Jag låg och blundade en lång stund efter jag vaknat. Jag var inte redo för att slå upp ögonlocken och gå morgondagen till mötes med öppna armar. Jag var inte beredd på att gå tillbaka till motellet och känna otryggheten som jag slapp nu när jag låg i Justins gigantiska säng. Jag hörde hur regnet smattrade emot fönstret. Sedan gäspade jag och satte mig upp i sängen. Under några sekunder trodde jag att gårdagen var en dröm. Men verkligheten slog mig så hårt att tårarna slukade mina ögon ännu en gång, men jag lyckades blinka bort dem. Hela jag kändes som en vindrutetorkare, som gång på gång torkade bort den tår som knappt hunnit lämna ögat.

Jag reste mig upp och drog på mig jeansen jag slängt nedanför Justins mjuka säng. Minnena från gårdagen fortsatte att blinka genom mitt sinne likt en trasig bandspelare. Om och om igen. Det gick inte en sekund utan att jag tänkte på hur hjälplös jag varit, vilket lätt byte jag måste varit. Då jag såg upp stod Justin några meter ifrån mig. Han stod lutad mot dörrkarmen med ruffisgt hår, svarta jenas och en vit T-shirt. Han bevarade den tystnad som lagt sig som en slöja över rummet. Han såg på mig med en blick som var så skär att den skar genom mig. "Kom hit", viskade han och nickade lätt. Jag tog de där stegen som skiljde oss åt. Han lade båda sina händer på min midja och drog mig närmare.

"Är du okej?" viskade han försiktigt medan de där vackra bruna ögonen oroligt såg på mig. Med huvudet lätt lutat emot hans axel nickade jag. "Ljug inte för mig", mumlade han och såg in i mina ögon. Jag bröt ögonkontakten och suckande. "Jag är okej." Han nickade, fortfarande med sina händer om min midja. "Har du ont?" Jag nickade. "Huvudet", viskade jag. Han förflyttade sina händer från min midja till mitt ansikte. "Det kommer aldrig hända igen", viskade han utan att se på mig. Jag såg på hans läppar som han sedan fuktade med hjälp av tungan. Innerst inne ville jag att han lätt skulle pressa sina fylliga läppar emot mina. Bara för ta reda på om hans läppar skulle göra någon skillnad, vart det skulle leda. Om de skulle vara annorlunda jämfört med alla andras. Jag ville att han skulle ta initiativet att luta sig fram de där få centimetrarna som skiljde våra läppar åt. Bara för att vilseleda mig själv under några sekunder. Bara för att få snubbla på mina egna tankar.

Han såg ner på mig igen. Nu med spända käkar. Jag antog att han var lika tankspridd som jag för sedan speglades mina läppar även i hans ögon. Hans ögon avslöjade mycket. Justin själv var så stängd. Ibland hade jag kunnat se vad han kände igenom att se in i hans ögon, men de brukar vara bra på att dölja de. Men just då var hans ögon var lika öppna som de klaraste vatten. Han var svår att läsa av då man inte såg honom i ögonen. Men då man mötte hans blick var han lika öppen som en dagbok utan lås. Jag mötte hans blick ännu en gång innan jag drog mig ur hans omfamning. "Jag måste till jobbet", mumlade jag. Jag hukade mig ner vid sängens ände och tog upp de saker jag slängt där igår. "Jag skjutsar dig", sade han, han lät lika fylld i skuld som ett barn som kissat i sängen. Jag vände mig om och såg på honom. Justin stod på samma plats jag lämnat honom. Han hade inte rört sig ur fläcken. Det enda som rört sig sedan sist jag såg på honom var hans läppar som uttalat de där tre orden. Han var som fast frysen. Jag pressade fram ett leende och nickade lätt.

Efter att jag lämnat av Dezteny på motellet hade jag duschat. Efter duschen kände jag mig mycket mer avslappnad än vad gjort tidigare. Jag lindade en handduk runt min lägre midja och öppnade sedan dörren till badrummet. Jag klev in i mitt rum där jag öppnade byrålådan och tog ut ett par mjukisar och en vit t-shirt. Sedan släppte jag handduken på marken och gled i kläderna. Jag körde mina fingrar genom mitt hår och såg mig i spegeln en sista gång innan jag joggade ner för trappan. Då jag kommit ner möttes jag av Matt och Hunter som satt i den stora skinn soffan. Jag suckade. Det här skulle bli intressant. 

"Du försvann igår", Huntet såg upp på mig och när jag mötte hans blick var allt jag såg förvirring. "Det dök upp någonting", svarade jag nonchalant och ryckte på axlarna. "Fick du jobbet gjort?" frågade Matt och tog en klunk ur ölburken, sedan rynkade han sin panna som ett tecken på att han väntade på ett svar. Jag skakade på huvudet. Matt rynkade ihop sina ögonbryn.

"Vad fan menar du? Är det den där bruden som hindrat dig igen? Du skulle haft pengarna nu om det inte vore för den där jävla tjejen", morrade han. Jag himlade med ögonen. Båda två såg på mig. Jag fuktade min överläpp och kliade jag mig i nacken. "Jag träffade Jake", jag ryckte återigen på axlarna.

"Martinez?", han flämtade. "Ja" jag suckade och viftade på armarna. Jag såg ut genom fönstret. Regnet piskade emot glasrutan. Sedan såg jag på Matt igen. Nu stod han upp. "Jag skiter fullständigt i vad som står i din väg", spottade han och lät ilskan få det bästa av honom. Matt spände sina käkar och slöt ögonen. Han tog djupa andetag för att behärska sig och slog sedan upp ögonen ännu en gång. "

Så Smith kom alltså undan med pengarna som tillhör oss?" frågade han lugnt. Jag nickade och sedan ryckte jag ännu en gång på axlarna. Matt drog en plötslig knytnäve rakt i mitt ansikte. Jag stönade till av smärta. "Vad fan, bro?" spottade jag innan Matt knuffande mig bakåt och min rygg kolliderade med väggen som befann sig bakom mig. "Lyssna noga, Bieber", spottade han. "Du ska ha Smiths pengar innan solen gått ner, fattar du?" "Vad händer annars, du dödar mig?" jag fnös. Matt svarade inte. "Jag är den bästa du har, om du dödar mig har du ingenting", log jag i ilska. "Jag är säker på att vi kan hitta någon som kan ta din plats", morrade han. Vi visste båda två att det aldrig skulle hända. Det fanns ingen som var bättre på detta än mig. Jag gick fram till bordet och tog upp en ölburk som jag tog några klunkar ur. "Jag fixar det nu jävla fitta", snäste jag och gick ut ur huset.

Jag stoppade in nyckeln i tändningslåset och vred om. Motorn gav ifrån sig ett brummande ljud. Jag hade fixat knarkpengarna . Nu skulle jag till det jävla motellet. Jag visste att Dezteny inte mått bra då jag frågade henne. Jag kunde se det i hennes ögon även fast hon sa att hon var okej. Det var mitt fel att hon var i det tillstånd hon nu befann sig i. Det var även min plikt att se till att hon mådde bra, att hon var trygg. Hon hade ingen annan. Jag svängde in på en grusväg och hörde hur gruset smattrade under bilen. Jag gillade henne inte, jag gillade inte någon. Men hon var så hjälplös och jag kunde inte låta bli att bry mig om henne, hon var så skör. Och att se henne så fick mig att må skit. När jag omfamnade henne var hon lika krossad som ett krossat fönster, och allt jag ville göra var att samla ihop de där bitarna och sätta ihop dem igen. Jag rundade ännu ett hörn. Jag kunde inte vara så jävla slarvig. Jag behövde pengarna. Ända sedan jag blivit utkastad var jag tvungen att tjäna pengar själv. Jag hade hoppat av plugget då Jaxon dog. Jag klarade inte av pressen. Vindrutetorkaren gav ifrån sig ett skrikande ljud emot vindrutan.

Jag visste att utan utbildning hade jag inte tillgång till något arbete. Så det här var min ända chans. Att göra fel, bryta emot lagen. Men på något sätt var det jävligt bra, för jag behövde alltid något att ta ut min ilska på. För att inte låta min aggression få det bästa av mig.

Jag svängde upp på den lilla vägen till motellet. Jag kramade om ratten innan jag drog ut nyckeln ur tändningslåstet. Det hade inte slutat regna. Jag lutade mig åt sidan och öppnade bildörren på min svarta Fisket Karma. Jag grävde upp ciggpaketet ur fickan och tände en cigg medan jag gick emot brandstegen som ledde till Deztenys fönster. Det var lätt att ta sig upp här, alldeles för lätt. Jag slängde iväg ciggen då jag rökt klart den. Sedan klättrade jag upp för den iskalla stegen. Den svängde och gnisslade mer ju längre upp jag klättrade. Allt som hördes var mina fötter som dunkade emot järnstegen. Då jag var framme vid hennes fönster möttes jag av glassplitter. Det fönster jag brukade klättra igen var krossat. Fan. Jag borde inte lämnat henne ensam.

End Notes: Kapitlet är jätte kort jag vet. Vad tror ni hänt med Dezteny? I love you!