Jag gick över det mörka parkettgolvet. Hela rummet stod i tystnad då teven inte fyllde ut rummet. Jag blev plötsligt mer medveten om de ljud jag själv åstadkom. Allt som hördes var hur mina bara fötter mötte stengolvet. Jag gick fram till det stora fönstret i vardagsrummet för att kika ut. Men mörkret återspeglade konturerna av mitt ansikte. Månens fjäderlätta sken återspeglades på de höga trädtopparna vilken orsakade långdragna skuggor över den ljusa asfalten utanför huset. Himlen var stjärnfri. Dimman hängde fortfarande i luften. Allt jag hörde var mina tunga andetag. Jag såg hur mina andetag återspeglades på glasskivan. Jag satte pekfingret emot glaset och gjorde konturen av ett hjärta.

Jag tänkte på mannen jag mött på kyrkogården. Någonting var bekant med honom. Men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad. Också tänkte jag på Justin. Vi hade inte setts på hela dagen och jag saknade honom. Jag kände aldrig mig riktigt trygg när inte han var omkring. Jag vände mig hastigt om då jag hörde ett ljud. Ljudet av hur dörren hårt kolliderade med väggen. Med hjärtat i halsgropen gick jag med snabba steg tillbaka till den svarta skinnsoffan där jag tidigare suttit.
"Du kunde ha blivit skadad. Du klarade dig men nästan gång kanske du inte gör det", mumlade Justin då han klev över tröskeln.

"Va?" frågade jag förvirrat. 
"Jag har alltid trott att jag kunnat skydda dig. Men det är jag", han såg inte på mig. Justin stod där med händerna i fickorna. Hans blick var lika tom som natten. Lika ihålig som en grop.
"Vad pratar du om?" mitt hjärta sviktade innanför bröstet. Det var inte likt honom att bara stå och se ned i golvet då jag talade. Han svarade alltid kvickt och han såg alltid på mig. Justin skakade på huvudet och såg sedan upp. Hans ögon utstrålade smärta.
"Det är jag som sätter dig i klistret, Dezteny", sa han lågt. Då jag öppnade min mun för att försvara honom avbröt han mig.
"Det kommer hända igen. Jake kommer att försöka få tag på dig igen", morrade Justin och lutade sig emot dörrkarmen och dunkade sitt bakhuvud lätt emot den. Några tätt in till ljudlösa vibrationer orsakades av hans rörelse.
"Men vi löser det", jag ryckte på axlarna. Han började gå emot mig och jag reste mig hastigt upp. Han skakade på huvudet.
"Det handlar om liv och död, Dezteny! Förstår du inte det?" väste han likt en orm.
"Lägg ner."
"Lägg ner", upprepade Justin med en fnysning. "Det här kommer aldrig sluta." Han skakade på huvudet.
"Det kommer alltid vara någonting!"
"Jag förstår inte!"
"Du förstår inte? Du förstår inte att du inte kan vara med mig utan att bli skadad?" morrade Justin.
"Vart är du på väg Justin? Var inte så långdragen!" mumlade jag medan jag bet på insidan av min kind.
"Vi kan inte hålla på så här!" skrek han. Jag såg på honom med stora ögon.
"Justin", mumlade jag i misstro, sedan skakade jag lätt på huvudet.
"Dezteny", han spände blicken i mig, "jag kan inte låtsas som om allt kommer att bli bra." Hans ansiktsuttryck var fortfarande lika tomt. "Ingenting kommer någonsin bli bra igen", det hårda i hans röst existerade inte längre. Min underläpp darrade och jag kände hur tårarna bildades inom mig. Justin var tyst.
"Justin, sluta!" viskade jag. Han skakade på huvudet. Hans ögon var röda från den press han satte sig i genom att hålla tillbaka tårarna.
"Var inte så envis", han lät trött.
"Justin! Du kan inte göra så här." Jag talade genom sammanbitna tänder. Han tog ett djupt andetag.
"Nej! Det är du som inte ska leva så här. Det är inte rätt. Du har redan varit med om Gud vet vad och jag kan inte skada dig mer. Jag vill inte se sig skadad, jag kan inte", han lät inte alls arg nu utan lät helt plötsligt liten. Jag försökte att Inge låta hans ord påverka mig.
"Snälla sluta", vädjade jag. Hans ögon maskerade den sorg han bar på. "Sluta prata som om det här är slutet", mumlade jag.
"Det här är slutet", svararde Justin. Han drog en hand igenom sitt bruna hår och slog ned blicken. Jag ville så gärna röra vid det. Jag ville känna de mjuka håret genom mina fingrar.
"Varför? För att du försöker skydda mig?" nästan skrek jag. Jag såg upp på honom. Hans ansikte var uttryckslöst. "Bra jobbat Justin, det har du redan sumpat för du krossade nyss mitt hjärta."
"Jag är ledsen." Han talade i en hård ton. "Jag är inte värd dig." Min bröstkorg hävdes häftigt upp och ner. Att förlora honom var det sista jag ville.
"Justin", viskade jag förtvivlat, men han ville inte lyssna på mig. Istället blickade han ned. Jag greppade tag i Justins arm.
"Snälla", viskade jag tyst.
"Gör inte det här svårt, Dezteny", spottade han. Han såg inte ens på mig.
"Så allt var bara en lek?" frågade jag sårat. Han hade varit den enda killen jag som jag någonsin tyckt om att vara nära, att kyssa. Han var den enda killen jag någonsin varit kär i. Och han visste inte ens om det. Han hade inte låtit mig besvara det.

Jag använde tröjärmen för att torka tårarna som okontrollerat letade sig ned längs mina kinder.
"Sluta", viskade jag tyst. Hans ansikte var som en mask, helt utan känslor. Det enda som antydde att han ens hört mig var en muskel som spändes i käken. Han såg på mig med brinnande ögon. Jag släppte inte hans arm, spände blicken i honom.
"Nej, Dezteny! Det har inte varit någon jävla lek", morrade han, "hur kan du ens tro det? Jag är förfan kär i dig!" Först nu såg han mig i ögonen och hans var alldeles blodsprängda även om han inte fällt en enda tår. Jag slickade mig om mina läppar och förde sedan en hårslinga bakom örat. Jag svalde hårt. Justin skakade på huvudet och tog samtidigt tag i dörrhandtaget och pekade utåt. Jag skakade på huvudet, och lät nu tårarna falla fritt nedför mina kinder.
"Snälla, Justin", plågat såg jag på honom.

Plötsligt omfamnade han mitt ansikte i sina händer. Det var första gången han rört mig idag och jag kände genast att jag aldrig ville att han skulle låta mig gå. För jag visste att när han väl gjorde det så var det slut.
"Gråt inte Dezteny! Jag är inte värd dina tårar", viskade han plågat. Han smekte bort mina tårar med hjälpa av hans tummar och placerade en lång, mjuk kyss på min panna. Jag blundade under beröringen.
"Gå nu ut genom dörren", viskade han emot min panna, "jag är inte bra för dig." Jag nickade bara och medan gick jag ut genom dörren och lät hela min värld rasa.