Under hela bilresan låg en total tystnad som ett lager över oss. Jag var inte på väg till motellet, utan hem till mig. Jag kunde inte lämna henne ensam just nu. Allt jag hörde var hennes darriga andetag. Då jag såg på Dezteny i backspegeln såg hon ut genom det tonade fönstret. Den kalla luften som sköljt över henne fick Dezteny att ge ifrån sig små vibrationer. Det var inte konstigt med tanke på att hon hade bara på dig ett vitt litet linne under min jacka.

Jag pressade samman mina tänder, låste min käke. Tanken på att Jake ens hade haft sina smutsiga händer på henne fick mig vilja blåsa skallen av honom. Jag borde aldrig släppt henne med blicken. Jag borde aldrig gått ut på dansgolvet utan henne. Mitt grep om ratten hårdnade så att knogarna vitnade. Allt jag kunde tänka på var att döda den jäveln, att få honom att betala för vad han utsatt Dezteny för. Jag skulle ha gjort det, fått honom att betala. Betala med sitt liv. Men jag kunde inte. Inte när Dezteny bad mig att inte göra det. Jag kunde bett henne gå och sedan tagit hand om honom, men ikväll kunde jag inte. Den här kvällen var annorlunda. Hon var rädd, full, och desperat för att lämna det här stället och jag kunde inte förmå mig att låta henne gå, och riva upp henne ännu mer.

Jag rundade ett hörn, det tog mig några minuter innan jag snabbt körde upp på uppfarten som leder till huset och stannade bilen. Jag lutade mig tillbaka i min stol, lät huvudet falla tillbaka emot nackstödet. Brusandet ifrån bilen och de tysta snyftningarna från Dezteny var de enda ljud hördes. Jag höll min käft stängd, utan att veta vad man skulle säga i det där tillfället. Jag ville bara att blunda och få den här kvällen ogjord. Då kanske allt skulle gå tillbaka till det normala och Dezteny skulle vara ur farans väg. Jag knackade med fingertopparna emot armstödet innan jag böjde mig en bit framåt för att dra mina nycklar ut ur tändningen. Jag öppnade dörren till bilen och smällde sedan igen den hårt innan jag gick runt min vita Ferrari till sidan där Dezteny satt.

Jag drog hårt i handtaget och hukade mig sedan ner till Deztenys nivå. Jag smekte lätt hennes kind med framsidan av min hand innan jag gled en arm under hennes ben och en runt midjan. Sedan gick jag uppför stigen som ledde till framsidan av huset. Av tur var det redan öppet. Sedan sparkade jag dörren öppen med min fot, innan gick jag in i huset och upp för trapporna. Jag svängde ner i korridoren, och sedan öppnade jag dörren till badrummet. Jag gick in och släppte ner Dezteny på toalocket. Jag tittade ner på henne och såg att några tårar hade letat sig ner för hennes rödmosiga kinder. Jag borde inte ha brytt mig men jag kände hur magen drog ihop sig inom mig. Jag insåg att jag verkligen inte ville se synen av hennes rödblåa, men fortfarande vack- sexiga, ögon framför mig. "Blunda" viskade jag

Jag såg på Justin då han satte ner mig på toalettlocket. Han såg på mig under en kort sekund innan han slog ner blicken. Under den sekund intalade jag mig själv att jag såg någonting annat än död i hans ögon, jag tyckte jag såg en glimt av sorg. "Blunda", viskade han försiktigt. Jag ifrågasatte honom inte utan bara såg på honom innan jag gjorde som han beordrat. Jag litade på att han inte skulle göra så som Jake. Han skulle inte tvinga sig på mig som de andra gjort. Hela min kropp värkte i en dånande smärta och mitt huvud dunkade i en oändlig huvudvärk. Ikväll var något jag inte kunde beskriva även om jag försökte. Det kändes så overkligt på något sätt. Jag kunde bara inte tro allt detta hade hänt mig, att det som så många gånger hänt nästan hände igen. Någonting inom mig hade hoppats på att allt sådant var över. För alltid. Men lyckligtvis var jag i säkerhet nu. Justin var här.

Vattenkranen bredvid mig sattes igång och ett brusande ljud hördes. Jag hörde hur Justin gick runt i badrummet en stund innan ljudets av hans skor slutade ge ifrån sig små dunsar. Jag kände något blött som tyngde ner mina ögonfransar. Han gnuggade lätt bort den mascara jag hade kvar. Jag såg upp på honom då jag kände att han var klar. Han log ett varmt leende som fick hela rummet att blossa upp i eld. Men lågan som funnits slocknade lika fort som den kom. Han vände sig om och stängde av kranen. Då ljudet av vattnet som forsade ur kranen upphörde, blev även hela rummet fyllt av en skön tystnad. Jag bet mig i läppen, för att tysta mig själv. Jag ville inte någon skulle höra. Det sista jag ville var att han skulle se mig svag, svagare än jag varit ikväll. En tår letade sig ner ifrån min kind, men jag torkade bort den innan han hunnit se den. Jag snörvlade och sedan svalde jag fort i hopp om att bli av med den brännande klumpen i halsen. Jag skakade lätt på huvudet. Jag var tvungen att bli av med dessa tankar. Jag var tvungen att glömma Jake och allt annat som hände mig ikväll.

"Du kan gråta med mig, Dezteny", viskade han. Jag hade nog aldrig hört honom tala så förut. Han lät så ledsen. Det var droppen. Jag kände hur min underläpp började darra innan floden med tårar kom. Justin vände sig om och tog tag i min arm så jag återigen stod upp på mina darriga ben. Han omfamnade mig ännu en gång. Och jag lät mig bli omfamnad. Jag sökte tröst, och jag fann den hos honom. Han vilade sin hand på mitt bakhuvud. Sedan vaggade han mig lätt i sin famn samtidigt som han viskade lugnade ord i mitt öra. När det inte fanns några tårar kvar att gråta, släppte han mig ur sin omfamning. Jag såg ner i det mörka golvet. Jag bet mig i läppen, utan att veta verken vad jag skulle säga eller göra. Jag suckade och såg sedan ner på mina fötter för undvika att Justin forskande blick.

"You can cry with me, Dezteny"

"Vill du ta en dusch?" hörde jag Justin mumla tyst. Jag tittade upp på honom och nickade. "Ja, tack." Justin såg in i mina ögon innan han återigen vände sig om. Han vred på den guldfärgade kranen och sedan fylldes badkaret upp med varmvatten. Ångan från varmvattnet steg. Jag iakttog Justin bakifrån då han stack ner sina fingertoppar för att avgöra om vattnet var tillräckligt varmt. Han vände sig om och såg mig i ögonen igen. "Okej, allt är klart", sa han slickade sig om läpparna. Jag nickade försiktigt. "Ropa om du behöver något. Jag kommer vara i rummet, okej? " Jag förde en hårslinga bakom mitt öra. "Okej." Han såg på mig en stund innan han gick ut ur badrummet och stängde dörren efter sig.

Jag satte mig på badkarets ände och klädde försiktigt av mig. Slutligen tog jag av mig Justins jacka. Jag höll fast vid den för en stund, för att känna tyget emot min hud. Sedan gled jag ner från kanten ner i vattnet i en långsam rörelse. Jag ryckte till vid plötsliga varma känslan men jag vande mig snabbt och kände hur hela min kropp slappnade av. Det kändes bra att vara tillbaka i säkerhet igen. I en atmosfär jag inte var van vid att vara. Att kunna slappna av var annorlunda i min värld. Det kändes även uppfriskande att kunna rengöra sig ifrån all smuts min kropp tyngdes ned av. Jag var även glad över att jag befann mig här, hos Justin, och inte på det sunkiga motellet helt ensam. Det var något hos honom som fick mig att känna mig tryggare än vad jag gjort sedan dagen då han lämnade av mig vid motellet.

Jag grep tag i en liten svamp och började sakta gnugga den emot min sårbara hud. Jag ville inget hellre än låtsas att den här kvällen aldrig någonsin existerat. Jag ville glömma vart jag haft Jakes händer och läppar på mig. Jag pressade svampen hårdare emot de ställen där Jakes läppar övertagit min kropp. Det blev röda märken där jag gnuggat men ändå kändes det som om hans beröring aldrig skulle sluta existera.

Det var inte förrän jag tvättat min kropp som alla händelser verkligen slog omkull mig. Att se alla blåmärken över hela min kropp förde mina känslor till en helt ny nivå och inom några sekunder, uppslukade tårarna min vision ännu en gång.

Då jag lämnade badrummet granskade Justin mig från madrassen på golvet. Han såg orolig ut. Jag såg mig omkring i hans gigantiska sovrum. "Du får ta sängen i natt", mumlade han tyst. Jag var på väg att protestera då han gav mig en skarp blick. Jag satte mig på den himmelska sängen och det var ingen fjädring som pustade ut som på motellet. Jag log av tanken på att jag skulle kunna sova i natt. Justin reste sig upp då jag lagt mig i hans säng. Utan att se på mig. "Jag är led..." han avbröt mig genom att sätta ett pekfinger någon centimeter ifrån mina läppar. "Det är jag som ska vara ledsen, det var jag som inte var där då du behövde mig som mest", han nästan morrade när han uttalade orden. Han såg ner på sina fötter och knöt sina nävar utan att möta min blick. "Du räddade mig", viskade jag. Då såg han på mig på ett sätt han aldrig gjort förut. Hans blick fick mig att tappa andan.

Notes: Glöm inte att kommentera vad ni tycker för era åsikter betyder allt för mig!