Dezteny's perspektiv

Jag satt kvar i sängen en lång stund efter att jag vaknat och bara iakttog Justin som gick in och ut genom sovrumsdörren. Efter en lång stund hörde jag honom höja rösten, men jag uppfattade aldrig vad han sa. Då jag inte svarade ställde han sig i dörröppningen och lutade sig mot dörrkarmen med armarna i kors.
"Vad heter du?" upprepade han sig. Han såg irriterad ut. Jag tvekade en stund innan jag svarade. 
"Dezteny", stammade jag. 
"Okej, Dezteny", han uttalade mitt namn långsamt, "duschen ligger där borta. Rena kläder finns därinne." Han kastade en mjuk, vit handduk till mig. Jag tittade lite förvirrat upp för att möta hans blick men allt han gjorde var att peka på den dörr jag antog var dörren till badrummet. Mer än så gjorde han inte.

Jag reste mig upp ur den himmelska sängen och gick fram till dörren Justin pekat på. Försiktigt tryckte jag ner det guldfärgade dörrhandtaget och öppnade dörren. Efter att jag gått in i det gigantiska badrummet såg jag mig omkring en lång stund. Badrummet var otroligt modernt. Man kunde spegla sig i de stora vita kakelplattorna som rummet hade som både golv och väggar. I vänstra hörnet stod duschen, den var gigantisk. Duschdörrarna var genomskinliga och den stora spegelns ram, som var placerad mitt emot duschen, var gjord av guld. Det hängde även en vacker kristallkorona i taket. Wow. Killen måste vara rik.

"Kan du skynda dig eller? Vi har inte hela dagen på oss", morrade Justin från andra sidan dörren. Innan jag började klä av mig stoppade jag ner händerna i fickorna för att se så allt var där. Allt var på sin plats. Jag tog snabbt av mig de smutsiga kläderna innan jag gick in i den enorma duschen och lät de varma vattendropparna spola bort all smuts från min kropp. Det var länge sedan jag hade duschat. Jag kunde inte ens minnas när. Djävulen gillade inte att slösa vatten. Han tyckte inte att jag behövde vara ren då bara han skulle se mig. Enligt honom var jag bara hans. Jag rös av tanken på att ondskan själv kallat mig för hans. Jag såg ner på mina fötter. All smuts hade samlats runt dem och bara just runt fötterna hade vattnet ändrat färg, en svag nyans av brun. Jag tog tag i kranen och spolade av mina fötter och hela mig en sista gång.

När jag var klar lindade jag handduken om mig. Jag ställde mig sedan framför den stora spegeln. Jag kände inte riktigt igen mig själv. Jag hade mycket längre hår än vad jag kunde minnas. Mitt ansikte var rent och kinderna lite rosiga från den varma duschen. Jag kunde inte minnas senaste gången var såhär ren. Plötsligt så fanns de hopp i mina blå ögon som länge saknat gnistan. Just som jag skulle sätta på mig mina smutsiga kläder fick jag syn på ett par rena jeans och ett vitt linne på handfatet. Antagligen var det de kläderna som Justin pratat om. Jag tog försiktigt upp dem och såg att de såg ut att kunna passa mig. Sedan lät och handduken falla till golvet och tog på mig mina gamla underkläder. När jag fick syn på min spegelbild flämtade jag till. Nu när jag var ren syntes mina stora blåmärken ännu tydligare än förut. Det största var placerat över mitt högra revben och när jag med ena handen rörde vid det skrek jag till av smärta. För att slippa se på min blåslagna kropp drog jag på mig jeansen och det vita linnet. Mycket bättre, konstaterade jag när jag såg mig i spegeln. Kläderna passade och jag kände mig renare och finare än vad jag gjort på väldigt länge.

"Äntligen", pustade Justin ut då jag lämnat badrummet. 
Jag såg frågande på honom. Vad var det jag skulle skynda mig för? Han himlade med ögonen och började sedan gå emot ytterdörren. Men innan han vände sig om hann jag se något annat i hans blick, men jag kunde inte riktigt se vad. Jag följde efter honom så som en hund följer efter sin husse. För det var precis så han behandlade mig ibland, som en hund. Jag var okej med det. Av någon anledning kände jag mig mer säker med Justin än vad jag gjorde med någon annan. 

Justin bromsade in utanför en liten stuga, som en gång varit gul. Han stängde av motorn innan han vände blicken emot mig. "Stanna här. Jag kommer sen. Gå ingenstans." Sedan var han försvunnen och jag var inlåst helt ensam, mitt ute i ingenstans, i Justins bil. 

Justin's perspektiv

Jag gick försiktigt och sakta ut ur Matts sommarstuga. Jag försökte ta ett steg i taget. Verka normal, så jag inte skulle behöva känna mig som ett monster då hon inser att jag på något sätt är påverkad. Den kalla luften slog emot mig och fick mig att inse hur länge jag faktiskt varit hos Matt. Det måste vara två timmar sedan jag bad Dezteny stanna kvar i bilen. 
Jag drog en hand genom håret innan jag letade fram bilnyckeln i mina fickor. Sedan gick jag fram till min svarta Range Rover och vred om den i det silverfärgade låset. Jag såg hur Dezteny ryckte till. Varför jag hade brytt mig att komma ihåg hennes namn, visste jag inte. För jag hade inte ens brytt mig om att bevara de andra brudarnas namn i mitt minne i mindre än en timme. Att lämna henne i bilen i nästan två timmar fick mig att känna mig hemsk. Men jag hade inte kunnat låta henne följa med in. Allt jag försökte var att skydda henne från Matt, han skulle behandla henne på ett sätt som fick mig att rysa. Han skulle försöka ta på henne. Lägga sina sunkiga händer på hennes lilla försvarslösa kropp. Han skulle inte se en sekund åt blåmärkena som täckte stora delar av hennes kropp.

Jag satte mig på det svarta skinnsätet i bilen. Sakta tryckte hon sig emot bildörren. Hon tuggade på läppen så som hon gjort den dag jag på något sätt skrämt henne. Jag stirrade på henne länge och väntade på att hon skulle se mig i ögonen.
När hon tillslut såg upp på mig med sina stora jävla valpögon. Då brast allt. Jag slog ner blicken. Jag klarade inte av att ha henne i min närhet. Det var någonting med henne som fick mig att bry mig, att på något sätt vilja gräva djupare i hennes historia, historien om hur hon egentligen fick de där blåmärkena. Det var det som var problemet, jag vill inte känna den jävla känslan. Jag kramade om ratten hårt, så hårt att krogarna vitnade. Jag kunde inte se på henne utan att känna mig undergiven. Ner slängd, trampad på. Hon såg på mig som om jag vore något jag inte vill vara. Helvete. Jag vill inte bry mig, det bara blev så.

Jag vred om nyckeln och motorn gav ifrån sig ett ljud. Att köra påverkad var inget, droger har inte lika stor effekt på mig längre. Jag hade fortfarande den kontroll många saknade. Men att ha henne i min närhet fick mig på något sätt ur balans. Jag backade och körde sedan ut på den lilla stig jag tidigare kört på. Jag undvek att se på henne även fast hon var jävligt snygg. Jag visste vad jag var tvungen att göra. Det fanns bara ett sätt att bli av med den här jävla känslan.

Jag stannade framför ett motell. Sedan vred jag huvudet och tvingades se in i de sorgfyllda ögonen. Jag sträckte mig över henne och öppnade bildörren. När jag gjorde det snuddade min hand vid hennes arm. Den var kall men len och fick mig att vilja värma henne. Irriterat drog jag bort handen. Jag spände käkarna. Vad fan var det med mig? 
"Varför?"
"Sluta var en sån pain in the ass och hoppa ut ur bilen, Dezteny.”

Dezteny's perspektiv

Jag hade tagit in på de motell Justin stannat utanför, eller snarare hade han kastat ut mig. Jag antog att jag fick stanna här tillsvidare. Tills jag visste vart jag skulle ta vägen. Rummet var litet och mörkt. Med bara ett fönster. I fönstret fanns det en persienn som man inte kunde rulla ner. Jag låg hopkurad i den hårda sängen. Jag tryckte ner näsan i kudden. Det luktade rök. Det hade förmodligen bott en rökare här tidigare. Jag låg och såg ut ur det lilla fönstret där man kunde se små moln som lystes upp av den svarta natthimlen. Inte en stjärna syntes på den svagt mörkblå horisonten. Jag antog att det var en annan sömnlös natt, för att alla muskler jag ägde var lika hårda som sten. Hur jag än vred och vände mig kunde jag inte hitta en bekväm ställning. Jag skulle hellre ligga på Justin's madrass. För där fanns det åtminstone det jag sökte. Trygghet.