Ett svagt dagsljus lyckades ta sig in genom gardinens fibrer. Då jag såg ner på den lilla kroppen i mina armar var det som om allt stannade till. Det avlägsna ljudet från teven i den långsmala korridoren och ljudet av skosulor som möter plastgolvet blev långsammare och långsammare. Det var som om jag inte insett förrän då att hon var tillbaka hos mig igen. Att jag för alltid ville att hon skulle stanna i min famn. Hennes tunna armar låg utanpå det färglösa täcket. Det ljusa håret var svettigt och saknade helt sin glans. Ändå var hon overkligt vacker, precis som alltid. Jag visste inte om hon sov eller om hon helt enkelt inte ville lämna min famn. Jag kände hur mitt hjärta tog ett extra slag. Slagen mitt hjärta slog kändes sårbara.

Doktorn hade talat om att Dezteny kunde lämna sjukhuset idag. Hon fick inte utföra några fysiska aktiviteter utan var tvungen att ligga ner och vila. Jag kände hur ett leende formades på mina läppar vid tanken av att jag kunde ta med henne hem igen. Tanken på att jag skulle kunna få hålla henne i mina armar igen fick leendet på mina läppar att bli ännu bredare.Hon skulle inte behöva bo på det sunkiga motellet. Hon behövde vara någonstans där hon var trygg och jag behövde ha henne hos mig. Jag tänkte hålla löftet jag gjorde med mig själv igår kväll. Jag skulle inte klara av att förlora henne igen.

Jag förde en hårslinga ur hennes ansikte. Jag suckade tungt och lutade huvudet bakåt mot väggen. Nynnade för mig själv tyst. Dezteny sov fortfarande. Hon vred sig i mina armar likt ett litet barn. Hon hade somnat för många timmar sedan. Nattens händelser hade tagit på hennes krafter rejält. Jag hade inte kunnat sova. Inte med tanken som återigen spelades upp i mitt huvud likt en trasig bandspelare. Tanken på att jag låtit Dezteny råka illa ut. Min omfamning hårdnade. Jag kysste henne lätt på pannan. Aldrig skulle jag låta någon lägga sina smutsiga händer på henne. Aldrig ville jag känna det som jag gjort då jag fick samtalet av Allison. Vad jag tidigare sagt hade jag menat. Jag skulle aldrig kunna lämna henne. Ingen levande människas åsikt spelade längre någon roll. Inget spelade roll bara hon stod vid min sida. Sedan jag träffade henne hade jag förändrats mycket, på ett bra sätt. Om någon för tre månader sedan hade berättat att jag skulle bli kär hade jag skrattat och frågat vad den personen tagit. Men Dezteny har fått falla. Hårt. Bara sådär, pladask på magen. Hon har fått mig att inse att det faktiskt finns något som är värt att kämpa för. Att det är okej att känna. Men henne kände jag mig okej. Hon var den enda som kunde få mig att glömma.

Jag vaknade av en mjuk kyss på pannan. I Justins armar. Jag kisade av det svaga skenet som spreds förbi gardinen.
"Godmorgon, sömntuta", viskade Justin hest. Jag log för mig själv. Justin måste ha anat leendet som bredde ut sig i mitt ansikte för han smekte min kind med hjälp av sin tumme och sade med en seriös röst.
"Du är så vacker när du ler, Dezteny", han fortsatte smeka mitt ansikte. "Sluta aldrig le." Jag log ännu större än innan och vred sedan mig om på mage. Återigen kysste han min panna. Hans ögon var röda av sömnbrist och under kepsen anades hans rufsiga hår.
"Du ser väldigt trött ut", konstaterade jag. Han nickade.
"Jag har inte kunnat sova ett piss i natt", svarade han. Jag slog till hans keps.
"Du kunde ju ha försökt sova, Justin!" jag låtsades låta besviken. Jag gillade inte den ledsna blicken han bar på. Jag ville se honom le. Justin log och förde sedan upp kepsen över pannan.
"Jag ville inte att något skulle hända dig", leendet på hans läppar dog ut så som solen gör på natten och ansiktsuttrycket jag mötte var seriöst och hårt.
"Tack", viskade jag. Han nickade. En rynka bildades i hans panna då han såg ner i madrassen. Hans ansikte var tomt på känslor.
"Vill du sticka?" Jag nickade. Han smekte mig över håret innan vi reste oss upp ur sängen. Justin gick ut ur det ljusa sjukhusrummet för att låta mig byta om. När jag var färdig steg jag ut i korridoren där Justin stod och väntade. Han gav mig ett leende då vi gick igenom korridoren, över plastgolven och fram till receptionen.

"Jag vill skriva ut mig", sa jag lågt. Kvinnan i receptionen bar en bricka som avslöjade att hon hette Anne. Anne nickade bakom disken och började sedan slå på tangenterna på sin dator.
"Ditt namn?"
"Dezteny", hon såg på mig i en blick av förundran. "Dezteny Hope." Anne log nöjt och sedna nickade hon.

Justin tog försiktigt min hand i sin då vi gick igenom korridoren fram till hissen. Då jag pressade fingret på den cirkelformade knappen pep det till och knappen började lysa rött. De bastanta dörrarna öppnades automatiskt. Vi gick in, väntade tills dörren stängt sig. Justin vred lätt på huvudet och log emot mig. Jag kramade om hans hand hårdare. Jag hoppades verkligen att jag inte skulle behöva åka tillbaka till motellet. Om jag ska vara ärlig var jag vettskrämd. Någon där ute hade skadad mig. Den någon skulle mycket väl kunna göra det igen och då kanske jag inte har samma tur. Jag ville till Justin. Jag ville vara med honom. Men honom kände jag mig trygg. Han hade faktiskt sagt att han inte skulle lämna mig. 

Justin hade kört raka vägen hem till sig och jag kunde inte vara gladare. Jag hade för första gången på en hel vecka kunnat sova i mer än en timme. Utan att behöva vakna upp ur en mardröm. Då jag är alldeles vettskrämd och svettig. Jag kände mig mer utvilad än vad jag gjort på länge. Men jag hade en brännande smärta i huvudet och påminde mig själv om att jag var tvungen att ta en smärtstillande tablett som doktorn skrivit ut åt mig då vi var framme. Hela bilresan hem höll Justin mig i handen. Jag log och tänkte att en bra sak hade kommit fram av den här dåliga händelsen. En väldigt bra sak.

Jag var inte van vid detta. Jag hade aldrig varit kär eller någonsin njutit av någons beröring. Allting jag kände med Justin var nytt för mig.  Även det jag kände när jag var utan honom. Jag visste inte hur detta skulle gå till men om jag skulle känna en sådan smärta som jag gjort under den senaste veckan utan Justin så skulle jag aldrig vilja vara utan honom.

Väl hemma hos Justin tog jag av mig min bh, slängde den på golvet, drog ned byxorna och trosorna, trampade loss plaggen vid fötterna och gick in i duschen. Då det varma vattnet sköljde över mitt hår såg jag upp emot den varma strålen. Det sved då hettan träffade såret i mitt bakhuvud. Jag grimaserade genom hettan. Jag ändrade vattentemperaturen, till iskallt. Jag vände ansiktet upp emot strålen tills tinningarna värkte av kylan och jag förlorade känseln i mitt bakhuvud.

Jag stängde av och gick ut och torkade mig med en av Justins blåa handdukar. Jag lindade handduken runt min kropp Jag gick sedan över de blanka stengolvet fram till den gigantiska spegeln. Vid handfatet låg en av Justins T-tshirtar. Jag tvekade en sekund innan jag lät handduken tas emot av stengolvet och drog genast T-shirten över huvudet. Den var stor, bekväm och luktade Justin. Jag drog sedan på mig mina trosor. Min hud var fortfarande fuktig och T-shirten klistrade sig fast vid min överkropp. Jag lämnade sedan badrummet, gick igenom de ljusa rummen och över stengolvet och in i vardagsrummet.

Justin låg nersjunken i soffan. Han fäste sin blick vid mig då jag med bara ben klev över tröskeln.
"Du passar bättre i den tröjan än vad jag gör", flinade Justin då jag tassade fram till soffan. Han drog försiktigt ner mig emellan hans ben. Som om han trodde att jag skulle gå sönder. Han lindade sina armar kring min midja. "Vad tittar du på?" viskade jag med blicken på tvn.
"8 Mile.", log Justin och såg stolt ut.
"Typisk killfilm", flinade jag. Hans andedräkt träffade mitt öra. Justins bröstkrog hävdes då han fnissade. Jag log då jag kände hur hans hjärtslag slog mjukt mot min rygg. Fjärilar fyllde min mage då han lät sina fingertoppar nudda mina bara ben.
"Jag har verkligen saknat dig. Inget får någonsin hända dig igen. Jag klarar mig inte utan dig", viskade Justin. Jag vände på huvudet så att jag kunde se in i hans ögon. Han såg liten och sårbar ut.
"Jag har saknat dig så att det har gjort ont. Jag klarar mig inte utan dig heller. Med sig känner jag mig trygg." Hans grepp hårdnade och han gav mig en fjäderlätt kyss på nacken.
"Kan du ge mig popcornskålen?" mumlade han sedan emot min nacke.
"Lat", svarade jag och lutade mig försiktigt framåt och tog tag i skålen. Jag placerade benen över Justins. Han tog en näve popcorn och stoppade i munnen.

"Popcorn?" frågade Justin. Jag nickade. Han pressade ett popcorn emellan den centimetern som skilde hans läppar ifrån att mötas. Han gjorde en gest emot sin mun. Jag lutade mig framåt och stal popcornet emellan hans läppar och kände hur fjärilar fyllde min mage när mina läppar snuddade Justins. Plötsligt kastar Justin en näve popcorn på mig. Jag ryckte till och kastade en näve tillbaka. Jag skrattade. Han drog mig närmre sitt bröst.
"Du har popcorn i håret", flinade han.
"Men åh", suckade jag. Justin plockade sedan bort popcornen som fastnat i mitt blöta hår.
"Fortfarande vacker", log han och lät fingertopparna smeka sig över mina lår. "Så vacker." Sedan kysste han mig så intensivt att jag glömde allt vad som hette sjukhus, djävulen och mamma. Istället fylldes jag av en lycka så ren att jag inte var säker på att det här var verkligt. När kyssen avslutades log Justin större än någonsin sett och jag var säker på att jag log minst lika stort.