Inlägget är skrivet: ♥ I Kategorin: Länkbyten
CELEBNOVELL
Justin Bieber, skolans kriminell. Ledare i gänget. Killen som inte bryr sig om någonting. Dagarna består av - förvånansvärt - av skolan medans nätterna är motsatsen – fester , droger, sprit och tjejer. Han är jagad av många men ingen lyckas att fälla ner honom.
Vad händer när Scarletts och Justins vägar korsas? Ta reda på det genom att läsa Blue Moon.
Inlägget är skrivet: ♥ I Kategorin: Allmänt
33 - YOU'RE STILL HERE
"Vad gör den horungen här?" skrek han sluddrigt och höjde ett skakigt finger och pekade på Justin.
“Mike…” började Pattie då tårarna steg i hennes ögon.
Mannen lutade sig emot dörrkarmen och flinade.
"Sa jag inte åt dig att aldrig mer komma hit?" Justin såg på mannen i förakt. Glöden i hans ögon fick mitt hjärta att splittras så som glaset på golvet. Då Mike tog några steg framåt såg jag hur Jazmyn gömde sig bakom dörren med händerna för öronen.
"När du lämnade din mor för att ruttna och valde dina pundarvänner valde din mor mig", han fnös. "Du krossade hennes hjärta och jag fanns där för att plocka upp bitarna." Justin skakade på huvudet i misstro.
Något sa mig att plocka upp bitarna inte var något Mike hade gjort.
"Så kommer du hit med någon tillfällig blondin och tror att allt ska lösa sig", Mike skrattade. "Att du ska få pengar, mat och kanske ett nytt boende?" Justin skakade på huvudet, han var medveten om att Jazmyn såg allt och han sa ingenting. Han bara såg på sin syster.
"Så vad gör du här?" flinade Mike och tog upp ett cigarettpaket ur sin ficka.
"Jag hälsar på min familj", morrade Justin. "Familj?" skrattade han med cigaretten i munnen. "Vilken familj?" Han gestikulerade omkring sig med öppna armar. "Jag ser inte din familj", han tände cigaretten i sin mun och drog sedan in. "Ingen bryr sig om dig här."
“Mike!" grät Pattie. "Han är min son."
"Nej, det är han inte. Din son dog den dagen han lämnade dig", morrade Michael och placerade ett finger hårt mot Justins bröst.
"Skrik inte åt henne", spottade Justin.
”Jag gör vad fan jag vill", väste han tillbaka.
"Sluta", vädjade Pattie förtvivlat. Justins bröstkorg hävdes i vrede.
"Jag visste att det var ett misstag att komma hit", spottade Justin sedan och grep tag om min hand. "Kom Dezteny, vi går." Han knuffade Mike ur sin väg och blev plötsligt medveten om sin systers tårar. Med ens stelnade han till.
"Justin, gå inte", grät hon med sin leksaksbjörn i handen. Han släppte genast min hand och hukade sig sedan ned.
"Det är okej, prinsessan", han gjorde en gest till sin famn och Jazmyn kröp fram och omfamnade honom. "Det är okej", upprepade han i hennes hår. Pattie gick fram till Justin och drog honom lite tröjan.
"Snälla", viskade hon. Det krasade då hon kom åt glassplittret. Justin släppte Jazmyn och tog sin mor i sina armar. "Jag måste", svarade han sedan och släppte henne. Han gjorde en gest emot ytterdörren åt mig och sedan lämnade vi huset.
En vit Toyota passerade då vi lämnat huset. Torrt grus revs upp och ett moln av damm vidgade sig ut över gatan. All aktivitet hade avtagit för dagen. Allt jag hörde var grannens hund som skällde och krafsade hårt på det höga stängslet. Mina lungor välkomnade den svala luften då jag klev ut på den folktomma gatan.
Då jag vände mig om stod Jazmyn med tårar längs kinderna i fönstret. Hon bankade på gallret och jag kunde ana hur hennes läppar formades av namnet på sin bror. Justin såg inte tillbaka en enda gång. Han drog en frustrerad hand genom sitt hår innan han sprakade på en aluminium bruk som låg på den äldre asfalten. Hans händer skakade då han låste upp sin Range Rover, sedan slängde han upp bildörren på förarsidan. Jag öppnade bildörren långsamt, och satte mig.
Justin kramade om ratten så hårt att knogarna vitnade. Sedan släppte han ratten och dunkade knytnäven emot ratten några gånger. Han släppte ut ett skarpt men svagt skrik och slog sedan till ratten igen.
Justins beteende skrämde mig inte. Jag visste att han beskyllde allt det här på honom. Han hade berättat för mig att det var hans fel att hans mamma hade spårat ur. Nu kunde jag förstå hur han menade. Hennes nya sambo verkande inte vara särskilt trevlig. Han hade precis träffat sin mamma och lillasyster, som han inte träffat på jag vet inte hur länge. Han fick se deras hus som numera var fallfärdig. Han fick för första gången på flera år höra att hans mamma älskade honom. Han fick se hans mamma gråta. Hans syster hade gråtit hysteriskt. Hur ledsen och frustrerad han än var så skrämde han mig inte. Inte idag.
Jag satt där och såg på honom. Hur hans halsmuskler spändes i ilska och hur hans ögon svartnade och blev sådär svarta som bara hans kunde bli. Hans mun rördes häftigt. Läpparna formade många svordomar. Så jag lutade mig fram och täppte till hans argsinta mun med min egen och kysste honom. Han besvarade argsint min kyss. Men sedan kände jag hur hela han slappnade av och han lindade in sina händer i mitt hår. Vi båda andades häftig då vi avbröt kyssen. Jag kramade om hans nacke och lutade hans huvud emot mitt bröst. "Det är okej", viskade jag sedan. Han nickade emot mitt bröst och tog ett djupt andetag. Sedan satte han sig upp och placerade nyckeln i tändningslåset. Motorn brummade.
Då jag såg på Justin satt han med en cigarett i mungipan. Han drog in ett bloss och som han sedan blåste ut genom fönstret och lät sedan röken separeras i vinden.
"Tack", viskade han utan att se på mig. Han fimpade cigaretten i vinden och slängde sedan ut den genom bilfönstret.
"För vad?" viskade jag hest. Han släppte blicken från vägen och såg på mig för första gången sedan vi lämnat lägenheten.
"För att du fortfarande är kvar."
End notes: Jätte kort kapitel, jag vet. Men annars då? Era åsiskter betyder allt! ♥
Inlägget är skrivet: ♥ I Kategorin: A Thousand Miles From Happiness ☑
32 - CINDERELLA
"J-Justin?" viskade hon. Som om hon var rädd att han skulle försvinna om hon talade högre. Justin stod andlös och stel. Jag kramade om hans hand för att föra honom tillbaka till jorden. Justin slickade sina torra läppar. "Hej mamma..." Jag kände hur han ryckte till när de främmande orden lämnade hans läppar.
Kvinnan med kläderna lika stora som ett cirkustält såg Justin med stora ögon.
"V-vad gör du här?" stammade hon fram. Justin lät en suck rymma genom hans läppar.
"Jag kom för att träffa dig", svarade han osäkert. Det lät som om det var mer en fråga en ett konstaterande. Justins mamma vilade sin panna i höger handen och lät sedan fingertopparna falla längs med sin kind. Hon gestikulerade med sin lediga hand åt huset.
"Det är kallt ute, ni borde...", sa hon försiktigt. "Ni borde komma in." Justin såg ut som om han sett ett spöke då hans ansikte bleknade och då pupillerna vidgades i kvällssolen. Jag kramade om hans hand som en påminnelse om att han inte var ensam. Han nickade mjukt och klev sedan över tröskeln med mig tätt in på.
Pattie, som Justins mamma insisterat att hon ville bli kallad, stod ihop krympt av skam och såg på Justin då han såg sig om. Det var lågt i tak med väggar som gulnat av cigarettrök. "Allt är precis som förr", viskade Justin hest. Hon nickade och drog en flottig hårslinga ur ansiktet.
I bakgrunden hördes ett svagt ljud av en teve som både brusade och visade något slags barnprogram. Det krasade under Justins skor då han tog ett steg ut i den lilla hallen som bara bestod av en matta och en hög med skor. "Jag skulle gärna erbjuda er något att äta men jag har tyvärr inte handlat", viskade Pattie. "Det är okej", nickade Justin. Jag nickade instämmande och log emot hans mor. Hon log vänligt tillbaka.
Justin släppte min hand då vi lämnade hallen och klev in i vardagsrummet. Bakom de väggarna som nu var gula av rök anades en tapet som vad jag trott varit svagt blå. Vardagsrummet var minimalt. En sliten skinnsoffa som spruckit i ett antal sömmar stod placerad i mitten av rummet framför en tjock teve. På det mörka plast golvet mjukt lutad mot soffan satt en liten flicka med ljust hår. Hon såg ut att vara i femårsåldern. I hennes famn låg en smutsig leksaksbjörn. Då hennes blick fäste sig vid Justin log hon så stort gluggen i hennes mun blottade sig. Justin gick fort fram till den lilla flickan och hukade sig framför henne.
"Hej prinsessan", viskade han mjukt och föste en hårslinga ur hennes vackra ansikte. Den lilla flickan slog armarna om Justins hals och han lyfte sedan upp henne i sin famn.
"Jag har saknat dig", viskade Justin i hennes hår. Jag kunde höra en viss sårbarhet i hans röst. Flickans blick fäste sig vid mig och hon såg sedan på Justin i förundran.
"Vem är det?" frågade hon och pekade på mig med ett av hennes små fingrar.
"Det är min tjej, Jazmyn", log Justin då han såg på mig och mimade "min syster." Mitt hjärta slog några extra slag då han presenterade mig. Det var första gången han kallat mig sin. Var jag verkligen hans flickvän?
Hans lillasyster rynkade på pannan och såg sedan på Justin.
"Jag trodde jag var din tjej", hon putade med underläppen.
"Du kommer alltid att vara min tjej, prinsessan", flinade Justin och petade på hennes utskjutna läpp. Justin satte sig i soffan utav skinn med Jazmyn i sin famn.
"Kom, Dez", sa Justin. Jag tvekade lite.
"Det är okej", uppmanade Justin lugnande, uppenbarligen medveten om min osäkerhet. Långsamt tog jag några steg in i rummet och sjönk ned bredvid Justin i soffan. Jazmyns blick växlade mellan mig och Justin.
"Hon ser ut som Askungen", viskade hon blygt i hans öra.
"Nej, Dezteny är vackrare", flinade han och log emot mig. Jag fnissade lite och kände sedan hur mina kinder började hetta.
Justin kittlade lätt sin syster utanpå den svarta tröjan hon bar och hon slängde sig genast bakåt i hans knä och skrattade. "Säg att du älskar mig så slutar jag", flinade Justin och kittlade henne ännu mer. Hon kiknade i skratt. "Nej."
"Say you love me"
"Säg att du älskar mig", upprepade han och blåste henne på magen. "Säg det."
"Jag älskar dig", skrattade Jazmyn slutligen. "Jag älskar dig", upprepade hon.
Jag kunde inte undgå att le då jag såg hur mjuk och lekfull Justin var med sin syster. Det gladde mig att han äntligen var här. Det kändes som om mycket av hans bitterhet skulle lösas upp bara av att komma i kontakt med sin familj ännu en gång. Utan att bli påmind om Jaxon.
Jag lämnade slutligen vardagsrummet och gick in i köket där Pattie stod med ryggen vänd emot mig. Ett tunt lager av damm och matrester hade samlats över de svartvita rektanglarna som tog plats under henne.
"Behöver du hjälp?" frågade jag försiktigt. Hon vände sig hastigt om med en slev i ena handen.
"Du skrämde mig.", andades hon ut och log sedan lättat. "Gärna." Jag gick fram till henne och hon räckte mig sleven. Jag rörde sakta om i smeten medan hon justerade värmen på den äldre spisen.
"Jag måste be om ursäkt för den hemska smeten, jag borde ha handlat me..."
"Det är okej", avbröt jag henne. Hon sökte sig min ögonkontakt och gav mig ett varmt leende. Hon öppnade sedan den tonade ugnsluckan och jag förde sedan in smeten. Pattie lutade sig emot diskbänken.
"Så vad är Justin och du?" Jag log lite genererat. Pattie tittade på mig med hoppfulla ögon. "Jag såg hur han tittade på dig." Jag hade ingen aning om hur Justin såg på mig.
"Jag antar att vi är ett par", log jag och torkade av händerna på mina jeans. Sedan rynkade jag pannan,
"Hur såg han på mig?" Pattie log.
"Han tittade på dig som om du var den enda tjejen kvar på jorden. Han såg riktigt lycklig ut. Jag har inte sett honom så sedan Jax.." hon avbröt sig själv, "jag är i alla fall glad att han har dig. Han förtjänar att vara lycklig", hon log ett leende som var fyllt med värme och kärlek.
All den kärlek hon utstrålade fick mig inse hur mycket jag saknade min mamma. Även fast så många år hade gått och jag hade förlorat så mycket mer så glömer jag aldrig känslan av en moders kärlek. Ovillkorlig kärlek. Aldrig heller glömmer jag energin min mamma utstrålade.
Ett knarr hördes bakom oss. Jag vände mig hastigt och såg Justin som stod lutad emot dörrkarmen. Hans armar låg korsade över bröstet.
"Du ser stressad ut mamma, hur mår du?" mumlade Justin.
"Jag mår bra", viskade hon som om rösten inte längre bar.
"Mamma?" frågade Justin försiktigt och tog några steg fram. Han beundrade sin mor under några sekunder utan att hon mötte hans blick. Slutligen såg hon upp och slängde sig kring hans nacke och grät tyst.
"Jag har saknat dig så", viskade hon emot hans axel. Det tog några sekunder innan även han slog armarna om henne. Han vaggade henne mjukt i hans famn.
"Jag har saknat dig också, mamma", viskade han hest.
"Jag trodde att du hatade mig", Justins röst skar sig i slutet av hans mening.
"Jag skulle aldrig någonsin kunna hata dig Justin. Du är min son. Jag älskar dig mer än allt annat i hela världen", Pattie grät fortfarande. "Jag älskar dig också mamma", viskade Justin och strök lugnade Pattie över ryggen. Justin mötte min blick över sin mors axel och log. Pattie släppte hans nacke och torkade sig om kinderna. "Förlåt", skrattade hon mjukt.
Plötsligt kolliderade ytterdörren med väggen och höstkylan trängde in i rummet. Justin ryckte till av dunsen. Alla såg emot köksdörren som stod på glänt. Jag möttes av en man med en grön ölflaska i sin högra hand. . Hans ögon glödde av ilska då han såg på Justin. Han höll hårt i halsen på flaskan och knackade sedan av botten. Glassplitter träffade golvet. Pattie skakade. Glädjen i rummet försvann lika fort som värmen.
"Vad gör den horungen här?" skrek han sluddrigt och höjde ett skakigt finger och pekade på Justin.
Inlägget är skrivet: ♥ I Kategorin: A Thousand Miles From Happiness ☑
31 - THIS IS IT
Jag såg upp på trappen där Justin höll sitt vapen högt medan han smidigt tog sig ner för trappen. Pulsen dånade i min kropp. Jag såg åt fönstret ännu en gång. Men gestalten var borta. Lika borta som en knappnål i rymden. Det susade i öronen då Justin slog upp ytterdörren av mörkt trä. Avlägsna skrik av bromsar hördes. Jag räknade mina djupa andetag då mina bara fötter mötte stengolvet och orsakade en skalande ljud. Jag placerade handflatorna emot det isande kalla glaset. En kall kår löpte längs ryggraden då jag baklänges läste: "Pappa ser alltid på."
Det rasslade då bildäcken träffade lövverket och kastade det under sig. Doften av exklusivt läder fyllde mina näsborrar. Min vänstra hand vilade på ratten och det bärnstensfärgade ljuset från instrumentpanelen belyste mina fingrar. Ljuset från gatlyktorna träffade instrumentbrädan gång på gång.
"Du skulle se hennes ansiktsuttryck när jag ryckte upp pistolen", skrattade Dylan. Killarna i baksätet skrattade med en hätskt klang. Hunters skratt blev slutligen svagt och han drog med en hand upp mössan som han dragit ned för ansiktet. "Vad är felet, Bieber?" frågade han då hans skratt nästan avtagit. Jag ryckte på axlarna och fixerade så att hastighetsmätaren låg exakt på hundra tjugonio kilometer i timmen. Exakt tjugonio kilometer i timmen över den tillåtna.
Jag drog i ratten intensivt åt vänster vilket åstadkom en rejäl u-sväng. Det dunkade då någon av killarna hårt slog emot bildörren. "Vad fan Bieber?" morrade Ludwin. Jag såg ner på instrumentpanelen som avslöjade att klockan passerat midnatt. Vilket betydde att det var lördag. Jag pressade samman mina käkar. Att det nu inte fanns någon återvändo var klar fakta. Jag hade ännu en gång kört in i en återvändsgränd utan att kunna backa. Jag ville inte erkänna att jag var rädd för att bli bortstött av kvinnan som alltid stöttat mig. Men jag var det. Jag var helt jävla livrädd.
Jag trummade hårt på ratten med hjälp av fingertopparna. Helst av allt ville jag komma hem till Dezteny så fort som möjligt. Jag visste att hon kunde lugna mig. Sedan bromsade jag in, iakttog Dylan, Ludwin och Chaz i backspegeln då de lämnade bilen. Hunter dröjde kvar i sätet bredvid mig. Han öppnade sedan passagerardörren. Hunter slängde de pengar jag tjänat på sätet där han tidigare suttit. "Bieber, lycka till med morsan nu." Jag hann bara nicka innan han slog igen bildörren på passagerarsidan.
"Nej", ljög jag. "Det är jag som borde ställa den frågan eftersom att det är du som inte träffat din mamma på evigheter." Justin fuktade sina mjuka läppar med hjälp av tungan och ryckte axlarna. "Jag tar det som det kommer. Ber hon mig dra åt helvete gör hon det, tar hon emot mig med öppna armar accepterar jag det också." Han försökte få det låta och se ut som att han inte brydde sig. Men jag visste att han gjorde det. Han behövde sin mamma, även om han själv inte ville erkänna det.
Jag rynkade pannan. "Tänk inte så." sa jag och skakade mjukt på huvudet. "Jag är säker på att hon har saknat dig." Justin tittade ut genom bilfönstret.
"Det är inte så enkelt", mumlade han. "Jag är en mördare i hennes ögon, Dezteny", Justin fnös. "Jag är säker på att hon inte kan släppa det förflutna bara sådär." Återigen skakade jag på huvudet.
"Du får inte beskylla dig själv. Det var en hemsk olycka. Det som hände är inte någons fel."
"Jag är säker på att hon inte tänker så. I hennes ögon är det mitt fel alltihop. Och jag stack. Hon måste hata mig för att jag stack", han kramade hårdare om ratten.
"Sluta tala för henne, Justin", mumlade jag och tog försiktigt tag i hans hand.
"Hon är min mamma, jag vet hur hon är."
"Vi båda vet att du inte skulle vara här om du visste att det inte fanns en chans att hon skulle acceptera dig. Du vet att hur du än vrider och vänder på sanningen så är du fortfarande hennes son. Hennes kött och blod", sa jag mjukt.
Justin verkade ha övervägt mina ord eftersom han suckade och sa sedan inte något mer. Han kramade om min hand och släppte den sedan för att fullt koncentrera sig på vägen. Jag tog tystnaden som svar och föll återigen ned i sätet. Då han stannade vid rött ljus, tog han det som en chans se på mig. Jag mötte inte hans blick. Jag såg i utkanten av min syn hur han flyttade blicken och möttes av trafikljuset som ändrat färg och började återigen köra.
Vi pratade inte mycket resten av resan dit. Då vi närmade huset, fann jag mig allt mer och mer orolig. Det var som om för varje varv däcket snurrade steg nervositeten inom mig.Jag visste att stunden var Justins men jag kunde inte låta bli att tänka igenom hela situationen en miljon gånger. Vad hände om hon inte ville ha mig där?
Justin måste i den sekund sett igenom mig för långsamt sträckte han sig efter min hand och kramade sedan om den. "Slappna av", mumlade han hest. Sedan sa han inget mer, han såg inte på mig han höll mig bara i handen hårt medan det gyllene bandet lyste upp horisonten. Då de svaga strålarna silades mellan träden och löven som tidigare varit gröna men som nu skiftade i röt och gult.
Några minuter senare med min hand fortfarande i hans uttalade han de tre orden som fick mitt hjärta att slå i sin dubbla takt. "Vi är här." Jag förstod att han också var nervös. Man såg det i de osäkra rörelserna, att en del av honom bara ville vända med bilen och aldrig återvända. Justin släppte min hand och drog ut nyckeln ur tändningslåset. Jag bet mig i läppen och visste jag att det inte fanns någon väg ut. Jag nickade, greppade sedan tag om handtaget i bilen och klev sedan ut på mina ostadiga ben. Jag stängde dörren mjukt bakom mig. Sedan iakttog jag Justin då han gjorde det samma.
"Här är det", han pekade på ett hus som en gång varit vitt. En stor del av färgen var avskrapad. Allt som avslöjade att huset tidigare varit vitt var de få partierna som behållt sin färg. De små fönstrena var täckta med ett rostigt galler, bakom anades en gardin i färg. Jag växlade min blick mellan Justin och det nästan infallna huset. Jag kunde ana den mur han byggde upp. Han försökte maskera sitt ansikte som bevis för att han inte brydde sig men jag visste att innerst inne, gjorde han det.
"Kom." Han gjorde en gest med huvudet mot dörren och sträckte sedan ut sin hand. Jag kramade om den innan jag följde honom då han tog långsamma steg över den lilla gräsmattan som skiftade i gult och grönt, uppför en trappa i betong och slutligen stod vi framför dörren.
Han vände sig till mig och rynkade sedan nervöst på pannan. Han var så söt när han var nervös. "Knacka på dörren", mumlade jag. Då han uppfattade vad jag sa stötte han lätt knogarna emot dörren några gånger. Han tog sedan ett steg tillbaka och drog mig med sig då vi väntade på att någon skulle öppna. Jag tog ännu en gång hans hand och kramade om den.
Den tunna betongen avslöjade stegen som stötte mjukt i golvet. Slutligen öppnades dörren en halv decimeter men hindrades av den bastanta kedjan.
"Jag vill inte ha nå..." Då de bruna ögonen planterade sig vid oss sa ingen ett ord. Jag lade märke till att Justins grepp om min hand hade hårdnat. De smala fingrarna trasslade upp kedjan och jag mötte hennes utmattade ögon. Vad jag antog var Justins mor bar ett par byxor som var större än ett cirkustält så var även hennes stickade kofta. Hennes ansikte föll i chock fort då hon försökte hantera alla känslor som plötsligt träffat henne.
"J-Justin?" viskade hon. Som om hon var rädd att han skulle försvinna om hon talade högre. Justin stod andlös och stel. Jag kramade om hans hand för att föra honom tillbaka till jorden. Justin slickade sina torra läppar.
"Hej mamma..." Jag kände hur han ryckte till när de främmande orden lämnade hans läppar.
End Notes: Kommentera ♥
Inlägget är skrivet: ♥ I Kategorin: Allmänt
30 - DADDY'S ALWAYS WATCHING
Min vänsterhand trevade ovant över den tapetserade väggen i sökandet efter strömbrytaren till taklampan. Det kittlade då mina fingertoppar vid rörde tapeten. Slutligen fann jag strömbrytaren i det dunkla rummet och på loppet av en nanosekund föll ljuset från taklampan på de marinblå lakanen och prydnadskuddarna. Silkeslakanet glittrade i skenet. Försiktigt drog jag upp persiennerna och lät mörkret tränga in i Justins stora sovrum. Jag sökte efter min mobiltelefon i högerfickan på mina vita jeans.
Till Justin: Vart är du?
Från Justin: Jobbar, är hemma om 20!
Till Justin: Det är så ensamt i din stora säng...
Från Justin: Vi säger 10 ;)
Jag log och stoppade sedan ned min mobiltelefon i min jeansficka innan jag på rygg slängde mig på Justins stora, mjuka säng. Madrassens fjädring knarrade då min kropp belastats på den stora madrassen. Jag lät doften av Justin tränga in genom mina näsborrar. Jag föreställde mig hur Justin låg utsträckt i just den här sängen om natten och omfamnade mig. Hur hans hjärta slog hårt i min ryggrad med en hand lätt placerat på mitt höftben. Hur hans tunga andetag träffade min öronmussla. Jag ryste av välbehag.
Att Justin räddat mig var inget jag tvivlade på. Det var klar fakta. Han hade fått det obehagliga med att bli berörd att upphöra. Han rörde mig inte bara fysiskt. Han rörde mig även psykiskt. Jag kände det ända in i själen. Varenda millimeter av min kropp sattes i brand under hans beröring. För första gången i mitt liv hade jag stött på kärlek. Eller snarare dunsat in i. I hans närhet kunde jag slappna av och för en stund glömma den ständiga rädslan som alltid kröp under skinnet på mig.
Tio minuter senare klev Justin över tröskeln med byxorna hängandes långt runt midjan. Hans ljusa boxershorts anandes under den vita långärmade tröjan. Utkanten av madrassen sjönk ner då han satte sig. Jag satte mig upp och kröp närmre. Jag placerade båda mina händer på hans axlar och lät tummarna gå i ett cirkulärt mönster över hans muskelknutar.
"Tuff dag?" mumlade jag. Han stönade instämmande.
"Precis där, baby", stönade han då jag träffade hans ömma parti. Justin vred sig ur mitt grepp och tog mig med sig då han lade sig ned. Min blick sökte sig bort över hans axel och fäste sig vid ett fotografi vid sängbordet gjort av mörkt trä.
"Vad tittar du på?" undrade Justin mjukt. Med hjälp av sitt pekfinger följde han mjukt min amorbåge." Åh, jag… Ugh", jag svalde försiktigt. "Tittar på ditt fotografi." Justin vred på sig och greppade tag om ramen av mörkt trä. Jag mötte hans blick och fann en sorg bakom de nötbruna ögonen. En sorg som var djupare än hans mörka iris. Jag drunknade ännu en gång i det sårbara ögonen och sökte efter sorgen han bar.
"Du behöver inte", viskade jag och lät mina händer försiktigt glida över hans bröstkorg som hävdes i tempo av en folivora. Justins blick växlade mellan mig och fotografiet.
"Det här är så gammalt", han skrattade alldeles utan humor. "Jag var typ... Sju", han gav mig ramen av trä. Jag granskade fotografiet. Alla färger som en gång varit lysande och starka var nu urblekta. Man kunde ana vilka färger som tidigare tagit plats över fotografiet av Justin och vad jag trodde var hans familj. Fotot bestod av Justin och en yngre kille som jag tror föreställde Jaxon. De hade armarna över varandras axlar och man kunde riktigt känna hur solen smekte deras ryggar. Justins hår var blekt av solen och tonen på hans hud var mörkare än jag någonsin sett honom ha. De båda log stort mot kameran. Jag släppte fotografiet med blicken.
Jag drog en hand genom hans hår och med hjälp av tummen smekte jag hans mjuka kind.
"Du saknar dem, eller hur?"
"Min familj?" frågade Justin. Jag nickade.
"Ja, det gör jag", nickade han sorgset. "Jag fick hela min familj att falla i bitar", viskade han.
"Du är för hård emot dig själv!" Han skakade på huvudet.
"Om jag inte flyttat hade mina föräldrar aldrig skilt sig", mumlade han och placerade fingertopparna på min byxlinning och pressade mig närmre.
"Jag är orsaken till deras skilsmässa." Jag skakade långsamt på huvudet emot hans hals.
"Jag hatar mig själv varje dag för att ha fått min mamma att spåra ur."
"Spåra ur?" frågade jag och såg på honom. Han såg förkrossad ut. Jag förstod att han inte ville att jag skulle gå närmare inpå ämnet.
"Ja, skilsmässan krossade henne totalt", viskade han och tryckte mig ännu närmare honom.
"Berätta mer om henne", viskade jag försiktigt emot hans hals. Justin rös då min andedräkt träffade hans öronmussla.
"Hon var äventyrlig, ville alltid ut på massa galna resor." Jag kunde höra leendet i hans röst. "Men hon kom oftast ingenstans." Jag nickade.
"Hon lagade jävligt god mat också."
"Jasså? Det kan inte gå i släkten", fnissade jag.
"Så hemsk är jag väl inte?" skrattade Justin mjukt och kysste sedan min panna. Jag placerade mjukt mina läppar emot hans.
"Jag skulle så gärna vilja träffa dem."
"Vill du?" undrade Justin förvånat.
"Ja och det är dags för dig att träffa din mamma igen", mumlade jag.
"Det kanske du får någon dag", log han. Jag log stort. Det kändes bra att få honom att le igen.
"Vad sägs om på lördag?" viskade han och fångade upp mina läppar innan jag hann besvara frågan.
"Nu på lördag?" Justin nickade. Jag log stort. "Ja." Jag gjorde mig fri ur Justins omfamning.
"Vart ska du?" mumlade han hest.
"Köket", gäspade jag.
"Snälla, kom och lägg dig i någon minut till", bad han.
"Om du vill ha en tjej som dör av törst i din säng så lägger jag mig gärna några minuter till."
Jag iakttog Justin då han flinade. Det drog i mungiporna. Att jag plåstrat ihop honom under dessa korta minuterna fick mig att le. Jag visste att han inte hade en aning om hur mycket han lagat inom mig. Han hade inte bara använt en tillfällig tejp då han tejpat ihop delarna av mitt hjärta. Alla gånger jag var med honom kändes det som om det alltid skulle vara så här. Som om han alltid skulle stå vid min sida. Att jag för en gång skull inte skulle gå miste om något. Att jag kunde bli lycklig ingen. För det var precis vad jag var med honom.
Jag lämnade rummet, gick ned för den magnifika trappan och ut över de kalla stengolven till köket. Jag vred om vattenkranen av ofärgat stål. Små vatten droppar sökte sig ner. Jag vred på högre styrka och satte sedan in mitt pekfinger under strålen. Det smattrade hårt då det träffade metallen den underkastat sig. Då vattnet svalnat höll jag ett glas under. Sedan lät jag vattnet löpa ned i min strupe. Jag lämnade köket med det cylinderformade glaset i handen. Jag lutade mig mjukt emot soffstödet och pressade det kalla glaset ännu en gång emot mina läppar. Jag hoppade till då jag möttes av något som inte passade in i mitt synfält. Ett skrik lämnade min strupe. I nästa sekund träffade glaset i min hand golvet i ett kransade ljud. Konturerna av en man hade bildats bakom fönstret. Mörkret hade omfamnat honom i sitt täcke. Jag frös fast i skräck. Jag kunde inte andas. Jag ville skrika efter Justin men hans namn fastnade i gommen.
Hårda fotsteg träffade golvet på övervåningen. Jag hörde knappt hur Justins förtvivlade fötter några sekunder senare mötte trappstegen. Jag stod som förstenad. Jag hörde Justin ropa mitt namn.
Siluetten stod nära glasrutan. Hans andetag avspeglades på det genomskinliga glaset. Gång på gång träffade hans andedräkt rutan och molnet framför honom växte. Skäggstubben anades i mörkret. Han höjde ett pekfinger som var täckt med en svart skinnhandske. Långsamt mötte fingertoppen glasrutan. I stora drag drog han försiktigt med pekfingret i molnet hans andedräkt skapat.
Jag såg upp på trappen där Justin höll sitt vapen högt medan han smidigt tog sig ner för trappen. Pulsen dånade i min kropp. Jag såg åt fönstret ännu en gång. Men gestalten var borta. Lika borta som en knappnål i rymden. Det susade i öronen då Justin slog upp ytterdörren av mörkt trä. Avlägsna skrik av bromsar hördes. Jag räknade mina djupa andetag då mina bara fötter mötte stengolvet och orsakade en skalande ljud. Jag placerade handflatorna emot det isande kalla glaset. En kall kår löpte längs ryggraden då jag baklänges läste: "Pappa ser alltid på."
End Notes: Spännande va? Hm, ärligt vem tror ni stod utanför fönstret? Vem lämnade det hemska meddelandet? Och hur tror ni det går då de ska träffa Pattie? Kommentera!
Inlägget är skrivet: ♥ I Kategorin: A Thousand Miles From Happiness ☑
29 - RAINDROPS
Justin ryggade undan en bit.
"Vad är fel, Dezteny?" Justins blick var intensiv. Jag skakade på huvudet. "Inget, släpp det."
"Justin, vart ska du?" viskade hon sömndrucket.
"Ingenstans", svarade jag dämpat och slog sedan igen den vitmålade dörren.
"Dezteny, vad fan gör du här? Du blir blöt", Justin placerade basketbollen under armen och joggade fram till mig. Jag ryckte på axlarna. "Jag undrar det samma." Justin krånglade smidigt av sin jacka och placerade den mjukt över mina axlar.
"Vad gör du här, Justin?" frågade jag. Han ryckte på axlarna. Jag himlade med ögonen.
"Ljug inte för mig." Han anades ut.
"Jag ville rensa tankarna."
"Varför sa du inte bara det tidigare istället för att bara sticka?"
"Du har inte sagt ett ord till mig under den senaste dagen", mumlade han. Regndroppar sökte sig ned för hans ansikte, han använde sin höger hand som hjälp för att torka bort dem. Jag skakade på huvudet.
"Så det är därför du är här?" Han skakade lätt på huvudet.
"Nej, jag är här för att jag skäms. Jag skäms för sättet jag tog på dig på", svarade han. Justin sökte min blick men jag slog fort ned den.
"Är det allt?"
"Ja, min stolthet säger gå din jävla väg. Inse att Dezteny känner sig hotad av din beröring." Han skakade mjukt på huvudet. "Men mitt hjärta säger svälj din jävla stolthet. Du är fucking kär i den här tjejen och även om du måste fånga månen ska du stå här ute i regnet tills du övertalar henne att förlåta dig.", han såg ledsamt upp och log blygt åt mig. Justin var aldrig blyg. Jag kunde inte undgå att le mjukt i det hårda regnet.
"Du har inget att be om ursäkt för", viskade jag och förde en hårslinga ur mitt våta ansikte. Justin såg på mig med ögon av stål.
Kunde jag erkänna vad jag känt? För det var rädsla var precis vad jag känt. Jag hade känt rädsla, en rädsla så stor då hans händer trevat över min kropp. Hans beröring skrämde mig inte. Det var helt och hållet jag. Jag var rädd för att jag tappat kontrollen. Känslan han fick mig känna skrämde mig. Det skrämde mig hur jag lät mig själv falla i den trans han satt mig i. Han fick mig glömma allt ont som förr hänt mig då hans fingertoppar försiktigt nuddat vid min bara hud. Vilket skrämde mig eftersom att någon aldrig fått mig känna på det sättet tidigare.
"Var? Dåtid?" frågade Justin och ett glimt av hopp tändes i hans ögon. Jag nickade.
"Vad fick jag dig att känna?" undrade han försiktigt.
"Det var som om du suddade ut alla hemska gånger då någon rört mig på det sättet. Jag... gillade det." Han tog ett steg närmre och föste en hand genom mitt blöta hår. Hans ögon glittrade.
"Bäst för dig att du talar sanning", log han snett. "För jag tycker du är riktigt vacker i regnet och jag vill så jävla gärna kyssa dig", viskade han. Jag fnissade och ryckte lekfullt på axlarna
"Om du måste." Sedan möttes våra våta läppar i en sådan intensiv och kärleksfull kyss att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Justin sög upp en regndroppe från min underläpp och då jag öppnade ögonen såg jag hur han såg på mig genom sina våta ögonfransar.
"Jag borde vara sur på dig oftare", log jag emot hans läppar. Jag lät honom iaktta mitt ansikte i några sekunder innan jag drog in honom i ännu en kyss som jag skrytsamt kunde jämföra med alla sorters vindar som någon gång tagit mig med storm.
Inlägget är skrivet: ♥ I Kategorin: Länkbyten
BIEBSTOORY
Inlägget är skrivet: ♥ I Kategorin: A Thousand Miles From Happiness ☑
28 - IRRESISTIBLE
Då jag klev över tröskeln och min skosula mötte golvet av sten orsakades ett kras på grund av de få gruskornen som samlats innanför dörren. De tätt in till nakna väggarna ekade då jag ropade efter Justin. Allt som befann sig på väggen var en stor tavla som föreställde en bild av Eiffeltornet. Jag passerade de stora skinnsofforna och fann Justin i köket. Hans fötter anades bakom kylskåpsdörren. Han smällde hårt igen den. Justin ryckte ditt då hans blick fastnade vid mig. Han började gå emot mig och kysste mig fjäderlätt på kinden.
"Vi måste handla, baby." Jag rynkade ett ögonbryn. Jag hade svårt att se framför mig att Justin handlar. Brukar inte andra göra sådant åt honom?
"Se inte så överraskad ut, Dez", flinade Justin och vred på kepsen med avtrycket "dope" på. Hans ögon glittrade i kvällssolen. Under hans urringade T-shirt kunde man urskilja hans bröstmuskler. Jag log. Justin fuktade underläppen med hjälp av tungan, ett svagt glans sken föll över de perfekta läpparna. Då jag lutade mig framåt för att låta våra läppar förenas vred Justin på huvudet med ett brett leende på läpparna.
"Vi måste handla först", viskade han i mitt öra. En rysning löpte längs min ryggrad. Jag sköt ut underläppen med vetenskapen om att han kanske skulle ge sig.
"Du är oemotståndlig, Dez", viskade han och nafsade mig sedan i läppen. Jag fångade upp hans läppar. Han log igenom den kortvariga kyssen.
"Dags att handla", viskade han emot mina läppar.
Det hårda ljuset ifrån taklamporna fick mig kisa. Jag höjde en hand som hjälpte mig återfå synen. En doft av människor och råvaror trängde igenom mina näsborrar. Sakta lunkade vi från hylla till hylla med varovagnen. Plötsligt omfamnade Justin mig.
"Mmm", mumlade han emot min axel. I nästa sekund bar han upp mig i sin famn. Mina ben vinglade en bit ifrån marken. "Justin, släpp ner mig!" skrattade jag mot hans kind.
"Som du vill", flinade Justin och sänkte ned mig i varovagnen. Jag himlade med ögonen.
"Sitt", beordrade han med ett flin.
"Du måste skoja", log jag.
"Nej, sitt nu, baby." Jag gjorde som han sa och satte mig aktsamt ned. Det silvriga järnet kved då jag satt mig.
Justin började små springa med vagnen, han svängde intensivt åt både höger och vänster. Vi passerade en hylla med jordnötsmör.
"Åh, vi måste ha jordnötsmör", hojtade jag och gjorde en gest emot hyllan. Justin skakade förtvivlat på huvudet.
"Never, det är skit äckligt", flinade han.
"Kom igen, Justin", bad jag. Jag sköt ut underläppen och i ett hjälplöst försök att göra hundvalpblicken. Jag blinkade långsamt. Sedan skakade Justin våldsamt på huvudet.
"Försök inte", svarade han och lutade sig fram i en smidig rörelse och pressade mjukt sina läppar emot mina. Jag besvarade inte kyssen, istället korsade jag armarna över bröstet.
"Du är söt, vet du det?", log Justin. Jag hyschade honom med en lekfull ton. "Inte lika söt som jordnötsmör."
Trafiken hade tätnat då vi närmade oss Justins hus. Det hade börjat regna. Torra löv som tidigare varit gröna kolliderade med vindrutan på bilen. Justin satte genast igång vindrutetorkarna, som i ett högt tempo gled över vindrutan med ett skärande ljud.
Jag såg på Justin. Han vilade sin vänstra hand på ratten och höll min hand i den lediga. Jag log och kramade om hans hand. Då Justin stannade vid rött ljus, tog han tiden att se på mig.
"Kan du ta upp ciggpaketet ur påsen?" log han charmigt.
Jag hukade mig ned för att gräva rätt på Justins cigarrettförpackning men istället fann jag jordnötsmöret. Jag sken upp i lycka och höll upp den. Justin putade med underläppen.
"Det skulle vara en överraskning ju", mumlade han.
"Åh", viskade jag. "Om du inte kört bil just nu hade jag kysst dig sönder och samman!" utbrast jag lyckligt. Då jag bott hos djävulen hade jag varit glad om jag kunde få pålägg på mina mackor lite då och då. Jag hade inte ätit jordnötsmör på år!
Då trafikljuset skiftat till rött gjorde Justin en kraftig sväng och körde ner i det höga gräset. Små glittrande vattendroppar täckte vindrutan. Ett svagt ljus föll över bilen. Det var det sista av solen som var det enda som gjorde det möjligt att se in i bilen. Justin drog ut nyckeln ur tändningslåset.
"Jag kör inte", han slog ut armarna i en gest med ett stort leende på läpparna.
Jag fnissade och skulle precis luta mig fram då Justin i en smidig rörelse mjukt kysste mina läppar. Han pressade hårt på en knapp vid mitt säte och hela sätet sjönk ned med ett morrade ljud. Mitt hjärta pulserade hårt då hans kropp belastades över min. Hans läppar var hårt pressade emot mina under hela den stund hans händer trevade över mina höfter.
Jag besvarade han kyssar intensivt. Han pressade sig hela tiden närmre. Aldrig i mitt liv har jag känt en sådan åtrå. En sådan lust efter någons beröring. Han kysste mig mjukt kring min nacke. Han lämnade små blöta spår efter de lätta kyssarna.
Justins händer färdades upp under min tröja längs min bara mage och till mina bröst, som han kupade sina händer kring dem och slöt sedan sina brännande heta nävar. Jag stönade emot hans läppar. Vilket orsakades ett leende breda ut sig i hans ansikte. Av min oerfarenhet av att för första gången i mitt liv vilja ha någon nära smekte jag hans nacke försiktigt med fingertopparna. Jag kände hur min beröring fick håret i hans nacke resa sig.
Han smekte längs utsidan av mina lår och upp till mina jeans som han strök längst övre linningen med fingertopparna tills han fann knappen, han knäppte upp den med ett poppande ljud sedan drog han ned dragkedjan i färgat silver. Justins hand särade på mina ben, hans mjuka fingrar drog längs troslinningen innan han onödigt långsamt förde undan troskanten. Justin placerade sin högra hans på min bara mage. Han gjorde fallande cirklar till mitt nedre område. Det fick mitt hjärta att pulsera så hårt. Jag bet mig i läppen då han närmade sig. Han avbröt kyssen i en oförberedd rörelse. Vi båda andades tungt.
"Är du okej?", viskade han med en annorlunda blick i hans maskerade ögon, det hade svartnat, fast på ett mjukt sätt. Åtrån blixtrande i hans ögon. Att Justin rörde mig på det här intensiva sättet var nytt. Att ha honom i närheten fick mig ur balans. Han fick mig vaja på den smala lina jag stod på. Jag hade ingen aning om det gick för fort eller för långsamt. Om jag ville eller inte. Hans ögon vilseledde mig totalt. Jag nickade.
"Vi behöver inte göra någonting du inte är redo för", mumlade Justin.
"Jag är redo", andades jag.
Han iakttog mitt ansikte då han använde tummen i ett cirkulärt mönster på min klitoris.
“J-Justin…” mumlade jag.
Han kysste mig mjukt på munnen ännu en gång innan han lät en av sina fingrar långsamt glida in i mig.
"Jag vet, baby", viskade han.
Jag hann inte riktigt reagera på den annorlunda känslan. Jag var splittrad känslomässigt. Jag var osäker, men min kropp var säkrare än någonsin. Hela jag skrek efter honom. Inte bara min mun där hans mjuka läppar fjäderlätt nuddat. Hela jag skrek efter hans närhet, hans beröring, hans blick. Han drog ut sitt finger och pressade sedan in två, den här gången lite djupare och intensivare. Jag lindade mina ben omkring hans höfter. Justin kysste mig fjäderlätt längs käkbenet. Jag var säker på att jag brann där hans läppar försiktigt nuddat. Min kropp fattade eld där hans händer trevat. Jag stönade högt då han träffade min g-punkt. Han kysste mjukt min panna sedan mötte hans fingertoppar min känsliga punkt återigen. Justin ökade takten. Jag stönade ännu en gång då han fann en obarmhärtig rytm.
Jag kände hur min rumpa sakta reste sig i spänning. Hela min kropp darrade, sedan spändes de. Jag tog ett stadigt grepp om Justins rygg och pressade långsamt in naglarna. Jag stönade då en intensiv känsla växte inuti mig. Justin smekte lätt med tummen över min klitoris och fick mig att nystas upp. Den bomb som för någon sekund sedan tickat i mig, hade nu räknat ned. Exploderats. Varenda muskel i min kropp återfann plötsligt lugn. Sedan skakade jag under en kort sekund i välbehag. Jag flämtade, försökte återfinna mitt normala andningsläge. Justin drog ut sina fingrar ur mig.
"Är du okej?" viskade Justin mot min panna. Jag nickade, fällde sedan upp sätet.
Justin ryggade undan en bit. "Vad är fel, Dezteny?" Justins blick var intensiv. Jag skakade på huvudet. "Inget, släpp det.
"End Notes: Kommentera älsklingar
Inlägget är skrivet: ♥ I Kategorin: A Thousand Miles From Happiness ☑
27 - SOMETHING WORTH FIGHTING FOR
"Hur länge har du varit vaken?" frågade han och strök mig försiktigt över håret.
"Sen vi gick och la oss", suckade jag. Han vred på sig och såg på mig. Det kändes som om han såg rakt igenom mig.
"Vad är det för blick?", undrar han sedan.
"Jag har ingen blick", svarade jag avvisande och lät mina fingrar treva över det mjuka lakanet.
"Ljug inte för mig, Dezteny", Justin såg på mig med sina trötta men väldigt vackra bruna ögon. Han visste att det var en lögn, han kunde känna det. Se det. Så nära var han.
"Okej", jag tog ett djupt andetag. "Det känns bara som om du undanhåller så mycket för mig", viskade jag. Jag var ärlig och hoppas även på att han skulle vara det detsamma. Jag hoppades att han litade på mig så pass mycket. Jag hoppades att han litade på mig lika mycket som jag litade på honom.
"Som vad?" svarade han hest.
"Ditt jobb, din familj, alla tjejer som varit hemma hos dig..." Jag förstod att han inte skulle vilja berätta allt för mig än. Jag hade själv inte berättat mycket för honom. Men jag ville veta att han kunde lita på mig, så att jag sendan kunde göra samma sak för honom. Justin log försiktigt i mörkret. Hans vita tänder bröt det tunga täcket av mörker som föll över oss.
"Babe", svarade han lite avvisande.
"Jag vill verkligen veta. Jag behöver veta", mumlade jag.
"Dezteny?" viskade han sedan och placerade sina händer på min rygg.
"Mm?" mumlade jag. Jag kände hur Justin virade en hårslinga runt sitt pekfinger. Jag kunde inte undgå att le. "Jag vet inte om du..." började han, "kommer vilja vara med mig om jag berättar." Jag suckade och undrade vart han var på väg. Skulle han inte berätta någonting? Jag klarade mig inte utan honom. Förstod han inte det?
"Jag jobbar inte på det sätt du tror", började han försiktigt. "Jag började göra små brott för att tjäna pengar. Det började med snatteri som sedan blev till rån. Det är egentligen ingenting jag vill hålla på med men jag är fast." Mina ögon vidgades i mörkret. Jag nickade och lät mina händer treva över hans varma bröstkorg. Han tog ett par djupa andetag innan han tittade ner på mig igen. Sedan slöt han ögonen som om han tänkte på något väldigt jobbigt.
"Jag slutade känna. Jag höll mig till mitt jobb och oroade mig inte för någon eller någonting annat. Jag släppte inte in några människor och slutade bry mig. Jag hade ingenting som var värt att leva för. Ingenting spelade längre någon roll", han bet sig i läppen och jag smekte hans ansikte. Han lutade sig in i min beröring och slöt sina ögon. Jag lät mina fingrar massera hans hårbotten.
"Det är lugnt. Du kan gråta med mig", svarade jag och använde mig av orden som han sagt till mig då jag nästan blivit våldtagen och han satt mig i sitt badrum då han torkat rent mitt ansikte. Då jag inte velat gråta framför honom. Jag såg hur ett litet leende spred sig i hans sårbara ansikte, men det försvann lika fort som det kom. Jag hade aldrig sett Justin så sårbar. Det gjorde ont i hjärtat av att se honom så här. När han kramade om min hand med sin skakiga kände och att jag skulle ha gjort vad som helst för att få bort de där plågade ögonen från hans ansikte.
"Jag började festa varje helg för att glömma", fortsatte han. "Jag lät aldrig någon komma mig tillräckligt nära mig för att jag skulle börja tycka om dem. Jag tog hem tjejer för att knulla dem. Jag brydde mig aldrig om någon eller någonting. Jag tänkte att om jag aldrig älskar någon igen så kommer jag aldrig att bli sårad", han tog ett djupt andetag och la sina armar om mig.
Inlägget är skrivet: ♥ I Kategorin: A Thousand Miles From Happiness ☑
26 - SUCH A GUY
Ett svagt dagsljus lyckades ta sig in genom gardinens fibrer. Då jag såg ner på den lilla kroppen i mina armar var det som om allt stannade till. Det avlägsna ljudet från teven i den långsmala korridoren och ljudet av skosulor som möter plastgolvet blev långsammare och långsammare. Det var som om jag inte insett förrän då att hon var tillbaka hos mig igen. Att jag för alltid ville att hon skulle stanna i min famn. Hennes tunna armar låg utanpå det färglösa täcket. Det ljusa håret var svettigt och saknade helt sin glans. Ändå var hon overkligt vacker, precis som alltid. Jag visste inte om hon sov eller om hon helt enkelt inte ville lämna min famn. Jag kände hur mitt hjärta tog ett extra slag. Slagen mitt hjärta slog kändes sårbara.
Doktorn hade talat om att Dezteny kunde lämna sjukhuset idag. Hon fick inte utföra några fysiska aktiviteter utan var tvungen att ligga ner och vila. Jag kände hur ett leende formades på mina läppar vid tanken av att jag kunde ta med henne hem igen. Tanken på att jag skulle kunna få hålla henne i mina armar igen fick leendet på mina läppar att bli ännu bredare.Hon skulle inte behöva bo på det sunkiga motellet. Hon behövde vara någonstans där hon var trygg och jag behövde ha henne hos mig. Jag tänkte hålla löftet jag gjorde med mig själv igår kväll. Jag skulle inte klara av att förlora henne igen.
Jag förde en hårslinga ur hennes ansikte. Jag suckade tungt och lutade huvudet bakåt mot väggen. Nynnade för mig själv tyst. Dezteny sov fortfarande. Hon vred sig i mina armar likt ett litet barn. Hon hade somnat för många timmar sedan. Nattens händelser hade tagit på hennes krafter rejält. Jag hade inte kunnat sova. Inte med tanken som återigen spelades upp i mitt huvud likt en trasig bandspelare. Tanken på att jag låtit Dezteny råka illa ut. Min omfamning hårdnade. Jag kysste henne lätt på pannan. Aldrig skulle jag låta någon lägga sina smutsiga händer på henne. Aldrig ville jag känna det som jag gjort då jag fick samtalet av Allison. Vad jag tidigare sagt hade jag menat. Jag skulle aldrig kunna lämna henne. Ingen levande människas åsikt spelade längre någon roll. Inget spelade roll bara hon stod vid min sida. Sedan jag träffade henne hade jag förändrats mycket, på ett bra sätt. Om någon för tre månader sedan hade berättat att jag skulle bli kär hade jag skrattat och frågat vad den personen tagit. Men Dezteny har fått falla. Hårt. Bara sådär, pladask på magen. Hon har fått mig att inse att det faktiskt finns något som är värt att kämpa för. Att det är okej att känna. Men henne kände jag mig okej. Hon var den enda som kunde få mig att glömma.
Jag vaknade av en mjuk kyss på pannan. I Justins armar. Jag kisade av det svaga skenet som spreds förbi gardinen.
"Godmorgon, sömntuta", viskade Justin hest. Jag log för mig själv. Justin måste ha anat leendet som bredde ut sig i mitt ansikte för han smekte min kind med hjälp av sin tumme och sade med en seriös röst.
"Du är så vacker när du ler, Dezteny", han fortsatte smeka mitt ansikte. "Sluta aldrig le." Jag log ännu större än innan och vred sedan mig om på mage. Återigen kysste han min panna. Hans ögon var röda av sömnbrist och under kepsen anades hans rufsiga hår.
"Du ser väldigt trött ut", konstaterade jag. Han nickade.
"Jag har inte kunnat sova ett piss i natt", svarade han. Jag slog till hans keps.
"Du kunde ju ha försökt sova, Justin!" jag låtsades låta besviken. Jag gillade inte den ledsna blicken han bar på. Jag ville se honom le. Justin log och förde sedan upp kepsen över pannan.
"Jag ville inte att något skulle hända dig", leendet på hans läppar dog ut så som solen gör på natten och ansiktsuttrycket jag mötte var seriöst och hårt.
"Tack", viskade jag. Han nickade. En rynka bildades i hans panna då han såg ner i madrassen. Hans ansikte var tomt på känslor.
"Vill du sticka?" Jag nickade. Han smekte mig över håret innan vi reste oss upp ur sängen. Justin gick ut ur det ljusa sjukhusrummet för att låta mig byta om. När jag var färdig steg jag ut i korridoren där Justin stod och väntade. Han gav mig ett leende då vi gick igenom korridoren, över plastgolven och fram till receptionen.
"Jag vill skriva ut mig", sa jag lågt. Kvinnan i receptionen bar en bricka som avslöjade att hon hette Anne. Anne nickade bakom disken och började sedan slå på tangenterna på sin dator.
"Ditt namn?"
"Dezteny", hon såg på mig i en blick av förundran. "Dezteny Hope." Anne log nöjt och sedna nickade hon.
Justin tog försiktigt min hand i sin då vi gick igenom korridoren fram till hissen. Då jag pressade fingret på den cirkelformade knappen pep det till och knappen började lysa rött. De bastanta dörrarna öppnades automatiskt. Vi gick in, väntade tills dörren stängt sig. Justin vred lätt på huvudet och log emot mig. Jag kramade om hans hand hårdare. Jag hoppades verkligen att jag inte skulle behöva åka tillbaka till motellet. Om jag ska vara ärlig var jag vettskrämd. Någon där ute hade skadad mig. Den någon skulle mycket väl kunna göra det igen och då kanske jag inte har samma tur. Jag ville till Justin. Jag ville vara med honom. Men honom kände jag mig trygg. Han hade faktiskt sagt att han inte skulle lämna mig.
Justin hade kört raka vägen hem till sig och jag kunde inte vara gladare. Jag hade för första gången på en hel vecka kunnat sova i mer än en timme. Utan att behöva vakna upp ur en mardröm. Då jag är alldeles vettskrämd och svettig. Jag kände mig mer utvilad än vad jag gjort på länge. Men jag hade en brännande smärta i huvudet och påminde mig själv om att jag var tvungen att ta en smärtstillande tablett som doktorn skrivit ut åt mig då vi var framme. Hela bilresan hem höll Justin mig i handen. Jag log och tänkte att en bra sak hade kommit fram av den här dåliga händelsen. En väldigt bra sak.
Jag var inte van vid detta. Jag hade aldrig varit kär eller någonsin njutit av någons beröring. Allting jag kände med Justin var nytt för mig. Även det jag kände när jag var utan honom. Jag visste inte hur detta skulle gå till men om jag skulle känna en sådan smärta som jag gjort under den senaste veckan utan Justin så skulle jag aldrig vilja vara utan honom.
Väl hemma hos Justin tog jag av mig min bh, slängde den på golvet, drog ned byxorna och trosorna, trampade loss plaggen vid fötterna och gick in i duschen. Då det varma vattnet sköljde över mitt hår såg jag upp emot den varma strålen. Det sved då hettan träffade såret i mitt bakhuvud. Jag grimaserade genom hettan. Jag ändrade vattentemperaturen, till iskallt. Jag vände ansiktet upp emot strålen tills tinningarna värkte av kylan och jag förlorade känseln i mitt bakhuvud.
Jag stängde av och gick ut och torkade mig med en av Justins blåa handdukar. Jag lindade handduken runt min kropp Jag gick sedan över de blanka stengolvet fram till den gigantiska spegeln. Vid handfatet låg en av Justins T-tshirtar. Jag tvekade en sekund innan jag lät handduken tas emot av stengolvet och drog genast T-shirten över huvudet. Den var stor, bekväm och luktade Justin. Jag drog sedan på mig mina trosor. Min hud var fortfarande fuktig och T-shirten klistrade sig fast vid min överkropp. Jag lämnade sedan badrummet, gick igenom de ljusa rummen och över stengolvet och in i vardagsrummet.
Justin låg nersjunken i soffan. Han fäste sin blick vid mig då jag med bara ben klev över tröskeln.
"Du passar bättre i den tröjan än vad jag gör", flinade Justin då jag tassade fram till soffan. Han drog försiktigt ner mig emellan hans ben. Som om han trodde att jag skulle gå sönder. Han lindade sina armar kring min midja. "Vad tittar du på?" viskade jag med blicken på tvn.
"8 Mile.", log Justin och såg stolt ut.
"Typisk killfilm", flinade jag. Hans andedräkt träffade mitt öra. Justins bröstkrog hävdes då han fnissade. Jag log då jag kände hur hans hjärtslag slog mjukt mot min rygg. Fjärilar fyllde min mage då han lät sina fingertoppar nudda mina bara ben.
"Jag har verkligen saknat dig. Inget får någonsin hända dig igen. Jag klarar mig inte utan dig", viskade Justin. Jag vände på huvudet så att jag kunde se in i hans ögon. Han såg liten och sårbar ut.
"Jag har saknat dig så att det har gjort ont. Jag klarar mig inte utan dig heller. Med sig känner jag mig trygg." Hans grepp hårdnade och han gav mig en fjäderlätt kyss på nacken.
"Kan du ge mig popcornskålen?" mumlade han sedan emot min nacke.
"Lat", svarade jag och lutade mig försiktigt framåt och tog tag i skålen. Jag placerade benen över Justins. Han tog en näve popcorn och stoppade i munnen.
"Popcorn?" frågade Justin. Jag nickade. Han pressade ett popcorn emellan den centimetern som skilde hans läppar ifrån att mötas. Han gjorde en gest emot sin mun. Jag lutade mig framåt och stal popcornet emellan hans läppar och kände hur fjärilar fyllde min mage när mina läppar snuddade Justins. Plötsligt kastar Justin en näve popcorn på mig. Jag ryckte till och kastade en näve tillbaka. Jag skrattade. Han drog mig närmre sitt bröst.
"Du har popcorn i håret", flinade han.
"Men åh", suckade jag. Justin plockade sedan bort popcornen som fastnat i mitt blöta hår.
"Fortfarande vacker", log han och lät fingertopparna smeka sig över mina lår. "Så vacker." Sedan kysste han mig så intensivt att jag glömde allt vad som hette sjukhus, djävulen och mamma. Istället fylldes jag av en lycka så ren att jag inte var säker på att det här var verkligt. När kyssen avslutades log Justin större än någonsin sett och jag var säker på att jag log minst lika stort.
Inlägget är skrivet: ♥ I Kategorin: Talkin'
CONFESSION TO MAKE
