Previous: "Jag vill inte ha nå..." Då de bruna ögonen planterade sig vid oss sa ingen ett ord. Jag lade märke till att Justins grepp om min hand hade hårdnat. De smala fingrarna trasslade upp kedjan och jag mötte hennes utmattade ögon. Vad jag antog var Justins mor bar ett par byxor som var större än ett cirkustält så var även hennes stickade kofta. Hennes ansikte föll i chock fort då hon försökte hantera alla känslor som plötsligt träffat henne.

"J-Justin?" viskade hon. Som om hon var rädd att han skulle försvinna om hon talade högre. Justin stod andlös och stel. Jag kramade om hans hand för att föra honom tillbaka till jorden. Justin slickade sina torra läppar. "Hej mamma..." Jag kände hur han ryckte till när de främmande orden lämnade hans läppar.

 

Kvinnan med kläderna lika stora som ett cirkustält såg Justin med stora ögon.
"V-vad gör du här?" stammade hon fram. Justin lät en suck rymma genom hans läppar.
"Jag kom för att träffa dig", svarade han osäkert. Det lät som om det var mer en fråga en ett konstaterande. Justins mamma vilade sin panna i höger handen och lät sedan fingertopparna falla längs med sin kind. Hon gestikulerade med sin lediga hand åt huset.
"Det är kallt ute, ni borde...", sa hon försiktigt. "Ni borde komma in." Justin såg ut som om han sett ett spöke då hans ansikte bleknade och då pupillerna vidgades i kvällssolen. Jag kramade om hans hand som en påminnelse om att han inte var ensam. Han nickade mjukt och klev sedan över tröskeln med mig tätt in på.

Pattie, som Justins mamma insisterat att hon ville bli kallad, stod ihop krympt av skam och såg på Justin då han såg sig om. Det var lågt i tak med väggar som gulnat av cigarettrök. "Allt är precis som förr", viskade Justin hest. Hon nickade och drog en flottig hårslinga ur ansiktet.

I bakgrunden hördes ett svagt ljud av en teve som både brusade och visade något slags barnprogram. Det krasade under Justins skor då han tog ett steg ut i den lilla hallen som bara bestod av en matta och en hög med skor. "Jag skulle gärna erbjuda er något att äta men jag har tyvärr inte handlat", viskade Pattie. "Det är okej", nickade Justin. Jag nickade instämmande och log emot hans mor. Hon log vänligt tillbaka.

Justin släppte min hand då vi lämnade hallen och klev in i vardagsrummet. Bakom de väggarna som nu var gula av rök anades en tapet som vad jag trott varit svagt blå. Vardagsrummet var minimalt. En sliten skinnsoffa som spruckit i ett antal sömmar stod placerad i mitten av rummet framför en tjock teve. På det mörka plast golvet mjukt lutad mot soffan satt en liten flicka med ljust hår. Hon såg ut att vara i femårsåldern. I hennes famn låg en smutsig leksaksbjörn. Då hennes blick fäste sig vid Justin log hon så stort gluggen i hennes mun blottade sig. Justin gick fort fram till den lilla flickan och hukade sig framför henne.
"Hej prinsessan", viskade han mjukt och föste en hårslinga ur hennes vackra ansikte. Den lilla flickan slog armarna om Justins hals och han lyfte sedan upp henne i sin famn.
"Jag har saknat dig", viskade Justin i hennes hår. Jag kunde höra en viss sårbarhet i hans röst. Flickans blick fäste sig vid mig och hon såg sedan på Justin i förundran.
"Vem är det?" frågade hon och pekade på mig med ett av hennes små fingrar.
"Det är min tjej, Jazmyn", log Justin då han såg på mig och mimade "min syster." Mitt hjärta slog några extra slag då han presenterade mig. Det var första gången han kallat mig sin. Var jag verkligen hans flickvän?

Hans lillasyster rynkade på pannan och såg sedan på Justin.
"Jag trodde jag var din tjej", hon putade med underläppen.
"Du kommer alltid att vara min tjej, prinsessan", flinade Justin och petade på hennes utskjutna läpp. Justin satte sig i soffan utav skinn med Jazmyn i sin famn.
"Kom, Dez", sa Justin. Jag tvekade lite.
"Det är okej", uppmanade Justin lugnande, uppenbarligen medveten om min osäkerhet. Långsamt tog jag några steg in i rummet och sjönk ned bredvid Justin i soffan. Jazmyns blick växlade mellan mig och Justin.
"Hon ser ut som Askungen", viskade hon blygt i hans öra.
"Nej, Dezteny är vackrare", flinade han och log emot mig. Jag fnissade lite och kände sedan hur mina kinder började hetta.

Justin kittlade lätt sin syster utanpå den svarta tröjan hon bar och hon slängde sig genast bakåt i hans knä och skrattade. "Säg att du älskar mig så slutar jag", flinade Justin och kittlade henne ännu mer. Hon kiknade i skratt. "Nej."

"Say you love me"

"Säg att du älskar mig", upprepade han och blåste henne på magen. "Säg det." 

"Jag älskar dig", skrattade Jazmyn slutligen. "Jag älskar dig", upprepade hon.

Jag kunde inte undgå att le då jag såg hur mjuk och lekfull Justin var med sin syster. Det gladde mig att han äntligen var här. Det kändes som om mycket av hans bitterhet skulle lösas upp bara av att komma i kontakt med sin familj ännu en gång. Utan att bli påmind om Jaxon.

Jag lämnade slutligen vardagsrummet och gick in i köket där Pattie stod med ryggen vänd emot mig. Ett tunt lager av damm och matrester hade samlats över de svartvita rektanglarna som tog plats under henne.
"Behöver du hjälp?" frågade jag försiktigt. Hon vände sig hastigt om med en slev i ena handen.
"Du skrämde mig.", andades hon ut och log sedan lättat. "Gärna." Jag gick fram till henne och hon räckte mig sleven. Jag rörde sakta om i smeten medan hon justerade värmen på den äldre spisen.
"Jag måste be om ursäkt för den hemska smeten, jag borde ha handlat me..."
"Det är okej", avbröt jag henne. Hon sökte sig min ögonkontakt och gav mig ett varmt leende. Hon öppnade sedan den tonade ugnsluckan och jag förde sedan in smeten. Pattie lutade sig emot diskbänken.
"Så vad är Justin och du?" Jag log lite genererat. Pattie tittade på mig med hoppfulla ögon. "Jag såg hur han tittade på dig." Jag hade ingen aning om hur Justin såg på mig.
"Jag antar att vi är ett par", log jag och torkade av händerna på mina jeans. Sedan rynkade jag pannan,
"Hur såg han på mig?" Pattie log.
"Han tittade på dig som om du var den enda tjejen kvar på jorden. Han såg riktigt lycklig ut. Jag har inte sett honom så sedan Jax.." hon avbröt sig själv, "jag är i alla fall glad att han har dig. Han förtjänar att vara lycklig", hon log ett leende som var fyllt med värme och kärlek.

All den kärlek hon utstrålade fick mig inse hur mycket jag saknade min mamma. Även fast så många år hade gått och jag hade förlorat så mycket mer så glömer jag aldrig känslan av en moders kärlek. Ovillkorlig kärlek. Aldrig heller glömmer jag energin min mamma utstrålade.

Ett knarr hördes bakom oss. Jag vände mig hastigt och såg Justin som stod lutad emot dörrkarmen. Hans armar låg korsade över bröstet.
"Du ser stressad ut mamma, hur mår du?" mumlade Justin.
"Jag mår bra", viskade hon som om rösten inte längre bar.
"Mamma?" frågade Justin försiktigt och tog några steg fram. Han beundrade sin mor under några sekunder utan att hon mötte hans blick. Slutligen såg hon upp och slängde sig kring hans nacke och grät tyst.
"Jag har saknat dig så", viskade hon emot hans axel. Det tog några sekunder innan även han slog armarna om henne. Han vaggade henne mjukt i hans famn.
"Jag har saknat dig också, mamma", viskade han hest.
"Jag trodde att du hatade mig", Justins röst skar sig i slutet av hans mening.
"Jag skulle aldrig någonsin kunna hata dig Justin. Du är min son. Jag älskar dig mer än allt annat i hela världen", Pattie grät fortfarande. "Jag älskar dig också mamma", viskade Justin och strök lugnade Pattie över ryggen. Justin mötte min blick över sin mors axel och log. Pattie släppte hans nacke och torkade sig om kinderna. "Förlåt", skrattade hon mjukt.

Plötsligt kolliderade ytterdörren med väggen och höstkylan trängde in i rummet. Justin ryckte till av dunsen. Alla såg emot köksdörren som stod på glänt. Jag möttes av en man med en grön ölflaska i sin högra hand. . Hans ögon glödde av ilska då han såg på Justin. Han höll hårt i halsen på flaskan och knackade sedan av botten. Glassplitter träffade golvet. Pattie skakade. Glädjen i rummet försvann lika fort som värmen.
"Vad gör den horungen här?" skrek han sluddrigt och höjde ett skakigt finger och pekade på Justin.