All färg dränerades från mitt ansikte och fjärrkontrollen jag höll i min hand gled ur mitt grepp och slog hårt emot golvet. Min hals blev lika torr som Saharas öken då tårarna steg i mina ögon. Jag skakade på huvudet så hastigt att jag nästan tappade balansen. Jag kupade jag en hand för min mun och backade hysteriskt bakåt.
"Justin", grät jag högt. Han kom utspringandes och lindade sedan sina armar kring min figur. Han drog mig nära då jag slog med båda knytnävarna hårt mot hans bröstkorg.
"Jag vet att det ser illa ut men du måste lita på mig."
Fötterna var iskalla, huvudet tungt. Min häck värkte av min stillasittande position på det kalla stengolvet. Helmånen som speglade sig i det blanka stengolvet orsakade sömnbrist. Fast att skylla allt på den vackra månen var fel. Eftersom det till stor del var Justins fel.
Allt jag gjorde var att vänta. Vänta på att poliserna skulle dyka upp och arrestera honom. Kanske var det fel eftersom jag borde spenderat tid med honom? Kanske var det rätt eftersom han inte förtjänade min närvaro? Jag var splittrad emotionellt och det gjorde ont att i denna situation inte lita på den person som stod mig som närmst.
Ett ljud som kom utifrån fick mig att resa mig upp. Jag förde en hårslinga ur ansiktet då mina bara fötter mötte stengolvet och orsakade en kippande ljud. Diskret gömde jag mig bakom gardinen då jag såg genom fönstret. En kall kår löpte längs ryggraden och jag ryggade genast bakom då jag insett att polismännen kommit som på beställning.
De båda bar samma klädsel. Midjehöga blåa byxor och en skjorta i samma färg.
Det gick några sekunder innan det bankade hårt på dörren.
"Öppna! Det är polisen!"
Mitt hjärta stannade i bröstkorgen. Jag hade inte modet att öppna ytterdörren så då jag hörde Justins fotsteg i trappan så gömde jag mig bakom köksdörren.
"Snutjävlar", mumlade han då han passerade mig. Jag såg i periferien att han bara bar ett par mjukisbyxor då han öppna ytterdörren. Han gnuggade sig i ögonen.
"Varför så jävla tidigt?"
"Vi skulle vilja ställa några frågor om Mr.Martinez död", svarade en man som stod utanför mitt synfält.
Justin frös till is på sitt ställe men skakade sig sedan loss.
"Visst, men låt det gå fort", svarade han och gjorde en gest in till vardagsrummet.
De två polismännen stegade in.
"Mr. Bieber, vad gjorde du onsdagen, den 30e Oktober?", sade en av dem med en ostabil men sträng röst.
"Igår? Jag hälsade på min mamma, du då?", jag såg hur Justin flinade i mörkret innan han satte sig på det låga soffbordet och flätade samman sina fingrar.
Polismannen sade inget utan bara såg på Justin med en blick som jag bedömde som obekväm. Sedan harklade sig mannen skrev ned alla detaljer som han hade fått från vad Justin nyss sagt och sedan på Justin igen. "Vilken tid var det?"
"Runt 17.00"
"Vittnen säger att du slogs med Mr. Martinez bara några minuter innan han förklarades som död, har du något att tillägga?"
"De kan kyssa mitt arsle", Justins ansikte var uttryckslöst.
Polismannen harklade återigen obekvämt.
"Talade du med Mr. Martinez innan hans död?"
"Inte vad jag minns."
"Hade du druckit?"
"Nej."
"Vart befann du dig senare på kvällen?"
"Hemma", gäspade Justin.
"Har du några vittnen?"
"Absolut", svarade Justin spydigt.
"Namn?", suckade polismannen.
"Dezte..."
Jag fann modet jag aldrig haft och stegade fram. Jag kunde inte se på då min pojkvän blev arresterad även om han var skyldig eller ej.
Justin tappade hakan då jag avbrutit honom genom att stega fram. Hans ansiktsuttryck var obeskrivligt.
"Dezteny Hope", log jag emot männen och tog plats bredvid Justin.
"Vi skulle vilja be Mr. Bieber att lämna rummet."
Justin reste sig upp och kysste min panna innan han lämnade rummet.
"Så, du hälsade på Mr. Bieber's familj?"
"Ja."
Jag tog flera djupa andetag och försökte behålla lugnet. Jag såg upp på dem med ett levande uttryck, ett litet leende på mina läppar.
"Mr. Bieber var med er hela tiden de vill säga?"
"Absolut."
"Han lämnade dig alltså aldrig ensam?"
"Nej", jag skakade på huvudet.
"Vilken tid lämnade ni hans mors hus?"
"Runt 17."
"Ni umgicks aldrig med Mr. Martinez?"
"Nej."
"Såg ni honom?"
"Vi gick förbi honom när vi skulle ta bilen hem."
"Ingen konversation med andra ord?"
"Nope", ljög jag. Han nickade.
"Hur verkade Mr. Bieber när ni passerade Mr. Martinez?"
"Vad menar du?", jag bet på insidan av kinden.
"Vilket humör?"
"Neutralt vill jag påstå", jag bet mig i läppen utan att bevara den ögonkontakt mannen uppmanade till.
"Något annat du vill tillägga?", undrade han.
"Nej, jag har berättat allt jag vet", log jag försiktigt.
"Då är du klar."
Notes: Det här kapitlet är bara dialog dessutom tog det en evighet att skriva, så snälla kommentera ♥
