Min vänsterhand trevade ovant över den tapetserade väggen i sökandet efter strömbrytaren till taklampan. Det kittlade då mina fingertoppar vid rörde tapeten. Slutligen fann jag strömbrytaren i det dunkla rummet och på loppet av en nanosekund föll ljuset från taklampan på de marinblå lakanen och prydnadskuddarna. Silkeslakanet glittrade i skenet. Försiktigt drog jag upp persiennerna och lät mörkret tränga in i Justins stora sovrum. Jag sökte efter min mobiltelefon i högerfickan på mina vita jeans.

Till Justin: Vart är du?
Från Justin: Jobbar, är hemma om 20!
Till Justin: Det är så ensamt i din stora säng...
Från Justin: Vi säger 10 ;)

Jag log och stoppade sedan ned min mobiltelefon i min jeansficka innan jag på rygg slängde mig på Justins stora, mjuka säng. Madrassens fjädring knarrade då min kropp belastats på den stora madrassen. Jag lät doften av Justin tränga in genom mina näsborrar. Jag föreställde mig hur Justin låg utsträckt i just den här sängen om natten och omfamnade mig. Hur hans hjärta slog hårt i min ryggrad med en hand lätt placerat på mitt höftben. Hur hans tunga andetag träffade min öronmussla. Jag ryste av välbehag.

Att Justin räddat mig var inget jag tvivlade på. Det var klar fakta. Han hade fått det obehagliga med att bli berörd att upphöra. Han rörde mig inte bara fysiskt. Han rörde mig även psykiskt. Jag kände det ända in i själen. Varenda millimeter av min kropp sattes i brand under hans beröring. För första gången i mitt liv hade jag stött på kärlek. Eller snarare dunsat in i. I hans närhet kunde jag slappna av och för en stund glömma den ständiga rädslan som alltid kröp under skinnet på mig.

Tio minuter senare klev Justin över tröskeln med byxorna hängandes långt runt midjan. Hans ljusa boxershorts anandes under den vita långärmade tröjan. Utkanten av madrassen sjönk ner då han satte sig. Jag satte mig upp och kröp närmre. Jag placerade båda mina händer på hans axlar och lät tummarna gå i ett cirkulärt mönster över hans muskelknutar.

"Tuff dag?" mumlade jag. Han stönade instämmande.
"Precis där, baby", stönade han då jag träffade hans ömma parti. Justin vred sig ur mitt grepp och tog mig med sig då han lade sig ned. Min blick sökte sig bort över hans axel och fäste sig vid ett fotografi vid sängbordet gjort av mörkt trä.
"Vad tittar du på?" undrade Justin mjukt. Med hjälp av sitt pekfinger följde han mjukt min amorbåge." Åh, jag… Ugh", jag svalde försiktigt. "Tittar på ditt fotografi." Justin vred på sig och greppade tag om ramen av mörkt trä. Jag mötte hans blick och fann en sorg bakom de nötbruna ögonen. En sorg som var djupare än hans mörka iris. Jag drunknade ännu en gång i det sårbara ögonen och sökte efter sorgen han bar.

"Du behöver inte", viskade jag och lät mina händer försiktigt glida över hans bröstkorg som hävdes i tempo av en folivora. Justins blick växlade mellan mig och fotografiet.
"Det här är så gammalt", han skrattade alldeles utan humor. "Jag var typ... Sju", han gav mig ramen av trä. Jag granskade fotografiet. Alla färger som en gång varit lysande och starka var nu urblekta. Man kunde ana vilka färger som tidigare tagit plats över fotografiet av Justin och vad jag trodde var hans familj. Fotot bestod av Justin och en yngre kille som jag tror föreställde Jaxon. De hade armarna över varandras axlar och man kunde riktigt känna hur solen smekte deras ryggar. Justins hår var blekt av solen och tonen på hans hud var mörkare än jag någonsin sett honom ha. De båda log stort mot kameran. Jag släppte fotografiet med blicken.

Jag drog en hand genom hans hår och med hjälp av tummen smekte jag hans mjuka kind.
"Du saknar dem, eller hur?"
"Min familj?" frågade Justin. Jag nickade.
"Ja, det gör jag", nickade han sorgset. "Jag fick hela min familj att falla i bitar", viskade han.
"Du är för hård emot dig själv!" Han skakade på huvudet.
"Om jag inte flyttat hade mina föräldrar aldrig skilt sig", mumlade han och placerade fingertopparna på min byxlinning och pressade mig närmre.
"Jag är orsaken till deras skilsmässa." Jag skakade långsamt på huvudet emot hans hals.
"Jag hatar mig själv varje dag för att ha fått min mamma att spåra ur."
"Spåra ur?" frågade jag och såg på honom. Han såg förkrossad ut. Jag förstod att han inte ville att jag skulle gå närmare inpå ämnet.
"Ja, skilsmässan krossade henne totalt", viskade han och tryckte mig ännu närmare honom.
"Berätta mer om henne", viskade jag försiktigt emot hans hals. Justin rös då min andedräkt träffade hans öronmussla.
"Hon var äventyrlig, ville alltid ut på massa galna resor." Jag kunde höra leendet i hans röst. "Men hon kom oftast ingenstans." Jag nickade.
"Hon lagade jävligt god mat också."
"Jasså? Det kan inte gå i släkten", fnissade jag.
"Så hemsk är jag väl inte?" skrattade Justin mjukt och kysste sedan min panna. Jag placerade mjukt mina läppar emot hans.
"Jag skulle så gärna vilja träffa dem."
"Vill du?" undrade Justin förvånat.
"Ja och det är dags för dig att träffa din mamma igen", mumlade jag.
"Det kanske du får någon dag", log han. Jag log stort. Det kändes bra att få honom att le igen.
"Vad sägs om på lördag?" viskade han och fångade upp mina läppar innan jag hann besvara frågan.
"Nu på lördag?" Justin nickade. Jag log stort. "Ja." Jag gjorde mig fri ur Justins omfamning.
"Vart ska du?" mumlade han hest.
"Köket", gäspade jag.
"Snälla, kom och lägg dig i någon minut till", bad han.
"Om du vill ha en tjej som dör av törst i din säng så lägger jag mig gärna några minuter till."

Jag iakttog Justin då han flinade. Det drog i mungiporna. Att jag plåstrat ihop honom under dessa korta minuterna fick mig att le. Jag visste att han inte hade en aning om hur mycket han lagat inom mig. Han hade inte bara använt en tillfällig tejp då han tejpat ihop delarna av mitt hjärta. Alla gånger jag var med honom kändes det som om det alltid skulle vara så här. Som om han alltid skulle stå vid min sida. Att jag för en gång skull inte skulle gå miste om något. Att jag kunde bli lycklig ingen. För det var precis vad jag var med honom.

Jag lämnade rummet, gick ned för den magnifika trappan och ut över de kalla stengolven till köket. Jag vred om vattenkranen av ofärgat stål. Små vatten droppar sökte sig ner. Jag vred på högre styrka och satte sedan in mitt pekfinger under strålen. Det smattrade hårt då det träffade metallen den underkastat sig. Då vattnet svalnat höll jag ett glas under. Sedan lät jag vattnet löpa ned i min strupe. Jag lämnade köket med det cylinderformade glaset i handen. Jag lutade mig mjukt emot soffstödet och pressade det kalla glaset ännu en gång emot mina läppar. Jag hoppade till då jag möttes av något som inte passade in i mitt synfält. Ett skrik lämnade min strupe. I nästa sekund träffade glaset i min hand golvet i ett kransade ljud. Konturerna av en man hade bildats bakom fönstret. Mörkret hade omfamnat honom i sitt täcke. Jag frös fast i skräck. Jag kunde inte andas. Jag ville skrika efter Justin men hans namn fastnade i gommen.

Hårda fotsteg träffade golvet på övervåningen. Jag hörde knappt hur Justins förtvivlade fötter några sekunder senare mötte trappstegen. Jag stod som förstenad. Jag hörde Justin ropa mitt namn.

Siluetten stod nära glasrutan. Hans andetag avspeglades på det genomskinliga glaset. Gång på gång träffade hans andedräkt rutan och molnet framför honom växte. Skäggstubben anades i mörkret. Han höjde ett pekfinger som var täckt med en svart skinnhandske. Långsamt mötte fingertoppen glasrutan. I stora drag drog han försiktigt med pekfingret i molnet hans andedräkt skapat.

Jag såg upp på trappen där Justin höll sitt vapen högt medan han smidigt tog sig ner för trappen. Pulsen dånade i min kropp. Jag såg åt fönstret ännu en gång. Men gestalten var borta. Lika borta som en knappnål i rymden. Det susade i öronen då Justin slog upp ytterdörren av mörkt trä. Avlägsna skrik av bromsar hördes. Jag räknade mina djupa andetag då mina bara fötter mötte stengolvet och orsakade en skalande ljud. Jag placerade handflatorna emot det isande kalla glaset. En kall kår löpte längs ryggraden då jag baklänges läste: "Pappa ser alltid på." 

End Notes: Spännande va? Hm, ärligt vem tror ni stod utanför fönstret? Vem lämnade det hemska meddelandet? Och hur tror ni det går då de ska träffa Pattie? Kommentera!