Previous: Jag svängde upp på den lilla vägen till motellet. Jag kramade om ratten innan jag drog ut nyckeln ur tändningslåstet. Det hade inte slutat regna. Jag lutade mig åt sidan och öppnade bildörren på min svarta Fisket Karma. Jag grävde upp ciggpaketet ur fickan och tände en cigg medan jag gick emot brandstegen som ledde till Deztenys fönster. Det var lätt att ta sig upp här, alldeles för lätt. Jag slängde iväg ciggen då jag rökt klart den. Sedan klättrade jag upp för den iskalla stegen. Den svängde och gnisslade mer ju längre upp jag klättrade. Allt som hördes var mina fötter som dunkade emot järnstegen. Då jag var framme vid hennes fönster möttes jag av glassplitter. Det fönster jag brukade klättra igen var krossat. Fan. Jag borde inte lämnat henne ensam

.

 

 

Under hela bilresan låg en total tystnad som ett lager över oss. Jag var inte på väg till motellet, utan hem till mig. Jag kunde inte lämna henne ensam just nu. Allt jag hörde var hennes darriga andetag. Då jag såg på Dezteny i backspegeln såg hon ut genom det tonade fönstret. Den kalla luften som sköljt över henne fick Dezteny att ge ifrån sig små vibrationer. Det var inte konstigt med tanke på att hon hade bara på dig ett vitt litet linne under min jacka.

 

Jag pressade samman mina tänder, låste min käke. Tanken på att Jake ens hade haft sina smutsiga händer på henne fick mig vilja blåsa skallen av honom. Jag borde aldrig släppt henne med blicken. Jag borde aldrig gått ut på dansgolvet utan henne. Mitt grep om ratten hårdnade så att knogarna vitnade. Allt jag kunde tänka på var att döda den jäveln, att få honom att betala för vad han utsatt Dezteny för. Jag skulle ha gjort det, fått honom att betala. Betala med sitt liv. Men jag kunde inte. Inte när Dezteny bad mig att inte göra det. Jag kunde bett henne gå och sedan tagit hand om honom, men ikväll kunde jag inte. Den här kvällen var annorlunda. Hon var rädd, full, och desperat för att lämna det här stället och jag kunde inte förmå mig att låta henne gå, och riva upp henne ännu mer.

 

 

Jag rundade ett hörn, det tog mig några minuter innan jag snabbt körde upp på uppfarten som leder till huset och stannade bilen. Jag lutade mig tillbaka i min stol, lät huvudet falla tillbaka emot nackstödet. Brusandet ifrån bilen och de tysta snyftningarna från Dezteny var de enda ljud hördes. Jag höll min käft stängd, utan att veta vad man skulle säga i det där tillfället. Jag ville bara att blunda och få den här kvällen ogjord. Då kanske allt skulle gå tillbaka till det normala och Dezteny skulle vara ur farans väg. Jag knackade med fingertopparna emot armstödet innan jag böjde mig en bit framåt för att dra mina nycklar ut ur tändningen. Jag öppnade dörren till bilen och smällde sedan igen den hårt innan jag gick runt min vita Ferrari till sidan där Dezteny satt.

 

Jag drog hårt i handtaget och hukade mig sedan ner till Deztenys nivå. Jag smekte lätt hennes kind med framsidan av min hand innan jag gled en arm under hennes ben och en runt midjan. Sedan gick jag uppför stigen som ledde till framsidan av huset. Av tur var det redan öppet. Sedan sparkade jag dörren öppen med min fot, innan gick jag in i huset och upp för trapporna. Jag svängde ner i korridoren, och sedan öppnade jag dörren till badrummet. Jag gick in och släppte ner Dezteny på toalocket. Jag tittade ner på henne och såg att några tårar hade letat sig ner för hennes rödmosiga kinder. Jag borde inte ha brytt mig men jag kände hur magen drog ihop sig inom mig. Jag insåg att jag verkligen inte ville se synen av hennes rödblåa, men fortfarande vack- sexiga, ögon framför mig. "Blunda" viskade jag

 

 

Jag såg på Justin då han satte ner mig på toalettlocket. Han såg på mig under en kort sekund innan han slog ner blicken. Under den sekund intalade jag mig själv att jag såg någonting annat än död i hans ögon, jag tyckte jag såg en glimt av sorg. "Blunda", viskade han försiktigt. Jag ifrågasatte honom inte utan bara såg på honom innan jag gjorde som han beordrat. Jag litade på att han inte skulle göra så som Jake. Han skulle inte tvinga sig på mig som de andra gjort. Hela min kropp värkte i en dånande smärta och mitt huvud dunkade i en oändlig huvudvärk. Ikväll var något jag inte kunde beskriva även om jag försökte. Det kändes så overkligt på något sätt. Jag kunde bara inte tro allt detta hade hänt mig, att det som så många gånger hänt nästan hände igen. Någonting inom mig hade hoppats på att allt sådant var över. För alltid. Men lyckligtvis var jag i säkerhet nu. Justin var här.

 

Vattenkranen bredvid mig sattes igång och ett brusande ljud hördes. Jag hörde hur Justin gick runt i badrummet en stund innan ljudets av hans skor slutade ge ifrån sig små dunsar. Jag kände något blött som tyngde ner mina ögonfransar. Han gnuggade lätt bort den mascara jag hade kvar. Jag såg upp på honom då jag kände att han var klar. Han log ett varmt leende som fick hela rummet att blossa upp i eld. Men lågan som funnits slocknade lika fort som den kom. Han vände sig om och stängde av kranen. Då ljudet av vattnet som forsade ur kranen upphörde, blev även hela rummet fyllt av en skön tystnad. Jag bet mig i läppen, för att tysta mig själv. Jag ville inte någon skulle höra. Det sista jag ville var att han skulle se mig svag, svagare än jag varit ikväll. En tår letade sig ner ifrån min kind, men jag torkade bort den innan han hunnit se den. Jag snörvlade och sedan svalde jag fort i hopp om att bli av med den brännande klumpen i halsen. Jag skakade lätt på huvudet. Jag var tvungen att bli av med dessa tankar. Jag var tvungen att glömma Jake och allt annat som hände mig ikväll.

 

"Du kan gråta med mig, Dezteny", viskade han. Jag hade nog aldrig hört honom tala så förut. Han lät så ledsen. Det var droppen. Jag kände hur min underläpp började darra innan floden med tårar kom. Justin vände sig om och tog tag i min arm så jag återigen stod upp på mina darriga ben. Han omfamnade mig ännu en gång. Och jag lät mig bli omfamnad. Jag sökte tröst, och jag fann den hos honom. Han vilade sin hand på mitt bakhuvud. Sedan vaggade han mig lätt i sin famn samtidigt som han viskade lugnade ord i mitt öra. När det inte fanns några tårar kvar att gråta, släppte han mig ur sin omfamning. Jag såg ner i det mörka golvet. Jag bet mig i läppen, utan att veta verken vad jag skulle säga eller göra. Jag suckade och såg sedan ner på mina fötter för undvika att Justin forskande blick.

 

 

"You can cry with me, Dezteny"

 

"Vill du ta en dusch?" hörde jag Justin mumla tyst. Jag tittade upp på honom och nickade. "Ja, tack." Justin såg in i mina ögon innan han återigen vände sig om. Han vred på den guldfärgade kranen och sedan fylldes badkaret upp med varmvatten. Ångan från varmvattnet steg. Jag iakttog Justin bakifrån då han stack ner sina fingertoppar för att avgöra om vattnet var tillräckligt varmt. Han vände sig om och såg mig i ögonen igen. "Okej, allt är klart", sa han slickade sig om läpparna. Jag nickade försiktigt. "Ropa om du behöver något. Jag kommer vara i rummet, okej? " Jag förde en hårslinga bakom mitt öra. "Okej." Han såg på mig en stund innan han gick ut ur badrummet och stängde dörren efter sig.

 

Jag satte mig på badkarets ände och klädde försiktigt av mig. Slutligen tog jag av mig Justins jacka. Jag höll fast vid den för en stund, för att känna tyget emot min hud. Sedan gled jag ner från kanten ner i vattnet i en långsam rörelse. Jag ryckte till vid plötsliga varma känslan men jag vande mig snabbt och kände hur hela min kropp slappnade av. Det kändes bra att vara tillbaka i säkerhet igen. I en atmosfär jag inte var van vid att vara. Att kunna slappna av var annorlunda i min värld. Det kändes även uppfriskande att kunna rengöra sig ifrån all smuts min kropp tyngdes ned av. Jag var även glad över att jag befann mig här, hos Justin, och inte på det sunkiga motellet helt ensam. Det var något hos honom som fick mig att känna mig tryggare än vad jag gjort sedan dagen då han lämnade av mig vid motellet.

 

Jag grep tag i en liten svamp och började sakta gnugga den emot min sårbara hud. Jag ville inget hellre än låtsas att den här kvällen aldrig någonsin existerat. Jag ville glömma vart jag haft Jakes händer och läppar på mig. Jag pressade svampen hårdare emot de ställen där Jakes läppar övertagit min kropp. Det blev röda märken där jag gnuggat men ändå kändes det som om hans beröring aldrig skulle sluta existera.

 

Det var inte förrän jag tvättat min kropp som alla händelser verkligen slog omkull mig. Att se alla blåmärken över hela min kropp förde mina känslor till en helt ny nivå och inom några sekunder, uppslukade tårarna min vision ännu en gång.

 

Då jag lämnade badrummet granskade Justin mig från madrassen på golvet. Han såg orolig ut. Jag såg mig omkring i hans gigantiska sovrum. "Du får ta sängen i natt", mumlade han tyst. Jag var på väg att protestera då han gav mig en skarp blick. Jag satte mig på den himmelska sängen och det var ingen fjädring som pustade ut som på motellet. Jag log av tanken på att jag skulle kunna sova i natt. Justin reste sig upp då jag lagt mig i hans säng. Utan att se på mig. "Jag är led..." han avbröt mig genom att sätta ett pekfinger någon centimeter ifrån mina läppar. "Det är jag som ska vara ledsen, det var jag som inte var där då du behövde mig som mest", han nästan morrade när han uttalade orden. Han såg ner på sina fötter och knöt sina nävar utan att möta min blick. "Du räddade mig", viskade jag. Då såg han på mig på ett sätt han aldrig gjort förut. Hans blick fick mig att tappa andan.

 

Notes: Glöm inte att kommentera vad ni tycker för era åsikter betyder allt för mig!

 

Previous: Han pressade lätt in mig i väggen. Han hade placerat båda sina händer bara några centimeter från mitt huvud. Han använde de som stöd för att inte falla rakt in i min famn. Hans näsa nuddade min. Jag kände lukten av hans andedräkt, tobak. Han hade fortfarande inte brutit ögonkontakten. 
"Du måste lita på mig", morrade han. 
Just under de sekunderna kändes det som om världen slutade snurra, som om alla människor slutade upp med allt de gjorde. Allt som existerade var vi. 
Slutligen bröt han ögonkontakten och slog ner blicken. "Dezteny, du måste", sa han förtvivlat.
Och i den sekunden trodde jag honom, det gjorde jag verkligen. 

 

En kall vind smekte mitt ansikte då jag klev ut på gatan. En lätt rysning spred sig i min kropp. Jag drog min svarta kappa hårdare intill mig. Det enda hörbara ljud var det klickande ljudet av mina fotsteg som slog emot den nylagda asfalten. Jag hade precis slutat jobba för dagen. Det var redan mörkt ute men jag kunde fortfarande se endel av solen dö ut i slutet av horisonten. Några torra löv rasslade på marken. En obehaglig känsla spred sig som lika fort som pesten genom min kropp.

 

Jag fortsatte att gå ner för den folktomma gatan. Jag ignorerande den obehagliga känslan i magen. Just nu ville jag inget hellre än att hitta en inte lika folktom gata. Då jag närmade mig ett hörn tittade jag på husen i min omgivning. Det var alla småhus, alla hade sina små trädgårdar och sina bilar parkerade på uppfarten eller i garaget. Genom att titta på sportbilarna och de välskötta trädgårdarna kunde man räkna ut att det var en rik stadsdel.
Jag begravde mitt ansikte djupare i kragen på min jacka i desperat försök att värma mitt rödrosiga ansikte. Slutligen kom jag fram till hörnet. Jag suckade glatt vid åsynen av några bilar som körde runt i den kalla kvällen. Det var även vissa människor som var utanför sina hus. 
Jag kände mig lite bättre till mods.

 

Plötsligt hörde jag hur bromsarna på en bil skrek emot asfalten. Med hjärtat i halsgropen vände jag mig om för att se vem som gömde sig i bilen. Men den tjocka glasskivan täckte gestaltens existens. Jag såg hur den tjocka glasskivan sakta rullades ner och gav i från sig ett surrande ljud. Jag pustade ut all den luft som jag tidigare höll inne.
"Du behöver ta en paus", suckade Justin. 
"Och du måste sluta skrämma mig", mumlade jag och fortsatte gå.

 

Bilen rullade sakta bakom mig. Det hade varit så svårt att undvika att tänka på Justin då han bara varit några centimeter ifrån mina läppar, det värsta var att jag antog att jag ville att han skulle kyssa mig i den sekund. Bara för att han skulle vara lättare att radera ur mitt minne på det viset. Då hade han inte längre varit speciell, då hade han varit precis som de män som tror de kan köpa någon och sedan kasta iväg de som en använd näsduk. Men det gjorde han inte, den enda kroppsdel han nuddat var min näsa. Som krockade ihop med hans. Jag mindes lukten av hans andedräkt. Jag mindes sättet han övertalat mig på. Men ändå kunde jag inte få ut tanken på att just hans kyss kanske skulle vara annorlunda. Den kanske skulle vara speciell.

 

"Dezteny, hoppa in i bilen", flinade han. 
Lite tveksamt hoppade jag in i bilen. Jag orkade inte stå emot honom ikväll. Men jag var även rädd för vad som fanns ute i mörkret en natt som den här. Jag lade märke till att han hade en annan bil än vad han hade gången innan jag åkt med honom. Den förra var svart den här var vit. 
"Du har påsar under ögonen", förklarade han. "Du måste ta en paus", fortsatte han fort. 
Det gick inte att låta bli att dra lite på mungiporna. Han lade märke till hur jag mådde. Det var annorlunda. Jag såg på honom under en kort stund. Han var mycket koncentrerad och släppte inte vägen med blicken inte ens under en sekund.
En bekväm tystnad bestod emellan oss tills Justin gjorde en kraftig sväng till vänster. "Hm, Justin, motellet är åt andra hållet." Jag pekade i motsatt riktning. "Åh, har inte jag berättat?" han lät falskt överaskad.
Jag lutade mig emot fönsterrutan. Jag lade märke till att gruset slog under bilen gav ifrån sig små poppande ljud. Mitt huvud vibrerade lätt emot det mörka fönstret.
“Berätta vad?” frågade jag långsamt, då jag väntade på hans svar såg jag hur ett leende sträckte sig över hans ansikte.
“Du ska inte hem", svarade han enkelt.

 

 

 

Samma sekund som vi kom in i klubben började hela min kropp darra på grund av den högljudda musiken som dånade ut genom de gigantiska högtalarna. Basen fick blodet i mina ådror dansa till rytmen. Jag hade aldrig någonsin känt något sådant eftersom jag aldrig varit på någon liknande plats förut. Jag gissade på att jag skulle bli döv inom loppet av tio minuter. Stället var enormt. Det var röda lampor som lyste upp dansgolvet och som täckte en stor del av utrymmet. Då jag verkligen såg mig om insåg jag det egentligen inte såg ut som en klubb utan mer som en övergiven fabrik. De flesta dansade. Väggarna var fullsatta med affischer på artister jag inte kunde identifiera.

 

"Jag passar inte in här", skrek jag i Justins öraså att han skulle höra mig över den höga musiken.

"Slappna av, ta en paus", sa han för tredje gången idag.

Jag stod och stirrade ut i folkmassan då jag kände att Justin tog tag i min arm och drog mig till baren i klubben. Nästan alla vi passerade hälsade honom. Jag antog att han var populär här. Då vi trängt oss igenom folkmassan hade killar kollat in mig och tjejerna skakade på huvudet. Jag kände mig självmedveten och jag genast ångrade jag att jag inte stannat i bilen eller bara gått min väg då Justin stannat.

 

Slutligen kom vi fram till baren. 
“Vad vill du ha?" Den höga basen fick oss att stå nära varandra. Han vilde nonchalant sin hand på min ryggen när han talade i mitt öra.
"Vatten", svarade jag.
 Han skrattade. “Vatten? Verkligen?" han höjde ett ögonbryn åt mig.
"Jag dricker inte." Jag ryckte på axlarna och svängde mitt långa hår bakom axeln.
"Ikväll gör du." Han sa det som om han hade all makt i världen. 
Jag öppnade munnen för att klaga men mannen bakom baren verkade fråga vad vi ville ha och självklart beställde Justin åt mig. "Två cubalibres tack."

 

Mannen höll två olika flaskor, en i varje hand. Han var mycket brett byggd och vältränad. Han överlämnade oss två cylinderformade glas. Innehållet var en brunaktig nyans och påminde lite om lera. Jag hade inte kunnat avgöra vad den andra flaskans etikett sagt. Det enda jag visste var att det var alkohol.

Justin pressade glaset intill munnen och tog en stor klunk. Jag tittade osäkert ner på mitt glas. "Kom igen, prova det", uppmanade han. 
Jag slutade tänka och bara pressade den tjocka kanten till munnen och lät vätskan rinna ner min hals."Ush" var det ända jag fick ur mig. Jag öppnade munnen lite för att försöka bli av med den bittra och brännande känsla som hade bosatt sig i min mun och svalg.

 

I nästa sekund kom en tjej i samma ålder som Justin fram och drog med honom ut på dansgolvet.

Just nu kände jag mer osäker än någonsin. Jag drog ut en av de små pallarna framför baren och satte mig på den. "En öl", sa jag till den bastanta mannen bakom baren. En minut senare stod en stor öl framför mig. Jag lät den stå där i någon sekund, innan jag pressade glaset emot mina läppar. I ögonvrån såg jag hur stolen bredvid mig sköts ut. Glädje sköljde över mig likt en våg.
"Vad heter du?" Det var inte förrän jag hörde en grovröst som jag insåg att den inte tillhörde Justin. Jag tog en till klunk av ölen.
"Dezteny", svarade jag kort. 
"Vackert namn på en vacker flicka", viskade han i mitt öra. 
Jag försökte tvinga mig själv le, men mina mungipor åkte sedan ner likt en rullgardin. Jag vände mig om och möttes av Justin dansandes med någon jag aldrig sett förut. Jag vände mig emot den okända rösten. "Vad heter du då?" 
"Jake", svarade han.
 Jag vände mig emot honom. Han log emot mig. Jag försökte återigen le tillbaka, vilket var ett klart misslyckande. Hans bruna ögon glittrade till i det mörka rummet. Det liknade ett stjärnfall på en klar himmel. 
"Är du okej, Dezteny?" Det var längesedan någon frågat mig det. Faktum var att svaret var nej, jag var absolut inte okej. Jag kände mig som en fallfärdig bro. 
Jag nickade. 
"Vill du ha något att dricka?" frågade Jake. Jag kände hur han placerade sin hand på mitt lår. Jag ryckte till. Men ändå lät jag hans tumme glida ner till mitt innerlår innan jag ställde mig upp. 
Vad har jag gjort? Frågan spelades upp i mitt huvudet hela tiden då jag var på väg ut härifrån, jag snubblade till. Men lät mig ta stöd av väggarna fulla med affischer. Jag flåsade av den adrenalinkick som gick igenom min uppvärmda kropp. Jag måste ut härifrån.

 

 

"Dude, vart gick hon?" Frågade jag Hunter.
"Jag vet inte bro, hon var här bara en sekund sedan." Han ryckte på axlarna. "Hon hittade förmodligen någon kille eller något." Hur kunde han vara så lugn? På insidan var jag desperat. Jag drog en hand genom mitt hår i oro. Om något hemskt hänt henne det skulle allt vara mitt fel. På utsidan jag försökte se ut som om jag inte brydde mig, men det gjorde jag. Jag hatar att erkänna det men jag bryr mig om henne på något jävla vis. Och tanken på att hon kanske kunde vara med någon kåt kille fick mig inte precis att jubla. Jag var inte svartsjuk. Jag drog ännu en hand genom mitt bruna hår i frustration och oro. Men att hitta henne bland alla dessa människor var omöjligt. Jag kunde kanske ringa henne men med den här basen skulle hon inte skulle höra sin telefon.

Hunter och jag hade hittat några brudar att dansa med. Jag hade druckit men jag blev inte alls yr.
"Justin", ropade en brud jag inte minns namnet på. Hon klängde sig fast vid mig. Jag knuffade genast bort henne från mig.
"Vad är det för fel?" bad hon med en berusad röst. "Ingenting." Jag ryckte på axlarna, tittade inte ens på henne. Sedan gick jag tillbaka till Hunter.
"Har du sett Dezteny, man?" frågade jag honom ännu en gång. Jag såg mig återigen om i hopp om att hitta henne någonstans. 
"Nope", sa han och tog en klunk ur sin röda koppen. Jag ryckte den ur hans hand och drack upp resten av innehållet. Vodka med citron. Inte min favorit men det var okej. "Vad i helvete? Du är skyldig mig en nu", klagade han. "Bro, det är bara en drink." Jag lyfte mina armar i försvar och stack därifrån. Var är du, Dezteny?

 

 

En vind sköljde över mig då jag kom ut. Jag såg hur håret på mina armar reste sig. Basen hördes ända ut på gatan. Små vibrationer kändes i asfalten. Det pep i båda mina öron på grund av den höga musiken innifrån. Jag såg mig omkring. Inte en jävel så långt ögat når. Jag grävde upp min mobil ur fickan. Efter några få signaler hördes en ringsignal en bit bort. Jag andades ut och sprang åt ljudets håll. Det jag såg då jag kom fram fick mig att vibrera i ilska. Den jävel skulle dö. Jag spände mina knytnävar och gick fram till Jake som tryckt upp Dezteny emot tegelstenarna i den lilla inhägnaden. Hon gav ifrån sig små skrik. När jag var tillräckligt nära såg jag att han hade händerna innanför hennes tröja. Då och då försökte hon putta bort honom med sina taniga små armar. Jag tog ett språng emot dem och tog tag i honom och tryckte upp honom emot tegelstenarna så hårt jag kunde. Döden blixtrade genom mina ögon. Hans andning blev genast oregelbunden. 

"Jag ska döda dig, din lilla råtta", skrek jag.
"Gör det inte Justin. Snälla, jag vill bara gå hem. " Hon kved. "Snälla ..." Jag kunde höra desperation i hennes röst. Jag tänkte på det en stund innan jag slutligen bestämde mig. 
"Rör henne, en gång till och du är död din lilla fitta", ett leende sträckte sig över hans ansikte. Jag placerade några slag rätt i hans ansikte innan jag lät honom, blodig, glida ner till en sittställning nere på asfalten. Jag hörde hur Dezteny tog ett djupt andetag. "Tack." Hon viskade. Jag nickade och vände mig omedelbart om. Mina armar lindades runt hennes lilla figur. Jag drog henne nära min kropp. Jag var tvungen att se till att hon kände sig trygg. Det tog henne ett tag men snart slog hon armarna om mig också, och kramade tillbaka.

 

 

 

 

Jag hade glömt ett stort rött äpple på nattduksbordet. Det blänkte och såg helt underbart ut. Jag sträckte mig fram, men då jag äntligen höll äpplet i min hand kände jag att det var helt ruttet. Fingrarna sjönk rakt in i det kalla blöta äpplet.
Jag ryckte åt mig handen igen innan jag satte mig upp i den hårda sängen. Det var tidigt på morgonen. Det enda som hördes var fåglarnas kvitter utanför det lilla fönstret och en liten del av solens strålar lyste upp det grå rummet. Jag la mig ner i sängen återigen och försökte blunda. Det skulle vara omöjligt att somna igen. Jag satte mig upp för andra gången.Jag hade knappt sovit någonting den natten, men den fina morgonen fick mig på lite bättre humör.

 

Jag reste mig upp och som vanligt knarrade träplankorna under mina fötter. Jag gick fram till fåtöljen där alla mina kläder låg samlade i en hög. Jag satte på mig de nya svarta jeansen jag köpt för någon dag sedan. Jag satte även på mig min nya vita tröja jag köpt samma dag. Jag tryckte i mig en halvrutten banan innan jag ställde mig framför den lilla spegeln som var sprucken i ena hörnet. Jag svängde håret över axeln. Sedan såg jag till att berlocken låg på plats i halsgropen.

 

 

Jag kunde inte förneka att jag tänkt på Justin sedan han gick. Bara sådär mitt uppe i vår diskussion gick han. Han bara lämnade mig där. Jag förstod inte ens varför jag tänkte på det.
Tiden gick fort med alla extraskift jag tog. Alla nya ansikten fick sekunderna att gå fortare. Min chef iakttog mitt arbete noggrant. Han log emot mig, hans gröna ögon glittrade då han lutade sig emot baren.
"Hur trivs du, miss Hope?" Jag såg hur hans blick letade sig från mina tår upp till ansiktet.
"Bra, men snälla kalla mig Dezteny" På något sätt lyckades jag kröka läpparna uppåt och få fram något som liknade ett leende. 
"Okej, Dezteny" 
Jag vände mig om och gick fram till en kund som nyss slagit sig ned vid ett av borden.
"Vad får det lov att vara?" frågade jag med ett leende.
Den äldre damen såg på mig med stora ögonen innan hon svarade. "En latte, tack." Jag skulle precis vända mig om då jag mötte hans blick. Vilket fick mig att frysa fast för en sekund. "Ursäkta", log jag emot damen. Hon nickade till. Jag gick raskt fram till Justin som stod lutad emot väggen. 
"Vad gör du här?" viskade jag.
"Vi måste prata", han såg lika iskall ut som vintern.
"Inte här, jag jobbar." 
Nu såg han inte ens på mig längre, han bara nickade till. "Lova att aldrig mer komma hit, lova det, Justin!" Han såg sig omkring i det lilla kafét innan han gav mig en nick och gick ut genom den dörr han kom ifrån. 

 

"Jag går nu om det är okej?" mumlade jag.
"Självklart. Vi ses imorgon", svarade min chef.
Jag tog väskan, hängde på mig jackan och började gå emot dörren. Väl ute i kvällningen i Ontario tog jag ett djupt andetag. På vägen ner för gatan, precis då jag skulle svänga in till motellet, började mobilen vibrera i min vänstra ficka. Jag fiskade upp den och möttes av ett meddelande ifrån Justin.

 

Från Justin: 
Vi måste snacka.

Jag himlade med ögonen.

Till Justin: 
Senare! 

Som vanligt satt jag och tittade på tjockteven då en knackning ifrån fönstret hördes. Jag reste mig upp ur sängen och började försiktigt gå emot fönstret.
Jag flämtade till. Öppnade fönstret. Snabbt klev jag åt sidan för att låta både honom och kylan klättra in mitt rum. 
"Dezteny, jag har aldrig rört dig", han såg ner på det gamla trägolvet.
Jag suckade och tog några steg ifrån honom. 
"Jag menar det. Jag har aldrig rört dig", sa han igen. Jag korsade bestämt armarna över bröstet och vände mig emot honom. Han såg på mig en lång stund. "Jag har aldrig rört dig, inte på det sättet", fortsatte han. Jag hade svårt att läsa av honom, som vanligt, men för en sekund tyckte jag att jag såg förtvivlan i hans nötsbruna ögon. Men det var försvann lika fort som det kom.

 

 

"I've never touched you"

 

 

 Jag trodde honom inte. Även fast jag hade övervägt tanken tidigare, var jag nästan säker på att han rört mig. För jag hade aldrig någonsin sovit så bra som jag gjorde den kvällen, aldrig. Jag hade inte vaknat upprepade gånger av någon hemsk mardröm. Jag hade bara sovit så bra då jag hade någon slags drog i kroppen.

 

"Jag menar det!" han nästan skrek ut det. Jag himlade med ögonen. Det är vad alla säger. 
Han började gå emot mig, men han bröt inte ögonkontakten. Golvplankorna knarrade under honom men just under de där få sekunderna brydde jag mig inte om hur mycket golvplankorna knarrade eller hur många språng mitt hjärta tog i sekunden. Allt som existerade var hans vilda blick. Han pressade lätt in mig i väggen. Han hade placerat båda sina händer bara några centimeter från mitt huvud. Han använde de som stöd för att inte falla rakt in i min famn. Hans näsa nuddade min. Jag kände lukten av hans andedräkt, tobak. Han hade fortfarande inte brutit ögonkontakten. 
"Du måste lita på mig", morrade han. 
Just under de sekunderna kändes det som om världen slutade snurra, som om alla människor slutade upp med allt de gjorde. Allt som existerade var vi. 
Slutligen bröt han ögonkontakten och slog ner blicken. "Dezteny, du måste", sa han förtvivlat.
Och i den sekunden trodde jag honom, det gjorde jag verkligen.

 

End Notes: Vad tycker ni? Själv blev jag faktiskt nöjd med kapitlet! Haha, vilket är ovanligt, I love you!

 

 

Previous: Jag stirrade in i väggen, för rädd för att göra någonting annat. Jag såg hur skuggan tvekade, hur gestaltens kropp speglades av emot den grå väggen. Sedan såg jag hur gestaltens skugga började röra sig smidigt. Det var i den sekunden jag insåg att det var kört.

I just den sekund jag trodde att mitt liv skulle upphöra blundade jag, bet mig i läppen, spände varenda muskel i min kropp. Jag kunde föreställa mig hur jag satt där på sängen, hoptryckt emot väggen då polisen kom. Hur de synade min position. Hur de gick runt i det lilla rummet, oroliga för att kliva i de blod min kropp orsakat, förstöra de bevis som fanns kvar. Bevis de aldrig någonsin skulle finna. Sedan kom två vitklädda äldre män och la mig i en liksäck.

Klick. Hela rummet sken upp på en sekund. Det var då jag tog mig modet att se upp. Möta gestaltens blick. Synen jag mötte fick mig slappna av för en sekund.
"Vad gör du här?" Justin skrattade högt men flämtade sedan till i smärta.
"Trevligt att se dig också, Dezteny", hostade Justin ut. Jag gillade sättet han uttalande mitt namn på. Det var inte många som tilltalade mig med mitt namn men då han sa det fick det mig ur balans.

 

"Är du okej?" Det var när han såg på mig under en längre stund jag la märke till att hans näsa blödde. "Ja, bara ett litet sår." Jag reste mig upp och tog ett steg närmre honom. Med sin vänstra hand täckte han ett sår vid sin höft. Hans händer var blodiga. Jag andades skakigt ut, skräckslagen. "Sitt ner", viskade jag. Han satte sig på kanten av min säng.
"Vänta en sekund." Jag rusade in i badrummet.

Jag fick tag på några bomullstussar, en handduk fuktad med vatten och alsolsprit. Mamma var alltid så noga med att tvätta av mina sår efter alla gånger då jag ramlat med cykeln. Eller ramlat över huvudtaget.
Då jag kom tillbaka några sekunder senare hade han tagit av sig sin svarta skinnjacka.
Justin såg på mig genom sina långa ögonfransar. De nötbruna ögonen fick honom att framstå som en liten pojke. Han hade vackra ögon. Jag tyckte att de var de snällaste ögon jag sett på en kille.

"Du måste ta av dig tröjan."
"Wow, ta det lugnt tjejen", skämtade Justin.
Jag slog ner blicken, medan han tog av sig den vita T-shirten. Jag ville inte tro att han var som de andra. Han betedde sig så annorlunda jämfört med de andra. Men han var även kille. Killar tänker bara på en sak.
"Jag skojade", viskade han. Jag ville se honom i ögonen, se om han verkligen menat de han just hävt ur sig. Men han vägrade möta min blick.
Jag flämtade högt av skräck då jag såg hur djupt såret var. Det såg ut som ett knivhugg. Ett rejält knivhugg. Jag baddade skadan försiktigt med den våta handduken för att få bort blodet. Han jämrade sig, vilket fick mig rycka till.
"Vad har hänt?" Frågade jag för att fylla ut tystnaden.
"Ingenting", svarade han lika fort som vinden.


Jag iakttog henne medan hon tvättade av såret, där den jäveln pressade in sin lilla fickkniv. Jag tänkte inte berätta vad som hänt, jag såg att att hon oroar sig över det. På hennes felfria panna hade det skapats en liten rynka. Egentligen var det inget, jag hade varit med om värre saker, det här var fan ingenting, bara ett knivhugg. Jag kunde räkna upp tusen värre saker än det här lilla såret. Jag såg mig omkring i det lilla rummet. Det enda som fanns i rummet var den hårda sängen och tjockteven en meter framför sängen. Rummet var grått, vilket fick rummet se mycket mindre och mörkare ut. Jag speglade mig i fönstret jag kommit genom. Det hade varit för lätt att ta sig upp hit. Jag kände skuld för att ha lämnat henne här, på det första motell jag hittat. Jag borde ha lagt ner lite tid på att hitta ett som hon åtminstone skulle trivas på.

Dezteny pressade den kalla handduken hårdare emot såret. Jag ryckte till. Jag såg ner på henne ännu en gång. Nu när hon var ren så framhävdes hennes mörkt blåa ögon. De var så vackr-sexiga. Hon hällde på någonting på såret som fick mig rycka till ännu en gång. Hon såg upp på mig. Hon såg så sårbar ut då hon satt där på golvet som om allt hon ville var att slippa se allt de där blodet sippra ur mig. Hon slog sedan ner blicken och fortsatte badda såret fast mycket försiktigare den här gången. Jag beundrade hennes smidiga händer, jag tyckte om sättet hon tog på mig. Jag gillade att känna hennes varma händer emot min kalla mage. Jag gillade inte när tjejer tog på mig, jag fick ta på dem så de sedan kunde ge mig njutning. Men då hon tog på mig brydde jag mig inte, jag till och med gillade det. Jag ruskade på huvudet. Det måste ha varit en jävligt hård smäll, eftersom jag aldrig tänkt såhär förut. Jag såg ner på henne ännu en gång. Hon var jävligt sexig då hon satt på knä framför mig, det kunde jag inte förneka.

Justin lutade sig tillbaka i sängen. Jag reste mig upp och gick och lämnade tillbaka de saker jag hämtat i badrummet. Jag ställde mig en meter i från sängen och iakttog honom under en kort stund. Ville han ha sex nu?
"Jag bits inte", log han och sedan placerade han en hand på sängen och klappade till sängöverkastet.
Jag log tillbaka, sakta gick jag fram till sängen, för varje steg jag tog knarrade det till i trägolvet under mina fötter. Han kanske är som alla andra ändå, alla de män som bara velat en enda sak, som bara haft en enda sak i huvudet. Kanske var han som de. Som bara velat ha en sak av mig. Jag hörde hur sängens fjädring gav i från sig ett gnisslande ljud då jag satte mig på den.

 

Jag såg varsamt på Justin då han sträckte sig efter tevedosan. Jag hade varit med om det som skulle komma många gånger. det var inget nytt. Men en sak var det, jag hade aldrig känt mig så sårad som jag gjorde just då. Ingen av oss sa något men det gjorde inget eftersom ljudet från teven fyllde ut tystnaden i det lilla rummet. Länge satt jag lika spänd som en gitarrsträng i väntan på att Justin skulle göra någonting, lägga en hand på mitt lår, smeka en hårslinga ur mitt ansikte. Inget hände. Slutligen kunde jag slappna av. Jag la mig ner på sängen och stirrade länge på Justins profil. Han verkade inte märka något för allt som skedde på teven speglades i hans ögon. 
Justin är inte som andra killar. Han är lite läskig och jag skulle aldrig kunna lita på en kille som honom. Inte efter att alla jag mött under de senaste sju åren. Tillit existerar inte i min värld. Även de som står dig som närmast sviker dig. Men han är ändå den ända person jag kan finna de jag söker, trygghet, hos. Den ända person som får mig tappa balansen lite då och då.
"Gillar du utsikten?" flinade han.
Jag slog ner blicken och såg bort. Jag kände hur en röd färg spred sig på mina kinder. Rodnade jag?
Jag vågade inte se på honom förrän jag hörde hur hans andetag blev tunga och regelbundna. Efter det tog det inte lång tid förrän även jag somnade.

Jag vaknade upp med ett leende på läpparna nästa morgon. Men leendet dog ut då jag märke att Justins arm låg placerad över min midja. Jag hade även täcke på mig. Vilket jag inte hade när jag somnade, det var jag säker på. Jag satte mig genast upp i sängen. Lät hans arm falla med ned på den hårda madrassen med en duns. Jag hade haft fel hela tiden, Justin var som alla andra. Han hade gjort som de många andra, drogat ner mig för att sedan ha sex med mig. Det skulle förklara varför jag kunnat sova så bra, mardrömmarna hade inte väckt mig en enda gång. Han hade hela tiden spelat ett spel. Hur kunde jag vara så dum som lät mig luras av hans lilla lek. Jag gick fort över till den nedsjunkna fåtöljen och satte mig i den. Utan att säga ett ord satt jag där och väntade på att han skulle vakna.

Jag var helt omedveten om hur mycket klockan var då han vaknade. Jag såg på honom med en tom blick. "Jag är jävligt hungrig!" Han reste sig upp ur sängen och jag lade märke till hur sängens fjädring gav i från sig ett pysande ljud ännu en gång. "Vad ska du ha?" frågade han. Jag såg bort. "Varför ska du komma tillbaka? Är det mer sex du är ute efter?"Han såg förvirrad ut.
"Vad fan säger du?"
"Tror du inte jag fattar vad du gjorde med mig inatt?" jag hörde hur min röst höll på att brista. Han såg ner i några sekunder innan han såg på mig igen. Fast den här gången såg man ilskan i hans ögon. hur hans förundran dog ut, kvar fanns bara ilskan som växte inom honom. "Spela inte dum, Justin. Vi vet båda vad du har gjort med mig i natt, du är precis som alla andra killar, drogar ner mig, sedan har de sex med mig, men oroa dig inte, det var jag som gjorde felet att lita på dig." Sedan såg jag hur han gick ut genom dörren och jag var säker på att han aldrig skulle komma tillbaka.


Jag stormade ut ur motellet där jag en gång lämnat henne. Jag gjorde det igen. Mina lungor välkomnade den svala luften när jag klev ut på den folktomma gatan. Jag drog våldsamt en hand genom mitt hår. Jag sparkade på allt som var i min väg, soptunnor, tomma burkar, allt. Jag var frustrerad och rasande, inte bara på Dezteny utan även på mig själv. Återigen hade jag låta min ilska få det bästa av mig. Jag stoppade händerna i fickorna på min svarta jacka och började gå emot min Range Rover och slet upp bildörren.

Jag slog till ratten med min knytnäve. Hur fan kunde hon tro någonting sånt om mig? Jag har aldrig drogat ner en enda subba i hela mitt liv. Aldrig skulle jag göra något sådant. Vad tänkte bitchen med egentligen?
Jag vred om nyckeln och motorn gav ifrån sig ett brummande ljud. Jag tryckte gasen i botten. Hon betydde inte ett jävla skit för mig, det skulle hon aldrig göra heller. Jag körde fort. Inga svängar, jag bromsade aldrig, åkte bara rakt fram. All min ilska jag bar på tog jag ut på bilen. Jag kramade ratten så hårt att hela handen vitnade. Att komma till henne då jag var skadad var ett misstag, ett stort jävla misstag. Jag visste inte ens varför jag gjort det. Hon var inte värd min tid. Ingen tjej var värld min tid. Hela bilen gav i från sig små vibrationer. Jag pressade på gasen allt vad jag kunde en sista gång innan jag sakta bromsade in.

Jag släppte ratten. Dunkade knytnäven emot ratten några gånger. Jag tog ett djupt andetag och tänkte tillbaka på vad fan hon sagt "Vad alla andra killar gör". Plötsligt blev jag rädd, för första gången sedan dagen då Jaxon dog blev jag rädd, rädd för vad som hänt henne. Vilken idiot hade fått henne tänka på det viset? Jag satte händerna för ansiktet och pressade in naglarna i tinningarna. Jag bryr mig inte om någon. Det var ju planen. Det är bättre att inte bry som om någon. Om man inte älskar någon så blir man inte sårad.

 

 

 

 DU! Och din kompis gjorde min dag. Ni andra med! Men att läsa sånt här får mig så lycklig. Ni förstår nog inte. Tack så hemskt mycket, era kommentarer gör mig så otroligt lycklig att det är omöjligt att beskriva. På grund av alla era kommentarer idag kommer jag försöka publicera kapitlet idag. Innan tolv. Har även lagt upp en sneak peak på instagram så kika in där ♥

 

Dezteny's perspektiv

 

Jag satt kvar i sängen en lång stund efter att jag vaknat och bara iakttog Justin som gick in och ut genom sovrumsdörren. Efter en lång stund hörde jag honom höja rösten, men jag uppfattade aldrig vad han sa. Då jag inte svarade ställde han sig i dörröppningen och lutade sig mot dörrkarmen med armarna i kors.
"Vad heter du?" upprepade han sig. Han såg irriterad ut. Jag tvekade en stund innan jag svarade. 
"Dezteny", stammade jag. 
"Okej, Dezteny", han uttalade mitt namn långsamt, "duschen ligger där borta. Rena kläder finns därinne." Han kastade en mjuk, vit handduk till mig. Jag tittade lite förvirrat upp för att möta hans blick men allt han gjorde var att peka på den dörr jag antog var dörren till badrummet. Mer än så gjorde han inte.

 

Jag reste mig upp ur den himmelska sängen och gick fram till dörren Justin pekat på. Försiktigt tryckte jag ner det guldfärgade dörrhandtaget och öppnade dörren. Efter att jag gått in i det gigantiska badrummet såg jag mig omkring en lång stund. Badrummet var otroligt modernt. Man kunde spegla sig i de stora vita kakelplattorna som rummet hade som både golv och väggar. I vänstra hörnet stod duschen, den var gigantisk. Duschdörrarna var genomskinliga och den stora spegelns ram, som var placerad mitt emot duschen, var gjord av guld. Det hängde även en vacker kristallkorona i taket. Wow. Killen måste vara rik.

 

"Kan du skynda dig eller? Vi har inte hela dagen på oss", morrade Justin från andra sidan dörren. Innan jag började klä av mig stoppade jag ner händerna i fickorna för att se så allt var där. Allt var på sin plats. Jag tog snabbt av mig de smutsiga kläderna innan jag gick in i den enorma duschen och lät de varma vattendropparna spola bort all smuts från min kropp. Det var länge sedan jag hade duschat. Jag kunde inte ens minnas när. Djävulen gillade inte att slösa vatten. Han tyckte inte att jag behövde vara ren då bara han skulle se mig. Enligt honom var jag bara hans. Jag rös av tanken på att ondskan själv kallat mig för hans. Jag såg ner på mina fötter. All smuts hade samlats runt dem och bara just runt fötterna hade vattnet ändrat färg, en svag nyans av brun. Jag tog tag i kranen och spolade av mina fötter och hela mig en sista gång.

 

När jag var klar lindade jag handduken om mig. Jag ställde mig sedan framför den stora spegeln. Jag kände inte riktigt igen mig själv. Jag hade mycket längre hår än vad jag kunde minnas. Mitt ansikte var rent och kinderna lite rosiga från den varma duschen. Jag kunde inte minnas senaste gången var såhär ren. Plötsligt så fanns de hopp i mina blå ögon som länge saknat gnistan. Just som jag skulle sätta på mig mina smutsiga kläder fick jag syn på ett par rena jeans och ett vitt linne på handfatet. Antagligen var det de kläderna som Justin pratat om. Jag tog försiktigt upp dem och såg att de såg ut att kunna passa mig. Sedan lät och handduken falla till golvet och tog på mig mina gamla underkläder. När jag fick syn på min spegelbild flämtade jag till. Nu när jag var ren syntes mina stora blåmärken ännu tydligare än förut. Det största var placerat över mitt högra revben och när jag med ena handen rörde vid det skrek jag till av smärta. För att slippa se på min blåslagna kropp drog jag på mig jeansen och det vita linnet. Mycket bättre, konstaterade jag när jag såg mig i spegeln. Kläderna passade och jag kände mig renare och finare än vad jag gjort på väldigt länge.

 

"Äntligen", pustade Justin ut då jag lämnat badrummet. 
Jag såg frågande på honom. Vad var det jag skulle skynda mig för? Han himlade med ögonen och började sedan gå emot ytterdörren. Men innan han vände sig om hann jag se något annat i hans blick, men jag kunde inte riktigt se vad. Jag följde efter honom så som en hund följer efter sin husse. För det var precis så han behandlade mig ibland, som en hund. Jag var okej med det. Av någon anledning kände jag mig mer säker med Justin än vad jag gjorde med någon annan. 

 

 

                                                   

Justin bromsade in utanför en liten stuga, som en gång varit gul. Han stängde av motorn innan han vände blicken emot mig. "Stanna här. Jag kommer sen. Gå ingenstans." Sedan var han försvunnen och jag var inlåst helt ensam, mitt ute i ingenstans, i Justins bil. 

 

Justin's perspektiv

 

Jag gick försiktigt och sakta ut ur Matts sommarstuga. Jag försökte ta ett steg i taget. Verka normal, så jag inte skulle behöva känna mig som ett monster då hon inser att jag på något sätt är påverkad. Den kalla luften slog emot mig och fick mig att inse hur länge jag faktiskt varit hos Matt. Det måste vara två timmar sedan jag bad Dezteny stanna kvar i bilen. 
Jag drog en hand genom håret innan jag letade fram bilnyckeln i mina fickor. Sedan gick jag fram till min svarta Range Rover och vred om den i det silverfärgade låset. Jag såg hur Dezteny ryckte till. Varför jag hade brytt mig att komma ihåg hennes namn, visste jag inte. För jag hade inte ens brytt mig om att bevara de andra brudarnas namn i mitt minne i mindre än en timme. Att lämna henne i bilen i nästan två timmar fick mig att känna mig hemsk. Men jag hade inte kunnat låta henne följa med in. Allt jag försökte var att skydda henne från Matt, han skulle behandla henne på ett sätt som fick mig att rysa. Han skulle försöka ta på henne. Lägga sina sunkiga händer på hennes lilla försvarslösa kropp. Han skulle inte se en sekund åt blåmärkena som täckte stora delar av hennes kropp.

 

Jag satte mig på det svarta skinnsätet i bilen. Sakta tryckte hon sig emot bildörren. Hon tuggade på läppen så som hon gjort den dag jag på något sätt skrämt henne. Jag stirrade på henne länge och väntade på att hon skulle se mig i ögonen.
När hon tillslut såg upp på mig med sina stora jävla valpögon. Då brast allt. Jag slog ner blicken. Jag klarade inte av att ha henne i min närhet. Det var någonting med henne som fick mig att bry mig, att på något sätt vilja gräva djupare i hennes historia, historien om hur hon egentligen fick de där blåmärkena. Det var det som var problemet, jag vill inte känna den jävla känslan. Jag kramade om ratten hårt, så hårt att krogarna vitnade. Jag kunde inte se på henne utan att känna mig undergiven. Ner slängd, trampad på. Hon såg på mig som om jag vore något jag inte vill vara. Helvete. Jag vill inte bry mig, det bara blev så.

 

Jag vred om nyckeln och motorn gav ifrån sig ett ljud. Att köra påverkad var inget, droger har inte lika stor effekt på mig längre. Jag hade fortfarande den kontroll många saknade. Men att ha henne i min närhet fick mig på något sätt ur balans. Jag backade och körde sedan ut på den lilla stig jag tidigare kört på. Jag undvek att se på henne även fast hon var jävligt snygg. Jag visste vad jag var tvungen att göra. Det fanns bara ett sätt att bli av med den här jävla känslan.

 

Jag stannade framför ett motell. Sedan vred jag huvudet och tvingades se in i de sorgfyllda ögonen. Jag sträckte mig över henne och öppnade bildörren. När jag gjorde det snuddade min hand vid hennes arm. Den var kall men len och fick mig att vilja värma henne. Irriterat drog jag bort handen. Jag spände käkarna. Vad fan var det med mig? 
"Varför?"
"Sluta var en sån pain in the ass och hoppa ut ur bilen, Dezteny.”

 

Dezteny's perspektiv

 

Jag hade tagit in på de motell Justin stannat utanför, eller snarare hade han kastat ut mig. Jag antog att jag fick stanna här tillsvidare. Tills jag visste vart jag skulle ta vägen. Rummet var litet och mörkt. Med bara ett fönster. I fönstret fanns det en persienn som man inte kunde rulla ner. Jag låg hopkurad i den hårda sängen. Jag tryckte ner näsan i kudden. Det luktade rök. Det hade förmodligen bott en rökare här tidigare. Jag låg och såg ut ur det lilla fönstret där man kunde se små moln som lystes upp av den svarta natthimlen. Inte en stjärna syntes på den svagt mörkblå horisonten. Jag antog att det var en annan sömnlös natt, för att alla muskler jag ägde var lika hårda som sten. Hur jag än vred och vände mig kunde jag inte hitta en bekväm ställning. Jag skulle hellre ligga på Justin's madrass. För där fanns det åtminstone det jag sökte. Trygghet.

 

 

Dezteny's perspektiv

 

Jag satt fortfarande på madrassen då killen jag trodde hette Justin rusade in genom ytterdörren. Det var inte förrän han bara var en meter i från mig som jag kände lukten av alkohol. Jag drog upp mina knän framför mitt bröst. Det skrämde mig att se honom så. Det påminde mig om Djävulen. Det var då han druckit han varit som värst. Han hade tagit till våld istället för ord. Han förstod inte att knytnävarana inte löste några problem.

 

När jag såg att Justin närmade sig mig kramade mina armar knäna närmare bröstet. Medan jag väntade på det första slaget kände jag rädsla växa inom mig. Justin hukade sig ner framför mig så att vi hade ögonkontakt. Han smekte mig lätt med sitt pekfinger emot min kind. Jag ryckte undan, hans beröring fick mig att rysa samtidigt som den fick mig känna mig ur balans. Utan att säga ett ord tog han min haka mellan tummen och pekfingret och tvingade mig se honom i ögonen. Hela hans utseende skrek fara, hans beteende också. Alla varningslampor blinkade rött inom mig. För på de sättet han såg på mig kändes det som han ännu en gång kunde se igenom mig. Som om han såg igenom mig så som andra såg igenom glasdörrar. Jag gillade det inte.

 

Plötsligt ryckte han till, släppte min haka och drog en snabb hand genom det mörka håret. Men han gjorde inte mer än så. Slaget kom aldrig. Det var som om han sett rädslan i mina ögon för sedan sträckte han på sig och såg sig om i rummet innan han slängde sig på sin stora säng. Den såg så mjuk ut, inte alls som den hårda sängen jag hade tvingats sova i hos Djävulen.

 

Efter någon minut hörde man tunga andetag och det var inte förrän då jag tog mig modet att se på honom. Jag iakttog honom och såg hur hans bröstkorg höjde och sänktes i takt med hans andetag. Hur han rynkade sin felfria panna, men det tog inte lång tid innan även jag sakta somnade på den hårda madrassen.

Justin's perspektiv

 

Jag gick in i sovrummet med mobilen i handen och en cigg i andra. Jag hade vaknat med en riktig baksmälla och var i stort behov av en pizza. Pizza var lösningen på alla problem en dag som denna.
"Vad ska du ha för pizza?" mumlade jag och tog ett bloss av cigaretten som genast gav en lugnade effekt på mig. Flickan som precis vaknat satte sig sömndrucket upp på den gamla madrassen som alla flickor jag tagit hem för natten sov på. Ingen sov i min säng. Jag sov inte med andra. Fast jag hade inte gjort något med flickan, inte för att hon var ful eller så för det var hon inte, för att vara ärlig hade hon en riktigt sexig kropp. Men jag förstod inte ens varför jag låtit henne vara kvar, eller varför jag var villig att ge henne mat. Jag brydde mig inte om tjejer. De var bara till för en sak. Kanske var det för att jag kände mig skyldig efter att jag hade kört på henne. Det förvånade mig. Jag kände aldrig skuld, inte för någon. Kanske var sättet hon hade sett på mig igår, som om hon var rädd för mig. Hur hon hade ryggat undan när jag rört henne, som om hon var rädd för att jag skulle skada henne. Jag ryckte till när jag hörde henne svara. "Jag tar en kebabpizza om det är okej?" Irriterad på mig själv för att jag tänkte på allt det där drog jag ett djupt bloss av ciggen innan jag slog numret till pizzerian för att beställa. "Jag vill beställa. Två kebabpizzor. Skynda."

Dezteny's perspektiv

 

Innan pizzabudet kommit hade allt varit stelt. Verken han eller jag hade sagt ett ord. Då Pizzan kommit jag tog en stor tugga av den värma degen. Jag kunde inte minnas när jag senast hade ätit en pizza. Jag nöjt av den smälta osten i min mun. Jag kände hur Justin betraktade mig från andra sidan köksbordet. Jag tittade upp och såg hur han tuggade ur pizzabiten han hade i munnen innan han lutade armbågarna mot bordet och våra blickar möttes.
"Vart bor du?" frågade han.
Jag vek undan blicken och satt tyst i en kort stund innan jag svarade.
"Ingenstans, jag blev vräkt." 
Han stirrade på mig länge och jag förstod att han inte trodde mig.
"Vart ska du sen då?" frågade han irriterat och tog en till tugga av sin pizza.
Jag tvekade innan jag svarade. "Motell eller något", jag förde undan en brun hårslinga ur mitt ansikte innan jag fortsatte, "tills jag hittar något nytt." Det sista sa jag enbart för att det skulle låta mer trovärdigt. Men han förstod. Hans blick visade att han inte trodde på mig. Okej, jag ljög. Men han har inget att göra med mitt förflutna och kommer aldrig ha. Han förstod men ändå sa han ingenting. Han frågade inget mer vilket jag var väldigt tacksam för. Jag åt upp det som var kvar av min pizza. 
"Tack" viskade jag och reste mig upp.
Han nickade precis då hans mobil började ringa. Han tog upp den och svarade. "Hej, man." Personen på andra sidan luren sa någonting innan Justin svarade. "Fick du något igår?" Mer hörde jag inte eftersom att jag stängde Justins sovrumsdörr efter mig la mig ner på de hårda madrassen. Jag var dödstrött. Jag hade inte sovit mycket inatt på grund av mardrömmarna.

 

 

"Thank you"

 

Justin's perspektiv

 

Efter att jag ätit upp pizzan och snackat klart med Matt kände jag att jag var tvungen att gå och lägga mig för att sova bort bakfyllan. Den sög men det var nästan alltid värt det. Jag log av tanken på alla tjejer jag knullat när jag var full. Jag gick i mitt sovrum och fick syn på flickan som låg på madrassen. Det såg obekvämt ut och flickan såg riktigt trött ut. Jag lyfte försiktigt upp hennes lilla kropp. Hennes stora T-shirt åkte upp så att magen och revbenen blev synliga. Jag flämtade till då jag fick syn på de stora blågula märkena täckte stora delar av huden. Jag la försiktigt ner henne på min mjuka säng. Den lilla rynkan mellan hennes mörka ögonbryn försvann och hon såg fridfull ut. Hennes breda försvarsmur försvann. Jag la mig ner på den obekväma madrassen. Jag rös när jag tänkte på de hur hon kan ha fått de hemska märkena. Jag undrade vad det var som hade hänt henne, jag visste att hon inte hade talat sanning när jag har frågat om vart hon bodde. Inte för att jag brydde mig om henne men något jag hatar är när folk ljuger. Men hon kanske hade en bra anledning. Jag förstod varför flickan hade sett så trött ut, den här madrassen var hård som fan. Ingen tjej har någonsin fått sova min säng men flickan var ju inte precis något knull. Men det betyder inte att jag brydde mig om henne, jag bryr mig inte om tjejer. Ingen av dem var värd min tillit. Men jag var heller inte hjärtlös. Jag var arg på mig själv för att jag tänkte så mycket på allt det här. Så jag bestämde mig för att ringa Matt ikväll och se om han hade någon pott. Jag behövde bli hög nu och slippa tänka.

 

Dezteny's perspektiv

 

Jag vaknade upp på något väldigt mjukt och jag kände mig mer utvilad än någonsin. Sedan öppnade jag ögonen och insåg att jag låg i en säng men inte bara någon säng, hans säng. Jag höjde ett ögonbryn. "Hur gick det till?" tänkte jag förbryllat.

Jag stannade upp för ett ögonblick, och tog in den nyfunna informationen. Justin gjorde faktiskt en bra sak för en gångs skull. Jag började må dåligt. Dåligt på grund av att jag hade trott att han var ett svin. Jag sneglade på Justin som vände sig om för att titta sig i spegeln, han fixade till sitt perfekta hår. Jag kunde inte hjälpa att jag himlade med ögonen då jag såg hur koncentrerat kan drog sin hand genom det mjuka håret. Men jag kunde inte förneka att denna killen var dödligt snygg.

 

Notes: 

Hoppas ni gillar det nya kapitlet, kommentera gärna :)

Previous:

Han kastade mig på den, så som man kastar en använd näsduk i en papperskorg. Den håriga kroppen belastades över min och jag hade inte längre någon vilja, inget jag kunde göra. Feminismen existerade inte och det gjorde inte kvinnorsrätt i samhället heller inte i denne mans värld iallafall. Stretade jag ens emot? Svaret är nej. Jag bara tog emot smärtan och grävde sig in mot den okändes bröst, lät tårarna blöta ner hans hårda axel.

Justin's perspektiv

Alla fönster stod öppna in till Matt's sommarstuga, vinden gick rakt igenom den förfallna stugan. Jag iakttog Dylan när han drog in den tjocka röken som sedan med hjälp av vinden separerade och försvann. Lika så gjorde hans bekymmer.