Mitt hjärta talade ut, inte mitt behov. Jag kände hur hans kropp slappnade av under min, då han hört vad jag nyss sagt. Sedan nickade han så som han gjort förut.
"Menar du det?", han lät som ett barn.
"Ja, Justin, Tyv.." Han avbröt mig genom att kyssa mig så passionerat att jag trodde jag skulle tappa andan. "Snälla, säg det igen." "Jag älskar dig, Justin", log jag. Han log som ett barn i en godisaffär. Så nöjt, fridfullt och på något sätt tillfredsställt. Jag älskade honom, men jag hatade hans handling.
Jag minns då jag vaknade den morgonen att inget kändes annorlunda. Allt rullade på så som det brukade. Justin som jämrade sig i sängen då alarmet sattes igång att tjuta likt en brandvarnare. Justin placerade täcket över mig och omslöt mig med sin värme. Han drog mig tätt in till sin bara överkropp. Han lät sin hand vila på min rumpa. Jag drog en hand igenom hans hår.
"Måste du jobba idag?", han kysste mig lätt på halsen. En rysning löpte längs min ryggrad då han talade i mitt öra.
"Ja", log jag. Han fortsatte kyssa mig längs halsen. Jag la armarna runt hans nacke och flätande in fingrarna i hans hår. Han stönade lätt och pressade sina läppar emot mina. Justin pressade våra kroppar samman. Han slickade sin amorbåge, medan han stirrade på mina läppar. Drog mitt hår bakom mitt ena öra. Han log.
Som vanligt missade jag frukosten efter allt velande i sängen.
"Baby, bara en minut till", viskade han lågt i mitt öra med sin raspiga röst.
"Jag kan inte, kommer bli försenad till jobbet", flinade jag och drog mig ur hans omfamning och började genast klä mig.
"Sjukanmäl dig, babe."
"Nope", skrattade jag och drog byxorna över mina knän. Sedan gick jag till mitt mindre intressanta arbete.
Då jag spenderat hela eftermiddagen på Rooster återstod bara en kund. Det hade mörknat på grund av den sena hösten. Vintern smög sig fram. Jag torkade av ett utav borden och såg på den enda kund jag hade kvar. Han hade placerat sitt vänsterben över sitt högra och läste en utav Roosters gratistidningar. Den prydliga klädseln passade inte alls ihop med det café han valt. Jag gick fram till mannen.
"Vad får det lov att vara?"
Mannens ansikte var fortfarande täckt med tidningen han höll. Jag såg ned i mitt block och väntade på ett svar jag aldrig fick. Jag såg upp och mannen sänkte tidningen en bit. Det var bara ögonen jag behövde se för att veta vem mannen var. De iskalla blå ögonen gick inte att ta miste på.
Hans ögon utav is frös fast vid mig.
"Hallå Dezteny, saknat mig?", flinade han och lade ned tidningen på bordet.
Han ryckte mig hårt i armen och tvingade mig att höra på vad han sade.
"Pappa har nu hittat dig, vilket betyder att kurragömman eller vilken lek du nu spelar är slut!", fräste han. Djävulen släppte mig diskret. Men hans hårda tag hade gjort vita avtryck på mig arm.En slöja av illamående föll över mig. Att han hade mage att ge sig själv titeln som min far.
En tår trängde sig igenom mitt slutna ögonlock. Det svarta håret låg bakåt slickat. De kisande ögonen var av is.
"Tänk inte ens tanken", sade han då jag såg mig om efter en utgång. Han nickade diskret mot det stora fönstret och där stod hans män maskerade bland de andra människor som gick på gatan.
"En kaffe", log han så de andra personalen inte skulle inse vad som pågick.
Stelt gick jag bakom disken. Jag kände hur hans blick brände i min nacke.
"Becca, jag mår lite illa. Kan du snälla ge mannen där sitt kaffe."
"Självklart."
Med snabba steg tog jag mig in genom omklädningsrummet. Jag såg mig om letade efter ett fönster. Jag knuffade fram en utav plast stolarna och försiktigt försökte jag krångla upp säkerhetsspärren med skakiga fingrar.
Jag hörde Djävulens röst : var tog den andra servitrisen vägen?
"Hon slutade för dagen", svarade Becca vänligt.
Mitt hjärta slog hårt i bröstet och med brist på andra idéer slog jag med armbågen in fönstret.
"Endast personal får gå in d..." Var det sista jag hörde Becca säga innan jag var ute med halva huvudet genom fönstret. Jag kände hur glasbitar skar mig över magen då jag var halvvägs ute kände jag ett stadigt grepp kring min fot. Med all min kraft sparkade jag honom och landade hårt på asfalten nedan för fönstret i glassplitter. Haltandes sprang jag genom mörkret.
"Hon borde vara här någonstans", sade en utav Djävulens män. Jag kröp bakom en container. Sedan hörde jag deras fotsteg. Mycket nära. Jag iakttog männen som nyss passerade min container och gick djupare in i den mörka gränden. De hade inte samma prydliga klädsel som Djävulen utan bar som vilka män som helst en vanlig klädsel. Det var omöjligt att på något sätt lägga märke till att de var min fars män. Jag höll in magen som nu var full med sår och med händerna längs tegelväggen kröp jag ut.
Men med min otur sparkade jag till den hårda metallen på containern. Mitt hjärta stannade ännu en gång då jag la märke till att fotstegen upphört. Med handen hårt pressad mot min mun höll jag andan. Det var tyst. Allt jag hörde var bilar som då och då passerade.
"Vad var det?", sade en utav de två männen och började genast springa i min riktning.
Aldrig i mitt liv har jag sprungit så fort, ner för gatan och hem till Justin.
Med tårarna rinnandes längs mina kinder drog jag upp dörren och låste den och lät mig sedan sjunka ned emot trädörren.
"Dez?"
