Allt som existerade var det jämna tickandet. Jag slog försiktigt upp mina tunga ögonlock. Taket var vitt, väggarna stillsamt blå. Det doftade sterilt. Desinficeringsmedel och rengöringsmedel. Det tog inte lång tid innan jag kunde förknippa den sterila doften med sjukhus. Något rörde sig i utkanten av min syn.

"Dez...", viskade en hes men bekant röst. Personen trädde fram och kom plötsligt med i mitt synfält.
"Justin", min röst av en andlös viskning. Bara av att höra hans röst fick knuten av rädsla i mitt bröst att lösa upp sig. Men även mitt hjärta att svida. Jag hade inte hört eller sett honom på vad som kändes som en evighet. Han hyschade mig med ett smekande lugn i rösten. En av Justins käkmuskler dansade i hans välformade ansikte. En vilja föll över mig likt en våg då han drog en hård hand genom det mjuka håret. En vilja så intensiv att jag inte längre hade kontroll över mina händer. De trevade hjälplöst över det lena lakanet. Jag saknade känslan av de lena hårstrånen i mina händer. Att få sväva på moln under en kort stund. Att få dra honom närmre och känna hur hans värme tränger igenom huden och värmet mig. Jag ville så gärna använda mina fingertoppar för att försiktigt nudda hans hud. Se hur håret på hans armar reser sig efter min beröring. Jag ville placera mitt huvud på din axel och låta hans parfym tränga in genom mina näsborrar.

"Hur mår du?" frågade han mjukt. Min mun var torr att jag knappt kunde få fram ett ljud. 

"Vatten", lyckades jag få ur mig och Justin räckte mig ett glas fullt med vatten. Efter att han hjälpt mig att få i mig några klunkar vatten där jag låg ner svarade jag honom:
"Jag mår okej." Men sanningen var att jag var allt annat än okej. Mitt huvud kändes tungt som en sten. Gång på gång kändes det som om jag sakta sjönk ner till havsbotten. Jag var som dränkt i en yrsel och alla de rörelser jag utförde kändes långsamma. Sanningsenligt kände jag mig som en robot. Jag slöt ögonlocken. Det värkte längst hela ögonlocket på grund av den starka ljusskillnaden. Jag mötte skenet ännu en gång.

"Jag borde inte vara här", svalde Justin. Hans ögon var blodsprängda och han såg riktigt trött ut, som om han inte sovit på hur läge som helst. Då och då kunde jag se ett huvud svepa förbi utanför glaspartiet i dörren. Han reste sig upp och då trästolens ben mötte det ljusa golvet gav det ifrån sig ett svagt skrik.
"Tänker du lämna mig igen?" viskade jag med rösten full av rädsla. Vad gjorde jag här? Vad hade hänt? Varför hade jag så ont? Tusen frågor flög runt i mitt huvud.
"Det är inte så jävla lätt som du verkar tro", morrade han tyst utan att möta min blick.

"Du väljer att inte vara med mig! Det hade inte behövt vara svårt."
"Jag. Skadar. Dig", viskade han sårat mellan sammanbitna tänder.
"Vart var du när jag blev så skadad att jag behövde första till sjukhus? Förstår du inte att jag blir mer skadad utan dig än med dig?" frågade jag med plågade ögon. Jag menade inte bara fysiskt. Han rörde inte en min. Hans ansikte var en mur. "Snälla, stanna", jag kände hur tårarna suddade ut min syn.
"Dezteny", viskade han med plågad röst. "Snälla", bad jag honom. Muren som tidigare blockerat de känslor han hade revs ner i ett drag. Han suckade och gled ner i stolen igen. Jag försökte se ut genom det stora fönstret men natten reflekterades bara våra kroppar. Justin vilade sitt huvud i sina händer.

"Vad minns du?" undrade han slutligen. "Jag minns att jag ville rensa tankarna, gick ut sen minns jag bara den brännande smärtan i bakhuvudet." "Det var ett rejält slag. Du förlorade jävligt mycket blod", viskade han hest. "Du minns inget ansikte?"
"Nej, snarare en suddig gestalt", jag smekte en hårslinga ur mitt ansikte.
"Minns du något av hans ansikte? Hårfärg?"
"Varför tror du jag blev överfallen av en man?" viskade jag.
"Slaget var för intensivt för att komma ifrån en kvinna." Jag nickade.
"Du borde vila", sa han lugnt. Återigen nickade jag. Jag iakttog Justin då han gled ner en bit på stolen och försökte finna en lämplig position för sitt huvud. Det såg inte sköt ut. Jag klappade till madrassen.
"Kom", viskade jag.
"Det är ingen bra idé", sa Justin tvekande. "Jag borde kalla på en sjuksköterska och berätta att du är vaken." "Nej, snälla. Inte än. Jag behöver det."

Då reste han sig upp. Han sjönk ned bredvid mig i sängen. Han låg med ryggen emot mig. Försiktigt placerade jag mina händer på hans muskulösa rygg. Han ryckte till av den plötsliga beröringen. Jag förde händerna upp mot hans hår, igenom det. Justin vände sig om. Han la armarna om mig och drog in mig i sin famn. Han höll om mig hårt med mitt ansikte emot hans hals. Men han såg till att han inte skadade mig. Han backade undan några centimeter så att han kunde se på mig. Försiktigt drog han bort en hårslinga som hängde framför mitt ansikte. Sedan böjde han sig fram och kysste mjukt min panna.
"Jag kan inte vara utan dig", mumlade han. Jag såg smärtan i hans ansikte. Kanske hade han mått lika dåligt som jag gjort då vi var ifrån varandra.

Jag undrade om jag någonsin skulle kunna förklara vad han gjorde med mig. Huden brände där han just kysst mig och jag klamrade mig fast vid honom så att det gjorde ont. Men jag brydde mig inte. Sanningen var att jag inte kunde vara utan honom. Jag behövde honom. Mer än jag någonsin behövt någon. Hans närhet var så mycket mer än bara en utfyllnad av tystnaden. Det kändes ända in i hjärtat då han höll om mig. Kanske var det sättet han höll mig på. Det där försiktiga greppet som fick mig tro att jag kunde behålla det jag tycker om. Han fick mig att känna mig trygg. Men framför allt fick han mig att känna mig lycklig. Jag lade huvudet på hans bröst och han drog försiktigt sin hand genom mitt hår i en lugnande gest. Jag lyssnade på hans hjärtslag.

"Jag trodde jag skulle förlora dig. När Allison ringde... Jag var så rädd", viskade Justin. Hans röst var så skör. Skörare än jag någonsin hade hört honom tala. "Jag var så rädd att jag skulle förlora dig", viskade han förkrossat.

"Att du skulle lämna mig, precis som Jaxon." Han tryckte in sitt ansikte i mitt hår och tog ett djupt andetag. Hans hjärta dunkade hårt i bröstet. Vem var Jaxon? Vem var det som hade lämnat honom som gjorde honom så ledsen.
"Det enda jag är rädd för att förlora är dig", viskade han. Mitt hjärta stannade under en sekund. Det gjorde ont i hjärtat av att höra honom så här. Kanske behövde han mig lika mycket som jag behövde honom.
"Snälla, lämna mig inte. Inte ikväll." Justins omfamning hårdnade en aning. Han flätade in sina fingrar med mina. Jag kände hur mina ögonlock blev tunga och svåra att försöka hålla uppe.
"Jag kommer aldrig lämna dig", viskade han lågt innan jag somnade.

Efter att Dezteny somnat i min famn låg jag och såg på henne. Hon var så otroligt vacker att det gjorde ont.Det var inte förrän då jag varit nära att förlora henne för alltid som jag verkligen förstod hur mycket hon betydde för mig. Jag hade varit rädd. På riktigt.Jag tänkte på vad Dezteny hade sagt. "Vart var du när jag blev så skadad att jag behövde föras till sjukhus? Förstår du inte att jag blir mer skadad utan dig än med dig?"

Jag visste att hon skulle bli skadad med mig. Men chansen var kanske större att hon blev det utan mig. Jag kom att tänka på lappen som jag hade sett när jag hämtat henne från det sönderslagna motellrummet. Plötsligt kände jag mig skyldig. Om jag inte hade lämnat henne kanske detta aldrig hänt.

Sedan hon kom in i mitt liv hade allting vänts upp och ner. Dezteny hade skakat om mig. Jag hade inte varit såhär lycklig sedan Jaxons död. Hon fick mig att känna mig hel igen då jag var i tusen bitar. Bara tanken på att förlora henne fick mitt hjärta att brista. Fick mig helt ur balans. Jag tappade fotfästet utan henne. De här veckorna utan henne har varit ett rent helvete. Jag ville aldrig gå tillbaka. Jag klarade inte av det. Jag visste inte längre vad det var som var rätt. Men jag klarade mig inte utan henne. Hon var inte heller lycklig utan mig. Varför ska vi stå ut med den här smärtan? Jag visste att både hon och jag bar på hemligheter och smärta. Men jag visste också att vi kunde ta oss igenom det. Jag såg på hennes vackra ansikte och lovade mig själv att vad som än hände så skulle jag se till att hon var trygg. Jag skulle inte lämna henne.