"Jag tror att Justin gillar Askungen", viskade hon till sin mor som log upp till öronen.
"Varför tror du det?", undrade hon flinandes. 
"För att alltid får henne fnissa och han kramar henne alltid jätte länge och en gång pussade han henne på halsen!"

På den sträva tapeten sökte jag efter strömbrytaren till taklampan och då jag slutligen fann den lös hela rummet upp på mindre än en nanosekund. På ett ben försökte jag krångla upp den hårda knuten på min ena Converse sko som snart skulle bli alldeles för kall för den hårda vintern som var på väg. Då Justin passerade log jag för mig själv.
"Du har en fantastisk mamma", sade jag och fick upp knuten som tidigare vägrat att släppa. Han vände sig om och log då jag sparkade av mig min ena sko och sedan den andra.
"Det är jag säker på att du också har. " Hjärtat nästan stannade då han pratade om min mor som ett levande ting.

Justin slog sig ned i soffan med ett bekymrat leende på läpparna. Jag satte mig alldeles intill och skulle precis fråga om det var någonting.
"Jag skulle gärna vilja träffa henne",mumlade han då jag placerade mitt huvud på hans axel.
"Jag önskar att du kunde men...", jag avbröt mig själv för att så snabbt som möjligt hitta på en trovärdig lögn "bor inte här i närheten", ljög jag.
"Men vi kan åka och hälsa på henne?", undrade Justin med en rynka emellan sina vackert välvda ögonbryn.
"Jag är säker på att det är värt det", lade han till.
"Det är det inte!", svarade jag fort. Han ryckte undan så jag inte längre kunde stödja mig vid hans axel.
"Kan du sluta ljuga hela jävla tiden?", röt Justin till och jag var säker på att mitt hjärta stannade.
"Det gör jag inte!"
"Du skäms över mig? Duger jag inte för dina föräldrar?", han ställde sig upp.

Jag skakade på huvudet hastigt. "Nej, nej och nej!"
"Vet du vad? Jag orkar inte med den här jävla skiten just nu! Allt jag gör är att öppna upp mig för dig men jag får inte ett jävla skit tillbaka!"
"Sluta!", viskade jag då tårarna steg i ögonen. Då jag slutligen började gråta placerade han händerna för ansiktet och tog ett djupt andetag.
"Jag går och lägger mig!", sade han slutligen.
Jag reste mig upp ur soffan med tårarna fortfarande strömmande ned för mina kinder. Med korta steg gick jag emot den vackra trappan men stannade upp då Justin inte var hack i häl. Jag vände mig om.
"Kommer..."
Han avbröt mig. "Jag sover här nere i natt."

Tiden tickade långsamt förbi. Jag skruvade på mig i den stora sängen. En stöt gick genom min armbåge när den träffade den hårda metallen då jag landade på rygg. Jag stirrade vindögt upp i taket av betong. Jag slöt ögonen. Det var omöjligt. Omöjligt att tänka på något annat än honom. Han som låg där nere och förmodligen övervägde att kasta ut mig eller lämna mig på det ställe där han hittat mig medvetslös.

Jag var dålig på att visa hur jag kände för honom. Dålig på att hitta ett bra tillfälle att häva ur mig att jag blivit våldtagen och såld eller bara att min mor var död sedan länge.

Jag dunkade huvudet mot den mjuka kudden och försökte få tankarna att avgå. Jag suckade tungt, klev ur sängen med vetenskapen om att sova var omöjligt. Jag insåg att jag inte behövde ett bra tillfälle utan att jag var tvungen att bara göra det så jag steg ur den stora sängen och gick ned för den långa trappen i det tunga mörkret.

Slutligen stod jag där och såg på honom då han låg där i soffan. Han såg ut precis som han gjort i mitt huvud. Håret rufsigt med ögonen vidöppna. Jag var säker på att jag bara såg ut som en gestalt alldeles utan former i mörkret så jag bestämde mig att bara häva ur mig det.
"Justin?"
"Ja, Dezteny."
"Hon är död.", viskade jag men med genuin sorg i rösten.
"Vem?", svarade Justin och satte sig upp i skinnsoffan.
"Mamma", svalde jag "Mamma är död", svarade jag med darrig röst.

Justin reste sig upp och lade händerna på mina höfter och drog beskyddande mig intill sig. Då han såg på mig lade jag märke till att hans ögon var blankt svarta, hans andhämtning var djup och långsam. Justin viskade mjuka ord i mitt öra, men jag kände hur hans vanligtvis självsäkra händer darrade då han flyttade sig ifrån min midja till min korsrygg.
"Jag är ledsen, Dezteny"

Justin trummade nervöst med tummarna emot ratten. "Är du säker på att du är redo?"
"Jag är redo , viskade jag.

Det var gulligt hur nervös han var i denna situation som egentligen var seriös och med en stämning som var lika spänd som en gitarrsträng. Justin påstod att han ville träffa min mor och nu sker det. Dagen efter då solen inte ens vaknat.

Blåsten fick löv att virvla ned från grenarna och även gravarna lämnades alldeles bara. Jag öppnade bildörren på passagerarsidan och hoppade ut, så gjorde även Justin. Justin flätade in sina fingrar i mina och lät mig visa honom vägen. Jag hittade min mors gravsten utan svårighet. Långsamt gick vi hand i hand fram till den flata gravstenen.

Jag sjönk ned på huk och lämnade Justin bakom mig. Mjukt drog jag fingrarna över den ådrade marmorn och slöt ögonen, stängde ute alla ljud och koncentrerade mig på min mors namn i kursiv. Justin lade sin hand på min ena axel för att visa sitt stöd då tårarna rusade ned för mina kinder. Han satte sig ned på marken med mig då mina ben inte längre bar. Sorgen kröp i mig som vinterns kyla, så hänsynslös och bedövande. Jag omfamnade Justin hårt, rädd för att även han skulle försvinna. Jag kröp upp i hans famn och snyftade emot hans bröst.