"Bilen står här utanför nu", mumlade Justin då han klev innanför ytterdörren. Jag bara nickade. Jag planerade att inte prata med honom förrän han faktiskt spottade ut sanningen, men jag var ärligt talat för feg och hoptryckt för att fråga. Kanske skulle han skjuta mig också?

Justin satte sig bredvid mig i soffan och sträckte ut sin hand för att smeka min kind, men automatiskt ryggade jag undan hans beröring. Med en irriterad gest korsade han armarna över bröstet.
"Berätta vad det är!", fräste han likt en kobra. Jag ryckte på axlarna och mjukt skakade han på min ena axel. "Kom igen, Dez", mumlade han, "är det Martinez?"
Han himlade med ögonen. "Dezteny."
"Ja, Justin?" Han placerade båda sina händer på min axlar och tvingade mig att se honom i ögonen.
"Jag kan inte berätta vad som hände den kvällen", sade han "men du måste lita på mig när jag säger att det inte var jag!"
”Lita på dig?", jag fnös högt. Att lita på honom efter vad jag hade sett den natten var det sista jag skulle göra. Han himlade återigen med ögonen, skulle han verkligen inte berätta någonting?
"Du kan inte förvänta dig att jag ska kunna lita på dig på beställning!", nästan skrek jag.
"Lita bara på mig!"
"Det är omöjligt."
"Låtsas åtminstone att du litar på mig", viskade han nu med en sorgfylld röst.
"Eller så berättar du?", svarade jag irriterat helt oförstående.
"Jag vill bara skydda dig…”
”Från vadå?” Jag skakade på huvudet. "Genom att mörda Martinez? Det funkar inte så!" Jag såg på honom, han verkade bestämd.
”Du tänker alltså inte berätta, inte ens lite?”

I mitt huvud spelades scenen upp då Justin med blodiga händer återvände till bilen. Blodet kanske var hans eget? Efter att ha skurit Martinez kanske han skar sig själv? Jag försökte motstrida tanken om att Justin var en mördare på alla sätt. Jag vred på huvudet och såg hur Justin log och likt solen smälte han bort min ilska, rädsla och besvikelse. Allt jag för en sekund känt, var nu som bortblåst. Så jag vände bort huvudet och försökte känna allt jag tidigare känt.

"Jag älskar dig", sade han tyst. Jag såg inte på honom förrän jag riktigt uppfattat vad han nyss sade. Skrattrynkor bildades vid utkanten av hans ögon. Vi bara såg på varandra, som om vi aldrig gjort något annat. Skrattrynkorna vid hans ögon dog långsamt ut, så som solen gör på natten. Jag förstod att han förväntade sig en reaktion, men jag visste inte hur jag skulle besvara all den kärlek jag kände för honom i just den sekund. Nickandes, med sammanpressade läppar såg han bort. Jag förstod att han var besviken. Så jag vred på hans huvud och pressade mina läppar mot hans, hårt. Han besvarade kyssen passionerat. Jag satte mig över honom.

Jag kände hans kalla händer på mina höfter som sedan följde sidorna av min midja upp längs min överkropp. Han pressade min kropp intill sin. Försiktigt smekte han den slutliga sömmen på mitt linne, innan han placerade sina händer på mina nu bara höfter. Han bet försiktigt i min underläpp, sög på det lilla bitmärket han lämnat. Med händerna smekte jag hans breda axlar ned längst hans biceps.

Han förde mitt linne upp över naveln.
"Om du vill ha mig så säg att du älskar mig", sade han och jag kysste honom igen. Jag hjälpte honom av med sin v-ringade T-shirt, och det var inte förrän jag famlade över hans gylf han upprepade sig.
"Säg det, babe", viskade han i mitt öra "säg det, så knullar jag dig hela natten." Jag rös då hans varma andedräkt träffade min öronmussla. Han kysste min nacke mjukt med en sån självkontroll att jag avundades. "Tre ord och du är min", mumlade han mot den tunna huden bakom mitt öra.
"Hela natten." Jag släppte taget om hans gylf och såg honom djupt i ögonen.
"Jag älskar dig, Justin Bieber."

Mitt hjärta talade ut, inte mitt behov. Jag kände hur hans kropp slappnade av under min, då han hört vad jag nyss sagt. Sedan nickade han så som han gjort förut.
"Menar du det?", han lät som ett barn.
"Ja, Justin, Tyv.." Han avbröt mig genom att kyssa mig så passionerat att jag trodde jag skulle tappa andan. "Snälla, säg det igen." "Jag älskar dig, Justin", log jag. Han log som ett barn i en godisaffär. Så nöjt, fridfullt och på något sätt tillfredsställt. Jag älskade honom, men jag hatade hans handling.