Jag kysste Justins fylliga läppar innan jag reste mig. Vattenbristen fick mig snurrig i den dunkla korridoren. Jag tog ytligare ett steg fast den här gången rakt in i något eller någon. Den mörka gestalten höll bara upp ett pekfinger över sina läppar för att hålla mig tyst innan den greppade tag i mig och med handen hindrade mig ifrån att skrika. Hjärtat slog i hundra nittio och jag sparkade vilt runt mig, men det var försent. Den starka mannen som var en utav Djävulens män hade mig redan på kroken. Jag var för svag för de starka armarna. 

Skrikande bilbromsar fick mig att vakna ur min djupa sömn. Något stod inte rätt till. Sängen var kall som is och jag förstod genast att Dezteny saknades. Mitt hjärta slog hårt i bröstet. Vart var hon? Jag dunkade mig mot hjässan några gånger som straff för att jag somnat med henne och inte vakat över henne.

Med pistolen i bakfickan satte jag mig i bilen. Jag andades kraftigt och att inte ha Dezteny i närheten fick mig ostabil och hjälplös. Min mobiltelefon vibrerade i vänsterfickan. Vem i helvete ringde nu? Just då jag skulle trycka upptaget insåg jag att en utav få bilder av Dezteny tog plats över min hemskärm. Jag svarade genast.

De kalla betongväggarna hade en nyans av grå. Allt som befann sig i rummet var höga hyllor som förut varit fulla i varor och kartonger men som nu var tomma. De enda möbel som befann sig i det iskalla rummet var en stol som jag var fastbunden vid. Med händerna fastbundna vid höll jag min telefon. I bara underkläder satt jag och blottade min kropp för djävulens män.
"Varför just en ödelagd fabrik?", frågade jag uppnosigt för att försöka få Justin uppfatta vart jag befann mig men även för att inte visa mig svag.
"Tvinga oss inte tejpa igen den där söta munnen", sade en av dem slutligen. Så jag antog att de inte hade något svar. De lydde nog bara order.

Bakom ryggen hörde jag Justin ropa mitt namn ur telefonen. Jag skakade av rädsla då mobiltelefonen brusade bakom mig. Samtalet hade brutits. Jag hoppades på Justin hunnit uppfatta något. Att han var på väg och skulle nu rädda mig.

Då jag satt i bilen rusade minnen förbi. Allt jag kunde tänka på var att få hålla Dezteny tätt i min famn igen.

Det avlägsna ljudet från teven i den långsmala korridoren och ljudet av skosulor som möter plastgolvet blev långsammare och långsammare. Det var som om jag inte insett förrän då att hon var tillbaka hos mig igen. Att jag för alltid ville att hon skulle stanna i min famn. Hennes tunna armar låg utanpå det färglösa täcket. Det ljusa håret var svettigt och saknade helt sin glans. Ändå var hon overkligt vacker, precis som alltid. Jag visste inte om hon sov eller om hon helt enkelt inte ville lämna min famn. Jag kände hur mitt hjärta tog ett extra slag. Slagen mitt hjärta slog kändes sårbara.

Jag kände hur mina ögon nu var tårfyllda då jag tänkte på gången då hon låg på sjukhus. Hur försvarslös och liten hon varit. Jag hade lovat mig själv att alltid skydda henne, vilket jag nu misslyckats med. Jag drog en hand genom håret samtidigt som jag svängde av vid ett trafikljus.

"Bäst för dig att du talar sanning", log jag snett. "För jag tycker du är riktigt vacker i regnet och jag vill så jävla gärna kyssa dig", viskade jag. Hon fnissade sådär som bara hon kunde och sedan ryckte lekfullt på axlarna. "Om du måste."

Sedan möttes våra våta läppar i en sådan intensiv och kärleksfull kyss att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag sög upp en regndroppe från hennes underläpp och då hon öppnade ögonen såg hon hur jag såg på henne genom mina våta ögonfransar. 

Jag slog näven hårt emot ratten och skrek. Nu fanns ilskan där. Jag skulle ta tillbaka vad som var mitt och de andra männen skulle få lida utav vad de tagit.

"Prata, Dezteny!", röt jag och hela hennes kropp skälvde till. Jag var tyst under ett par sekunder och bara såg på henne.
"Ja", svarade hon lågt. Jag fnös och plötsligt var sårbarheten i min röst. Den speglades nu av på utsidan vilket fick mig känna mig svag.
"För att jag fucking älskar dig, Dezteny!", morrade jag. Jag tog några steg fram och föste en hårslinga ur hennes ansikte.
"Jag älskar dig", upprepade jag och lutade min panna mjukt emot hennes nu i lättnad.

Jag kramade om ratten så att nävarna vitnade. Allt jag såg var Deztenys leende. Hur hon en gång skrattade åt ett utav mina skämt. Jag blinkade hårt för att fokusera på vägen men där var yttligare ett minne.

"Justin?" undrade Dezteny försiktigt med sina vackra, blåa ögon som jag hade saknat så. mycket under de senaste timmarna. Även när jag, som nu, kände mig alldeles frusen inuti kunde de där ögonen värma mig och smälta isen som var lika gigantisk som ett isberg. Jag ville inte göra något annat än att hålla om henne nu. Hon var som min enda drog, ju längre jag gick utan henne, desto sämre mådde jag. Hon var den enda som kunde fixa mig.

Hon var min drog, den enda jag behövde för att leva. Utan henne skulle inte en enda drog ge mig den lättnad som jag tidigare känt.

"Då ska jag lära dig", sade jag och tog bollen ur hennes händer. Jag sköt ännu en boll som sedan föll ner i korgen.
"Kom hit", nickade han åt henne. Försiktigt gick hon fram och jag gav henne bollen.
"Okej, eftersom du redan vet hur man studsar bollen ska jag lära dig hur man gör mål", flinade jag. Hon himlade med ögonen.
"Okej, du sätter höger fot här och vänster här." Jag placerade hennes ben och sedan hennes armar i rätt position. "Nu, skjut."

Jag bromsade in. Den gigantiska men övergivna byggnaden var nu framför mig. Strålkastare förvirrade min syn med det starka ljuset så jag höjde vapnet och sköt sönder de en efter en. Precis som jag skulle göra med var och en av deras huvuden. I mörkret stod en förvirrad man som vred på huvudet åt alla möjliga håll för att ta reda på sin omgivning. Svettdroppar skvätte från mannens ansikte då kulan träffade honom och han vräks bakåt. Han föll sedan handlöst ned på den hårda asfalten. Nu skulle jag ta tillbaka vad som var mitt.

Avlägsna fotsteg hördes. De kom närmre. Jag var rädd att det var Djävulen som snart skulle anas i dörrkarmen men istället möts jag av Justin och glädje. Med händerna över huvudet går han och männen höjer sina vapen men med sitt kroppsspråk förklarar Justin genast att han inte tänker orsaka bråk.
"Hur kom han in?", frågade en man till en annan.
"Kan jag få snacka med Djävulen?"
Männen brast ut i skratt. "Djävulen?", fnissade en utav männen.
"Min far", lade jag till och en utav männen vände sig genast om och höjde vapnet mot mitt huvud.
"Sa jag inte att du skulle hålla din söta lilla mun stängd?" Jag nickade.
"Jag är efterlängtad förmodar jag", sade Djävulen och då jag såg upp stod han bakom Justin.

"Du ville prata med mig och här är jag så tala", morrade Djävulen groteskt.
"Jag föredrar något lite mer privat", svarade Justin uppblåst. Jag såg ilskan i hans ögon. Hur han kämpade för att hålla sig i skinnet.

Så vände sig det käraste jag har sig om och vandrade ut ur rummet som en gång måste varit ett kontor.

Mannen som Dezteny kallar Djävulen stod nu framför mig. Det svarta bakåtslickade håret glänste i mörkret och ögonen av is var inte heller svåra att se även mörkret. Dragen i hans ansikte fick mig gräva i mitt minne, jag hade sett mannen förut.
"Du ger aldrig upp, lillepojk", sade han och stoppade en cigarett i munnen. Jag höjde ett ögonbryn.
"Som jag försökt röja dig ur vägen", flinade han och andades ut den rök som tidigare tagit plats i hans lungor. Det var då jag mindes vart jag sett honom. Samma dag som Martinez dog.

Innan jag slog igen dörren på förarsidan såg jag på Dezteny som vettskrämd satt intryckt mot bilfönstret. Jag skulle ge Martinez något han förtjänade för att han skrämt upp henne så. Efter att ha skådat Martinez och hans följeslagare ett tag började jag gå.

Ett skott trängde genom den sena eftermiddags luften. Martinez vacklade och föll sedan. Med snabba steg sprang jag fram till min ärkefiende och såg mig om. Vart kom skottet ifrån? Jag satte mig på huk och försökte samla mig medan jag försökte hindra blod tränga ur Martinez bröst. Han kved och såg tacksamt på mig i smärta.

Senare kom en man ut springandes ur en gränd som var alldeles i närheten. Skottet kan ha avfyrats från det hållet men ingen visste säkert. Alla som sett det ske hjälpte till med Martinez, ingen av oss tänkte på var kulan faktiskt kommit ifrån. Mannen från gränden småjoggade fram och satte sig på huk. "Jag är läkare, backa undan", sade han och då han såg på mig är de isblåa ögonen allt jag tänker på. Han log trots den jobbiga situationen och alla backade. De flesta av Martinez vänner åker faktiskt hem och jag går tillbaka till bilen som är alldeles sönderslagen.

"Det var du hela tiden."
Han ryckte på axlarna, log och tog ännu ett bloss utav cigaretten.
"Varför?", min röst var andfådd av all uppdämd ilska.
"Om du nu suttit i fängelse hade Dezteny varit min för länge sedan, det kallas strategi min vän."
Jag rös eftersom att han nyss kallat mig sin vän. Jag var inte hans vän. Vänner ville inte se varandra döda. "Lämna henne ifred", morrade jag.
"Varför skulle jag?", flinade han med cigaretten i munnen.
"Förfan, jag gör vad som helst", svarade jag bedjande men nu var ilskan begravd.
"Lämna henne ifred."
"Men jag älskar henne", svarade jag i hopp om att denna man kanske mindes sin kärlek till Deztenys mor.

"Det gör du säkert, men en dag kommer du lämna henne för någon annan och krossa hennes hjärta."
"Vad vill du att jag ska göra?", frågade jag förvirrat men ilskan fanns djupt i hans röst.
"Jag vill att du ska ta din bil och lämna den här stan och aldrig komma tillbaka."