En kall vind smekte mitt ansikte då jag klev ut på gatan. En lätt rysning spred sig i min kropp. Jag drog min svarta kappa hårdare intill mig. Det enda hörbara ljud var det klickande ljudet av mina fotsteg som slog emot den nylagda asfalten. Jag hade precis slutat jobba för dagen. Det var redan mörkt ute men jag kunde fortfarande se endel av solen dö ut i slutet av horisonten. Några torra löv rasslade på marken. En obehaglig känsla spred sig som lika fort som pesten genom min kropp.

Jag fortsatte att gå ner för den folktomma gatan. Jag ignorerande den obehagliga känslan i magen. Just nu ville jag inget hellre än att hitta en inte lika folktom gata. Då jag närmade mig ett hörn tittade jag på husen i min omgivning. Det var alla småhus, alla hade sina små trädgårdar och sina bilar parkerade på uppfarten eller i garaget. Genom att titta på sportbilarna och de välskötta trädgårdarna kunde man räkna ut att det var en rik stadsdel.
Jag begravde mitt ansikte djupare i kragen på min jacka i desperat försök att värma mitt rödrosiga ansikte. Slutligen kom jag fram till hörnet. Jag suckade glatt vid åsynen av några bilar som körde runt i den kalla kvällen. Det var även vissa människor som var utanför sina hus. 
Jag kände mig lite bättre till mods.

Plötsligt hörde jag hur bromsarna på en bil skrek emot asfalten. Med hjärtat i halsgropen vände jag mig om för att se vem som gömde sig i bilen. Men den tjocka glasskivan täckte gestaltens existens. Jag såg hur den tjocka glasskivan sakta rullades ner och gav i från sig ett surrande ljud. Jag pustade ut all den luft som jag tidigare höll inne.
"Du behöver ta en paus", suckade Justin. 
"Och du måste sluta skrämma mig", mumlade jag och fortsatte gå.

Bilen rullade sakta bakom mig. Det hade varit så svårt att undvika att tänka på Justin då han bara varit några centimeter ifrån mina läppar, det värsta var att jag antog att jag ville att han skulle kyssa mig i den sekund. Bara för att han skulle vara lättare att radera ur mitt minne på det viset. Då hade han inte längre varit speciell, då hade han varit precis som de män som tror de kan köpa någon och sedan kasta iväg de som en använd näsduk. Men det gjorde han inte, den enda kroppsdel han nuddat var min näsa. Som krockade ihop med hans. Jag mindes lukten av hans andedräkt. Jag mindes sättet han övertalat mig på. Men ändå kunde jag inte få ut tanken på att just hans kyss kanske skulle vara annorlunda. Den kanske skulle vara speciell.

"Dezteny, hoppa in i bilen", flinade han. 
Lite tveksamt hoppade jag in i bilen. Jag orkade inte stå emot honom ikväll. Men jag var även rädd för vad som fanns ute i mörkret en natt som den här. Jag lade märke till att han hade en annan bil än vad han hade gången innan jag åkt med honom. Den förra var svart den här var vit. 
"Du har påsar under ögonen", förklarade han. "Du måste ta en paus", fortsatte han fort. 
Det gick inte att låta bli att dra lite på mungiporna. Han lade märke till hur jag mådde. Det var annorlunda. Jag såg på honom under en kort stund. Han var mycket koncentrerad och släppte inte vägen med blicken inte ens under en sekund.
En bekväm tystnad bestod emellan oss tills Justin gjorde en kraftig sväng till vänster. "Hm, Justin, motellet är åt andra hållet." Jag pekade i motsatt riktning. "Åh, har inte jag berättat?" han lät falskt överaskad.
Jag lutade mig emot fönsterrutan. Jag lade märke till att gruset slog under bilen gav ifrån sig små poppande ljud. Mitt huvud vibrerade lätt emot det mörka fönstret.
“Berätta vad?” frågade jag långsamt, då jag väntade på hans svar såg jag hur ett leende sträckte sig över hans ansikte.
“Du ska inte hem", svarade han enkelt.

Samma sekund som vi kom in i klubben började hela min kropp darra på grund av den högljudda musiken som dånade ut genom de gigantiska högtalarna. Basen fick blodet i mina ådror dansa till rytmen. Jag hade aldrig någonsin känt något sådant eftersom jag aldrig varit på någon liknande plats förut. Jag gissade på att jag skulle bli döv inom loppet av tio minuter. Stället var enormt. Det var röda lampor som lyste upp dansgolvet och som täckte en stor del av utrymmet. Då jag verkligen såg mig om insåg jag det egentligen inte såg ut som en klubb utan mer som en övergiven fabrik. De flesta dansade. Väggarna var fullsatta med affischer på artister jag inte kunde identifiera.

"Jag passar inte in här", skrek jag i Justins öraså att han skulle höra mig över den höga musiken.

"Slappna av, ta en paus", sa han för tredje gången idag.

Jag stod och stirrade ut i folkmassan då jag kände att Justin tog tag i min arm och drog mig till baren i klubben. Nästan alla vi passerade hälsade honom. Jag antog att han var populär här. Då vi trängt oss igenom folkmassan hade killar kollat in mig och tjejerna skakade på huvudet. Jag kände mig självmedveten och jag genast ångrade jag att jag inte stannat i bilen eller bara gått min väg då Justin stannat.

Slutligen kom vi fram till baren. 
“Vad vill du ha?" Den höga basen fick oss att stå nära varandra. Han vilde nonchalant sin hand på min ryggen när han talade i mitt öra.
"Vatten", svarade jag.
 Han skrattade. “Vatten? Verkligen?" han höjde ett ögonbryn åt mig.
"Jag dricker inte." Jag ryckte på axlarna och svängde mitt långa hår bakom axeln.
"Ikväll gör du." Han sa det som om han hade all makt i världen. 
Jag öppnade munnen för att klaga men mannen bakom baren verkade fråga vad vi ville ha och självklart beställde Justin åt mig. "Två cubalibres tack."

Mannen höll två olika flaskor, en i varje hand. Han var mycket brett byggd och vältränad. Han överlämnade oss två cylinderformade glas. Innehållet var en brunaktig nyans och påminde lite om lera. Jag hade inte kunnat avgöra vad den andra flaskans etikett sagt. Det enda jag visste var att det var alkohol.

Justin pressade glaset intill munnen och tog en stor klunk. Jag tittade osäkert ner på mitt glas. "Kom igen, prova det", uppmanade han. 
Jag slutade tänka och bara pressade den tjocka kanten till munnen och lät vätskan rinna ner min hals."Ush" var det ända jag fick ur mig. Jag öppnade munnen lite för att försöka bli av med den bittra och brännande känsla som hade bosatt sig i min mun och svalg.

I nästa sekund kom en tjej i samma ålder som Justin fram och drog med honom ut på dansgolvet.

Just nu kände jag mer osäker än någonsin. Jag drog ut en av de små pallarna framför baren och satte mig på den. "En öl", sa jag till den bastanta mannen bakom baren. En minut senare stod en stor öl framför mig. Jag lät den stå där i någon sekund, innan jag pressade glaset emot mina läppar. I ögonvrån såg jag hur stolen bredvid mig sköts ut. Glädje sköljde över mig likt en våg.
"Vad heter du?" Det var inte förrän jag hörde en grovröst som jag insåg att den inte tillhörde Justin. Jag tog en till klunk av ölen.
"Dezteny", svarade jag kort. 
"Vackert namn på en vacker flicka", viskade han i mitt öra. 
Jag försökte tvinga mig själv le, men mina mungipor åkte sedan ner likt en rullgardin. Jag vände mig om och möttes av Justin dansandes med någon jag aldrig sett förut. Jag vände mig emot den okända rösten. "Vad heter du då?" 
"Jake", svarade han.
 Jag vände mig emot honom. Han log emot mig. Jag försökte återigen le tillbaka, vilket var ett klart misslyckande. Hans bruna ögon glittrade till i det mörka rummet. Det liknade ett stjärnfall på en klar himmel. 
"Är du okej, Dezteny?" Det var längesedan någon frågat mig det. Faktum var att svaret var nej, jag var absolut inte okej. Jag kände mig som en fallfärdig bro. 
Jag nickade. 
"Vill du ha något att dricka?" frågade Jake. Jag kände hur han placerade sin hand på mitt lår. Jag ryckte till. Men ändå lät jag hans tumme glida ner till mitt innerlår innan jag ställde mig upp. 
Vad har jag gjort? Frågan spelades upp i mitt huvudet hela tiden då jag var på väg ut härifrån, jag snubblade till. Men lät mig ta stöd av väggarna fulla med affischer. Jag flåsade av den adrenalinkick som gick igenom min uppvärmda kropp. Jag måste ut härifrån.

"Dude, vart gick hon?" Frågade jag Hunter.
"Jag vet inte bro, hon var här bara en sekund sedan." Han ryckte på axlarna. "Hon hittade förmodligen någon kille eller något." Hur kunde han vara så lugn? På insidan var jag desperat. Jag drog en hand genom mitt hår i oro. Om något hemskt hänt henne det skulle allt vara mitt fel. På utsidan jag försökte se ut som om jag inte brydde mig, men det gjorde jag. Jag hatar att erkänna det men jag bryr mig om henne på något jävla vis. Och tanken på att hon kanske kunde vara med någon kåt kille fick mig inte precis att jubla. Jag var inte svartsjuk. Jag drog ännu en hand genom mitt bruna hår i frustration och oro. Men att hitta henne bland alla dessa människor var omöjligt. Jag kunde kanske ringa henne men med den här basen skulle hon inte skulle höra sin telefon.

Hunter och jag hade hittat några brudar att dansa med. Jag hade druckit men jag blev inte alls yr.
"Justin", ropade en brud jag inte minns namnet på. Hon klängde sig fast vid mig. Jag knuffade genast bort henne från mig.
"Vad är det för fel?" bad hon med en berusad röst. "Ingenting." Jag ryckte på axlarna, tittade inte ens på henne. Sedan gick jag tillbaka till Hunter.
"Har du sett Dezteny, man?" frågade jag honom ännu en gång. Jag såg mig återigen om i hopp om att hitta henne någonstans. 
"Nope", sa han och tog en klunk ur sin röda koppen. Jag ryckte den ur hans hand och drack upp resten av innehållet. Vodka med citron. Inte min favorit men det var okej. "Vad i helvete? Du är skyldig mig en nu", klagade han. "Bro, det är bara en drink." Jag lyfte mina armar i försvar och stack därifrån. Var är du, Dezteny?

En vind sköljde över mig då jag kom ut. Jag såg hur håret på mina armar reste sig. Basen hördes ända ut på gatan. Små vibrationer kändes i asfalten. Det pep i båda mina öron på grund av den höga musiken innifrån. Jag såg mig omkring. Inte en jävel så långt ögat når. Jag grävde upp min mobil ur fickan. Efter några få signaler hördes en ringsignal en bit bort. Jag andades ut och sprang åt ljudets håll. Det jag såg då jag kom fram fick mig att vibrera i ilska. Den jävel skulle dö. Jag spände mina knytnävar och gick fram till Jake som tryckt upp Dezteny emot tegelstenarna i den lilla inhägnaden. Hon gav ifrån sig små skrik. När jag var tillräckligt nära såg jag att han hade händerna innanför hennes tröja. Då och då försökte hon putta bort honom med sina taniga små armar. Jag tog ett språng emot dem och tog tag i honom och tryckte upp honom emot tegelstenarna så hårt jag kunde. Döden blixtrade genom mina ögon. Hans andning blev genast oregelbunden. 

"Jag ska döda dig, din lilla råtta", skrek jag.
"Gör det inte Justin. Snälla, jag vill bara gå hem. " Hon kved. "Snälla ..." Jag kunde höra desperation i hennes röst. Jag tänkte på det en stund innan jag slutligen bestämde mig. 
"Rör henne, en gång till och du är död din lilla fitta", ett leende sträckte sig över hans ansikte. Jag placerade några slag rätt i hans ansikte innan jag lät honom, blodig, glida ner till en sittställning nere på asfalten. Jag hörde hur Dezteny tog ett djupt andetag. "Tack." Hon viskade. Jag nickade och vände mig omedelbart om. Mina armar lindades runt hennes lilla figur. Jag drog henne nära min kropp. Jag var tvungen att se till att hon kände sig trygg. Det tog henne ett tag men snart slog hon armarna om mig också, och kramade tillbaka.