Jag satte mig upp på den hårda sängen. Hela min kropp pirrade av spänning. Jag tittade på väckarklockan. 05.30. Medveten om att jag inte skulle kunna sova mer än de få timmar jag gjort inatt reste jag mig hastigt upp. En yrsel föll över mig. Jag stod still en sekund och lät det falla av mig innan jag hörde hur min mage gav sig ifrån ett kurrande ljud. Jag hade inte ätit någonting sedan den där pizzan Justin hade bjudit på två dagar tidigare. Inte heller hade jag några fler kläder än de jag fått av Justin. Jag kom att tänka på att han hade kört förbi något som liknat ett köpcentrer när han lämnat av mig. Det kan alltså inte vara långt borta.

 

Jag behövde även ett jobb. Jag visste att jag inte skulle kunna överleva på de pengarna jag hade för alltid. Jag hade ingen skola att gå i. Djävulen hade sett till att jag hoppade när jag gick i 5an, ett år efter att det hände. När läraren började fråga om alla blåmärkena jag bar på. Jag tog tag om det vackra silverhalsbandet som hänge runt min hals. En gammal vana. Det var en hjärtformad berlock. I ena hjärthalvan fanns en bild på mig som tioåring och i den andra halvan en bild på min mamma. Jag hade inte varit ute på stan sedan dess.

 

Jag vet inte varför men jag hade en känsla av att idag skulle jag få uppleva äventyr. Och jag älskade det. Det gav mig en känsla jag inte känt på länge, jag kände mig levande. Men plötsligt slogs jag av tanken på att bli sedd. Djävulen hade fullt av vänner. Jag vet mycket väl var djävulen är kapabel till och rädslan över att bli hittad sköljde över mig likt en våg. Men sedan insåg jag att de troligtvis inte skulle känna igen mig ändå, jag har aldrig varit såhär ren och de skulle aldrig gissa att det var jag i dessa nya kläderna jag fått av Justin. Beslutsamt greppade tag i min mobil som legat på det lilla fallfärdiga nattduksbordet och stoppade jag in den i djupet av min ficka. Sedan gick jag ut ur det mörka lilla rummet.

 

Sakta gick jag igenom den långa korridoren. Alla dörrar såg likadana ut. Mörkt trä med en silver bricka som avslöjade vilket nummer de bodde på. Slutligen kom jag fram till ett större rum. Som förmodligen skulle föreställa ett vardagsrum eftersom att det stod en stod brun skinnsoffa i rummet och några matchande fotöljer. Men inte en människa syntes i närheten, det var helt folktomt.

 

När jag steg ut ur motellet smekte en morgonbris mina kinder. Men brisen var mer än så, mer än en kall luft som fick mina kinder blossa. För jag kände hur något växte inuti mig. Och jag var säker på att det var den nya jag. Jag gick nerför gatan, passerade ett övergångställ. Jag försökte minnas var Justin kört för att ta mig till staden.

 

Tjugo minuter senare satt jag på ett litet kafé och tryckte i mig en torr ostfralla, men det spelade ingen roll. Allt jag ville var att fylla min magsäck med något så den skulle sluta skrika. Jag tittade mig hela tiden omkring, rädd att nästa person som stiger in i kafét kan vara en av djävulens vänner. Men samtidigt kan jag inte ungå från att leta efter ett ansikte. Justin.

 

En svartklädd servitris stannade vid mitt bord. Hon såg på mig en stund innan hon log ett falskt leende. "Får det lov att vara något annat?" Jag skakade på huvudet. Mer hade jag inte råd med. Hon vred lite på sig och försökte dölja att hon himlade med ögonen innan hon gick vidare. Hastigt ställde jag mig upp och petade till henne på axeln. Hon vred lite lätt på huvudet. "Ni har inga jobb att erbjuda?"

 

Efter att ha gjort en anställnings intervjun med kaféchefen och fått jobbet befann jag mig nu på motellet. Jag satt och stirrade tomt in i tjock teven, medveten om att jag inte skulle kunna somna. Det kändes inte tryggt på motellet. Men det var allt jag hade. Det närmaste jag någonsin har kommit trygghet sedan den dagen då jag var tio och tiden då jag var hos honom. Hos Justin. Jag kom på mig själv med att titta på mobilen för säkert hundrade gången idag för att se om han hade ringt, vilket han inte hade och troligen inte skulle.

 

Tvn skiftade mellan myrornas krig och bingolotto. Jag tröttnade tillslut och stängde av den teve som hade smalare skärm än bredd. Då jag stängt av den blev allt genast mörk, sådär mörkt att du inte kan se din hand även fast du håller den en centimeter ifrån ditt ansikte. Allt blev omedelbart tyst då teven inte fyllde ut det lilla rummet. Jag blev plötsligt mer medveten om de ljud jag själv åstadkom. Hur sängens fjädring pyste ut lust då jag reste mig upp.

 

Jag räknade mina egna fotsteg på väg emot badrummet. Hur plankorna under mig gav i från sig ett litet knarr för varje steg jag tog. Jag gick fram till de lilla badrumsfönstret och försökte att kika ut. Men mörkret återspeglar bara mitt egna ansikte. Det var omöjligt att se ut en natt som den här. Då månen står på glänt och himlen är helt stjärnfri. Då himlen är naken. Det var då den tunna glasskivan hindrade mig ifrån att se något så vackert. Allt jag såg var mig själv. Allt jag hörde var mina egna andetag. Jag såg hur mina andetag speglades av på glasskivan bara som ett litet moln. Som om min existens inte var mer än ett litet moln på en glasskiva.

 

Jag vände mig hastigt då jag hörde ett ljud. Ett annat knarr, inte alls samma knarr som jag hört innan då jag tagit mig hit. Med hjärtat i halsgropen gick jag med snabba steg tillbaka till sängen jag suttit på innan. Jag drog upp knäna framför brösten och försökte lugna mig. Det var i sådana här fall jag tidigare skulle velat ha tänkt på ängen. Men den här gången ville jag inte fly. Inte från verkligheten. Inte från sanningen. När nästa knarr kom hoppade jag till. Tryckte mig så långt intill väggen som möjligt. Försökte få mig själv att inse att jag bara inbillat mig. Det var inte förrän jag såg den gestalten utanför fönstret jag insåg att jag inte hade inbillat mig. Att det inte ens fanns lite fantasi inblandat. Bara verklighet.

 

Jag frös fast i skräck. Jag försökte leta upp mobilen i fickan för att slå 112. Men mina händer skakade så mycket att den föll. Föll till golvet med en duns. Jag såg hur batteriet och mobilen särades ifrån varandra. Jag såg inte upp förrän jag hörde nästa ljud. Ett annat slags knarrande. Jag var inte hundra procent. Men jag chansade på att de var det fönster jag sett gestalten utanför. Skenet avslöjade inte mycket mer än så. Jag stirrade in i väggen, för rädd för att göra någonting annat. Jag såg hur skuggan tvekade, hur gestaltens kropp speglades av emot den grå väggen. Sedan såg jag hur gestaltens skugga började röra sig smidigt. Det var i den sekunden jag insåg att det var kört.