"Man, du har fjäskat", flinade Dylan. Jag fnös. "Nej", flinade jag då jag mötte hans smaragdgröna ögon.

"Bieber är kär", skrattade Ludwin och tog ännu ett bloss av sin cigarett. Jag hade aldrig känt de känslor jag hade då Dezteny var i min närhet. Det var en känsla jag inte kunde sätta fingret på. Det kändes i hela kroppen. En liten vibration som fick min hud knottra sig. Hon fick mig bli blossande varm. Hon var jävligt snygg. Men jag var inte kär. Absolut inte kär. "Nej", svarade jag och försökte fånga Matt's blick. "Bevisa det", högg Chaz utmanade. Jag skrattade. "Bring it", jag hoppades att mörkret skulle sudda ut mina ord innan de andra hann uppfatta vad jag sagt.

Jag slog händerna för ansiktet då jag såg de tre tjejerna gå in genom ytterdörren. Killarna kiknade i skratt. "Här ta en öl, Bieber", skrattade Chaz och kastade en kall öl på mig. Den kalla plåtburken fick håret resa sig på armarna. "Det lär du behöva", flinade Dylan. Louisiana klämde sig emellan Dylan och Chaz, det gjorde även Rebecca. Kvar återstod Kelly. Hon stod med händerna på båda höfterna. Hade en röd, väldigt kort klänning och röda läppar. Hennes underkläder anades under den nästa genomskinliga klänningen. "Det finns inte plats i soffan", log hon.

"Hämta en stol", sa jag och slog ned blicken. "Var inte sån, Bieber", flinade Dylan. Vilket han hade gjort mycket idag "Det finns plats här!" Han klappade till mig på benet. I nästa sekund pressade Kelly sin beniga ända emot mitt skrev. I samma sekund som jag skulle be henne lämna mitt knä mötte jag Dylans blick. Jag placerade mina händer på hennes höfter och drog henne närmre. Hon var snygg. Men hon tillfredsställde mig inte. Hon smekte mina ben med sina långa naglar. Hon var inte alls som Dezteny. Hon förde sina fingrarna upp över mitt bröst. Normalt skulle jag stöna och få henne känna sig lika tillfredsställd som jag. Men allt jag kunde tänka på var hur hennes fingrar inte var någonting som Deztenys. Kelly var otroligt krävande medan Dezteny var stillsam. Kelly drog mig närmre medan Dezteny sköt ifrån mig. De var totala motsatser. Kelly vred på sig i min famn. Drog en hand genom mitt hår. "Jag har saknat det här", viskade hon och putade med underläppen. Precis som förra gången jag hade en annan tjej i mitt knä var det Dezteny som spökade i bakhuvudet. Jag tänkte nästan alltid på henne nu för tiden. Jag hade legat vaken hela jävla natten och tänkt på våran kyss då jag stormat in i huset. Den hade inte alls varit som alla andra kyssar jag fått, och tro mig, jag har fått många. Denna var speciell och fick de andra att suga i jämförelse.

Jag hörde dunsen då dörren kolliderade med väggen och där stod hon. Dezteny. Lika vacker som alltid. Jag lät händerna falla ifrån Kellys höfter. Deztenys underläpp darrade innan hon släppte ner sin skinnväska på golvet med en duns och sprang upp för trappan. För varje steg hon tog så knarrade trappstegen, för varje steg hon tog steg rädslan. Rädslan för att förlora henne. Jag reste mig hastigt upp och lät Kelly vackla baklänges. Hon spillde ölen i sin hand över sig. Hon svor högt. De andra kiknade av skratt. Men jag kunde inte. Klumpen som växte i min mage tillät inte mina läppar att le. Jag sprang upp för trappan. Jag kunde inte förlora henne. Det var först då, när jag insåg att jag kunde förlora henne som jag förstod hur mycket jag verkligen behövde henne. Jag hade inte mått såhär bra sedan Jaxon dog och det skrämde mig. Jag kunde inte vara utan henne. Hon fick inte tro att jag var precis som alla andra killar som behandlat henne så illa. Det kunde inte vara slutet

Jag smällde hårt igen dörren innan jag pressade ryggen emot tapeten och lät mig glida ner på golvet. Att sätta sig framför dörren vore att hindra den del av mig som sa att utan Justin skulle jag vara vilsen. Förtryckt. Den del som ville att han skulle komma upp hit, och omfamna mig. Jag lät huvudet vila i mina händer. Rummet var mörkt. Det enda ljus som lyste upp det gigantiska rummet var månen. All aktivitet hade avslutats för dagen. Allt som hördes var skrikande bil bromsar som saktade in innan fartguppet. Det var vindstilla. För träden dansade inte i vinden, eller i månljuset denna kväll.

Jag hade trott att han var annorlunda. Det hade jag verkligen. Han hade fått mig att lita på honom. Han hade fått mig att tro att det kanske fanns hopp för mig. Med honom kände jag mig trygg. När jag var med honom kände jag känslor jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Jag försökte svälja klumpen i halsen, hålla in de tårar som växte innanför mina ögonlock. Jag tänkte på alla de möjliga sätt jag kunnat döda de båda. Och hindra Justin från att såra mig, mer än var han redan gjort. Han var som salt i de sår jag redan hade.

Jag såg upp ur mina händer. En mörk siluett trädde fram. Konturen av Justins muskulösa kropp blev som en skugga framför mina ögon fyllda med tårar. Han hukade sig ner och drog upp mig och tvingade mina ben bära mig. Jag såg oron i hans ögon. Hur han ryggade tillbaka då han såg mitt ansikte som var lika krossat som glas. Jag antog att det skrämde honom för att det var han som kastat stenen. En tår letade sig ner för min kind. Men han fångade den innan den hann falla till marken. "Gråt inte, snälla! Gråt inte", han såg vädjande på mig innan han återigen såg ned på sina fötter. Han såg så sårbar ut.

"Vad helvete gör du med mig, Dezteny?" han höll sig för pannan och såg oroligt fundersam ut. Men samtidigt krossad. "Jag...", jag var ordlös. Jag miste orden innan de kommit åt tungan. "Jag kan inte förlora dig, men jag kan inte förlora mig heller", viskade han och drog en hand genom sitt perfekta hår. "Skulle du tro mig om jag sa att jag är kär?" Han fångade min blick. "Jag vet inte."

"Dezteny", han darrade på rösten. "Jag är kär i dig", han såg på mig med plågade ögon, "det är jag verkligen." Han såg ut som om han insett att han verkligen menat vad han sa. Med en blixtsnabb rörelse tog Justin tag i min byxlinning och drog mig intill sig. Min kropp verkade ha undvikit den del av mig som ville göra mos av honom med en hammare. Eller snarare kvävt den.

Jag lät mina händer glida upp för hans bröstkorg och lade armarna runt hans hals. Han grep tag om mina höfter och lyfte upp mig. Jag lindade mina ben omkring hans höfter och pressade mig närmre honom. Mitt hjärta dunkade hårt emot hans bröstkorg. Hans intensiva hjärtslag slog i takt med mina. Han pressade mina läppar emot hans. Jag sög lätt på hans underläpp. Jag flätade in fingrarna i hans hår och drog honom närmre. Han höll mig i sina armar som om jag vore porslin. Det dyrbaraste han rört. En nyfödd baby. Han avbröt den intensiva kyssen och pressade sina läppar emot mitt nyckelben. Just då ville jag ha honom så nära som möjligt. Jag behövde honom, behövde honom mer än jag någonsin behövt någon. "Jag är kä..." Han avbröt mig genom att kyssa mig. Jag besvarade kyssen så ivrigt att det inte skulle förvåna mig om mina läppar skulle vara ett enda stort blåmärke imorgon. "Säg det inte, bli inte kär i mig", viskade han emot mina läppar. "Jag förtjänar det inte."

Justin hade duschat och kom in i rummet med bara en handduk om höfterna. Håret var vått i nacken. Ryggen och axlarna var täckta i små glittrande vattendroppar. Han stod stilla och såg ut genom fönstret i kanske en halv minut, och när han vände sig och såg på mig var jag tvungen att slå ner blicken. För att han inte skulle känna obehag av min iakttagelse. Jag lade en hand emot mina ömma läppar. "Du är så vacker, Dezteny", han lät frustrerad. Jag såg upp på honom och såg hur han försökte gömma ett leende. Hans vänstra mungipa drogs alltid lite högre upp än den högra när han log. Jag bara log och kände hur lyckan spred sig i kroppen. Lika fort som eld blev hela mitt ansikte blossande rött. Han var så perfekt. Och jag var kär i honom.