Jag vill börja med att tacka er till tusen, utan er hade jag aldrig mått så bra som jag gör idag. Ni har seriöst gjort det oslagbara, ni har gett mig 62 kommentarer! Förstår ni hur mycket jag grät då jag insåg hur mycket det är? Det är trots allt min första novell och jag vet inte vad jag kan säga mer än att ni är fantastiska. 

Tack för att ni stannat, jag är er evigt tacksam och ni ska veta att jag älskar er, var och en av er. För att ni gjort mina dagar i snart ett halvt år och jag hoppas att ni ska stanna från början till slut. Om det ens finns ett slut på denna resan ❤️

 

 

 De små snöflingorna finner långsamt marken. Några hamnar i den pyntade granen, andra bara i täcket av snö. I dunklet ser man tydligt ljusslingor som påminner om renar och andra stjärnor. Men ingen av dessa stjärnor kunde ta den störstes plats. Jag tar blicken ifrån fönstret och ser på henne, min alldeles egna stjärna. 

 

Väggarna som omfamnade rummet är stillsamt blå. Det doftar sterilt. Desinficeringsmedel och rengöringsmedel och där ligger hon. På en utav de hårdaste sängar det här sjukhuset kunde finna. Jag ser att hennes läppar rör sig men jag hör inte vad de uttalar. Jag böjer mig fram och lyssnar. Hennes andlösa röst vill att jag ska läsa och det gör jag.

 

"Minns du vad som hände efter de två ungdomarna separerats?", sade jag och förde glasögonen över räsryggen. 

Hon nickade. 

"Efter de separerats byggde de upp sina liv återigen, fast på olika håll. Hon hade funnit någon som tagit hans plats medan han kämpade för att inte gå i bitar. Men en dag då år gått för ödet de samman, kanske inte på det mest romantiska ställe", jag ser upp ifrån den bok som nästan går i bitar och ler mot henne. Hon ler tillbaka men uppmanar mig genast att fortsätta läsa. 

 

"På en utav Stratfords matbutiker står de en dag öga mot öga. Även fast år har gått har inte de glömt energin utav varandras närhet. Gemensamt går de fram till varandra. Hon med en ung man vid sin sida. Han med en korg. Det sägs inte mycket, de mest njuter av varandras närhet. Hon presenterar slutligen sin pojkvän och hennes föredetta ler och skakar hans hand", jag tar ett djupt andetag innan jag börjar på nästa mening. 

 

"Han frågar henne om hon har tid att prata en minut. De går undan och efter någon minut av stelt prat gör han det de båda velat sedan den sekund de återförenats. Han kysser henne med sån passion att hon glömmer sin pojkvän. Hon förstår genast att hennes pojkvän inte är rätt då det går stötar genom hennes kropp vid den andre mannens beröring. De smyger runt ett tag, för rädda för att krossa någons hjärta men slutligen kan de vara med varandra utan att någon annan hade en åsikt", jag slår ihop boken. 

"Vi får läsa mer någon annan gång, pärlan", sade jag och skjuter undan stolen bakom mig.  

Hon nickar ivrigt, men jag ser på min armbandsklocka i guld att klockan passerat midnatt. 

 

Jag öppnar med mina skakiga händer den övre lådan och finner det paket jag sökt efter. Det var inslaget med ett rött papper som ovan på var tecknat med gröna granar. 

Hon ser på mig i förundran. 

"Har jag missat något?", frågar hon mjukt. 

"Det är julafton", viskar jag och då jag ser upp ser jag att den tår letar sig ner för hennes rödmosiga kind. 

Jag ger henne paketet och hon bara ser på det. 

"Men jag har inge...", säger hon och ser in i mina ögon. 

"Jag behöver inga paket, allt jag behöver är du", jag ser på henne i hopp om att hon ska öppna sitt paket och slutligen gör hon det.

Hon öppnar den lilla boxen som jag gett henne och håller sedan upp sin amulett som hon för länge sedan fick utav sin mor. Jag lutar mig fram och låter mig omfamnas av hennes svaga armar. 

"Tack, Justin", viskar Dezteny med en röst som är mycket ostabil.

Jag kryper ned bredvid henne under det tjocka täcket och ser henne hela tiden i ögonen. Hon släcker lampan och jag blir inte längre medveten om rynkorna i hennes ansikte. Istället smeker jag hennes rynkiga hand över vår bröllopsring. Hennes tänder anas i mörkret då hon ler. 

"Jag kommer att älska dig för alltid", viskar jag och hon smeker mitt lika rynkiga ansikte. 

 

 

 "Men jag älskar henne", svarade jag i hopp om att denna man kanske mindes sin kärlek till Deztenys mor.

 

Deztenys far stod nu så nära att våra näsor nästan krockade. Med ett leende lekandes på sina läppar såg han mig i ögonen. 

"Vad händer om jag stannar?"

"Då skulle det inte gå bra för er", flinade han.

"Det här spelet ska alltså sluta som oavgjort?", jag slog ned blicken och blev medveten om att Deztenys liv stod på spel och det enda sätt att skydda henne var genom att lämna. 

"Precis, clever boy", nickade Deztenys far, "har vi en deal?"

Han sträckte sedan fram handen och jag såg bort om männen som med ryggen mot oss avlyssnade diskret.

"Så om jag lovar att lämna stan så kommer vi ut här ifrån helt oskadda?" 

"Ja! Och sedan kommer ni skiljas åt för alltid."

Jag skakade hans hand medan min högerhand fingrade på vapnet i min bakficka. Diskret omslöt jag det i min näve. Varje spel hade en vinnare och den här gången skulle jag ta den platsen.

"Vill du veta vad jag aldrig lovade?", mumlade jag. 

Han såg på mig med en rynka mellan sina ögonbryn. Jag höjde vapnet och placerade det mot hans panna. Han flinade. 

"Att du skulle komma undan här ifrån vid liv", morrade jag. 

"Även fast jag dör kommer mina män jaga er, en av dem kommer alltid ta min plats", han flinade återigen innan jag tryckte ned avtryckaren. Det höga ljudet studsade mellan de nakna väggarna.

 

Mannen framför föll ihop på knä vid mina fötter och tog stöd av mina knän. Jag tog ett steg åt sidan och lät den lealösa kroppen falla till betonggolvet. Blodet slukade honom då jag steg över honom.

 

Hans män som tidigare stått med ryggen hitåt vänd såg nu på mig. De var snarare ilskan själv som såg på mig än de två männen. Jag gick närmre och blev medveten om att mina skor gav ifrån sig avtryck efter Djävulens blod. Männen lät mig passera men innan jag skulle lämna den här staden vände jag mig om och såg en sista gång på mannen som dog med ett flin på läpparna.

 

 

 

Mitt hjärta stannade när jag hörde hur ett skott avlöstes. Jag blev medveten om att Justin nu inte var vid liv. Tårarna kittlade i halsgropen. Alla män stod som förstenade och jag förstod att det inte längre fanns något hopp för mig. Att Justin nu inte längre levde. En besynnerlig känsla av ensamhet fyllde mig. Mina egna fastbundna, men tomma händer knöt jag samman. Justin skulle inte komma. Han skulle aldrig någonsin fylla mina kalla och tomma händer med värme igen. 

 

Avlägsna fotsteg ekade i de tomma rummen. Stegen närmade sig. Jag blundade hårt och väntade på min tur att besöka himlen.

"Släpp henne", sade en djup röst som fick mig att öppna ögonen. En utav männen som för bara någon sekund varit sten famlade sig fram i det mörka rummet. Han drog upp en kniv och drog ett snitt genom repet som höll mina händer samman. Jag snubblade fram till Justin då jag var fri och omfamnade honom utan respons. Han såg inte ens på mig, han bara gav mig sin skinnjacka och vände. 

 

Jag ropade efter honom, vilket var meningslöst eftersom han stängde min röst ute. Jag började springa efter honom genom den tomma fabriken. 

"Vad är fel?", grät jag medan jag med snabba steg gick bakom honom. Han svarade inte. 

Nu lämnade vi fabriken och en höstvind kylde ner mig i mina bara underkläder.

 

 

 

Då vi slutligen var vid Justins bil sparkade han till ena bildäcket så en vibration gick genom bilen. Han svor en lång ramsa och man hörde rädslan i hans röst. Jag stod och huttrade i kylan och slutligen vände han sig om, drog en hand genom håret i frustation och lutade sig mot bilen. Han såg nu på mig, hans ögon var röda och svullna, det syntes att han gråtit. 

 

Han slickade sig om läppen och slog ned blicken. 

"Jag måste sticka", sade han lågmält. 

 

Jag suckade ut i lättnad och förstod inte riktigt innebörden av hans ord.

"Men jag kan väl åka med dig?" 

Han suckade och drog återigen en hand genom sitt mjuka hår och sade :nej.

"Gör du slut med mig?", frågade jag och såg ned i marken. Han drog mig intill sig och jag kände hur hans händer darrade vid min midja. Sorgen kröp i mig mig så som vinterns kyla. Jag omfamnade honom hårt så rädd för att han skulle försvinna. 

Jag förstod att det här var slutet på oss. Så jag lät tårarna rinna ned för mina kinder medan Justin vaggade mig mjukt och jag kände hur hans bröst darrade.

"Du är så kall", viskade han i mitt hår då han smekte min bara kropp under sin skinnjacka för att hjälpa mig att återfå värmen.

"Du kan inte göra så här, du får inte bara lämna mig", sade jag men det kom ut som en andlös viskning. 

"Jag måste." 

Jag drog mig ur hans famn men i en piruett drog han mig tillbaka. Jag bankade med nävarna mot hans bröst för att få ur all uppdämd ilska. 

"Varför?", grät jag men han bara höll mig intill sin hals. 

"Jag kommer alltid minnas första gången jag såg dig", viskade han utan att besvara min fråga," den gången du kom ut ur duschen med bara en handduk runt dig. Jag har aldrig sett något så perfekt", han tog ett djupt andetag och det var då jag lade märke till en ostabil ton. Mitt hjärta började då slå i ett tempo jag inte visste fanns.

"Nej",viskade jag och uppmanade honom till att sluta för jag visste att han snart skulle lämna mig. 

 

"Jag minns hur jag motstred tanken att jag var tvungen att ha dig, men ju fler dagar det gick insåg jag att du gjorde mig hel", hans röst som vanligen var stark och självsäker var nu så liten och svag. Jag hörde hur gråten kom darrande i hans strupe. 

Mitt hjärta hängde nu på en skör tråd.  "Sluta", grät jag.

"Sen viskade du att du älskade mig...", han tog ett djupt andetag, "när du trodde jag sov." 

 

 

Sedan höll han om mig så hårt medan jag fortfarande skakade på huvudet och uppmanade honom att sluta. 

"Jag minns att jag kände mig så trygg för vad som än hände från och med den dagen kunde inget var särskilt hemskt."

"Nej, Justin!", grät jag och slog med nävarna mot hans bröst.

 "För att jag hade dig." 

Justin kysste mig mjukt på pannan. 

"Kom ihåg att jag älskar dig vad som än händer", viskade han med läpparna fortfarande mot min panna. Han lät sedan sina händer som tidigare varit på min midja falla. Jag drog i honom och bad honom stanna men han stängde mig helt ute.

 

Han slog sedan upp bildörren på förarsidan och hoppade in. Innan han vred om nyckeln i tändningslåset såg han på mig. I bara underkläder stod jag och bankade på bilrutan till den man jag blottat min själ för, men han kastade i väg den som om det vore sopor. Justin körde sedan i väg i sin lyxbil och ur avgasröret trängde det ut rök som sedan med hjälp av vinden separerade och försvann. Lika så gjorde min styrka.Han hade klippt av den sköra tråden som höll mitt hjärta samman. Jag föll ihop på asfalten då jag såg bilen försvinna i mörkret och även fast han just nu var ungefär hundra meter ifrån mig så var jag a thousand miles from happiness.

 

 

Jag kysste Justins fylliga läppar innan jag reste mig. Vattenbristen fick mig snurrig i den dunkla korridoren. Jag tog ytligare ett steg fast den här gången rakt in i något eller någon. Den mörka gestalten höll bara upp ett pekfinger över sina läppar för att hålla mig tyst innan den greppade tag i mig och med handen hindrade mig ifrån att skrika. Hjärtat slog i hundra nittio och jag sparkade vilt runt mig, men det var försent. Den starka mannen som var en utav Djävulens män hade mig redan på kroken. Jag var för svag för de starka armarna. 

 

Skrikande bilbromsar fick mig att vakna ur min djupa sömn. Något stod inte rätt till. Sängen var kall som is och jag förstod genast att Dezteny saknades. Mitt hjärta slog hårt i bröstet. Vart var hon? Jag dunkade mig mot hjässan några gånger som straff för att jag somnat med henne och inte vakat över henne.

 

Med pistolen i bakfickan satte jag mig i bilen. Jag andades kraftigt och att inte ha Dezteny i närheten fick mig ostabil och hjälplös. Min mobiltelefon vibrerade i vänsterfickan. Vem i helvete ringde nu? Just då jag skulle trycka upptaget insåg jag att en utav få bilder av Dezteny tog plats över min hemskärm. Jag svarade genast.

 

De kalla betongväggarna hade en nyans av grå. Allt som befann sig i rummet var höga hyllor som förut varit fulla i varor och kartonger men som nu var tomma. De enda möbel som befann sig i det iskalla rummet var en stol som jag var fastbunden vid. Med händerna fastbundna vid höll jag min telefon. I bara underkläder satt jag och blottade min kropp för djävulens män.
"Varför just en ödelagd fabrik?", frågade jag uppnosigt för att försöka få Justin uppfatta vart jag befann mig men även för att inte visa mig svag.
"Tvinga oss inte tejpa igen den där söta munnen", sade en av dem slutligen. Så jag antog att de inte hade något svar. De lydde nog bara order.

 

Bakom ryggen hörde jag Justin ropa mitt namn ur telefonen. Jag skakade av rädsla då mobiltelefonen brusade bakom mig. Samtalet hade brutits. Jag hoppades på Justin hunnit uppfatta något. Att han var på väg och skulle nu rädda mig.

 

Då jag satt i bilen rusade minnen förbi. Allt jag kunde tänka på var att få hålla Dezteny tätt i min famn igen.

 

Det avlägsna ljudet från teven i den långsmala korridoren och ljudet av skosulor som möter plastgolvet blev långsammare och långsammare. Det var som om jag inte insett förrän då att hon var tillbaka hos mig igen. Att jag för alltid ville att hon skulle stanna i min famn. Hennes tunna armar låg utanpå det färglösa täcket. Det ljusa håret var svettigt och saknade helt sin glans. Ändå var hon overkligt vacker, precis som alltid. Jag visste inte om hon sov eller om hon helt enkelt inte ville lämna min famn. Jag kände hur mitt hjärta tog ett extra slag. Slagen mitt hjärta slog kändes sårbara.

 

Jag kände hur mina ögon nu var tårfyllda då jag tänkte på gången då hon låg på sjukhus. Hur försvarslös och liten hon varit. Jag hade lovat mig själv att alltid skydda henne, vilket jag nu misslyckats med. Jag drog en hand genom håret samtidigt som jag svängde av vid ett trafikljus.

 

"Bäst för dig att du talar sanning", log jag snett. "För jag tycker du är riktigt vacker i regnet och jag vill så jävla gärna kyssa dig", viskade jag. Hon fnissade sådär som bara hon kunde och sedan ryckte lekfullt på axlarna. "Om du måste."

 

 

Sedan möttes våra våta läppar i en sådan intensiv och kärleksfull kyss att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag sög upp en regndroppe från hennes underläpp och då hon öppnade ögonen såg hon hur jag såg på henne genom mina våta ögonfransar. 

 

Jag slog näven hårt emot ratten och skrek. Nu fanns ilskan där. Jag skulle ta tillbaka vad som var mitt och de andra männen skulle få lida utav vad de tagit.

 

"Prata, Dezteny!", röt jag och hela hennes kropp skälvde till. Jag var tyst under ett par sekunder och bara såg på henne.
"Ja", svarade hon lågt. Jag fnös och plötsligt var sårbarheten i min röst. Den speglades nu av på utsidan vilket fick mig känna mig svag.
"För att jag fucking älskar dig, Dezteny!", morrade jag. Jag tog några steg fram och föste en hårslinga ur hennes ansikte.
"Jag älskar dig", upprepade jag och lutade min panna mjukt emot hennes nu i lättnad.

 

Jag kramade om ratten så att nävarna vitnade. Allt jag såg var Deztenys leende. Hur hon en gång skrattade åt ett utav mina skämt. Jag blinkade hårt för att fokusera på vägen men där var yttligare ett minne.

 

"Justin?" undrade Dezteny försiktigt med sina vackra, blåa ögon som jag hade saknat så. mycket under de senaste timmarna. Även när jag, som nu, kände mig alldeles frusen inuti kunde de där ögonen värma mig och smälta isen som var lika gigantisk som ett isberg. Jag ville inte göra något annat än att hålla om henne nu. Hon var som min enda drog, ju längre jag gick utan henne, desto sämre mådde jag. Hon var den enda som kunde fixa mig.

 

Hon var min drog, den enda jag behövde för att leva. Utan henne skulle inte en enda drog ge mig den lättnad som jag tidigare känt.

 

"Då ska jag lära dig", sade jag och tog bollen ur hennes händer. Jag sköt ännu en boll som sedan föll ner i korgen.
"Kom hit", nickade han åt henne. Försiktigt gick hon fram och jag gav henne bollen.
"Okej, eftersom du redan vet hur man studsar bollen ska jag lära dig hur man gör mål", flinade jag. Hon himlade med ögonen.
"Okej, du sätter höger fot här och vänster här." Jag placerade hennes ben och sedan hennes armar i rätt position. "Nu, skjut."

 

Jag bromsade in. Den gigantiska men övergivna byggnaden var nu framför mig. Strålkastare förvirrade min syn med det starka ljuset så jag höjde vapnet och sköt sönder de en efter en. Precis som jag skulle göra med var och en av deras huvuden. I mörkret stod en förvirrad man som vred på huvudet åt alla möjliga håll för att ta reda på sin omgivning. Svettdroppar skvätte från mannens ansikte då kulan träffade honom och han vräks bakåt. Han föll sedan handlöst ned på den hårda asfalten. Nu skulle jag ta tillbaka vad som var mitt.

 

Avlägsna fotsteg hördes. De kom närmre. Jag var rädd att det var Djävulen som snart skulle anas i dörrkarmen men istället möts jag av Justin och glädje. Med händerna över huvudet går han och männen höjer sina vapen men med sitt kroppsspråk förklarar Justin genast att han inte tänker orsaka bråk.
"Hur kom han in?", frågade en man till en annan.
"Kan jag få snacka med Djävulen?"
Männen brast ut i skratt. "Djävulen?", fnissade en utav männen.
"Min far", lade jag till och en utav männen vände sig genast om och höjde vapnet mot mitt huvud.
"Sa jag inte att du skulle hålla din söta lilla mun stängd?" Jag nickade.
"Jag är efterlängtad förmodar jag", sade Djävulen och då jag såg upp stod han bakom Justin.

 

"Du ville prata med mig och här är jag så tala", morrade Djävulen groteskt.
"Jag föredrar något lite mer privat", svarade Justin uppblåst. Jag såg ilskan i hans ögon. Hur han kämpade för att hålla sig i skinnet.

Så vände sig det käraste jag har sig om och vandrade ut ur rummet som en gång måste varit ett kontor.

Mannen som Dezteny kallar Djävulen stod nu framför mig. Det svarta bakåtslickade håret glänste i mörkret och ögonen av is var inte heller svåra att se även mörkret. Dragen i hans ansikte fick mig gräva i mitt minne, jag hade sett mannen förut.
"Du ger aldrig upp, lillepojk", sade han och stoppade en cigarett i munnen. Jag höjde ett ögonbryn.
"Som jag försökt röja dig ur vägen", flinade han och andades ut den rök som tidigare tagit plats i hans lungor. Det var då jag mindes vart jag sett honom. Samma dag som Martinez dog.

 

 

Innan jag slog igen dörren på förarsidan såg jag på Dezteny som vettskrämd satt intryckt mot bilfönstret. Jag skulle ge Martinez något han förtjänade för att han skrämt upp henne så. Efter att ha skådat Martinez och hans följeslagare ett tag började jag gå.

 

Ett skott trängde genom den sena eftermiddags luften. Martinez vacklade och föll sedan. Med snabba steg sprang jag fram till min ärkefiende och såg mig om. Vart kom skottet ifrån? Jag satte mig på huk och försökte samla mig medan jag försökte hindra blod tränga ur Martinez bröst. Han kved och såg tacksamt på mig i smärta.

 

Senare kom en man ut springandes ur en gränd som var alldeles i närheten. Skottet kan ha avfyrats från det hållet men ingen visste säkert. Alla som sett det ske hjälpte till med Martinez, ingen av oss tänkte på var kulan faktiskt kommit ifrån. Mannen från gränden småjoggade fram och satte sig på huk. "Jag är läkare, backa undan", sade han och då han såg på mig är de isblåa ögonen allt jag tänker på. Han log trots den jobbiga situationen och alla backade. De flesta av Martinez vänner åker faktiskt hem och jag går tillbaka till bilen som är alldeles sönderslagen.

"Det var du hela tiden."
Han ryckte på axlarna, log och tog ännu ett bloss utav cigaretten.
"Varför?", min röst var andfådd av all uppdämd ilska.
"Om du nu suttit i fängelse hade Dezteny varit min för länge sedan, det kallas strategi min vän."
Jag rös eftersom att han nyss kallat mig sin vän. Jag var inte hans vän. Vänner ville inte se varandra döda. "Lämna henne ifred", morrade jag.
"Varför skulle jag?", flinade han med cigaretten i munnen.
"Förfan, jag gör vad som helst", svarade jag bedjande men nu var ilskan begravd.
"Lämna henne ifred."
"Men jag älskar henne", svarade jag i hopp om att denna man kanske mindes sin kärlek till Deztenys mor.

 

"Det gör du säkert, men en dag kommer du lämna henne för någon annan och krossa hennes hjärta."
"Vad vill du att jag ska göra?", frågade jag förvirrat men ilskan fanns djupt i hans röst.
"Jag vill att du ska ta din bil och lämna den här stan och aldrig komma tillbaka."

Händerna skakade. Kinderna var ömma efter alla tårar. Min rygg värkte av min stillasittande position på det kalla stengolvet. Justin såg på mig men jag kunde inte tala. Även fast jag ville trängde inte en enda bokstav ut ur mina läppar.  

 

Justin sade precis som jag inte ett ord.  Jag var säker på att han undrade, att han var orolig. Jag var så tacksam för det. Tacksam för tystnaden. Eftersom jag inte förmådde att tala.

Jag var dum som trott att det någonsin skulle bli bra. Nu har min dumhet även påverkat Justin. Jag förstod att Djävulen skulle döda honom. Även mig. Det gick inte att blunda för det faktumet. Han skulle döda mig som han dödat min mor. Han var hjärtlös. Han brydde sig inte om hur många blodsband som knöt oss samman.  

"Dezteny?"

Jag svarade inte för den här gången skulle jag inte finna tröst i Justins röst, inte i hans famn.

 

Med munnen vidöppen utan att ge ifrån mig ett enda ljud såg jag ned på mina skor utan att ens reagera på att Justin nyss talat. Mina ögon var uppspärrade och jag anade att han jag upptäckt de små revorna i min tröja. 

Justin hukade sig framför mig och förde upp den svarta tröjan en bit över min mage. Jag kved då han lade märke till de få glasbitarna som skurit upp min mage. 

Han tog tag i min hand men jag greppade aldrig tag om den. Jag hade inte styrkan. Jag lät honom inte ställa mig på fötter. Så ensam gick han in i köket och blötte en utav handdukarna och kom sedan tillbaka. 

 

Baddade min blodiga mage och plockade bort de glasbitar som fortfarande skar in i min mage. Jag kved utav smärtan. Jag kippade efter luft. Justin placerade mina händer bakom sin nacke och drog mig närmre intill honom. Det gjorde ont då han försiktigt kom åt min mage. Jag brast ut i gråt och genast insåg jag att Justin blev omedveten om vad han skulle göra.

 

Han såg på mig men jag ville undvika ögonkontakt så jag pressade genast ihop ögonlocken.  Jag vred på mig så jag nu låg i hans famn. I en försiktig rörelse reste han sig. Mina armar var fortfarande kring hans mjuka nacke. Jag pressade mitt ansikte hårt mot hans bröst. Drog in hans doft.

 "Vill du berätta vad som hänt?" 

Jag svarade inte även fast jag ville varna honom. 

Försiktigt gick han upp för trappan med mig i sin famn. Fast allt var så annorlunda, för den här gången kunde jag inte njuta av hans närvaro. Inte fast jag försökte.  Efter att passerat den korta korridoren placerade han mig mjukt i sin säng.

 

 Han lade sig sedan bredvid mig och sängens fjädring gnisslade lite då han smidigt flyttade sig närmare.

Han smekte en hårslinga från min ömma kind och såg sedan på mig med ögon så fyllda av medlidande att bröstet började värka. 

"Snälla, berätta", sade han oroligt. 

Minuterar gick och jag sade inget.  

"Han är här." 

Justin ryckte till då jag slutligen sagt något. 

"Vem Dezteny? Vem är här?" 

"Djävulen", viskade jag hest. 

Justin rynkade på sina vackert välvda ögonbryn och jag förstod att han inte visste vem det var jag talade om. 

"Min far." 

Justin log lite, som om han var lättad över vad jag nyss hävt ur mig. Han placerade sin ena hand på min höft. 

"Han kommer döda mig." 

Justin såg på mig som om jag överdrivit. Han förstod inte att jag menade det bokstavligen. 

Då jag inte sade att det var ett skämt såg Justin seriös ut. 

"Har han skadat dig tidigare?" 

Jag nickade. Jag kände hur tårarna kittlade i halsen.

"Han slog mig." 

Justins blick växlade mellan båda mina ögon. Innan han omfamnade mig. 

"Min mamma dog när jag var yngre...", började jag. "Efter det fick Djävulen problem med alkohol och började sedan på tyngre grejer som droger." 

Justin nickade uppmuntrande åt mig att fortsätta. Jag kände hur hjärtat sviktade i bröstet.

"Han blev bitter varje morgon då han såg mig. Jag påminde honom nog om min mor och massa andra misstag han gjort..", jag svalde, "Sedan slog han mig och det blev bara värre med tiden", jag tog ett djupt andetag. 

"Min farbror, Keith. Kom upp en gång till mitt sovrum när jag var liten. Han förgrep sig på mig", tårarna kittlade nu i halsen. 

"Jag berättade för Djävulen vad farbrorn gjort men han svarade avvisande och brydde sig helt enkelt inte, med åren blev det även värre och jag insåg inte förrän i slutet att det va..", jag svalde återigen och blundade för att hindra tårarna från att visa sig.

"Han sålde mig till andra män för att tjäna pengar", grät jag. 

Då jag sedan såg upp såg jag hur Justin kopplade händelse efter händelse i sitt huvud. Från dagen då han mött mig, tills idag. 

 

Justin skakade av ilska. Döden blixtrade genom hans ögon. Men han såg bara på mig, smekte mitt höftben mjukt och stöttade mig. Han spände käken. 

"Var är han nu?" , hans ögon vidgades i mörkret.

"Jag vet inte", grät jag och han höll mig tätt intill sitt bröst och vaggade mig mjukt. Hans röst  var andfådd av all uppdämd ilska. Han kunde inte göra något. Inte jag heller. 

Jag grät till ögonlocken blev tunga och jag slutligen somnade. 

 

Vinddraget fick håret på mina armar resa sig. Det var mitt i natten och torra löv kolliderade då och då emot den immiga glasrutan. I bara trosor och bh låg jag stilla med vidöppna ögon. Justin hade förmodligen klätt av mig då jag somnat. Jag flätade in mina fingrar med Justins. Värmen han samlat på sig smittade även av sig på mina fingrar. Grenarna från den gigantiska syrenen skrapade mot fönstret. Länge låg jag och lyssnade på hur hans hjärta slog i hans bröstkorg. Hur långsamt och regelbundet han anades. Min kind var hårt pressad mot hans heta bröst. Mina läppar var torrare än Saharas öken. Jag behövde vatten. 

 

Jag kysste Justins fylliga läppar innan jag reste mig. Vattenbristen fick mig snurrig i den dunkla korridoren. Jag tog ytligare ett steg fast den här gången rakt in i något eller någon. Den mörka gestalten höll bara upp ett pekfinger över sina läppar för att hålla mig tyst innan den greppade tag i mig och med handen hindrade mig ifrån att skrika. Hjärtat slog i hundra nittio och jag sparkade vilt runt mig, men det var försent. Den starka mannen som var en utav Djävulens män hade mig redan på kroken. Jag var för svag för de starka armarna. 

 

 

 

 

Jag minns då jag vaknade den morgonen att inget kändes annorlunda. Allt rullade på så som det brukade. Justin som jämrade sig i sängen då alarmet sattes igång att tjuta likt en brandvarnare. Justin placerade täcket över mig och omslöt mig med sin värme. Han drog mig tätt in till sin bara överkropp. Han lät sin hand vila på min rumpa. Jag drog en hand igenom hans hår. 

"Måste du jobba idag?", han kysste mig lätt på halsen. En rysning löpte längs min ryggrad då han talade i mitt öra. 

 

 

"Ja", log jag. Han fortsatte kyssa mig längs halsen. Jag la armarna runt hans nacke och flätande in fingrarna i hans hår. Han stönade lätt och pressade sina läppar emot mina. Justin pressade våra kroppar samman. Han slickade sin amorbåge, medan han stirrade på mina läppar. Drog mitt hår bakom mitt ena öra. Han log.

Som vanligt missade jag frukosten efter allt velande i sängen. 

"Baby, bara en minut till", viskade han lågt i mitt öra med sin raspiga röst. 

"Jag kan inte, kommer bli försenad till jobbet", flinade jag och drog mig ur hans omfamning och började genast klä mig. 

"Sjukanmäl dig, babe." 

"Nope", skrattade jag och drog byxorna över mina knän. Sedan gick jag till mitt mindre intressanta arbete. 

 

Då jag spenderat hela eftermiddagen på Rooster återstod bara en kund. Det hade mörknat på grund av den sena hösten. Vintern smög sig fram. Jag torkade av ett utav borden och såg på den enda kund jag hade kvar. Han hade placerat sitt vänsterben över sitt högra och läste en utav Roosters gratistidningar. Den prydliga klädseln passade inte alls ihop med det café han valt. Jag gick fram till mannen. 

"Vad får det lov att vara?" 

Mannens ansikte var fortfarande täckt med tidningen han höll. Jag såg ned i mitt block och väntade på ett svar jag aldrig fick. Jag såg upp och mannen sänkte tidningen en bit. Det var bara ögonen jag behövde se för att veta vem mannen var. De iskalla blå ögonen gick inte att ta miste på. 

 

Hans ögon utav is frös fast vid mig. 

"Hallå Dezteny, saknat mig?", flinade han och lade ned tidningen på bordet. 

Han ryckte mig hårt i armen och tvingade mig att höra på vad han sade. 

"Pappa har nu hittat dig, vilket betyder att kurragömman eller vilken lek du nu spelar är slut!", fräste han. Djävulen släppte mig diskret. Men hans hårda tag hade gjort vita avtryck på mig arm.En slöja av illamående föll över mig. Att han hade mage att ge sig själv titeln som min far.

 

 En tår trängde sig igenom mitt slutna ögonlock.  Det svarta håret låg bakåt slickat. De kisande ögonen var av is.

"Tänk inte ens tanken", sade han då jag såg mig om efter en utgång. Han nickade diskret mot det stora fönstret och där stod hans män maskerade bland de andra människor som gick på gatan. 

"En kaffe", log han så de andra personalen inte skulle inse vad som pågick.

Stelt gick jag bakom disken. Jag kände hur hans blick brände i min nacke. 

"Becca, jag mår lite illa. Kan du snälla ge mannen där sitt kaffe."

"Självklart." 

Med snabba steg tog jag mig in genom omklädningsrummet. Jag såg mig om letade efter ett fönster. Jag knuffade fram en utav plast stolarna och försiktigt försökte jag krångla upp säkerhetsspärren med skakiga fingrar. 

Jag hörde Djävulens röst : var tog den andra servitrisen vägen? 

"Hon slutade för dagen", svarade Becca vänligt. 

Mitt hjärta slog hårt i bröstet och med brist på andra idéer slog jag med armbågen in fönstret. 

"Endast personal får gå in d..."  Var det sista jag hörde Becca säga innan jag var ute med halva huvudet genom fönstret. Jag kände hur glasbitar skar mig över magen då jag var halvvägs ute kände jag ett stadigt grepp kring min fot. Med all min kraft sparkade jag honom och landade hårt på asfalten nedan för fönstret i glassplitter. Haltandes sprang jag genom mörkret. 

 

"Hon borde vara här någonstans", sade en utav Djävulens män. Jag kröp bakom en container. Sedan hörde jag deras fotsteg. Mycket nära. Jag iakttog männen som nyss passerade min container och gick djupare in i den mörka gränden. De hade inte samma prydliga klädsel som Djävulen utan bar som vilka män som helst en vanlig klädsel. Det var omöjligt att på något sätt lägga märke till att de var min fars män. Jag höll in magen som nu var full med sår och med händerna längs tegelväggen kröp jag ut. 

 

Men med min otur sparkade jag till den hårda metallen på containern. Mitt hjärta stannade ännu en gång då jag la märke till att fotstegen upphört. Med handen hårt pressad mot min mun höll jag andan. Det var tyst. Allt jag hörde var bilar som då och då passerade. 

"Vad var det?", sade en utav de två männen och började genast springa i min riktning. 

Aldrig i mitt liv har jag sprungit så fort, ner för gatan och hem till Justin.

 

 

Med tårarna rinnandes längs mina kinder drog jag upp dörren och låste den och lät mig sedan sjunka ned emot trädörren.