Inlägget är skrivet: ♥ I Kategorin: A Thousand Miles From Happiness ☑
27 - SOMETHING WORTH FIGHTING FOR
Previous: "Popcorn?" frågade Justin. Jag nickade. Han pressade ett popcorn emellan den centimetern som skilde hans läppar ifrån att mötas. Han gjorde en gest emot sin mun. Jag Lutade mig framåt och stal popcornet emellan hans läppar och kände hur fjärilar fyllde min mage när mina läppar snuddade Justins. Jag log blygt och Justin log stort tillbaka. Plötsligt kastar Justin en näve popcorn på mig. Jag ryckte till och kastade en näve tillbaka. Jag skrattade. Han drog mig närmre sitt bröst. "Du har popcorn i håret", flinade han. "Men åh", suckade jag. Justin plockade sedan bort popcornen som fastnat i mitt blöta hår. "Fortfarande vacker", log han och lät fingertopparna smeka sig över mina lår. "Så vacker." Sedan kysste han mig så intensivt att jag glömde allt vad som hette sjukhus, djävulen och mamma. Istället fylldes jag av en lycka så ren att jag inte var säker på att det här var verkligt. När kyssen avslutades log Justin större än någonsin och jag var säker på att jag log minst lika stort.
Jag kände hur håret på mina armar reste sig. Det var mitt i natten och torra löv kolliderade då och då emot den immiga glasrutan. I Justins stora T-shirt låg jag stilla med vidöppna ögon. Jag flätade in mina fingrar med Justins. Värmen han samlat på sig smittade även av sig på mina fingrar. Det blev med ens blossande varma. Grenarna från den gigantiska syrenen skrapade mot fönstret. Justins varma andedräkt träffade min öronmussla. Det ända hörbara ljud var grenenarna som gnisslade emot rutan och hans långa andetag som kittlade i mitt öra. Små ryckningar spreds i Justins fingertoppar. Hans hjärta dunkade i takt med mitt. Hela jag hävdes upp då han andades. Länge låg jag och lyssnade på hur hans hjärta slog i hans bröstkorg. Hur långsamt och regelbundet han anades. Min kind var hårt pressad emot hans heta bröst. Jag kunde inte somna. Alla tankar höll mig uppe.
Då Justin lämnat mig sade han att det var för att skydda mig. Han jobbade ofta och sade aldrig vad han gjort eller varit. Då jag den där gången var tvungen att följa med honom hade en kille nästan våldtagit mig. Okej, det han gjorde kanske var farligt. Men jag visst inte hur farligt. Förresten brydde jag mig inte, jag visste att Justin skulle skydda mig. Men saken var den att han aldrig berättade någonting för mig. Om hans jobb, om hans familj eller om alla tjejer som var hemma hos Justin precis när jag flyttat in.
Då Justins andetag inte längre var regelbundna förstod jag att han hade vaknat. Jag rullade långsamt ned ifrån hans bröst. Då han fångade ett andetag frågade han.
"Baby, är du vaken?" den hesa rösten bröt tystnaden. Jag nickade.
"Jag kan inte sova", viskade jag.
"Hur länge har du varit vaken?" frågade han och strök mig försiktigt över håret.
"Sen vi gick och la oss", suckade jag. Han vred på sig och såg på mig. Det kändes som om han såg rakt igenom mig.
"Vad är det för blick?", undrar han sedan.
"Jag har ingen blick", svarade jag avvisande och lät mina fingrar treva över det mjuka lakanet.
"Ljug inte för mig, Dezteny", Justin såg på mig med sina trötta men väldigt vackra bruna ögon. Han visste att det var en lögn, han kunde känna det. Se det. Så nära var han.
"Okej", jag tog ett djupt andetag. "Det känns bara som om du undanhåller så mycket för mig", viskade jag. Jag var ärlig och hoppas även på att han skulle vara det detsamma. Jag hoppades att han litade på mig så pass mycket. Jag hoppades att han litade på mig lika mycket som jag litade på honom.
"Som vad?" svarade han hest.
"Ditt jobb, din familj, alla tjejer som varit hemma hos dig..." Jag förstod att han inte skulle vilja berätta allt för mig än. Jag hade själv inte berättat mycket för honom. Men jag ville veta att han kunde lita på mig, så att jag sendan kunde göra samma sak för honom. Justin log försiktigt i mörkret. Hans vita tänder bröt det tunga täcket av mörker som föll över oss.
"Babe", svarade han lite avvisande.
"Jag vill verkligen veta. Jag behöver veta", mumlade jag.
"Dezteny?" viskade han sedan och placerade sina händer på min rygg.
"Mm?" mumlade jag. Jag kände hur Justin virade en hårslinga runt sitt pekfinger. Jag kunde inte undgå att le. "Jag vet inte om du..." började han, "kommer vilja vara med mig om jag berättar." Jag suckade och undrade vart han var på väg. Skulle han inte berätta någonting? Jag klarade mig inte utan honom. Förstod han inte det?
"Hur länge har du varit vaken?" frågade han och strök mig försiktigt över håret.
"Sen vi gick och la oss", suckade jag. Han vred på sig och såg på mig. Det kändes som om han såg rakt igenom mig.
"Vad är det för blick?", undrar han sedan.
"Jag har ingen blick", svarade jag avvisande och lät mina fingrar treva över det mjuka lakanet.
"Ljug inte för mig, Dezteny", Justin såg på mig med sina trötta men väldigt vackra bruna ögon. Han visste att det var en lögn, han kunde känna det. Se det. Så nära var han.
"Okej", jag tog ett djupt andetag. "Det känns bara som om du undanhåller så mycket för mig", viskade jag. Jag var ärlig och hoppas även på att han skulle vara det detsamma. Jag hoppades att han litade på mig så pass mycket. Jag hoppades att han litade på mig lika mycket som jag litade på honom.
"Som vad?" svarade han hest.
"Ditt jobb, din familj, alla tjejer som varit hemma hos dig..." Jag förstod att han inte skulle vilja berätta allt för mig än. Jag hade själv inte berättat mycket för honom. Men jag ville veta att han kunde lita på mig, så att jag sendan kunde göra samma sak för honom. Justin log försiktigt i mörkret. Hans vita tänder bröt det tunga täcket av mörker som föll över oss.
"Babe", svarade han lite avvisande.
"Jag vill verkligen veta. Jag behöver veta", mumlade jag.
"Dezteny?" viskade han sedan och placerade sina händer på min rygg.
"Mm?" mumlade jag. Jag kände hur Justin virade en hårslinga runt sitt pekfinger. Jag kunde inte undgå att le. "Jag vet inte om du..." började han, "kommer vilja vara med mig om jag berättar." Jag suckade och undrade vart han var på väg. Skulle han inte berätta någonting? Jag klarade mig inte utan honom. Förstod han inte det?
Jag såg upp emot fönstret. Löven som kolliderade med glasrutan täckte månens svaga sken ifrån att träffa sovrummet. Jag slet blicken ifrån fönstret och såg återigen på Justin.
"Lita på mig. Jag skulle inte kunna vara utan dig även om jag ville", viskade jag och såg in i hans bekymrade ögon. Justin tog ett djupt andetag och jag såg hur ett litet hopp tändes i hans ögon.
"Jag jobbar inte på det sätt du tror", började han försiktigt. "Jag började göra små brott för att tjäna pengar. Det började med snatteri som sedan blev till rån. Det är egentligen ingenting jag vill hålla på med men jag är fast." Mina ögon vidgades i mörkret. Jag nickade och lät mina händer treva över hans varma bröstkorg. Han tog ett par djupa andetag innan han tittade ner på mig igen. Sedan slöt han ögonen som om han tänkte på något väldigt jobbigt.
"Min bror Jaxon dog i en bilolycka för fyra år sedan. När jag var femton år och han fjorton", berättade han med plågade ögon. Jag kände hur hjärtat sviktade i bröstet. "Vi hade som vanligt tjabbat om vem som skulle få sitta fram och eftersom att jag var äldst ansåg jag att det var jag. Jaxon ansåg självklart att han var den som skulle få sitta fram. Han var alltid så envis", Justin skrattade, sådär olyckligt som om bara skrattar då man är riktigt ledsen. Han tog tag i min hand som låg på hans bröstkorg och jag fläta in mina fingrar med hans. Sedan nickade uppmuntrande åt honom för att fortsätta.
"Efter många om och men satt jag sedan fram och Jaxon satt surt i baksätet. Jag satt bakåtvänd. Retade honom. Han kastade en som tom läskburk åt mitt håll och log nöjt när den träffade mig. Mamma sa åt oss att sluta kasta saker men jag brydde mig inte och skulle precis kasta tillbaka den då mamma vände sig om för att ta den tomma colaburken ifrån mig", Justin svalde och blundade hårt, som om han hade riktigt ont.
"Hon förlorade kontrollen över bilen..." Jag smekte försiktigt hans knogar med min tumme. "Både mamma och jag kom lindrigt undan, men Jaxon..." Justin svalde.
"Efter att Jaxon dog var jag förkrossad. Arg. Jag skyllde det på mig. Det var mitt fel. Om jag inte hade retat honom. Om jag bara hade låtit honom sitta fram", viskade han förkrossat. "Då hade han varit här nu. Fan! Det skulle vara jag", han såg på mig med blodsprängda ögon. Jag såg upp på honom, jag följde hans käklinje med min fingertopp och uppmanade honom att fortsätta.
"Jag skulle göra vad som helst", viskade han, "vad som helst för att få honom att komma tillbaka." Jag kröp närmre honom och såg upp på det förtvivlade ansiktet.
"Jag skulle dö om det betyder att han fick livet tillbaka." Jag kände något vått på mina fingrar som smekte hans ansikte och insåg att han fällt en tår.
"Jag hoppade av skolan. För vart jag än såg så var han där. Jag såg honom vid bänkar. Väggar. Skåp. Överallt", hans röst lät svag. "Jag flyttade hemifrån. Jag klarade inte av att se mamma så förkrossad. Eller min pappas dömande blickar. Han var inte försiktigt med att visa att han tyckte att det var jag som skulle dött istället för Jaxon. Men jag dömer honom inte. Det var mitt fel alltihop", han bet hårt ihop sina käkar. Jag lät mina fingertoppar nudda den bara huden vid hans bröst. Jag kände hur mina ögon fylldes av tårar.
"Det var verkligen inte ditt fel Justin. Du måste lita på mig. Det var en olycka, en väldigt hemsk olycka som du inte hade någon kontroll över. Du kan inte beskylla dig själv." Han såg på mig med sina bruna vackra ögon som nu såg så alldeles förkrossade ut och jag såg att han inte trodde mig. Den stora syrenen skrapade fortfarande mot det immiga glaset. Mörkret återspeglade rummet. Lampan på bordet av mörksten lös upp det mörka rummet.
"Jag slutade känna. Jag höll mig till mitt jobb och oroade mig inte för någon eller någonting annat. Jag släppte inte in några människor och slutade bry mig. Jag hade ingenting som var värt att leva för. Ingenting spelade längre någon roll", han bet sig i läppen och jag smekte hans ansikte. Han lutade sig in i min beröring och slöt sina ögon. Jag lät mina fingrar massera hans hårbotten.
"Du förstår, jag var dum och hjälplös", viskade han svagt. "Jag träffade fel människor, vid fel tillfälle." Han rynkade på pannan. Mitt hjärta sviktade i bröstet. Jag svalde ner den saliv som bildats i min mun. Jag kände ännu en tår träffa min hand. Han torkade snabbt bort den. "Förlåt, jag har bara aldrig berättat det här för någon", hans ögon såg plågade ut och jag kände hur mitt hjärta brast. Jag började känna hans smärta.
"Det är lugnt. Du kan gråta med mig", svarade jag och använde mig av orden som han sagt till mig då jag nästan blivit våldtagen och han satt mig i sitt badrum då han torkat rent mitt ansikte. Då jag inte velat gråta framför honom. Jag såg hur ett litet leende spred sig i hans sårbara ansikte, men det försvann lika fort som det kom. Jag hade aldrig sett Justin så sårbar. Det gjorde ont i hjärtat av att se honom så här. När han kramade om min hand med sin skakiga kände och att jag skulle ha gjort vad som helst för att få bort de där plågade ögonen från hans ansikte.
"Jag började festa varje helg för att glömma", fortsatte han. "Jag lät aldrig någon komma mig tillräckligt nära mig för att jag skulle börja tycka om dem. Jag tog hem tjejer för att knulla dem. Jag brydde mig aldrig om någon eller någonting. Jag tänkte att om jag aldrig älskar någon igen så kommer jag aldrig att bli sårad", han tog ett djupt andetag och la sina armar om mig.
"Jaxon dog och jag överlevde. Ändå var det som om jag också dog den där dagen." Han tystnade och såg ner på mig. "Tills du kom." Mitt hjärta svällde upp i bröstet. Han log smått då han mötte min blick.
"Du öppnade mina ögon och bevisade att det var okej att känna igen. Att det fanns något som var värt att kämpa för", viskade han lågt. Han tog tag om mina höfter och pressade mig närmre. Justin såg mig djupt i ögonen och jag såg ärligheten bakom hans ord. Jag kysste honom försiktigt och försökte föra över all den kärlek jag kände för honom. Han kysste mig lika kärleksfullt tillbaka. Sedan begravde han sitt huvud i min hals och höll om mig som om hans liv berodde på det. Jag svalde hårt. Justins varma andedräkt träffade min hals. Sakta lät jag orden sjunka in. Jag kunde knappt tro det. Jag hatade att se honom så här. Så krossad. Jag ville bara samla ihop alla bitar av hans hjärta och krama dem. Att han hade öppnat upp sig var en lättnad. Jag kunde inte bara relatera till känslan, jag visste precis hur han kände.
Jag kände hur mitt hjärta slog ett extra slag då jag tänkte på vad han sagt. Att jag fick honom att känna att han hade något som var värt att kämpa för. Mjukt drog han en hand genom mitt ljusa hår.
"Försök sova nu, baby", mumlade han emot min hals.
End Notes: Kommentera älsklingar
Comments
Louise säger:
Världens bästa! Jag älskar det!! ❤
Anonym säger:
Blivande författare!!!
Amanda säger:
SÅ SJUKT BRA!! :D
Anonym säger:
Du är en författare redan nu!! Helt sjukt bra!!
Anonym säger:
Ååh, man vill aldrig sluta läsa *-*
Perfektion
Vicky säger:
OMG SÅ SJUUUKT BRA ÄR HELT KÄR I DIN NOVELL OMG KOMMER GIFTA MIG MED DEN!
Amanda säger:
Så himla bra! Du är jätte duktig på att skriva, dina kapitel är spännande, utförliga, detaljerade och du är bra på att förmedla känslor. Glöm inte bort det de dagar då allt känns mycket svårare :)
Anonym säger:
O min herre skapare. Du är ju läskigt bra på stt skriva!!!! Jag är tårögd, älskar att justin öppnade sig för deztany
Emilia<3 säger:
du skriver som en gud!! <3
Kristina säger:
aaaaw Justin, gulleeee <3 vad du än gör så sluta aldrig skriva, du är riktigt talangfull. bäst 👏:3<3
Aya säger:
Men åhh. Börjar nästan gråta! Vill bara hålla om justin.Haha! Men skit bra kapitel!
Ida säger:
Helt sjukt braa! Favoritnovellen, ahh du är så duktig!
Thilda säger:
tårögd här ja! riktigt bra skrivit och asså jag måste säga du är riktigt dukigt på att skriva och att utrycka känslor :D längtar till nästa kapitel
Emelie säger:
ahh as bra :D
jasmina säger:
Gode gud har inga ord.....
Malin säger:
Omg så bra!
Maria :* säger:
Grymt bra!
Anna säger:
åhhhhh så himla bra!! längtar tills dezteny berättar vad som hänt <3
camilla säger:
Jag är mållös! Du är så fantastisk!!! Asså O.M.G<3<3<3
Jessica säger:
Omg, du är så sjukt bra!!! Älskar dig! Och jag älskar att dem är så perfekta tillsammans!!!!
celebnovell säger:
Fyllt med känslor. Tror detta är min favoritkapitel hittills. :)
Emmy säger:
Du borde bli författare! Ärligt du är bäst på att skriva :D <3
Lena säger:
SÅ JÄVLA HELVETE BRA
Nicole säger:
OMG OMG OMG
Nicole säger:
OMG OMG OMG
Anonym säger:
*gråter* Så sjukt bra!!! Du är så duktig
Marris eller ska jag säga Maris?:* säger:
Wow simply wow
jess da ess säger:
Du skriver så himla bra!! Man blir helt förlorad i handlingen, älskar sättet du beskriver miljöer, känslor, dofter, så poetiskt, målande och vackert. Detta är så proffsigt, du måste fortsätta skriva , du har hittat din grej. Loveit , love U
Älskar dig säger:
Så bra, bästa kapitel ever!!!
Du är så grym
Sara säger:
Fy fan vad bra du är kan jag säga för jag är en foooer fast när jag väl började läsa 1 så fastnade jag direkt, du borde bli författare
Sara säger:
Fy fan vad bra du är kan jag säga för jag är en foooer fast när jag väl började läsa 1 så fastnade jag direkt, du borde bli författare
Anonym säger:
omg perfekt! :D
Längtar tills nästa, snälla skriv fort :*
Rebecca säger:
Tårögd så perfekt! Har inga ord , så bra! Du skriver som som som en jag vet inte vad .. GUD eller nåt !! MEEERAA! Längtar till nästa! :D
Trackback
