Jag hade glömt ett stort rött äpple på nattduksbordet. Det blänkte och såg helt underbart ut. Jag sträckte mig fram, men då jag äntligen höll äpplet i min hand kände jag att det var helt ruttet. Fingrarna sjönk rakt in i det kalla blöta äpplet.
Jag ryckte åt mig handen igen innan jag satte mig upp i den hårda sängen. Det var tidigt på morgonen. Det enda som hördes var fåglarnas kvitter utanför det lilla fönstret och en liten del av solens strålar lyste upp det grå rummet. Jag la mig ner i sängen återigen och försökte blunda. Det skulle vara omöjligt att somna igen. Jag satte mig upp för andra gången.Jag hade knappt sovit någonting den natten, men den fina morgonen fick mig på lite bättre humör.

Jag reste mig upp och som vanligt knarrade träplankorna under mina fötter. Jag gick fram till fåtöljen där alla mina kläder låg samlade i en hög. Jag satte på mig de nya svarta jeansen jag köpt för någon dag sedan. Jag satte även på mig min nya vita tröja jag köpt samma dag. Jag tryckte i mig en halvrutten banan innan jag ställde mig framför den lilla spegeln som var sprucken i ena hörnet. Jag svängde håret över axeln. Sedan såg jag till att berlocken låg på plats i halsgropen.

Jag kunde inte förneka att jag tänkt på Justin sedan han gick. Bara sådär mitt uppe i vår diskussion gick han. Han bara lämnade mig där. Jag förstod inte ens varför jag tänkte på det.
Tiden gick fort med alla extraskift jag tog. Alla nya ansikten fick sekunderna att gå fortare. Min chef iakttog mitt arbete noggrant. Han log emot mig, hans gröna ögon glittrade då han lutade sig emot baren.
"Hur trivs du, miss Hope?" Jag såg hur hans blick letade sig från mina tår upp till ansiktet.
"Bra, men snälla kalla mig Dezteny" På något sätt lyckades jag kröka läpparna uppåt och få fram något som liknade ett leende. 
"Okej, Dezteny" 
Jag vände mig om och gick fram till en kund som nyss slagit sig ned vid ett av borden.
"Vad får det lov att vara?" frågade jag med ett leende.
Den äldre damen såg på mig med stora ögonen innan hon svarade. "En latte, tack." Jag skulle precis vända mig om då jag mötte hans blick. Vilket fick mig att frysa fast för en sekund. "Ursäkta", log jag emot damen. Hon nickade till. Jag gick raskt fram till Justin som stod lutad emot väggen. 
"Vad gör du här?" viskade jag.
"Vi måste prata", han såg lika iskall ut som vintern.
"Inte här, jag jobbar." 
Nu såg han inte ens på mig längre, han bara nickade till. "Lova att aldrig mer komma hit, lova det, Justin!" Han såg sig omkring i det lilla kafét innan han gav mig en nick och gick ut genom den dörr han kom ifrån. 

"Jag går nu om det är okej?" mumlade jag.
"Självklart. Vi ses imorgon", svarade min chef.
Jag tog väskan, hängde på mig jackan och började gå emot dörren. Väl ute i kvällningen i Ontario tog jag ett djupt andetag. På vägen ner för gatan, precis då jag skulle svänga in till motellet, började mobilen vibrera i min vänstra ficka. Jag fiskade upp den och möttes av ett meddelande ifrån Justin.

Från Justin: 
Vi måste snacka.

Jag himlade med ögonen.

Till Justin: 
Senare! 

Som vanligt satt jag och tittade på tjockteven då en knackning ifrån fönstret hördes. Jag reste mig upp ur sängen och började försiktigt gå emot fönstret.
Jag flämtade till. Öppnade fönstret. Snabbt klev jag åt sidan för att låta både honom och kylan klättra in mitt rum. 
"Dezteny, jag har aldrig rört dig", han såg ner på det gamla trägolvet.
Jag suckade och tog några steg ifrån honom. 
"Jag menar det. Jag har aldrig rört dig", sa han igen. Jag korsade bestämt armarna över bröstet och vände mig emot honom. Han såg på mig en lång stund. "Jag har aldrig rört dig, inte på det sättet", fortsatte han. Jag hade svårt att läsa av honom, som vanligt, men för en sekund tyckte jag att jag såg förtvivlan i hans nötsbruna ögon. Men det var försvann lika fort som det kom.

"I've never touched you"

 Jag trodde honom inte. Även fast jag hade övervägt tanken tidigare, var jag nästan säker på att han rört mig. För jag hade aldrig någonsin sovit så bra som jag gjorde den kvällen, aldrig. Jag hade inte vaknat upprepade gånger av någon hemsk mardröm. Jag hade bara sovit så bra då jag hade någon slags drog i kroppen.

"Jag menar det!" han nästan skrek ut det. Jag himlade med ögonen. Det är vad alla säger. 
Han började gå emot mig, men han bröt inte ögonkontakten. Golvplankorna knarrade under honom men just under de där få sekunderna brydde jag mig inte om hur mycket golvplankorna knarrade eller hur många språng mitt hjärta tog i sekunden. Allt som existerade var hans vilda blick. Han pressade lätt in mig i väggen. Han hade placerat båda sina händer bara några centimeter från mitt huvud. Han använde de som stöd för att inte falla rakt in i min famn. Hans näsa nuddade min. Jag kände lukten av hans andedräkt, tobak. Han hade fortfarande inte brutit ögonkontakten. 
"Du måste lita på mig", morrade han. 
Just under de sekunderna kändes det som om världen slutade snurra, som om alla människor slutade upp med allt de gjorde. Allt som existerade var vi. 
Slutligen bröt han ögonkontakten och slog ner blicken. "Dezteny, du måste", sa han förtvivlat.
Och i den sekunden trodde jag honom, det gjorde jag verkligen.

End Notes: Vad tycker ni? Själv blev jag faktiskt nöjd med kapitlet! Haha, vilket är ovanligt, I love you!