Jag såg upp på trappen där Justin höll sitt vapen högt medan han smidigt tog sig ner för trappen. Pulsen dånade i min kropp. Jag såg åt fönstret ännu en gång. Men gestalten var borta. Lika borta som en knappnål i rymden. Det susade i öronen då Justin slog upp ytterdörren av mörkt trä. Avlägsna skrik av bromsar hördes. Jag räknade mina djupa andetag då mina bara fötter mötte stengolvet och orsakade en skalande ljud. Jag placerade handflatorna emot det isande kalla glaset. En kall kår löpte längs ryggraden då jag baklänges läste: "Pappa ser alltid på." 

Jag rynkade pannan. "Tänk inte så." sa jag och skakade mjukt på huvudet. "Jag är säker på att hon har saknat dig." Justin tittade ut genom bilfönstret.
"Det är inte så enkelt", mumlade han. "Jag är en mördare i hennes ögon, Dezteny", Justin fnös. "Jag är säker på att hon inte kan släppa det förflutna bara sådär." Återigen skakade jag på huvudet.
"Du får inte beskylla dig själv. Det var en hemsk olycka. Det som hände är inte någons fel."
"Jag är säker på att hon inte tänker så. I hennes ögon är det mitt fel alltihop. Och jag stack. Hon måste hata mig för att jag stack", han kramade hårdare om ratten.
"Sluta tala för henne, Justin", mumlade jag och tog försiktigt tag i hans hand.
"Hon är min mamma, jag vet hur hon är."
"Vi båda vet att du inte skulle vara här om du visste att det inte fanns en chans att hon skulle acceptera dig. Du vet att hur du än vrider och vänder på sanningen så är du fortfarande hennes son. Hennes kött och blod", sa jag mjukt.

Justin verkade ha övervägt mina ord eftersom han suckade och sa sedan inte något mer. Han kramade om min hand och släppte den sedan för att fullt koncentrera sig på vägen. Jag tog tystnaden som svar och föll återigen ned i sätet. Då han stannade vid rött ljus, tog han det som en chans se på mig. Jag mötte inte hans blick. Jag såg i utkanten av min syn hur han flyttade blicken och möttes av trafikljuset som ändrat färg och började återigen köra.

Vi pratade inte mycket resten av resan dit. Då vi närmade huset, fann jag mig allt mer och mer orolig. Det var som om för varje varv däcket snurrade steg nervositeten inom mig.Jag visste att stunden var Justins men jag kunde inte låta bli att tänka igenom hela situationen en miljon gånger. Vad hände om hon inte ville ha mig där?

Justin måste i den sekund sett igenom mig för långsamt sträckte han sig efter min hand och kramade sedan om den. "Slappna av", mumlade han hest. Sedan sa han inget mer, han såg inte på mig han höll mig bara i handen hårt medan det gyllene bandet lyste upp horisonten. Då de svaga strålarna silades mellan träden och löven som tidigare varit gröna men som nu skiftade i röt och gult.

Några minuter senare med min hand fortfarande i hans uttalade han de tre orden som fick mitt hjärta att slå i sin dubbla takt. "Vi är här." Jag förstod att han också var nervös. Man såg det i de osäkra rörelserna, att en del av honom bara ville vända med bilen och aldrig återvända. Justin släppte min hand och drog ut nyckeln ur tändningslåset. Jag bet mig i läppen och visste jag att det inte fanns någon väg ut. Jag nickade, greppade sedan tag om handtaget i bilen och klev sedan ut på mina ostadiga ben. Jag stängde dörren mjukt bakom mig. Sedan iakttog jag Justin då han gjorde det samma.

"Här är det", han pekade på ett hus som en gång varit vitt. En stor del av färgen var avskrapad. Allt som avslöjade att huset tidigare varit vitt var de få partierna som behållt sin färg. De små fönstrena var täckta med ett rostigt galler, bakom anades en gardin i färg. Jag växlade min blick mellan Justin och det nästan infallna huset. Jag kunde ana den mur han byggde upp. Han försökte maskera sitt ansikte som bevis för att han inte brydde sig men jag visste att innerst inne, gjorde han det.

"Kom." Han gjorde en gest med huvudet mot dörren och sträckte sedan ut sin hand. Jag kramade om den innan jag följde honom då han tog långsamma steg över den lilla gräsmattan som skiftade i gult och grönt, uppför en trappa i betong och slutligen stod vi framför dörren.

Han vände sig till mig och rynkade sedan nervöst på pannan. Han var så söt när han var nervös. "Knacka på dörren", mumlade jag. Då han uppfattade vad jag sa stötte han lätt knogarna emot dörren några gånger. Han tog sedan ett steg tillbaka och drog mig med sig då vi väntade på att någon skulle öppna. Jag tog ännu en gång hans hand och kramade om den. 

Den tunna betongen avslöjade stegen som stötte mjukt i golvet. Slutligen öppnades dörren en halv decimeter men hindrades av den bastanta kedjan.
"Jag vill inte ha nå..." Då de bruna ögonen planterade sig vid oss sa ingen ett ord. Jag lade märke till att Justins grepp om min hand hade hårdnat. De smala fingrarna trasslade upp kedjan och jag mötte hennes utmattade ögon. Vad jag antog var Justins mor bar ett par byxor som var större än ett cirkustält så var även hennes stickade kofta. Hennes ansikte föll i chock fort då hon försökte hantera alla känslor som plötsligt träffat henne.

"J-Justin?" viskade hon. Som om hon var rädd att han skulle försvinna om hon talade högre. Justin stod andlös och stel. Jag kramade om hans hand för att föra honom tillbaka till jorden. Justin slickade sina torra läppar.
"Hej mamma..." Jag kände hur han ryckte till när de främmande orden lämnade hans läppar.

End Notes: Kommentera ♥