Två kapitel plus epilog kvar nu! Hur känner ni? Och förlåt för det super fula collaget... Love you
Men med min otur sparkade jag till den hårda metallen på containern. Mitt hjärta stannade ännu en gång då jag la märke till att fotstegen upphört. Med handen hårt pressad mot min mun höll jag andan. Det var tyst. Allt jag hörde var bilar som då och då passerade.
"Vad var det?", sade en utav de två männen och började genast springa i min riktning.
Aldrig i mitt liv har jag sprungit så fort, ner för gatan och hem till Justin. Med tårarna rinnandes längs mina kinder drog jag upp dörren och låste den och lät mig sedan sjunka ned emot trädörren.
"Dez?"
Händerna skakade. Kinderna var ömma efter alla tårar. Min rygg värkte av min stillasittande position på det kalla stengolvet. Justin såg på mig men jag kunde inte tala. Även fast jag ville trängde inte en enda bokstav ut ur mina läppar.
Justin sade precis som jag inte ett ord. Jag var säker på att han undrade, att han var orolig. Jag var så tacksam för det. Tacksam för tystnaden. Eftersom jag inte förmådde att tala.
Jag var dum som trott att det någonsin skulle bli bra. Nu har min dumhet även påverkat Justin. Jag förstod att Djävulen skulle döda honom. Även mig. Det gick inte att blunda för det faktumet. Han skulle döda mig som han dödat min mor. Han var hjärtlös. Han brydde sig inte om hur många blodsband som knöt oss samman.
"Dezteny?"
Jag svarade inte för den här gången skulle jag inte finna tröst i Justins röst, inte i hans famn.
Med munnen vidöppen utan att ge ifrån mig ett enda ljud såg jag ned på mina skor utan att ens reagera på att Justin nyss talat. Mina ögon var uppspärrade och jag anade att han jag upptäckt de små revorna i min tröja.
Justin hukade sig framför mig och förde upp den svarta tröjan en bit över min mage. Jag kved då han lade märke till de få glasbitarna som skurit upp min mage.
Han tog tag i min hand men jag greppade aldrig tag om den. Jag hade inte styrkan. Jag lät honom inte ställa mig på fötter. Så ensam gick han in i köket och blötte en utav handdukarna och kom sedan tillbaka.
Baddade min blodiga mage och plockade bort de glasbitar som fortfarande skar in i min mage. Jag kved utav smärtan. Jag kippade efter luft. Justin placerade mina händer bakom sin nacke och drog mig närmre intill honom. Det gjorde ont då han försiktigt kom åt min mage. Jag brast ut i gråt och genast insåg jag att Justin blev omedveten om vad han skulle göra.
Han såg på mig men jag ville undvika ögonkontakt så jag pressade genast ihop ögonlocken. Jag vred på mig så jag nu låg i hans famn. I en försiktig rörelse reste han sig. Mina armar var fortfarande kring hans mjuka nacke. Jag pressade mitt ansikte hårt mot hans bröst. Drog in hans doft.
"Vill du berätta vad som hänt?"
Jag svarade inte även fast jag ville varna honom.
Försiktigt gick han upp för trappan med mig i sin famn. Fast allt var så annorlunda, för den här gången kunde jag inte njuta av hans närvaro. Inte fast jag försökte. Efter att passerat den korta korridoren placerade han mig mjukt i sin säng.
Han lade sig sedan bredvid mig och sängens fjädring gnisslade lite då han smidigt flyttade sig närmare.
Han smekte en hårslinga från min ömma kind och såg sedan på mig med ögon så fyllda av medlidande att bröstet började värka.
"Snälla, berätta", sade han oroligt.
Minuterar gick och jag sade inget.
"Han är här."
Justin ryckte till då jag slutligen sagt något.
"Vem Dezteny? Vem är här?"
"Djävulen", viskade jag hest.
Justin rynkade på sina vackert välvda ögonbryn och jag förstod att han inte visste vem det var jag talade om.
"Min far."
Justin log lite, som om han var lättad över vad jag nyss hävt ur mig. Han placerade sin ena hand på min höft.
"Han kommer döda mig."
Justin såg på mig som om jag överdrivit. Han förstod inte att jag menade det bokstavligen.
Då jag inte sade att det var ett skämt såg Justin seriös ut.
"Har han skadat dig tidigare?"
Jag nickade. Jag kände hur tårarna kittlade i halsen.
"Han slog mig."
Justins blick växlade mellan båda mina ögon. Innan han omfamnade mig.
"Min mamma dog när jag var yngre...", började jag. "Efter det fick Djävulen problem med alkohol och började sedan på tyngre grejer som droger."
Justin nickade uppmuntrande åt mig att fortsätta. Jag kände hur hjärtat sviktade i bröstet.
"Han blev bitter varje morgon då han såg mig. Jag påminde honom nog om min mor och massa andra misstag han gjort..", jag svalde, "Sedan slog han mig och det blev bara värre med tiden", jag tog ett djupt andetag.
"Min farbror, Keith. Kom upp en gång till mitt sovrum när jag var liten. Han förgrep sig på mig", tårarna kittlade nu i halsen.
"Jag berättade för Djävulen vad farbrorn gjort men han svarade avvisande och brydde sig helt enkelt inte, med åren blev det även värre och jag insåg inte förrän i slutet att det va..", jag svalde återigen och blundade för att hindra tårarna från att visa sig.
"Han sålde mig till andra män för att tjäna pengar", grät jag.
Då jag sedan såg upp såg jag hur Justin kopplade händelse efter händelse i sitt huvud. Från dagen då han mött mig, tills idag.
Justin skakade av ilska. Döden blixtrade genom hans ögon. Men han såg bara på mig, smekte mitt höftben mjukt och stöttade mig. Han spände käken.
"Var är han nu?" , hans ögon vidgades i mörkret.
"Jag vet inte", grät jag och han höll mig tätt intill sitt bröst och vaggade mig mjukt. Hans röst var andfådd av all uppdämd ilska. Han kunde inte göra något. Inte jag heller.
Jag grät till ögonlocken blev tunga och jag slutligen somnade.
Vinddraget fick håret på mina armar resa sig. Det var mitt i natten och torra löv kolliderade då och då emot den immiga glasrutan. I bara trosor och bh låg jag stilla med vidöppna ögon. Justin hade förmodligen klätt av mig då jag somnat. Jag flätade in mina fingrar med Justins. Värmen han samlat på sig smittade även av sig på mina fingrar. Grenarna från den gigantiska syrenen skrapade mot fönstret. Länge låg jag och lyssnade på hur hans hjärta slog i hans bröstkorg. Hur långsamt och regelbundet han anades. Min kind var hårt pressad mot hans heta bröst. Mina läppar var torrare än Saharas öken. Jag behövde vatten.
Jag kysste Justins fylliga läppar innan jag reste mig. Vattenbristen fick mig snurrig i den dunkla korridoren. Jag tog ytligare ett steg fast den här gången rakt in i något eller någon. Den mörka gestalten höll bara upp ett pekfinger över sina läppar för att hålla mig tyst innan den greppade tag i mig och med handen hindrade mig ifrån att skrika. Hjärtat slog i hundra nittio och jag sparkade vilt runt mig, men det var försent. Den starka mannen som var en utav Djävulens män hade mig redan på kroken. Jag var för svag för de starka armarna.
