Jag hade nog aldrig hört honom tala så förut. Han lät så ledsen. Det var allt som krävdes för att min underläpp skulle börja darra. Sedan kom floden. Floden med tårar.

Justin drog i min byxlinning för att föra våra kroppar närmre. Han omfamnade mig. Justin vilade sin hand på mitt bakhuvud. Sedan vaggade han mig lätt i sin famn . Det enda hörbara ljud var grenenarna som gnisslade emot rutan och hans långa andetag som kittlade i mitt öra. Sedan viskade han återigen att allt skulle lösa sig och jag trodde honom. Jag trodde honom mer än någonsin.

 

Justin hade duschat och kom in i rummet med bara en handduk lågt ned om höfterna. Håret var vått i nacken. En enda stor lock bildades av det våta håret som låg levande utspritt över den perfekta nacken. Ryggen och axlarna glänste av minimala glittrande vattendroppar. Han stod stilla och såg ut genom fönstret i vad jag bedömde kanske en halv minut och då han vände sig och såg på mig log jag generat. Justin slog ned blicken utan att besvara leendet. Jag ställde genast mig själv frågan om jag gjort något som i hans ögon inte var lämpligt.

"Vad är det?" Justin såg inte på mig. Han fuktade bara sin överläpp med hjälp av tungan.
"Jag skulle uppskatta ett svar."
"Vad tror du det är, Dezteny?", mumlade han lågt och man kunde höra irrationen stiga i hans röst för varje ord han uttalade.
"Mr. Hadden?"

Tystnaden som tog plats i rummet besvarade min fråga. Han var sur för något han inte kunde kontrollera. Något inte ens jag kunde kontrollera.

"Varför tänker du på det plötsligt?", svarade jag, "allt var ju lugnt i går?"

"Tänk om någon kysst mig? Bara sådär." 

"Har redan hänt" svarade jag och såg ned i marken och kände hur sorgen plötsligt fanns där.
"Jag är ledsen.", svarade han hest och lågt. Han nästan viskade då han insåg att vad jag för några sekunder sagt var sant.
"Nej, Justin. Det är du inte." Min röst var svag och tunn. Tunnare än en synål. Jag kände hur tårarna fyllde mina ögon men jag vägrade att ens fälla en tår. I det här fallet spelade inte mängden någon stor roll, ingen alls faktiskt. Jag vägrade att visa mig svag idag.
"J...", hemtelefonen som låg slängd i soffan avbröt honom. Han gjorde en gest emot soffan av skinn som tecken på att jag skulle svara.

Mina fingrar famlade längs det hårda materialet till jag fann knappen.
"Hallå?", mumlade jag.

Inget svar. Jag pressade telefonen så hårt emot örat att det inte skulle förvåna mig om skärmen skulle spricka. En evig tystnad hängde kvar. Bara tunga andetag hördes. Andetag som gång på gång träffade mitt öra. Allt var så levande. Personen kunde lika gärna andats i min öronmussla. För det var så det kändes. Jag kände beröringen genom telefonen. Hur hans andedräkt smekte genom min hörselgång. Det skrämde mig. Det fick mig helt enkelt att rysa.

"Hallå?", upprepade jag. Personen i andra änden fnös. Det var som om personen iakttog min reaktion och uppfattade den som rolig, ett skämt.

Sedan pep det. Samtalet hade lagts på. Jag behöll telefonen mot mitt öra till Justin återigen kom in i rummet. Jag hade inte ens märkt att han tidigare lämnat det så jag hoppade till.

"Vem var det?", frågade han och drog en t-shirt över huvudet.
"Varför bryr du dig, Justin?", viskade jag, fortfarande arg.

Han tog några steg närmre. Hans ögon blixtrade till.
"Du undrar varför jag bryr mig, Dezteny?", fnös han med en ton som jag befann som kuslig. Jag bara stod och såg på honom då ilskan växte inom honom.
"Gör du verkligen det, Dezteny? Du undrar varför jag bryr mig.", han skrattade helt utan humor", om vem som ringde? Om dig?"

Han sparkade till fåtöljen i skinn så att den med en duns föll till golvet. Jag ryckte till då den träffade golvet och en tung klang studsade emellan väggarna. Jag förmådde inte ens att blinka så jag bara svalde och nickade.

"Prata, Dezteny!", röt han och hela min kropp skälvde till. Justin var tyst under ett par sekunder.
"Ja", svarade jag lågt. Han fnös och plötsligt var sårbarheten i hans röst.
"För att jag fucking älskar dig, Dezteny!", morrade han. Han tog några steg fram och föste en hårslinga ur mitt ansikte.
"Jag älskar dig", upprepade han i en ton jag uppfattade som låg och lutade sin panna mjukt emot min.

End notes: VÄLDIGT kort kapitel, det kortaste ever! Annars då? Gillar du det eller inte? ♥