Jag höjde näven och dunkade hårt till det spegelblanka glasbordet. Det metalliska ekot skar genom det livliga rummet. "Vad är det, Bieber?" Matt drog matt på munnen då han ställde frågan. Han betraktade mig med maktfulla ögon och suckade sedan tungt.
"Vart är din leksak?",flinade Matt sedan.
"Kalla henne inte det", svarade jag nedstämt. Killarna suckade i en mun. Matt tog ännu ett bloss av jointen han höll i sin hand. Han drog in den tjocka röken och lät den sedan slingra ut genom hans mun. Det eldfärgade skenet i rummet fick hans hud se mörklagd ut. Hans mörka ögon glänste i det milda skenet. Hans pupiller vidgades. Det svarta trängde över det mörkbruna.
"Bieber, det är bara en tjej", han suckade högt och blickade ut över det stora mörk belagda vardagsrummet. "Tjejer används en gång, till en sak. Sen", han gjorde en gest emot ytterdörren med en passande ljudeffekt. Det ryckte i hans mungipor. Han arbetade hårt för att se seriös ut efter all marijuana han rökt. Jag ryckte på axlarna och gjorde en gest med armarna.
"Hon är inte bara en tj..." mumlade jag irriterat. "Klart hon är, Bieber", avbröt han mig.

Hans ord hade ingen som helst effekt på mig. Varenda muskel i min kropp arbetade hårt för att inte vika sig då hon var i närheten. Dezteny fick mig känna mig osjälvsäker. Vilket ingen annan gjort förut. Hon fick mig även att känna mig lycklig vilket jag inte gjort på länge. Jag visste att hon inte "bara var en tjej." Hon var inte som någon annan jag någonsin träffat. Dezteny fick mig att känna saker jag aldrig trott att jag kunde. Jag hade inte gjort annat än att sakna henne i en hel vecka. Allt jag kunde tänka på vad henne. Men jag visste även att jag hade gjorde rätt. Hon betydde för mycket för mig för att jag skulle kunna skada henne. Och det är precis vad hon skulle bli om hon fortfarande var med mig. 

"Bieber, upp med hakan", flinade Dylan som satt jämsides Matt.Han sträckte på sina breda och muskulösa axlar innan han i en smidig rörelse lutade sig framåt och räckte fram jointen. Jag tänkte på Deztenys vackra ögon och mjuka läppar. Ludwin höjde ett ögonbryn. Jag slöt fort ögonen och tog emot jointen och tryckte den hårt emot mina läppar. Sakta drog jag in röken, som sedan ringlade ur min mun. Ludwin började applådera då han såg röken som långsamt la sig i rummet. "Sådär, Bieber! Nu börjar vi känna igen dig", hojtade han högt.

Tiden tickade långsamt förbi. Sängens fjädring knarrade då jag lade mig på rygg. Jag såg vindögt upp i taket av betong. Jag slöt ögonen. Jag kunde fortfarande känna Justins fjäderlätta beröring. Även fast en vecka passerat. Det var nu i en vecka jag försökt sysselsätta mig med att se in i den tjocka teven som alltid skiftade mellan myrornas krig eller bingo.

Jag var inte intresserad något vardera. Jag ville inte veta hur många myror som skiftade i svartvitt då jag inte fick in någon kanal. Jag ville inte veta hur många varv de snurrar innan de utser en vinnare. Allt jag ville veta var om han kände som jag. Om hans hjärta var lika brustet som mitt. Om han saknade mig lika mycket som jag saknade honom. Han trodde att han skyddade mig genom att hålla sig borta. Han kunde inte ha haft mer fel. Det var med honom jag kände mig trygg. Det var med honom jag glömde bort rädslan som hela tiden gnagde i mig. Jag vet att Justin hade rätt med att det inte var helt tryggt för mig att vara med honom. Men det var det inne heller här, där jag befann mig helt ensam i ett fallfärdigt motellen där Djävulen skulle kunna hitta mig vilken sekund som helst. Jag önskade att han kunde förstå hur mycket jag behövde honom.

Jag dunkade huvudet mot kudden och försökte få tankarna att avgå. Jag suckade tungt, klev ur sängen med vetenskapen om att sova var omöjligt. Jag hade inte kunnat sova en natt på hela veckan utan att vakna upp ur mardrömmar.Jag drog en stor munktröja över huvudet och stack benen i ett par jeans. Jag gick över det gamla trägolvet. Rummet var dunkelt, det enda ljus som lös in i rummet var ifrån en gatlykta precis utanför fönstret. Det svaga skenet föll på det ofärgade stålet på brandtrappan utanför. Jag trevade efter nycklarna på hallbordet. Sedan lämnade jag det sunkiga motellrummet.

En kall vind smekte mitt ansikte då jag klev ut på gatan. En lätt rysning spred sig i min kropp. Jag svepte armarna hårdare om mitt bröst. Det enda hörbara ljud var det klickande ljudet av mina fotsteg som slog emot den nylagda asfalten. Även fast det sen länge sedan blivit mörkt hade gatlyktorna inte ännu börjat lysa i det här kvarteret. Jag befann mig nu i en sådant kvarter man inte ville vistas vid på natten. Att rädslan slukat de mod jag haft då jag gått igenom dörren var det ingen tvekan om.

En bil med längre fram var täckt i grafitti. Jag begravde mitt ansikte djupare i min munktröja i ett desperat försök att värma mitt rödmosiga ansikte. Slutligen kom jag fram till hörnet. Det kramade i magen då jag tänkte på Justin. Hur hans ögon varit blodsprängda av den press han ställde för att inte fälla en tår. Hur han omfamnat mitt ansikte i sina händer lika milt som du omfamnar en nyfödd. Hans beröring var alltid så försiktig, så mild. Och jag saknade hur hans försiktiga fingertoppar trevade över min hud.

Jag passerade en minilivs butik på vänstersidan. Då jag lade märke till att det fortfarande lyste på kafét jag tidigare jobbat på kände jag hur rädslan som tidigare kramat i magen upphörde. Fotsteg hördes på nära håll. Plötsligt brände det till i bakhuvudet. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag hann inte skrika innan jag trevade framlänges och föll. Knäna skrapade hårt emot asfalten. Jag vred på mig. Blodet rann över bakhuvudet och ner kring nacken som en varm smekning. Och innan det svartnade för ögonen så fladdrade det bekanta ansiktet förbi likt en vind. Gestalten som stod framför mig suddades sakta ut ur min syn. Det metalliska ekot då det hårda föremålet träffade marken var det sista jag hörde.

"Dezteny, herregud", en gäll kvinnoröst hördes från avstånd, som om jag befann mig under vatten. Det klickande ljudet av klackar slog emot asfalten. Jag försökte öppna ögonen. Men synen fladdrade till och allt jag såg var den mörka himlen.
"Justin", min röst var en andlös viskning.
"Åh, herregud", tjöt hon panikslaget. Kvinnan som satt sig på knä bredvid mig trevade längs mina höfter med sina varma händer. Slutligen hittade hon någonting i min högra ficka.

"Är det Justin?" viskade hon. "Dezteny är skadad, hon måste till sjukhus."
Plötsligt insåg jag att den panikslagna kvinnorösten tillhörde Allison. Jag försökte sätta mig upp. Hela kroppen kändes tung som bly. Jag föll ner i samma sekund som jag hastigt försökt sätta mig upp. Jag togs genast emot av asfalten där jag tidigare legat. Justins ansikte var det sista jag såg innan stjärnorna på den mörka natthimlen suddades ut ur min åsyn och jag förlorade medvetandet.

 _________________________________________________________________________________________________

Kort kapitel, men annars då? Kommentera, ni betyder allt!