Dezteny's perspektiv:

Jag sprang blint var mina ben tog mig. Jag visste inte vart, jag visste inte hur. Allt jag visste var varför.
Mina bara fötter pressades mot den hårda skogsmarken. Blodet i mina ådror dunkade hårt inuti min sönderslagna kropp. Det gjorde ont. Men istället för att skrika täckte jag munnen och sprang, sprang och sprang. Min bröstkorg rörde sig hastigt upp och ner. Jag var utmattad men det var rädslan som tog mig framåt, som gång på gång fick mig ta ett extra steg.

"Dezteny! Du kan springa, men du kan aldrig gömma dig!" ropade Djävulen retfullt.
För en sekund stannade mitt hjärta och även mitt sinne. Jag var inte ensam. Jag föll ihop på knäna och kröp mot den största gran jag kunde hitta. Mina bara ben sårades mot den hårda marken och en tjock strimla blod letade sig sin väg ner mot mina lika sårade fötter.
Jag hörde Djävulens fötter slå emot marken. Han var närmare än jag trott. Jag skyndade mig under en gran och drog sina blodiga ben intill sig. Jag pressade min hand hårt mot mina torra läppar. Om jag var rädd innan så var jag definetivt livrädd nu. Jag kämpade för att inte höras. Vettskrämt kollade jag ner på mina alltför blodiga ben, ett tunt lager jord hade samlats kring det blodiga såren.

"Varför ens försöker du fly, när du vet att jag alltid hittar dig, sötnos?"
Jag andades kraftigt i min hand. "Snälla, snälla, inte igen" bad jag tyst.
Han var mycket nära nu, så nära att jag kunde höra hans tunga andetag. En obehaglig rysing gick igenon min kropp och jag pressade ryggen mot den hårda barken på trädet. Varför just jag?

Jag hörde hur en kvist gick av mycket nära mig. Jag vände sakta och ljudlöst på huvudet. Mitt hjärta stannade ännu en gång då jag la märke till de svarta läderskorna tätt in till mitt gömställe. Med handen hårt pressad mot min mun höll jag andan. Det var tyst. Så tyst. Det enda jag hörde var hans flåsande, som om han sprungit ett marathon.

Djävulen började sig sakta ner och tog tag i den kvist som täckte min existans som mest. Han förde den uppåt. I hopp om att hitta mig. I den sekunden visste jag att det var ute med mig. Om bara en sekund eller två skulle jag bli funnen av den man som jag minst ville bli funnen av, den man som tog mitt rymmande som en lek.

"Buh" viskade han lätt i mitt högra öra. Jag hade inte märkt att jag grät förrän min hand var dränkt i tårar. Jag backade hastigt åt motsatt håll ut från granen. Jag struntade i om smärtan i mina handflator letade sig upp mot armen. Jag svängde med huvudet åt alla olika håll, utan att hitta honom. I en hastig rörelse reste jag mig upp. Men innan jag hann vända mig om hade jag sprungit rätt in i Djävulens iskalla armar. Kurragömman var slut och jag var förloraren ännu en gång.
Med ett hårt grepp tog han tag i mina handleder och drog mig mot den riktningen jag kommit ifrån. Ännu en gång blev jag släpad tillbaka emot helvetet.
"Nej snälla" bad jag men som svar fick jag en hård spark i sidan som fick mig falla ihop mot den iskalla marken. En slöja av illamående föll över mig. Att han hade titeln som min far skulle jag nog aldrig förstå.
Efter att Djävulen stått och iakttagit min bröstkrog i några minuter tog han ett stadigt grepp i mitt hår. Det var så flottigt att håret delat upp sig i egna stripor. Både blod och jord hade samlats i det som tidigare varit rent. Med bara en liten del av hans kraft drog han håret mot den riktningen han kallade "hem". Men som för mig i många år bara hade varit en fängelse. Jag själv skulle beskriva mig som en fånge i mitt eget hem.

Ihopkurad mot stenväggen i det hörn han lämnat mig iakttog jag honom gå upp för stentrappan. Jag räknade vart enda steg. För varenda steg han tog slappnade jag av lite mer. Andetagen som innan varit häftiga hade sakta men säkert börjat bli normala. Dörren till källaren stängdes försiktigt. Jag stirrade på hur nyckeln vreds om i låset. Att han var mer försiktig med dörren än vad han var om mig. Hade det alltid varit så? Jag stirrade upp i taket. Uttråkad räknade jag tegelstenarna på väggen. 50....51.....52.... Jag räknade högt men avbröts av hur källardörren öppnades ännu en gång. Helvete.
Jag iakttog mannen som nyss klivit in genom dörren, mannen jag inte kunde urskilja. Vi höll ögonkontakt under tiden mannen med långa steg tog sig ner från trappan och direkt började gå emot mig. Utan att släppa ögonkontakten vi hade drog han upp mig med sin vänster arm. Vände på mig. Granskade min kropp uppifrån och ner. 
" Hur mycket ska du ha för henne?" ropade den okände
" Emh.. två tusen?" log Djävulen
" Det vet jag inte, hon är så smutsig"
Leendet i hans ansikte dog ut, precis så som solen gör på natten. Den okände mannen märkte förmodligen att Djävulen såg missnöjd ut och ropade lågt:
" Tusen?" 
Leendet i Djävulens ansikte vaknade till liv. Han lutade sig på källardörren och såg lite fundersam ut. 
" Ettusenfemhundra?" 
" Deal!" besvarade mannen.
Djävulen som lämnade rummet låste precis som vanligt, men istället för att räkna hans steg var jag för upptagen att stirra på mannen jag lämnats ensam med. Det ända som lyste upp rummet var det lilla fönstret. Allt var tyst, så tyst att det ända som hördes var hur mannen knäppte upp sitt skärp och hur sedan byxorna togs emot av den hårda betong golvet.
Han tog några steg emot mig, han var så nära att jag kunde känna hans andedräkt. Sakta började han kyssa mig på halsen och neråt. Mannen lyfte upp mig och letade sig fram till den enda möbel som befann sig i rummet. Madrassen.
Han kastade mig på den, så som man kastar en använd näsduk i en papperskorg. Den håriga kroppen belastades över min och jag hade inte längre någon vilja, inget jag kunde göra. Feminismen existerade inte och det gjorde inte kvinnorsrätt i samhället heller inte i denne mans värld iallafall. Stretade jag ens emot? Svaret är nej. Jag bara tog emot smärtan och grävde sig in mot den okändes bröst, lät tårarna blöta ner hans hårda axel.