Febrilt gned jag fingrarna under ögonen då jag fann spår av gårdagens mascara. Gud hade klart och tydligt straffat mig genom att märka mig på detta vis, tänkte jag medan jag sökte efter min foundation bland mitt smink.

När jag applicerat foundationen insåg jag att märket på min hals fortfarande var mycket synligt.
"Helvete", kved jag medan jag panikslaget sökte efter en halsduk eller något liknande som kunde täcka katastrofen på min hals. Jag slet upp min sovrumsdörr och krockade med den personen jag minst ville möta en morgon som denna. Solens strålar letade sig in mellan persiennerna och visade mig Justins siluett.

Det slog mig att jag inte var medveten om hur jag skulle bete mig kring honom, så jag bara nickade och tänkte precis passera honom då han drog mig intill sig. Var han inte klok? Förstod han inte att någon kunde se oss?

"Jag gillar din hals", viskade han i mitt öra. Hans väl maskerade kindben var underbart vackra när han tal... Jag slog bort tanken. Då han lämnade en kyss på min kind blev jag påmind om hur mycket jag skulle vilja se honom brinna på bål efter gårdagens incident, men istället för att dra mig undan som jag borde gjort stod jag som förstenad, som tömd på alla spydiga kommentarer.
"Saknade dig i natt", sade han lågmält för att sedan ta avstånd, vilket var till hans tur eftersom min bror valde stega ut ur sitt sovrum.

Jason gnuggade sömnen ur sina ögonen. Och i den sekunden önskade jag att han var en hallucination, trots att vi inte stod nära varandra och att det inte fanns något tecken på att han bara för någon minut sedan kysst mig på kinden, så oroade jag mig. Jag förstod att han skulle se den genomlysande känslan som jag kände i varenda millimeter i min kropp, nämligen skuld.
"God morgon killar", hälsade jag för att sedan passera både Justin och Jason i den trånga korridoren. Diskret kilade jag mig lätt över märket på min hals för att Jason inte skulle ana något.
"Arizona", mumlade han, utan att ha någon specifik ton.

Påkommen sjöng en röst inom mig och jag kunde i den sekunden svära på att mitt hjärta stannade. Hade han förstått?  Plötsligt stelande jag till. Som fastfrusen på stället bredde jag mig mentalt för orden som skulle komma som knytnävar genom luften. I huvudet byggde jag upp en bild av hur hela situationen skulle utspela sig.

"Jag bara tänkte att du ville ha den här..." Jag vred lite på mig för att se honom, men jag undvek hans blick. "Jag knackade på hos dig igår men jag antar att du sov."
Så neutralt som möjligt log jag och tog emot armbandet som jag förmodligen tappat då jag grubblat utanför Justin's dörr.
"Åh", log jag. "T-tack."
Då jag insåg att jag kommit undan med att köra ned tungan i en inneboendes hals kunde jag kunde inte känna annat än lättnad. Jag vred på mig och fick återigen påminna mig om vart jag var på väg. Jag försökte gå så neutralt som möjligt, men det var nästan omöjligt då jag ville studsa av lättnad. När de inte längre kunde se mitt ansikte ägnade jag några få minuter till att tacka Gud.

♦

Över den asfalterade skolgården sprang jag för att slänga mig i Taylors armar. Nathalie stod på tur, eftersom hennes pojkvän stod vid hennes sida och det kändes konstigt att sära på dem. Michael drog på läpparna då han såg på mig, förmodligen fortfarande lite irriterad efter föregående incident på gymmet. 
"Första lektionen är tydligen inställd", informerade Taylor medan hon släppte mig ur sin omfamning.
"Ari", pep Nathalie då hon slog armarna om mig. "Hur är det?"
"Det är bra", svarade jag kortfattat för att fort bolla tillbaka frågan.
"Det är..." började hon för att sedan bli avbruten av något i hennes åsyn. Hon stötte sin axel till mot min. "Snyggingen kollar in dig", väste hon.
"Va?" var allt jag fick fram innan jag såg åt det håll hon uppmanat mig till att se till. Snarast förstod jag vad hon menat för där stod samma kille som kysst mig på kinden i morse. Justin flinade och drog lite i kragen på sin tröja för att påminna mig om att jag bar en av min mors sjalar. Sedan i morse hade jag inte stött på honom, vilket var till min tur.
"Nathalie, har du inte insett att jag är din pojkvän och jag står här?" huttrade han bittert och syftade förmodligen på Justin's tilltalsnamn. Hon omfamnade hans axel, men han ryckte undan.
"Var inte så bitter", sade hon med ett mycket konfliktfylld ton.
"Jag tänker inte diskutera det här framför dina vänner, Nat", mumlade Michael illvilligt.

Ännu en gång letade jag rätt på Justin. Han stod lutad mot samma träd, som vi för länge sedan bråkat under. Fast denna gången stod han inte med en cigarett i munnen, vilket var ovanligt. Justin fick genast syn på mig, hans flin var tryggt bevarat på hans läppar. Hur kunde han bete sig som om allt var som vanligt? Jag mindes hur jag gränslat honom, allt hade känts så äkta, men nu fick han det verka som om allt var ett spel igen. Mina tankar svävade iväg och jag kom och tänka på hur han betett sig senast i morse.

"Jag gillar din hals", viskade han i mitt öra för att sedan kyssa min kind. Istället för att dra mig undan som jag borde gjort stod jag som förstenad, som tömd på alla spydiga kommentarer. "Saknade dig i natt", sade han lågmält för att sedan ta avstånd.

Hade han verkligen saknat mig eller hade han saknat vad han kunde göra med mig? Jag kunde inte undgå att känna mig som någon slags marionettdocka, som han kunde leka med hur som helst. Därför besvarade jag aldrig hans alldagliga flin som förut verkat fått mig på fall.

"Arizona?" Taylor knäppte med fingrarna framför mitt ansikte.
"Ja?" undrade jag för att se mig omkring.
"Vart gick Michael?"
"Var har du varit under de senaste minuterna?" skrattade Taylor.
"Han stack", mumlade Nathalie, som inte alls verkade lika upprymd som Taylor åt min frånvaro.
"Det finns bara ett sätt att lösa dagens problem" jublade Taylor.
Jag såg på henne och hon verkade förvänta sig att jag skulle fylla i, men det fanns ingen riktig lösning på dagens hemska start.
"Starbucks?" hon ruskade på huvudet och fick oss båda framstå som jubelidioter. "Vi har 50 minuter på oss." Ingen av oss verkade ha något val, eftersom Taylors ord var lag.

Bara några minuter senare satt vi på Starbucks med varsin kopp. Jag trummade lätt på bordet med fingrarna, uttråkad som jag var.
"Nathalie?" undrade Taylor.
Nathalie satt alldeles frånvarande och hade knappt rört sin latte.
"Mm", mumlade hon lågmält.
"Ni måste verkligen göra slut."
Hon skakade på huvudet. "Jag gillar honom."
"Nej, det gör du inte. Du har bara vant dig."
Taylor fingrade på sin kopp. Hon såg mycket övertygad ut.
"Se vad han gör mot dig", sade jag och syftade på hennes grå humör, trots att det var hon som ofta provocerade.
"Det löser sig", sade hon så lågmält att det snarare lät som om försökte övertyga sig själv och ingen annan. Taylor sparkade till mig under bordet som en uppmaning till något, men jag ryckte bara på axlarna.
"Fast i och för sig om ni gjorde slut så vore jag den enda i ett förhållande och då skulle vi inte kunna gå på dubbeld.."
"Tay?" Genast förstod jag på vilket sätt hon försökt förbättra stämningen. Hon tänkte rikta alla frågor mot sig själv genom att berätta något.
"Varför har du inte berättat?" undrade Nathalie, det grå av henne är nu som bortblåst.
Taylor rycker på axlarna. "Han går på Princeton, inget så som de där fotbollsspelarna."
"Jag borde verkligen dejta någon äldre", instämde Nathalie drömmande.
"Jag menar det känns så bra att vakna upp i hans armar och veta att.."
"Vänta nu!" stoppade jag henne. "Har ni legat?"
Långsamt bet hon sig i läppen och nickade. "Det gjorde så ont, jag bara låg där som en död fisk och hoppades på att det skulle vara över." Hon firade av ett leende bara av tanken. "Dock tog det inte speciellt lång tid."
"Det är hemskt", instämde Nat.
"Vänta", jag höll händerna över huvudet av alla dessa överraskningar. "Har du och..."
Nathalie hindrade sig själv för att slå händerna över munnen genom att lägga händerna i knät. Tveksamt såg hon på oss, "hmm, ja" sedan skakade hon på huvudet och såg redan mycket ångerfull ut.
"Det var inte meningen att jag skulle säga något. Han vill inte att det kommer ut."
Både jag och Taylor jag nickade. Men under desto längre tid jag nickade, desto mer insåg jag att det är helt otänkbart, men istället för att ifrågasätta hennes sexliv med hennes gaypojkvän, så uttalade jag mig om något mer personligt.
"Så jag är den sista oskulden?"

Något jag hatar så är det att be om kommentarer, det måste vara det värsta som finns. Men ändå så behöver man så mycket bekräftelse så man gör det. Om inte jag får tillräckligt med bekräftelse så tror ju jag att vad jag skriver inte duger åt er och då kanske jag startar en annan novell eller slutar skriva. Nu säger inte jag att jag ska sluta skriva eller så, men det är bara anledningen till att jag tjatar. ♥