Previous: "Förlåt", stammade jag. Slutligen bröt jag ögonkontakten och vände. Jag kände hur hjärtat kändes tungt i bröstet på mig. Hur ögonen sved. "Dezteny", skrek han. Men jag stannade inte, jag bara fortsatte gå. Justins tunga fotsteg hördes bakom mig. Gruset dukade under hans fötter. Han ryckte tag i min arm och jag föll in i hans famn. Jag gav honom en lätt knuff. Då drog han mig intill sig ännu en gång och pressade sina hungriga läppar emot mina. Jag vilade min hand emot hans bröst. Hans hjärta slog så hårt att jag kunde känna varenda slag. Och under de där sekunderna kändes det som om jag hade hans hjärta i min hand. Hans läppar, de var så hungriga, hårda och helt perfekta emot mina. Han lade sina händer på mitt bakhuvud och pressade mig närmre. Då jag kom på mig själv med att kyssa tillbaka knuffade jag bort honom och den brutala kyssen avslutades. Vi såg på varandra under en kort stund och innan jag vände mig om hann jag se förvåning och längtan i hans blick.

Det var dagar sedan jag pratat med Justin. En vecka sedan om jag minns rätt. En vecka hade gått sedan han hårt pressat sina läppar emot mina. Jag hade kysst tillbaka. Det högg till i magen av tanken på att kyssen varit speciell. Lika speciell som jag trott alla de gånger jag sneglat på hans alldeles för perfekta läppar. Jag har aldrig någonsin tyckt om när någon kysst mig. Men Justins läppar liksom smälte in i mina på något sätt. Jag skakade förvirrat på huvudet. Jag hade tyckt om det. Mycket. Jag hoppades på att skaka bort tanken på att min kropp skrek efter hans. Men tiden hade gått fort och långsamt hade hans läppar tonats bort från mina.

Jag drog på mig mina ljusa jeans. Sedan gick jag sakta över det mörk bruna golvet, lutade mig fram och tog upp tandkrämen som låg på det vita handfatet. Jag pressade ut tandkräm på den gröna borsten. Sedan började jag borta tänderna och såg på mig själv i den lilla spegeln. Gång på gång försökte jag skaka bort tanken på hans stadiga grepp kring mitt bakhuvud. Hur han såg på mig i längtan då våra läppar glidit isär. Hur hans mörka ögon glittrat för stunden.

Jag spottade ut tandkrämen, sköljde av den tunna borsten under vattenstrålen genom en smekning med tummen över de små stråna som skiftat i grönt och vitt. Sedan såg jag mig i spegeln och försökte le. Mitt mörkblonda hår var utsläppt och hängde ner för ryggen. Jag bredde ut läpparna i ett leende. Jag stod klädd i en svart bh och jeans. Mina blåmärken hade börjat blekna men de fanns fortfarande där för att påminna mig om att jag fortfarande inte var säker. Mina stora mörkblå ögon hängde inte med. Läpparna visade mycket mer glädje än vad ögon gjort. Allt jag såg i ögonen var sorg och rädsla. Jag vände mig bort från spegeln. Satte på mig en tröja av spets och lämnade motellet.

Dagen tog aldrig slut och Mr. Hadden var ovanligt uppmärksam. Jag misstänkte att det berodde på mina tighta jeans. Sedan funderade jag inte så mycket mer på det. Jag hade bestämt mig för att spara alla pengar jag tjänar.

Klockan blev äntligen halv fyra och jag tog min jacka och min väska och började gå emot dörren."Någon speciell tid att passa?" undrade Mr. Hadden då jag gick förbi baren.

"Nej, egentligen inte." Han höjde ett ögonbryn, hans ögon lyste i intresse. "Ha en bra kväll, miss Hope." Jag rodnade. Sedan såg jag upp på honom igen."Du kanske vill komma över en stund imorgon? Så vi kan prata om löneförhöjning", han såg upp från det cylinderformade glaset, "Du jobbar fantastiskt bra." Han log och ett otydligt men olustigt ansiktsuttryck fladdrade förbi, det fick mig känna mig obekväm. Jag såg på honom då han lämnade rummet. Dörren gnisslade till bakom honom. Jag rynkade på näsan. Jag rös av tanken på hur Martin sett på mig men jag skakade av mig det fort och öppnade dörren och lämnade byggnaden. Dörrklockan klingade irriterat efter mig.

Jag skyndade mig till motellet med den tunga matkassen från Ica. Himlen var mörk, men gatubelysning var ännu inte tänd. Det kramade i magen då jag tänkte på Djävulen. Hur glassplittret tagit stor plats över det slitna golvet. Jag visste att han skulle få tag på mig snart men ändå hade jag inte valt att byta motell än. Jag kunde inte hindra mig själv från att gå fortare. Jag passerade en mack på vänstersidan. Sedan svängde jag upp till infarten till motellet. Jag flyttade matkassen till vänsterhand och öppnade sedan den rostiga ståldörren. Hissen hade fastnat i källaren. Jag gick upp för trapporna till vånig två och låste upp dörren. När jag kom in i den lilla hallen var det bäckmörkt. Jag sträckte mig efter strömbrytaren. Det klickade till men ljuset förblev släckt. Sedan lutade jag mig framåt och ställde ner kassen, tog av mig skorna. Då jag flyttade upp skorna på skohyllan reste sig håret på mina armar. Det var kyligt i det lilla rummet. Obehaget spred sig i min kropp. Golvet knarrade under mina fötter då jag återigen sträcker mig efter strömbrytaren. Det klickade till ännu en gång och rummet lös upp på mindre än en millisekund. Jag blickade ut över rummet. Allt jag ägde låg som ett lager över golvet. Jag hörde mina egna hjärtslag i tystnaden. Jag ställde fåtöljen upp. Jag andades tungt och satte mig i den. Jag kunde inte bo här. Sakta gled jag ner på golvet och packade ihop allt. Jag vilade mitt ansikte i mina händer och försökte andas normalt. En lätt knackning från dörren hördes. Jag försökte samla mig innan jag skrek åt personen utanför dörren att komma in. Långsamt öppnades dörren och där stod han.

"Vad i helvete har hänt här?" morrade han. Hans bröstkorg hävdes i ilska. Min underläpp började darra och till sist kunde jag inte hindra mig själv från att släppa lös en flod med tårar. Jag täckte ansiktet med händerna och grät en outhärdligt gråt. Jag hörde Justins fotsteg emot det gamla trägolvet. Hans andetag var tunga. Jag behövde inte se honom för att veta att han var precis framför mig. Jag kände alltid av hans närhet. Jag kände hur det kalla rummet plötsligt fylldes med hans varma andetag. "Du är inte trygg här", sa Justin lågt. Jag tog mig modet att se upp på honom. Hans ögon såg ut att vara fulla i sorg. "Sov hos mig", han gjorde en nonchalant gest med armen. Jag tvekade under en sekund. Men tanken på att Djävulen skulle hitta mig fick en rysning gå igenom min kropp och allt jag gjorde var att nicka.

End Notes: Jätte kort kapitel, jag vet! Men vad tyckte du annars?