sett ut. Jag förstod inte vad jag ens förväntat mig. Jag hade inte tänkt överhuvudtaget, därför var det hela min miss.

 

Taylor mumlade något ohörbart. Jag hade inte ens lagt märke till att hon stod bakom mig.  

Hon lade en filt över mina axlar för att sedan stryka handen över flistyget. Jag omsluts av värmen från filten.  

"Jag känner mig så fruktansvärt dum", sade jag ärligt.  

Hon satte sig på stolen bredvid. "Gör inte det."  

Jag lät ansiktet sjunka ned i mina händer. Taklampans sken var starkare än vad jag var van vid. "Tack för att jag får stanna hos dig."  

"Det är vad bästa vänner gör, inte sant?"  

Jag nickade.   

"Kom, vi går och lägger oss", Taylor ryckte vagt i min arm för att få mig att räta på mig.  

Jag beundrade verkligen hennes vänlighet. Jag kan inte lova att jag skulle vara lika vänlig under samma omständigheter. Men vad visste jag? Hon kanske skulle örfila mig för att jag var pårökt då jag nyktrat till.  

 

Taylor hade tvingat in mig i sin garderoben då hennes mor knackat på vid frukost. Jag tog inte illa vid mig då hennes föräldrar var mycket stränga och fann det helt oacceptabelt att vänner stannar över natten vid misslyckanden.  

Hon bar med sig smörgåsar och annat ätbart till sitt rum och lät mig äta medan hon applicerade sitt smink. Hon sminkade även bort de grå kring mina ögon. Uppmuntrande hade hon klappat mig på axeln och bett mig ignorera honom tills vidare och innan jag tar vägen genom fönstret anstränger mig verkligen för att se övertygad ut.  

 

Nathalie gick mot mig med snabba steg över skolgården. "Vi måste snacka." 

Hon såg allvarsam ut. Hennes vardagliga leende var som bortblåst. 

 

Justin's perspektiv
Murgrönan hade pålitligt täckt ingången till Pugachyov kontor. Den enda anledningen till att jag kunnat urskilja det ena från det andra berodde på den tunna springan som separerade växtens vildvuxna blad. Pugachyov var intelligent men framför allt - respekterad. Med en sådan man räknas alla snedsteg. Hårdhänt fimpade jag cigaretten i min hand genom att dra den längs en gren innan jag lät mig stiga in. 

 

Det här unkna stället hade alltid en tendens att lukta järn. Jag tyckte synd om alla idioter som var tvungna att vänjas vid det.  Efter att ha följt en korridor under en kortare tid väntade jag utanför den slutliga dörren. Oförsiktigt sparkade jag på dörren och svor en långramsa. Väntetiden började gå mig på nerverna. Slutligen öppnades dörren framför mig. Osympatiskt såg jag på mannen som steg fram. Det stod bokstavligen idiot i pannan på honom. Hans ansikte var kritvitt, ett gott tecken på blodförlust. Mannen hade virat sin tröja kring sin vänstra hand. De hade förmodligen kapat ett eller annat finger för honom, eftersom blodet hade färgat tröjan röd. 

 

Jag trängde mig förbi fingerlösa mannen för att möta Pugachyov. Hans dagliga kostym framhävde hans grova drag. Han gestikulerade åt mig att sätta mig. Jag kastade en blick på blodpölen som bildats på skrivbordet för att sedan skaka på huvudet. 

"Jag står." 

Pugachyov såg på mig länge och genomborrande innan han talade. 

"Du har fixat ditt arbete?" 

Hans ryskabrytning var raspig och ormliknande. 

Jag bekräftade hans fråga genom en huvudnickning. Pugachyov tände en cigarr försatt sedan knacka av glöden på sitt skrivbord. Men hans beteende förvånade mig inte med tanke på att han hade flera anställda bara i denna minimala byggnad. 

 

 

 

Pugachyov erbjöd mig en cigarr. "Är Vlamning död ännu?" 

 

"Du hade sex med min bror?"  

"Jag ville bara vara ärlig mot dig", började hon. Hennes ögon glänste, trots det starka solljuset. Hon tuggade utav nervositet på sin underläpp, så som hon alltid brukade.  

Ilskan vällde ur mig så kinderna blev alldeles röda. Jag grabbade tag i hennes handled och fick länge hindra mig själv från att gräva ned naglarna i hennes hud. 

"Ärlig?" 

Fortfarande var jag chockad. Nathalie och Jason. Varför hade hon varit så pass lätt på foten och utsatt sitt långvariga förhållande för något sådant?

 

Taylor drog i min tröja och bad mig gå min väg, men det var min sista önskan. Jag hade inte planerat att bli mycket aggressivare. Hon förtjänade inte mycket mer än min genomborrande blick. Under en längre tid hade hon dragit valser, som varit så osannolika att det var skrattretande. 

"Det var det sista jag trodde om dig", sade jag med en hastig huvudskakning i hopp om att såra. Jag syftade framför allt på hennes pojkvän, trots att tanken på min vän och min tvillingbror var mycket motbjudande.  

Hon började återigen upprepa sig men jag bad henne genast att sluta, för att sedan instinktivt lämna henne.

 

 

Justin nådde startlinjen och det fanns inget jag kunde göra för att stoppa honom. De lättklädda tjejerna avfyrade startsignalen och bilarna var så småningom ur synhåll. Tyst bad jag till Gud om att slippa bevittna död. Den täta publiken jublade.  
"Ser du dem?" frågade jag Jay då han var längre och kunde se över de flestas huvuden.  
Men han skakade på huvudet. Det krävdes inte många fler minuter förrän det hårda motorljuden anades längre ned på gatan. Redan vid startsignalen hade jag förstått att de mixtrat med motorerna på dessa bilar, vilket skrämde mig. Efter att sett efter polisbilar under en längre tid ställde jag mig på tå för att inte missa slutsträckan.